Politik i religionens namn

Det bor en miljard människor i Indien som är det näst folkrikaste landet i världen. Det betyder att var sjätte person är indier. Omkring 450 miljoner indier lever under fattigdomsgränsen. Förtryck av religiösa minoriteter och provsprängningar av kärnvapen har gjort att världens blickar har riktats mot Indien. Ett av de budskap som Indien sänt ut till världen är att man måste räkna med detta land. Hela det hinduiskt nationalistiska ledarskapet sänder ut ett sådant budskap. Fastän varje land behöver åtnjuta aktning av andra länder frågar sig många varför ett så fattigt land som Indien skall investera stora summor i atomvapen och varför det förföljer en kristen minoritet som gjort tappra försök att komma till rätta med fattigdomen i Indien.

Det religiösa landskapet i Indien

Av Indiens en miljard människor är 85 procent hinduer, 10 procent muslimer och 2,5 procent kristna. De övriga tillhör andra religiösa minoriteter och är sikher, jainer, buddhister, parser eller tillhör andra grupper. Trots att befolkningsstatistiken klassificerar 85 procent som hinduer finns det ingen uttrycklig positiv definition av vad hinduism är. Negativt kan man säga att var och en som inte tillhör någon av de religiösa minoriteterna räknas som hindu.

Brittisk diskurs har skapat den terminologi som används när man refererar till hinduism. Britter som kom till Indien började med att fråga indierna: ”Vår religion kallas kristendom, vad heter er?” Det blev comme il faut att kalla Indiens religion hinduism. Britterna frågade: ”Vi har bibeln som vår skrift, vad heter er skrift?” Det blev brukligt att betrakta Veda och Uppanishaderna etc. för hinduismens skrifter. Ytterligare frågade britterna: ”Vi har religiösa ledare som påven och bis-koparna men vilka är hinduismens överhuvuden?” De förklarade att shankaracharya var deras överstepräster. Västerlandet försökte från början förstå religionerna i Indien utifrån sina egna termer och kategorier.

Men i själva verket sammanfattas många religioner under beteckningen hinduism. Först finns det (autochthonous) infödda och stammar. För det andra finns aryaniinvandrare som kallas hinduer (de levde längs floden Indus strand). Dessa bestod av två huvudgrupper – Shaivism och Vaishnavism. Senare kom de religioner som opponerade mot Aryan och brahminsmen, buddhism och jainism. Under medel-tiden kom bhaktirörelserna där de lägre kasterna sökte jämlikhet med de hög-re kasterna. Sedan kom sikhismen som blandade element både från hinduism och islam. Som ett resultat av det brittiska kolonialväldet försökte reformrörelser som brahmo, prarathana och aryasamaj reformera hinduismen inifrån. Indiska nationalister föredrar idag att klassificera buddhism, jainism och sikhism som inhemska religioner i Indien medan islam och kristendom är främmande fastän kristendomen funnits i Indien i 2000 år.

Två traditioner inom hinduismen

Ett praktiskt sätt att orientera sig inom hinduismen är att betrakta den som sammansatt av två traditioner: den stora traditionen och den lilla traditionen. Den stora traditionen består av de högre formerna av hinduism som också kallas sanskrit- eller brahminhinduism. Denna omfattar klassisk filosofi, ritualer, dans, musik och konst för de högre kaster-na eller eliten i det hinduiska samhället som omfattar omkring 20 procent av hinduerna. Den lilla traditionen består av de lägre formerna av hinduism utan sanskrit och brahminer. Den omfattar riter, folklig visdom, folkdans, musik och den konst som blivit det kulturella arvet för de lägre kasterna eller massan som består av 80 procent av alla hinduer.

Det är viktigt att förstå att det existerar två kategorier av elit inom den stora traditionen. Med indologen Schermerhorns terminologi är den första känd som regionala nytraditionalister och den andra som under vissa villkor västerländsk. De regionala nytraditionalisterna har fått sin utbildning i första hand på modersmålet. De föredrar lokal eller regional kultur framför västerländsk. Männen klär sig hellre i indiska än i västerländska kläder. Vegetarianismen behåller sitt grepp om deras matvanor och kastväsendets restriktioner och bruk är fortfarande viktiga i hemmet oavsett hur mycket de överskrids i det offentliga livet. Många som tillhör denna kategori lyssnar gärna till patriotiska apeller avfattade som hinduiska slogans och de misstänker ibland att muslimer och kristna inte hör hemma i nationen. De ignorerar vanligtvis medlemmar i de lägre kasterna och/eller de oberörbara så mycket som möjligt så vida inte politiker på högre nivå tillfälligtvis engagerar sig för dem.

