En omdiskuterad apostel

Har det funnits en apostel Junia? Ja, varför inte? Junia var ett vanligt namn för kvinnor i det romerska riket; man har räknat till mer än 250 kvinnor med det namnet. Men vad menar vi då med ordet ”apostel”? Det är långt ifrån entydigt. I de synoptiska evangelierna används det enbart om Jesu tolv lärjungar, till exempel Luk 6:13: ”[…] samlade han [Jesus] sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar: Simon […]”. Men om vi går till Paulus, finner vi en långt bredare användning av termen ”apostel”. Den kan också användas om ögonvittnen till Jesu uppståndelse och om sändebud från en lokal kyrka till en annan. Detta torde vara fallet i exempelvis Rom 16:7, där Bibel 2000 ger oss översättningen ”Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig”. Förmodligen var de båda tidiga kristna från Judeen eller Galileen, kanske hörde de till de sjuttiotvå lärjungarna som Jesus sände ut enligt Luk 10:1 eller till de femhundra uppståndelsevittnena enligt 1 Kor 15:6. Vi kan bara spekulera om detta.

Man kan alltså tänka sig, att de var medhjälpare till Jesus och hans närmaste krets av tolv lärjungar. Lukas berättar om en sådan grupp, intressant nog bestående av kvinnor, som trots den patriarkala miljön följde Jesus och de tolv på deras vandringar. Sålunda läser vi i Luk 8:2–3: ”Med honom [Jesus] följde de tolv och några kvinnor” varpå tre av dem namnges: Maria från Magdala, Johanna och Susanna. De två förstnämnda återkommer i berättelserna om den tomma graven, och de hör alltså till gruppen av uppståndelsevittnen.

Kan man tänka sig, att kvinnor som dessa får hederstiteln ”apostel”? Beläggen är inte många, men de finns. Sålunda kallades Maria från Magdala apostola apostolorum, ”apostlarnas apostel” av Hippolytos (början av 200-talet) i hans kommentar till Höga visan 3:1–4, något som långt senare har bejakats av såväl Hrabanus Maurus (ca 780–856) som Thomas av Aquino (1225–1274). I östkyrkan har man aldrig som i väst identifierat Maria från Magdala med synderskan i Luk 7:36–50, och tanken på henne som apostlarnas apostel, det vill säga förmer än de ”vanliga” apostlarna, har varit spridd.

Ett annat exempel erbjuds av Thecla, Paulus legendariska följeslagerska och beundrarinna. Enligt rubriken till Paulus och Thecla-akterna (ca 170–180 e.Kr.) sägs hon vara isapostolos, ’apostlarnas like’. Samma ord används bland annat om en aktad predikant i biskop Abercius (ca 200 e.Kr.) levnadsbeskrivning. Vi kan sammanfatta, att ett sådant språkbruk inte har varit främmande i östkyrkan utan har levt kvar till våra dagar.

Vi återvänder till den Junia(s) som omtalas i Rom 16:7 som apostel tillsammans med Andronikos. Den grekiska texten har namnet i ackusativform (iounian), en regelbunden form av kvinnonamnet Junia men som också skulle kunna vara ackusativ av ett hypotetiskt mansnamn Junias (så i Bibel 2000). Frågan kompliceras av att tidiga handskrifter saknar accenter, och det är först efter millennieskiftet år 1000 som sådana regelmässigt skrevs ut; den feminina namnformen har accenten på i-et, den hypotetiska maskulina formen skulle i stället ha accenten på slutstavelsen. Problemet är bara det, att inga belägg finns för en sådan maskulin namnform, medan, som ovan omtalats, mer än 250 kvinnor med namnet Junia är kända från historiska källor.

Vi har kunnat konstatera att Maria från Magdala och Thecla båda har varit högt aktade i östkyrkan, och samma sak gäller den i Rom 16:7 omtalade Junia. I östkyrkan är hon ett helgon tillsammans med Andronikos med den 17 maj som firningsdag. Kejsare Basileios Porphyrogenitos skrev på 900-talet att Andronikos hade ”den beundransvärda kvinnan Junia som sin hustru och som hjälp i gudomlig predikan. Död för världen och för köttet levde hon endast i Gud, när hon fullgjorde sin gärning”.

Kyrkofäderna utgick i själva verket från att namnet ska läsas som femininum, alltså Junia. Exemplen kan mångfaldigas, men allra tydligast är saken hos den store vältalaren Johannes Chrysostomos (dog år 407), när han kommenterade orden om Andronikos och Junia: ”Att vara en apostel är något stort. Och att vara högt ansedda bland apostlarna – tänk bara vilken underbar lovprisning det är! De var högt ansedda på grund av sina gärningar och sitt dygderika handlande. Hur stor måste inte denna kvinnas vishet ha varit, eftersom hon aktades värdig titeln ’apostel!’” (In Ep. ad Romanos 31.2).

