av DOMINIK TERSTRIEP
Föreställ er några barn som leker med varandra, en musiker som spelar på sitt instrument eller en fotbollsspelare i sitt lag på planen. Vad sker i spelets ögonblick? Vilka förutsättningar måste finnas? Vilka följder har spelet? Vad säger det om människan? Fenomenet spel kan beskriva en ingång till skapelseteologin som reflekterar över Gud som alltings skapare och den inbördes relation mellan honom, det skapade och människorna. [”Spel” används i denna artikel i den dubbla betydelse av ”spel” och ”lek” som ordet har på tyska och engelska, red. anm.]
Barnet, musikern och fotbollsspelaren
Vad sker i spelets ögonblick? De som spelar på riktigt glömmer allt omkring sig. Allt utspelar sig i nuet. Spelarna är helt inne i det de gör. Den värld som ligger utanför är på något sätt bortkopplad. Visserligen finns den men inte just nu i spelets ögonblick. Spelet är total närvaro i nuet. När man spelar glömmer man sig själv, är helt hängiven åt ögonblicket. Man är öppen och koncentrerad samtidigt. Ja, man är ett med sig själv och det man gör. Kanske är spelet ett av de få tillfällen där vi upplever harmoni mellan kropp och själ. I spelet är både kropp och själ förenade. Samspelet är friktionsfritt. När spelet är slut blir vi medvetna om vad vi har varit med om. Spelet väcker frågan om samspelet mellan kropp och själ, om människans natur, ja, hennes fulländning och salighet.
Vilka förutsättningar måste finnas? Kanske behöver varje spel två förutsättningar: frihet och regler. Den mest grundläggande förutsättningen för spelet är frihet. Frihetens rike är spelets rike. De som spelar måste vara fria från tvång och de vardagliga bekymren. Därför är spelet ofta ett privilegium för barn. Fenomenet har i evolutionärt perspektiv utvecklats framför allt bland intelligenta och sociala däggdjur och fåglar, bland de arter som har en lång tid av barnomsorg. Ungarna är inte involverade i att skaffa mat eller säkerställa överlevnaden. De är fria därför att de skyddas och matas. De har energi kvar för att leka. Leken är bara möjlig i en avspänd atmosfär som inte är hotad av yttre fara, då kampen om tillvaron vilar.
Spelet är ”the luxury of luxuries”, skriver den US-amerikanske evolutionshistorikern Robert Bellah (d. 2013) i Religion in Human Evolution. From the Paleolithic to the Axial Age. Den avhåller djur från att skaffa mat och gör dem sårbara för rovdjur. Är spelet alltså bara en överflödig, dyr och farlig lyx? Visserligen har ungarnas spel några sekundära syften: den tränar musklerna, de lär sig att vara sociala eller att överlista medspelarna osv. Men viktigare än det är enligt många forskare att spelet innefattar ett element av idel glädje som är sällsynt jämfört med det som djur annars gör. Spelet är alltså först och främst ändamålsfritt. Det har inga andra syften än sig självt.
Spelets andra förutsättning vid sidan av friheten är regler. Om vi nu talar om regler verkar de stå i motsatsförhållande till frihet. Men alla vet att regler är oumbärliga i varje spel. Spelet ruineras om spelarna eller bara en av dem inte följer dess regler. Man kan spela krig men om man slår för hårt är spelet slut. Spelet lever av en (avtalad eller förutsatt) överenskommelse. Reglerna garanterar och skyddar spelets frihet. Om man spelar riktigt följer man reglerna utan att tänka på dem. Man följer dem så att säga med lätthet och behöver inte fundera på hur man ska använda dem. Det förutsätter förstås att man har satt sig in i dem. Det samma gäller för teknik, färdigheter och kunskap. Spelet är lätt men förutsätter ibland hårt arbete.