De under vissa villkor västerländskt orienterade har motsatta karaktäristika: de har fått sin utbildning nästan utelslutande i engelska mellanskolor eller internatskolor och de talar engelska flytande; de föredrar västerländsk framför inhemsk kultur. Folk i denna kategori konsumerar kött och alkohol utan betänkligheter fast de håller fast vid indisk mat i vissa avseenden. Nästan alla är sekulariserade. För det mesta berörs de bara ytligt av patriotiska appeller utom om det kommer till nationella konflikter. De är övertygade sekularister i politiskt hänseende och har ingen svårighet att betrakta muslimer och kristna som lojala patrioter. De regionala nytraditionalisterna och de som delvis är västerländskt orienterade utgör 80 respektive 20 procent av den totala eliten eller dem som hör till den stora traditionen i hinduismen.

Hinduismen och det sociala systemet

Hinduismen och det hinduiska sociala systemet (kastväsendet) är två sidor av samma mynt. Det ena kan inte förstås utan det andra och det ena kan inte existera utan det andra. Kastväsendet påminner om ett rasistiskt samhälle på många sätt. Man föds in i en viss kast. En kast rankas högre eller lägre beroende på dess renhet eller orenhet och hör alltid ihop med en traditionell yrkeskategori. Kastgrupperna är rankade i en hierarkisk ordning som pinnarna på en stege. Ju högre kast, desto högre social status, välstånd, makt och mer privilegier. Ju lägre kast, desto mindre status, välstånd och privilegier. Hinduiska teologiska begrepp som dharma, karma och sanskara legitimerar både privilegier och underprivilegier. Karma till exempel betyder: ”Som du sår, skall du skörda.” Du föds in i en kast på grund av de gärningar som du gjort i ditt tidigare liv. Dharma uppfordrar en individ att fullgöra de särskilda förpliktelserna gentemot den egna kasten (arbetsfördelning) tilldelade genom en lag från Manu (laggivaren). Sanskara är utförandet av riter och sakramentala handlingar som är speciella för respektive kast.

De lägre kasterna i hinduismen har ständigt lidit av social, ekonomisk, politisk utslagning. De var i stor utsträckning arbetare som fritt måste ställa sina tjänster till de högre klassernas förfogande och arbeta på deras fält och utföra förnedrande arbeten. De måste bo i en avskild del av byn. De fick inte vidröras för att inte smutsa ner de högre kaster-na. Brahminerna betjänade dem inte så de måste skapa ett eget prästerskap. De högre klasserna var intellektuella och läskunniga och det kastsystem som de skapat gav dem ett socialt säkert välfärdssystem. Religio-nen och det sociala systemet var så nära sammankopplade att de flesta av dem som tillhör ”den lilla traditionen” var de illiterata arbetande massorna som utgör 80 procent av hinduerna. Dessa gjorde uppror, protesterade och gjorde sina rättigheter gällande i stor utsträckning genom religiösa rörelser. Buddhism, jainism, sikhism och bhakti är exempel på sådana rörelser inom hinduismen som sökte jämlikhet inifrån.

Paradoxalt nog fick de religiös men inte socio-ekonomisk jämlikhet. Många från de lägre kasterna lämnade hinduismen och anslöt sig till islam eller kristendomen för att övervinna ovärdighet och förnedring genom en ny identitet som skulle ge dem jämlikhet. I princip står både kristendom och islam för en jämlik social ordning. Den engelska kolonialtiden förde med sig en del socialt medvetande bland de lägre kaster-na. Många konverterade till kristendomen vilket blev en larmsignal för hinduer från de högre kasterna. Om många från de lägre kasterna lämnade den hinduiska sociala ordningen vem skulle då erbjuda billig arbetskraft åt de högre kasterna? Motrörelser som Arya Samaj började att återomvända kristna från de lägre kasterna genom shuddikaran (rening).

En kamp för de svaga

Den frihetskamp som leddes av Mahatma Gandhi lyckades kasta ut den brittiska kolonialmakten. Arkitekten bakom Indiens konstitution, dr B R Ambedkar som själv hörde till en oberörbar kast lyckades få med en generalklausul med en försäkran om att de lägre kasterna skulle skyddas för diskriminering. Den sekulära, liberala och demokratiska konstitutionens jämlikhetstanke blev ännu ett slag mot den hierarkiska hinduiska sociala ordningen. ”En man, en röst” jämnade ut rangordningen i kastsystemet. En brahmins röst och en oberörbars röst hade samma värde.