Junia var alltså ett vanligt kvinnonamn, och det är inte att förvånas över att fornkyrkliga och tidiga medeltida författare utgick från att Paulus hade skrivit om en kvinna med detta namn, och att hon i hans ögon hade varit högt aktad. Men under högmedeltiden med dess skolastiska tänkande och systematisering av teologin, däribland sakramentsteologin med dess tal om sju sakrament, bland andra prästvigningen (Fjärde Laterankonciliet år 1215), blev talet om en kvinnlig apostel problematiskt. Detta gick hand i hand med tanken att Jesus instiftade prästämbetet vid sin måltid med just de tolv apostlarna på skärtorsdagskvällen. Det kunde då ses som självklart, att alla som betecknades som apostlar måste vara män; apostlabegreppet hade nu snävats in till att bara beteckna de tolv.

Den förste som man känner till som förespråkade att Junia skulle vara en man vid namn Junias var Aegidius av Rom (dog 1316). Denne var högt uppsatt i kurians tjänst. Han hade skrivit traktaten De ecclesiastica potestate, där han förespråkade påvens överhöghet över de världsliga makthavarna och har troligtvis också medverkat vid tillkomsten av encyklikan Unam sanctam år 1302. Men vad som kanske på längre sikt var minst lika viktigt var, att han under åren 1292–1295 hade varit ordensgeneral för augustineremiterna.

Näste kände talesman för tanken att Junia i själva verket var en man och hette Junias var en gestalt vid namn Jacques Lefèvre d’Étaples (eller Faber Stapulensis) som dog 1536. Denne kan betecknas som reformhumanist, och han och en sedermera känd augustinmunk, nämligen Martin Luther, tycks ha läst varandra med åtminstone till en början ömsesidig uppskattning, även om det för Lefèvres del aldrig ledde till någon brytning med den katolska kyrkan. I en Paulus-kommentar som utkom år 1512 skrev han, att Junia var en man vid namn Junias. Detta tas sedan upp av Martin Luther i dennes översättning av Nya testamentet år 1523, trots att han annars normalt följde Erasmus av Rotterdams utgåva av den grekiska texten. Det faktum att Martin Luther här avvek från det grekiska textunderlag som han annars i stort sett följde i sin översättning är uppseendeväckande och söker en förklaring. Denna skulle mycket väl kunna vara att det var hans egen ordensgeneral som drygt 200 år tidigare hade ställt sig bakom en maskulin tolkning av namnet Junia(s).

Luther ger i sin kommentar till Rom 16:7 den latinska formuleringen ”Salutate Andronicum (glossa: quod dicitur ’virilis’, ”det vill säga manlig”) et Juniam (glossa: nomen viri est, ”det är ett mansnamn”) cognatos secundum carnem.” Det faktum att Luther kände behovet att påpeka den maskulina förståelsen av namnet visar, att han inte såg saken som något självklart utan att den måste påtalas. Många läste, helt naturligt kan man tycka, namnet som femininum, men av någon anledning (trohet mot sin egen orden?) avvek Luther från att göra så.

Luther kom sedan att styra den fortsatta utvecklingen. Det fanns inget behov av att ändra bokstäverna i själva texten. Det räckte med att man lade accenten på sista stavelsen (så, om namnet är det maskulina Junias) i stället för på den näst sista (så, om namnet är det feminina Junia). Den ackusativform som det är frågan om hos Paulus är i båda fallen (skrivet utan accenter) Iounian.

Men är det över huvud taget möjligt att läsa formen Iounian som ackusativ av maskulinum Junias? Skulle det kunna vara frågan om en sammandragning av Junianus, eller kan det möjligtvis härledas från det hebreiska namnet Yehunni. Bådadera tankarna kan vara teoretiskt möjliga, men de är långsökta, och belägg saknas. Det finns ju inte ett enda exempel på det maskulina namnet i den antika litteraturen, att jämföras med mer än 250 belägg för femininum Junia.

De tryckta utgåvorna av Nya testamentets grekiska text förblev länge trogna originaltexten, sådan den återgavs i de senmedeltida handskrifterna, sedan man hade infört bruket att skriva ut accenter, något som ju skedde någon gång omkring millennieskiftet år 1000. Man tryckte sålunda länge Iounian med accenten på näst sista stavelsen (t.ex. i utgåvorna av Tischendorf år 1893 och av von Soden år 1913).

Men kvar stod att flertalet bibelforskare, åtminstone de som stod i protestantisk tyskspråkig tradition och det gjorde de flesta ännu en god bit in på 1900-talet, var övertygande om att Paulus talade om en man, Junias. Vi finner då den paradoxala situationen, att nära nog konsensus föreligger om att texten faktiskt använder ett kvinnonamn trots att man avser en man. Denna udda situation fick sitt slut år 1927, när den 13:e upplagan av Nestles klassiska utgåva av det grekiska Nya testamentet utkom. Nu hade man ändrat accenten till en cirkumflex på den sista stavelsen och alltså stillatigande skapat en maskulin namnform som handskriftstraditionen saknar.