Vilka följder får spelet? Evolutionshistoriker påpekar spelets roll i exempelvis moralisk fostran. Spelets regler är åtminstone inledningsvis etiska eftersom de säkerställer spelarnas likhet och kräver ”kontraktstrohet”. Dessutom lär sig barn i vissa spel att sätta sig in i någon annans tillvaro, att ta över någons roll, att vara någon de inte är. Så lär de sig förståelse, empati och medkänsla. Spelet kan därför också ha en förvandlande kraft. Dess verkan kan stråla utöver spelets ram, påverka omgivningen, ja, till och med de biologiska förutsättningarna.
Vad säger spelet om människan? Bellah anser spelet vara ett grundläggande steg i religionens uppkomst och utveckling. Spelet har än i dag förblivit ett viktigt element i många religioner: dans, musik, konst och heligt skådespel är oumbärliga uttrycksmedel. Spelet i sig självt har en sorts religiös karaktär. Bellah förklarar den här karaktären med en tankefigur han lånat från filosofen och sociologen Alfred Schütz (d. 1959): att leva inom och utanför parentes. Enligt Schütz lever människan huvudsakligen i det vardagliga livets värld och anser den helt enkelt vara given eller ”naturlig”. Den här världen är förknippad med pragmatiska eller praktiska intressen som säkerställer överlevnaden, vilken ofta upplevs vara hotad. Livet utspelar sig i standardtiden och standardrummet. I den ”naturliga” attityden sätter människan tvivlet inom parentes; ett sätt att inte ifrågasätta att den här världen och dess objekt skulle kunna vara annorlunda än de synes vara.
Men enligt Schütz är den här världen inte den enda och inte heller den värld den synes vara, den är bara en av mångahanda världar eller realiteter. Människan, som är en språkvarelse, har konstruerat den kulturellt och symboliskt. Ingen människa kan leva endast i den. Det vardagliga livets värld blir medvetet eller omedvetet uppbruten, parentesen öppnad och standardtiden och -rummet lämnade genom till exempel konst, litteratur, drömmar, spel, vetenskap och religion. I ett naturvetenskapligt perspektiv försvinner exempelvis det självklara i den ”naturliga” världen, något som antropologen Clifford Geertz (d. 2006) framhåller i The Interpretation of Cultures:
”Avsiktligt tvivel och systematiskt ifrågasättande, upphävandet av det pragmatiska motivet till förmån för opartisk observation, försöket att analysera världen enligt formella begrepp vars förhållande till det sunda förnuftets informella föreställningar blir alltmer problematiskt – här är kännetecknen hos strävan att begripa världen vetenskapligt.”
Vetenskapen rör sig utanför vardagsvärlden, vars ”naturlighet” ifrågasätts. Också den upplysta människan tillbringar enligt Bellah en stor del av sitt liv i alla möjliga världar, som inte är uppenbart ”reala” i ordets vanliga bemärkelse. Religionen är enligt Bellah det hårdaste angreppet mot vardagsvärlden:
”Ty det dagliga livets värld uppfattad endast som ett rationellt svar på ångest och grundläggande mänskliga behov är en värld av mekanisk nödvändighet, inte av radikal autonomi. Det är genom att peka på andra verkligheter, genom att gå bortom och överskrida, som religion och poesi, och även på sitt sätt vetenskap, krossar sinnevärldens förskräckliga ödesbestämdhet.”
Religion definieras här som ett relationsbegrepp. Det relaterar till en annan värld eller verklighet, som ifrågasätter det vardagliga livets värld och inte nödvändigtvis behöver vara förknippad med en gud. Den här relationen till en annan värld tycks inte vara religionens ”monopol”. Möjligen tävlar de andra företeelserna som till exempel konst och vetenskap med varandra och religionen; alla är de ju tillägnade tillvarons grundläggande villkor. Men – och Bellah är mån om att visa det – de nämnda företeelserna har ofta haft ett religiöst ursprung och tycks vara intimt förknippade med det. Konsten har nästan alltid uppstått som en form av religiöst uttryck, filosofin i dess tidiga former var en sorts religion, enligt filosofen Pierre Hadot (d. 2010) ett levnadssätt eller en livsform (La philosophie comme manière de vivre) som hade att göra med religionens alla aspekter och inte enbart med ett tankesystem. Kort och gott: spelet är en sysselsättning som öppnar parentesen. Människan är, som de olika exemplen har visat, alltså någon som lämnar vardagsvärlden och det gäller i högsta grad också ”kampen om tillvaron”.