Utbildning öppnade nya möjligheter till social rörlighet för männi-skor i de lägre kasterna. Stödaktioner hade också gynnsam inverkan för de lägre kasterna. Allt detta medförde förlorad makt, förlorade arbetstillfällen och förlorad status för de högre kasterna. Detta uppfattades som ett undergrävande av den traditionella hinduiska samhällsordningen. De högre samhällsklasserna ställdes åt sidan. Den vertikala sociala strukturen (jämför stegen) hade monterats ner till en horisontal nivå. Det var inte längre frågan om att en grupp placerades över en annan utan de placerades sida vid sida på samma nivå.

Kyrkans roll i det ovan nämnda sammanhanget är påfallande. Kyrkans utbildning, hälsovård och medvetandegörande aktiviteter har på många sätt hjälpt de lägre kasterna att hävda sig och utmana de högre kasterna genom möjligheten att röra sig uppåt socialt och därmed undgå förödmjukelser, ovärdig behandling och exploatering. När mängder av folk från de lägre kasterna valde att konvertera till kristendomen som en flyktväg blev hinduerna från de högre kasterna oroliga. Därmed inte sagt att det inte finns spår av kastsystemet i den indiska kyrkan.

Kyrkan betjänade också de högre kasterna genom sina utbildningsanstalter och i mångt och mycket bidrog detta arbete till att utöka den ”villkorligt västerländskt inriktade” eliten. Kyrkan hade på sätt och vis varit undfallande mot de högre kasterna för att de skulle tillåta den att arbeta bland de lägre kasterna. Men ”de regionala nytraditionalister-na” som vi nämnt tidigare gav upphov till en hinduisk nationalism. Fashtriya Swayam Sevak Sangh (en nationell frivilligorganisation känd som RSS) var ursprunget till den hinduiska nationalismen under självständighetsrörelsen och det var en man med anknytning till RSS som sköt Mahatma Gandhi för att denne tillåtit delningen av Indien i Indien och Pakistan. Denna organisation förbjöds men blev senare tillåten. I det självständiga Indien har organisationen varit föremål för undersökning av olika undersökningskommissioner som tillsatts av regeringen för att utreda ett antal hinduisk-muslimska upplopp i olika delar av landet.

Vredgad hinduisk nationalism

1982 utnämnde en federal regering som dominerades av de mellersta kasterna eller andra Backward Casts (OBCs) en kommission med uppgift att aktivt stödja de mindre gynnade samhällsgrupperna och kaster-na. Detta förargade ytterligare de ”regionala nytraditionalisterna” som om de skulle äta av den kakbit som var deras. Detta blev vändpunkten i relationerna mellan de högre kasterna och OBCs. De högre kaster-na förklarade krig mot OBCs inom den hinduiska fållan. Hinduisk nationalism predikar en religion, en kultur och en nation. Eftersom de högre kasterna är få till antalet behöver de massans stöd, dvs. stöd från de lägre kasterna för att komma till makten i ett system med ”en man, en röst”. För att återfå den politiska makten spelade de ut det religiösa kortet så att de kunde mobilisera massorna. Å ena sidan försökte de utjämna skillnaderna inom hinduismen å den andra förklarade de krig mot muslimer och kristna. De senare definierades som ”de andra”, fienden, utanförstående, opatriotiska som skulle elimineras för att hinduismens gyllene tidsålder skulle skapas i Indien. Förutom RSS tillkom en mängd andra organisationer som till exempel Vishwa Hindu Parishad (VHP), Bajrang Dal (BD), Hindu Jagran Manch (HJM) och and-ra under paraplyorganisationen Sangh Parivar med Bharatiya Janta Party (BJP) som politiskt organ. De förkunnade alla att hinduismen var i fara. Som en följd av detta skulle Rams födelseplats i staden Ayobhya i nordöstra delen av Ultar Pradesh befrias från muslimer som byggt en moské där för hundratals år sedan.

1992 förstördes den moskén som hette Babri Masjib vilket föregicks av en bilprocession som företogs av hinduiska nationalister tvärs över landet för att mobilisera massorna. Detta ledde till att massor av muslimer dödades i de upplopp som följde. Ytterligare våldsamheter följde efter förstörandet av moskén. Bara i Bombay dödades 900 muslimer i kravaller. Men valet 1994 visade resultatet av den politiska mobiliseringen på religiös grund. Hinduerna kapade åt sig fler platser än de någonsin vunnit i parlamentet. Det var nästan som om partiet red in i parlamentet på muslimers döda kroppar. Men en mobilisering som bygger på nyväckta känslor, särskilt hat, varar inte länge. De hinduiska nationalisterna blev tvungna att hitta nya frågor för att på nytt väcka känslor hos massorna och på så sätt hålla samman dem och hösta in deras röster.

