av ANTHONY J. LAPPIN
Ett av många slående drag i Augustana (den augsburgska trosbekännelsen från 1530) är den utomordentliga utförlighet med vilken klosterlivet attackeras i en diatrib som är tre gånger så lång som den (rimligtvis) mycket viktigare artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron. Med tanke på hur centralt tema som sola fide är för den lutherska tron är det snarast förvånande att se hur skissartad framställningen är på den punkten. Förmodligen tänkte dock reformatorerna inte på framtiden som det avgörande i denna situation. De kände inte att de just nu talade under ed när det gällde trosbekännelsens exakta formulering, eftersom de fortfarande tillät bön för de döda. Av Luthers närmare medverkan är man böjd att tro att han inte var fullt på det klara med vad han sade eller vart han egentligen syftade, eftersom han ännu inte hade en genomarbetad uppfattning utan mer styrdes av kraftspelet i stundens verbala slagväxling. Men det var Melanchton som var den tongivande författaren i utkastet till dokumentet, och det är otänkbart att han inte visste vad han gjorde. Medan ett angrepp på klostren kunde tilltala en del av deras anhängare medan rättfärdiggörelsen genom tron bäst kunde lämnas därhän tillsvidare i skissartad form, skulle ett angrepp på familjetraditionerna att komma ihåg de avlidna leda till att man miste stödet bland dem som var rika nog att ha familjer att komma ihåg och hade investerat prestige och personal i vården av dessa minnen.
Reformatorernas kritik av klosterlivet presenteras entydigt i kyrkohistorien som en teologisk kontrovers på hög nivå om dess grundläggande inkompatibilitet med den nyfunna friheten i Guds nåd, vilket därför motiverade råheten i dessa attacker. Men som vi har sett i Augustana – och andra exempel som kan ändras – visste reformatorerna hur man kunde låta politiska nödvändigheter färga sina uttalanden. Därför kan det vara på sin plats att kasta en närmare blick på deras motiveringar.
Den stora majoriteten av reformatorer var från början mendikanter eller sekulärpräster, och trots att protestantiska historiker enhälligt har suddat ut dessa avgörande distinktioner – Luther, till exempel, framställs rutinmässigt som ”munk” fast han hörde till en mendikantorden – var deras erfarenheter av reformer av ”klosterlivet” partiella, ofta helt provinsiella och baserade på situationen i städerna långt från de monastiska centralorterna. Alltså byggde dessa reformatorer i sin egenskap av ex-mendikanter naturligt nog på de medeltida invektiv som de olika grenarna av ordenslivet hade utslungat mot varandra och därmed cementerat sin egen position. Medeltidens smädelser framfördes dock inom ramen för ett stabilt system och var harmlösa, ungefär som hejaramsor under matchen på en fotbollsstadion. Reformatorernas bruk av invektiv syftade däremot inte till att uppmuntra tveksamma supportrar inom ramen för det givna, för att få balansen att tippa över åt ena eller andra hållet, utan till att elda sinnena hos våldsamma folkmassor att ställa till så mycket skada som möjligt.
Å ena sidan fanns reformatorernas mångahanda invändningar mot löftesavläggelser som sådana, enligt vilka ett beslut inte kunde tas tillbaka. Denna invändning gällde dock i Luthers fall endast ordenslöften; löften om lojalitet mot världsliga härskare tillät ingen sådan utväg. Hans första åtgärd gentemot bondeupproret 1525 grundades på att bönderna brutit sin ed, och därför hade de förtjänat att fungera som avskräckande exempel genom att slaktas. Andra typer av löften, även själva celibatet, förklarades vara ”obibliska”, och även om man kände visst obehag inför Kristi anbefallning av livet som ”eunuck för himmelrikets skull” kunde man motvilligt medge att en enskild kunde fatta ett sådant beslut men inte att sådana individer slöt sig samman på något sätt för att stötta varandra i detta beslut. Zwingli säger således: ”Att instifta någon form av orden, benämning eller sekt i stället för att förbli bland mängden av kristna är orätt, synd, hyckleri, svek, vinningslystnad och bedrägeri.”