Bellah använder sig av två ord som hör hemma på datorområdet för att beskriva människans två sidor eller världar: online-offline.
”Online är det dagliga livets värld, en värld som innehåller allt det som finns i vår omedelbara närhet, den värld som präglas ett genomgripande darwinistiskt tvång. Världen online kännetecknas av sökandet efter föda, kampen, flykten, fortplantningen och allt annat som alla levande varelser måste göra för att överleva. Offline är när dessa yttre tvång är avstängda och annat är i görningen.”
Människan är inte bara underkastad kampen om tillvaron eller nyttokrav. Förmågan att på olika sätt gå offline är kanske en av de viktigaste egenskaperna människan har. I evolutionshistoriskt perspektiv är religion, konst och vetenskap resultatet av den egenskapen. Och i spelet är människan i högsta grad offline.
”… och lekte ständigt inför honom”
Fenomenet spel kan säga oss mycket om skapelsen och att vara skapad, om skaparen och de skapade varelserna. Som i ett nötskal samlar sig där de viktigaste motiven. Förbindelsen mellan skapelse och spel är inte långsökt. I Gamla testamentets vishetslitteratur är det visheten som leker inför Gud (jfr Ord 8:30 f.). Visheten genom vilken allting blev skapat får leka som ett barn som har råd med all lyxens lyx. Hon är den som inte behöver bekymra sig om sig själv. Lätthet, frihet och glädje präglar hennes tillvaro. Skapandet av kosmos är präglat av lekens egenskaper. När Gud skapade de synliga tingen betraktade han henne. I vishetens lekfulla rörelser skådar han skönhet i det kosmos han formar. Visheten skapar tillsammans med Gud. Tertullianus talar med tanke på vishetens bidrag om compingens, det vill säga hon målar tillsammans med Gud. Skapelsen är således ett gemensamt konstverk som kom till i kreativ lek och glädje.
Världen är skapad ur suverän frihet: Gud har skapat allt som finns ur suverän frihet. Skapelsen är varken något utflöde av gudomen (emanation) eller resultatet av en kamp mellan fientliga makter. Den har varken avlats eller fötts av Gud. Kosmos och jord har varken gjorts av något förefintligt material eller eviga idéer. Nej, skaparen är fri. Världen är gjord och har bara en enda förutsättning: den treenige Guden som är kärlek, suverän och fri att skapa det han inte är. Den friheten är instiftad i skapelsen. I teologihistorien talar man om creatio ex nihilo – skapelse ur intet – för att uttrycka det här sakförhållandet.
Eftersom skapelsen har skapats fritt och är fri är den i ordets bästa bemärkelse till ingen nyttja. Gud behöver den inte. Skapelsen spelar sitt kosmiska spel inför Gud i atomernas och stjärnornas ringdans. Allt som finns vittnar om honom och förhärligar honom, men Gud behöver det inte för att vara sig själv. Han behöver inte människan för att kunna älska och bli medveten om sig själv. Han behöver inte hennes ”tjänster”. Liksom spelet är ändamålsfritt och inte har några yttre syften är det så också med skapelsen och människan. ”Drivkraften” i Guds skapande – om man får säga så – är glädjen att dela med sig av det han har och är.
Att skapelsen inte är vare sig nyttig eller nödvändig innebär dock inte att den är godtycklig eller meningslös. Världen är ingen slump. Gud har skapat det han gillar och vad som motsvarar hans innersta väsen. Därför är skapelsen god och inte resultat av ett gudomligt ögonblickslynne. Med leken som utgångspunkt beskriver teologen Hugo Rahner (d. 1968) i Der spielende Mensch världen och människan med ordparet ”meningsfull men inte nödvändig”.
