Skapelse ur intet – eller ur kaos?

I Signum nr 5/2018 har John Sjögren en tänkvärd artikel ”Jordan Peterson i en värld utan nåd”. Så vitt jag förstår är värderingen av Peterson övertygande, och jag har inget skäl att gå in på den. Men med anledning av vad som i artikeln sägs om de bibliska skapelseberättelserna, vill jag göra en marginalanteckning. I artikeln står det: ”Ty den rätta läsningen av Genesis skapelseberättelse(r) är inte att se den/dem som ännu en myt om en gud som tämjer en kaoskraft och genom denna kuvande kamp frambringar ett ordnat kosmos. Snarare skapar Gud världen ex nihilo, ur intet.” Det är helt riktigt att de båda texterna i Genesis två första kapitel inte ger intryck av att skildra en kamp i världens och tidens begynnelse. Snarare får vi – särskilt i det första kapitlet – en lugn, närmast protokollartad framställning av en skapelse som gradvis framskrider endast genom Guds allsmäktiga ord. Men skenet kanske bedrar en aning.

I Bibelns andra vers står det: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Det hebreiska ordet för ”djupet”, tehom, är besläktat med ordet tiamat i den babyloniska skapelseberättelsen Enuma elish. Där är det helt klart fråga om ett kaosdjur, som guden Marduk dräper för att sedan skapa världen. Om den hebreiska skapelseberättelsen har sin förebild i den babyloniska – vilket inte är säkert – så har kaoskampen blivit avmytologiserad. Men något finns nog kvar, vilket även de följande orden om att ”en gudsvind svepte fram” tyder på. Uttrycket är sannolikt mera aktivt till sin innebörd, kanske ”en våldsam vind stormade fram” (se noten i Bibel 2000).

Skapelseberättelsen i Genesis har haft en enorm betydelse och fångar intresset redan genom sin placering i Bibeln. Men Israel hade andra sätt att beskriva skapelsen, även om de inte utmärker sig genom samma strävan efter fullständighet som den i Genesis. Det skall dock medges att Bibelns första kapitel blev Israels slutliga version av skapelsen.

Hymner

Det är speciellt i två slag av texter som Guds skaparaktivitet beskrivs i Gamla testamentet: hymner och vishetslitteraturen. Hymner finns inte endast i Psaltaren. I Jes 27:1 läser vi: ”Den dagen skall Herren med sitt svärd, sitt hårda, väldiga, skarpa svärd, slå Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, han skall dräpa draken i havet.” Detta är en framtidsvision med apokalyptisk signatur, men den använder sig av gammalt, traderat material, som från början hörde till skapelseskildringen. Och här är det verkligen fråga om en kaoskamp, där Gud avgår med segern. Ormen Leviatan är nu väl belagd i de kanaaneiska myter som blivit funna i Ugarit och som finns i en svensk översättning av Ola Wikander. Till det citerade stället i Jesaja finns en nästan ordagrann parallell i en ugaritisk text.

Leviatan möter på flera ställen i Gamla testamentet. Tydligare insatt i ett skapelseperspektiv är ormen i följande psalm: ”Gud, min konung från urtiden, du som vinner segrar på jorden! Du delade havet med din makt, du klöv drakarnas huvuden på vattnet. Du krossade Leviatans huvuden och gav honom som föda åt öknens djur” (Ps 74:12–14). På andra ställen har kaosdraken ett annat namn: ”Du krossade Rahav, slog honom till döds” (Ps 89:11).

Så småningom kom Leviatan eller Rahav att domesticeras och de gudsfientliga dragen tonades ner. Ett uttryck för detta har vi i Psalm 104, där ett storartat panorama över skapelsens rikedom målas upp. Där har skapelsens kaosorm blivit ett ofarligt sjödjur: ”Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet” (Ps 104:26). Som noten upplyser, är en annan översättning av slutet möjlig: ”som du skapat till att leka med”. Här finns förvisso inget kvar av den gudsfientliga draken.

Job

Men som bibelläsaren vet, så spelar Leviatan ännu en roll i texterna. Det är i Jobs bok, 40:20–41:25. Här sker ingen direkt anknytning till skaparakten i urtiden, snarast får man intryck av att det rör sig om en skräckinjagande krokodil. Men även här är det en mytologisk bakgrund, denna gång i Egypten. Både Leviatan och Behemot hör hemma i egyptisk religion och skildras där som kaosmakter. Möjligen klingar detta med i Hes 9:3, där Gud säger att han ”skall ta itu med dig, farao, Egyptens kung, feta krokodil som dåsar i Nilen” (här används dock inte namnet Leviatan).

Men dessa drakar spelar en roll inte endast i skapelsens gryning eller vid den sista tiden. Också en historisk händelse som uttåget ur Egypten kunde ses i ljuset av en seger över kaosmakten. Tydligt är detta, när den okände profeten bakom Jesaja 40–55 beskriver hur uttåget ur Babylonien (där de deporterade israeliterna bodde) skall ses som en sentida motsvarighet till uttåget ur Egypten.”Vakna upp, vakna upp, klä dig i makt och styrka, Herre! Vakna upp som i forna dagar, som i gången tid. Det var du som högg ner Rahav, du som genomborrade draken. Det var du som torkade ut havet, vattnet i det stora djupet, du som gjorde havsbottnen till en väg, där de befriade kunde tåga fram” (Jes 51:9–10).

Vishetslitteraturen

Också vishetslitteraturen intresserade sig för skapelsen. Denna del av Gamla testamentet består av böcker, som ofta har paralleller i andra länders litteratur och filosofi. Hit hör Ordspråksboken, Predikaren, Job, Syrak och Salomos Vishet. Här skildras skaparverket ofta på ett sätt som mera anknyter till de första kapitlen i Bibeln, som en lugn och harmonisk akt, där skapelsens ändamålsenlighet och vishet betonas. Hymnen i Ordspråksboken 8:22–36 låter Visheten själv tala som en preexistent del av Guds skapelse. Hon möter ingen kaosdrake, som först måste nedkämpas. Hela skildringen mynnar ut i den unika bilden av hur visheten leker som ett barn inför Gud. ”När han spände upp himlen var jag där, när han välvde des kupa över djupet […] då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom” (8:27, 30).

Det är, slutligen, i dessa av vishetsteologin influerade kretsar som vi finner tanken på Guds skapande som en skapelse ur intet, creatio ex nihilo. Noga taget formuleras det tydligt i Bibeln endast en gång, nämligen i 2 Mack 7:28 (se dock även Heb 11:3).

Kampmotivet

Även sedan draken detroniserats, kan kampmotivet finnas kvar, men då i en mera antropologisk form. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten” (Luk 13:24). Vi skall arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning (Fil 2:12). Men inte heller där är det kosmiska momentet helt borta, även om det inte längre är kopplat till skapelsens morgon. ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). I den apokalyptiska slutkampen sker en samsyn av skapelsens kaosdrake och den orm som Adam och Eva mötte i Edens trädgård. ”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom” (Upp 12:9).

Kanske Jordan Peterson ändå har en poäng genom att så starkt betona kampmotivet. Kanske har detta blivit något försummat i vår tids mera terapeutiska kristendom. Givetvis måste detta balanseras mot annat, framför allt den nåd som inte kan vinnas genom någon ansträngning. Men det ligger säkert mycket sanning i det svar som den helige Serafim av Sarov (kanoniserad av ryska kyrkan 1903) gav, när han en gång fick frågan vad som våra dagars kristna saknar om man jämför dem med fornkyrkans martyrer och bekännare. Han svarade: ”Det saknas bara en sak: beslutsamhet.”

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.