Anklagelserna för girighet blev något av ett ledmotiv i reformatorernas retoriska strategi mot klostren. Vi kan säga att här röjer sig två former av oro. Det första är naturligtvis att reformationen måste ha en finansiär. Skulle man finna en motivering för en omvälvning av den etablerade ordningen måste man hitta en lämplig kassako. För den fromma medelklassen gällde det att utvidga sitt landägande. För stadsfullmäktige hägrade möjligheten att lägga fattigvården under sina egna kassakistor och placera den (och de fattiga) under sin egen kontroll. Klostrens upplösning innebar ett katastrofalt sammanbrott av de nätverk som stod för fattigvården, och i England tog det till exempel nästan ett sekel innan man hann ikapp hälften av de summor som före upplösningen hade kommit de fattiga till godo. De makthavande, slutligen, var alltid på spaning efter nya skatteintäkter.
Det var visserligen inte otänkbart att klostret helt enkelt togs över av sina förutvarande munkar och deras nya familjer: så skedde i ett enda fall. Det var heller inte otänkbart att en inrättning återgick i händerna på sina tidigare inneboende. Luther kunde till exempel utnyttja sitt tidigare konvent i Wittenberg, som han fick som bröllopspresent 1525 av Johannes, kurfursten i Sachsen (1468–1532), som hade exproprierat det och nu använde det för att belöna en nyttig medarbetare. Fördelarna med denna attack på klosterlivet uppskattades av den kanske mest cyniske och intelligente bland renässansmonarkerna, Henrik VIII av England, som utgick från kungens intressen som det väsentliga i reformationen genom upplösningen av klostren (och sin skilsmässa) och erbjöd en lätt bearbetning av den lutherska reformen, anpassad genom inslag av en mer sakramental teologi som Henrik själv var fäst vid. Den osäkerhet som uppstod var tillräcklig för att framkalla Pilgrimage of Grace [ett uppror i Yorkshire 1536], men detta kunde lätt hanteras med en välutbildad armé och stor blodspillan.
Anklagelserna om ”girighet” utgick från anspråket på moralisk överlägsenhet, vilket erbjuder en mer komfortabel plattform om man tänker beröva någon hans tillgångar. Men det fanns också en annan oro bakom denna motvilja mot klostren. Reformatorerna hade inga problem med världsliga rikedomar. Reformationen tillät nya prästfamiljer att i generationer lägga beslag på eftertraktade pastorat, och denna materiella välmåga kom direkt från de statliga organen. Detta beroendeförhållande garanterade lojalitet, och oberoende kunde endast vidmakthållas av finansiellt oberoende institutioner. Därför hade de monastiska familjerna genom hela medeltiden kunnat existera som transnationella företag, helt utom biskopens eller kungens kontroll. Detta tillgodosåg behovet av en motvikt inom det sociala och politiska systemet. Och som motvikt kunde de också bjuda motstånd mot den kungliga styrningen av nationalstaterna i vardande. Klosterordnarnas olika samhörigheter – med sina egna transnationella ordensfamiljer, med kyrkans internationella struktur, med intellektuella strömningar som trotsade nationsgränser och absoluta monarker – stod i strid med den nya koncentrationen på lojalitet enbart till monarken. Eftersom reformationen hade undanröjt varje möjlighet för kyrkan att säga emot kungamakten, vilket var det pris som reformatorerna fick betala när de anammade en snävare syn på det kristna livets natur, var de ur stånd att uppmuntra klosterliv.
Klosterfamiljerna kunde och var villiga att erbjuda en okontrollerbar motrörelse inom det politiska systemet, ett motstånd mot den strömlinjeformade underkastelse som reformationen försökte genomdriva.
Översättning: Anders Piltz
Anthony J. Lappin är pedeltidshistoriker och senior lecturer i spanska vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2020, s. 14–16.