Lag och slump: Regler och lagar, som vi sett, är inte spelets enda sida. Man blir bara medveten om dem om man tänker efter eller om de blir störda eller bryts. Spelet har också plats för slumpen och dess kreativa roll. I spelet kan slumpen uppfattas som något nytt som inträffar och som inte har tagits med i beräkningen. Den som spelar tar upp det oförutsedda och dess krafter i det fria spelet. Den lagbundna nödvändigheten är ett öppet system som rymmer framtida möjligheter. Det nya förenas med det befintliga, blir integrerat utan att det för den skull skapas en odifferentierad enhet. Den nya differentierade enheten är inte heller någon återförening till en förlorad ursprunglig enhet. Spelet medför däremot frihet för nya föreningar genom att gestalta slumpen. Fenomenet spel ger oss en fingervisning om hur skapelsetron och utvecklingsläran kan tänkas tillsammans.
Att spela och spelas: I den mystika teologin tillämpas spelmotivet på relationen mellan Gud och själen. Frälsaren spelar ett vackert kärleksspel med den älskade själen för att frälsa henne i frihet. I konsten framställs ofta Jesusbarnet som håller världsalltet i sina små lekande händer. Framställningen uttrycker spänningen mellan allmakt och lek, Guds kraft och barnets svaghet. Den gudomliga makten klär sig i ett lekande barns gestalt; världens sfär blir den gudomliga lekens äpple. Gud är också den lekande Guden (Deus ludens, jfr H Rahner). Och kanske förlorar den ofattbara gudomliga makten bara på så vis sin fasansfulla karaktär. I det lekande Jesusbarnet och ännu mer på korset visar sig den skapande Guden som den som spelar och spelas – på gott och ont.
I varje spel finns en passiv och en aktiv del. Man spelar och spelas samtidigt. Det gäller också för den värld som människan är omgiven av. Världen spelar också med människan, inte bara hon med världen. Att leva i världen är ett ömsesidigt skeende. I ett lyckat spel mellan värld och människa får hon uppleva att den grund som kärleksfullt bär henne omfamnar henne med ett underbart spel. Kanske sedan upplysningstiden har människan dock uppfattat sig själv som den ensamt aktiva parten i spelet: herravälde, erövring och makt över naturen var de ledande parametrarna, inte samspel med den. I dag får vi smaka konsekvenserna av detta sinnelag. Spelmotivet i skapelsen kan påminna oss om det ömsesidiga i relationen mellan människa och natur.
Att människan har förstått sig själv som den allt behärskande delen i spelet och därmed (delvis) förstört det kan dock inte ta ifrån henne en viss melankoli. Visserligen spelar hon hårt och är van vid att segra men ofta är hon också själv illa medfaren av livets spel. Hon känner sig utlämnad till onda slumphändelser, hopflätad med materiella förutsättningar som kan kännas påfrestande för anden. Människans, jordens, ja, kosmos liv kan upplevas som en världsteater där hon bara är en obetydlig medspelare, en statist i den stora pjäsen; en fotnot i den historia som började för cirka 13,8 miljarder år sedan. Mord, dråp, krig, intriger, självförvållade katastrofer och naturkatastrofer, tårar, sorg, sjukdom, lidande, orättvisa; av allt detta verkar historien bestå, något som kan få människan att känna melankoli. I de här företeelserna märker hon att hon också spelas.
Det här låter väl lite för pessimistiskt och platonskt färgat. Varför allt detta? Det vittnar om platonismens anda samtidigt som det återspeglar en erfarenhet. Människan är helt enkelt med om sådana saker. Den människa som har funnit mellanläget mitt emellan himmel och jord kan uppfatta hela sitt liv och allt som sker i världen som en enda stor teater utan att förtäras av världssmärta eller världsgirighet. Hon vet om de ledande hemligheterna bakom kulisserna. Hon spelar klanderfritt sin roll i livets skådespel, en roll som Gud har gett henne. Hon vet vad hon ska göra och tåla och förväxlar inte spelet med allvaret. Skapelseteologin handlar i högsta grad om relationen mellan Gud och människan. Ju mer människan är rotad i Gud desto bättre kan hon leva på jorden och hålla balansen mellan världskärlek och världsflykt, omfamning och avstånd.