1997 började de hinduiska nationalisterna att hetsa mot de kristna i Indien, särskilt i staten Gujarat där nationalisterna hade makten. Där fanns det bara 50 registrerade fall av grymheter mot de kristna under de första 44 åren av självständighet. Men mellan 1997 och 1998 förekom det 500 fall, en brant stegring på två år. Kristna missionärer anklagades för att med våld eller bedrägeri värva proselyter bland infödda indier och människor från de lägre kasterna, något som inte kunde bevisas i ett enda av de fall som åberopades. Kristna kyrkor vanhelgades och brändes ner, religiösa fester stördes, biblar revs sönder, präster och nunnor dödades eller våldtogs. Helt nyligen stördes i min hemstat Gujarat julens midnattsmässa av en man som höll ett politiskt möte just utanför den katolska kyrkan.

Dessa illdåd sker vanligtvis i områden med ursprungsbefolkning där hinduiska nationalister offentligt förklarat krig mot kristna missionärer. Deras strategi är att använda de rituella skillnader som finns bland kristna och icke-kristna för att söndra dem ytterligare och ställa den ena mot den andra. Den inhemska pressen får det att verka som om de icke-kristna infödda folkgrupperna strider mot de kristna infödda och missionärerna för att dessa förstör deras kultur.

De hinduiska nationalisterna koncentrerade sig på regioner med infödda folkgrupper inte så mycket på grund av de omvändelser till kristendomen som ägt rum bland dem utan för att de infödda blivit medvetna om sitt tillstånd. De blev i allt högre grad berövade sina livsuppehållande resurser – skogar, land och vatten av de politiker som drev utvecklingsfrågan i staten. Stora dammar fördrev tusentals infödda. Infödda kunde inte hugga ner träd ens till bränsle. Deras land togs i anspråk av staten för odling i industriell skala. Icke-infödda inkräktade på deras resurser. Skola, hälsovård och utvecklingsprojekt som missionärerna initierat höjde de inföddas medvetandenivå. Hinduiska nationalister valde strategin att aktivt hinduisera de infödda och göra missionärerna till syndabockar. Detta gjorde de i första hand för att få kontroll över de inföddas självförsvar och i andra hand för att mobilisera en röstreserv bland fattiga infödda.

En agenda

De hinduiska nationalisterna inriktade sig på minoriteter som kristna och muslimer som historiskt hörde till de lägre kasterna eller de infödda som stod på en lägre social nivå i det indiska samhället. Det var ett krig mot de lägre befolkningsgruppernas rörlighet uppåt och mot den demokratiska konstitutionen som hävdade jämlikhet för alla medborgare oavsett tro, morallära eller kult. Hinduiska nationalister var å ena sidan stolta över det faktum att hinduismen var tolerant, å andra sidan underblåste de och hängav sig åt mordbränder och andra illdåd, allt under mottot att skapa ett stolt och ärorikt, hinduiskt Indien. Atomsprängningen har lovordats. De döda kropparna efter indiska soldater som stupat i Kargilkonflikten i Kashmir har använts för att piska upp en hinduisk nationalistisk hysteri bland massorna inför det senaste valet. Den indiska historien har skrivits om utifrån ett nationalistiskt hinduiskt perspektiv. Skolans läroböcker har vinklats ur ett partiskt antiminoritetsperspektiv. Muslimer och kristna finner det i allt högre grad svårt att få anställning i den offentliga sektorn. De har inte mycket annat att välja på än att dra sig fram på den oorganiserade marknaden eller att emigrera till Mellanöstern.

Den hinduiska nationalismens dolda men verkliga agenda är att utkämpa ett krig mot de lägre skikten i samhället och mot var och en som stöder dem. Den kristna missionen har i stor utsträckning gjort det bättre för de lägre klasserna. Denna förbättring handlar om en social omvandling och en omfördelning av makten och de mänskliga rättigheterna och den eftersträvar att säkra basala behov, ekonomisk säkerhet, förmåga att bygga upp yrkesutbildning och andra villkor för en värdig existens för de fattiga. I stort sett har den sekulära hinduiska och engelska pressen liksom internationella medier stött de kristna i Indien på senare tid. Mer sådant stöd är välkommet i de fattigas namn i Indien.
.

Översättning: Anna Maria Hodacs