Världen ska fulländas: Livet är inte ett lyckat eller väsentligt spel alla gånger. Men om det lyckas innefattar det ett eskatologiskt element. Hugo Rahner frågar sig varför just barnet, den i huvudsak lekande människan, har blivit en sinnebild för saligheten i många religioner, också i kristendomen (jfr Matt 18:3). Livet i den hinsides världen framställs ofta som en avspänd och munter dans. Den lekande eller dansande människa som känner kropp och själ i harmoni, anar att hon tilldelats en annan relation till kropp och själ än den hon oftast upplever. Lek och dans – om de är lyckade – är en antecipation av det himmelska, av fulländningen. Evigheten kommer att bli en gudomlig barnlek, Andens ringdans, ett lyckat förkroppsligande av själen.
För skapelsen och människans relation till den betyder det att människan ska – som i dansen – försätta sig i ett svävande tillstånd. Hon ska inte förvrida världen till en bara inomkosmisk eller inomsjälslig verklighet, det vill säga hon ska varken låsa in sig i kosmos och stänga ute ”himmelen” eller låsa in sig i sig själv och stänga ute ”jorden”. Världen står öppen för Gud och Gud för världen. Med dansarens svävande elegans ska människan stöta ifrån sig jordklotet samtidigt som hon trycker världen till sitt hjärta.
Kanske är detta vad som händer i liturgin där kyrkan spelar. I kyrkan som sådan men tydligast i det liturgiska spelet tar sig Andens glädje uttryck i kroppsliga gester. Enheten mellan ande och kropp, idé och symbol, osynligt och synligt kan erfaras. Det jordiska visar genom sin genomskinlighet för det himmelska, sin hemlighetsfulla sida. Genom synliga ting (sol, måne, vatten, vin, olja, bröd) får människan uppleva Guds hemlighet och hans avsikt med allt. De jordiska elementen som tas i tjänst är entydiga, den helade skapelsen som de kristna hoppas på, kan beröras i dem. Således är liturgin, sakramenten och kyrkans jordiska gestalt en bild av det som komma skall: den nya skapelsen (Upp 21:1–8). Kyrkan ”leker” i liturgin det hon hoppas på.
Det enkla fenomenet spel har nära anknytning till frågan om skapelsen och att vara skapad. Något enkelt som vi alla har upplevt, kan visa något mycket grundläggande och skapar en förutsättning för att teologiskt närma oss det vi helt enkelt befinner oss i: kroppen och världen och kosmos. Det som Bellah kallar ”relaxed fields” – och spelet hör dit – visar att kroppen, världen och kosmos är större än de synes vara (den öppnade parentesen), att materien bara är en del av helheten, om än en viktig sådan. Mycket av vår tillvaro och framtid är avhängigt av hur vi samspelar med naturen.
Spelet håller ihop: frihet och lagbundenhet, glädje och allvar, regler och slump, kropp/materia och själ/ande, makt och svaghet, det meningsfulla och det icke-nödvändiga, jorden och himlen, uppfyllelse och löfte, vardag och fest, allvar och skämt, individ och gemenskap, olikhet och enhet. I spelet står de i ett polärt spänningsförhållande såsom den skapade varelsen i världen. Skapelseteologins stora utmaning består i att röra sig mellan polerna utan att förneka en pol på bekostnad av en annan. Det är enligt min mening bara möjligt om man utgår från den treenige Guden. Och Gud måste uppenbara sig för att vi skulle kunna lära känna honom just som trefaldig.
Litteratur
Bellah, Robert N: Religion in Human Evolution. From the Paleolithic to the Axial Age, The Belknap Press of Harvard University Press 2011.
Geertz, Clifford: The Interpretation of Cultures. Selected Essays. Basic Books 1973.
Huizinga, Johan: Den lekande människan: homo ludens, Natur & Kultur 2004 [1938].
Rahner, Hugo: Der spielende Mensch. Johannes Verlag 1990 [1952].
Dominik Terstriep är jesuitpater, teol. dr och kyrkoherde i S:ta Eugenia församling i Stockholm.
Ur Signum nr 2/2020, s. 9–14.