Detta är en frukt av tyska lutherska språkmäns och teologers arbete. Nestle-texten kom nu att gå hand i hand med Walter Bauers speciallexikon över Nya testamentets och den äldsta kristna litteraturens grekiska (1928 på grundval av ett lexikon från 1910) och Friedrich Blass grammatik till denna textkorpus (1896). Den totala dominans som Nestles text, Bauers lexikon och Blass grammatik åtnjöt under åtminstone två till tre generationer förklarar, varför man kunde förvandla namnet Junia till det icke existerande Junias. Som exempel kan nämnas följande formulering i 1979 års utgåva av den engelska versionen av Bauers lexikon (så också den tyska upplagan så sent som år 1988): The possibility from a purely lexical point of view, that this is a woman’s name Iounía … is probably ruled out by the context. Ingen antydan ges vad det är i kontexten som utesluter att texten handlar om en kvinna, bara en referens till en äldre kommentar av Hans Lietzmann. Blass grammatik i den tyska versionen av år 1976 skriver helt kort att Andronikos och Junias inte (som en del har trott) är ett äkta par, eftersom Junias är maskulinum.

De flesta Romarbrevskommentarer med ”vetenskapliga” snarare än kyrkliga anspråk utgick också ifrån att Paulus talade om en man vid namn Junias. Sålunda skriver Otto Michel i sin kommentar (ännu år 1978), att en kvinnlig form (Julia eller Junia) är inte tänkbar. Han hänvisar också till en äldre kollega, Adolf Schlatter, som föreslår att Andronikos och Junias utgör ett arbetslag enligt rabbinsk modell, och han kan på så sätt men utan att ange det försvara sin maskulina förståelse av namnet. Det vanligaste är annars, att man (så t.ex. ännu i Svenskt Bibliskt Uppslagsverk från år 1962) talar om Junias utan att på något sätt antyda någon annan läsning av namnet. Den maskulina läsningen hade slagit igenom därhän att den hade blivit fullkomligt självklar.

Men det kvarstår att inga belägg finns i antika texter att detta mansnamn någonsin har existerat. Och man kan notera att några progressiva franska exegeter som dominikanen Marie-Joseph Lagrange redan 1916 och senare jesuiten Stanislas Lyonnet ställde sig frågande härtill och menade att Paulus nog talade om en kvinna som var aktad bland apostlarna.

Flertalet kommentarer från de allra senaste årtiondena stöder emellertid den feminina läsningen av namnet, säkerligen under intryck av att Junia ju var mycket vanligt som namn på kvinnor, medan Junias helt saknas som namn på män (med just vårt ställe i Rom 16:7 som möjligt undantag). Joseph Fitzmyer 1993 (amerikansk jesuit, dog 2016) i Anchor Bible-serien kan liksom Robert Jewett 2007 i Hermeneia­serien (utgiven av det lutherska förlaget Fortress) och före honom den evangelikale britten James Dunn 1988 i Word Biblical Commentary kan tas som exempel på högt kvalificerade bibelforskare, för vilka den feminina läsningen i dag framstår som självklar. Den sistnämnde betecknar den maskulina läsningen som male presumption, manlig arrogans.

Ett problem med hela denna diskussion är frågan om en bibelvetare eller annan teolog har en mer eller mindre dold agenda. Jag har själv hört en känd exeget rakt av postulera, att en kvinna inte kan vara apostel, och så enkelt var den saken avgjord. En nutida tysk kommentator (Dieter Zeller i Regensburger Neues Testament) beskriver på liknande sätt många förespråkare för en feminin tolkning som Anhänger und glühende Verteidigerinnen. Det råder i själva verket ingen tvekan om att många skribenter läser Rom 16:7 i ljuset av frågan om kvinnliga ämbetsbärare i kyrkan snarare än i ljuset av sakargument i frågan om grekiska personnamn i det antika Rom.

Vi kan i dag konstatera att det var en grov blunder som man gjorde sig skyldig till år 1927 (för att försvara Luther?), då man i den textutgåva som flertalet exegeter lade till grund för sitt arbete till och med ändrade bibeltextens accentuering av namnet Junia(s) för att möjliggöra en maskulin läsning och utesluta en feminin sådan. Förklaringen kan sökas i den mycket starka dominans som luthersk/protestantisk tyskspråkig exegetik hade i Europa utanför det romanska och konfessionellt katolska språkområdet och före påven Pius XII:s bibelencyklika av år 1943.

Detta väcker än en gång frågan, om det existerar en normerande bibeltext, eller om Bibeln ”bara” är en del av en långt bredare tradition. Vad gäller Gamla testamentet har dagens textutgivare valt att återge en enda handskrift, den hebreiska Codex Leningradensis från år 1008, och sedan ge en utförlig notapparat med alla textkritiska upplysningar, så i Biblia Hebraica Stuttgartensia (1968–1977) och Biblia Hebraica Quinta (under utgivning alltsedan 2004). Man har insett att målet att skapa en enda eklektisk text, som kan tänkas ligga någorlunda nära ursprunget, är alltför avlägset för att vara realistiskt.

Beträffande Nya testamentet har situationen bedömts vara en annan. Antalet tidiga manuskript på originalspråket, alltså grekiska, är mycket stort, och de textkritiska frågorna är betydligt mera överkomliga än för Gamla testamentets del. Far och son Nestle, följda av bland andra Kurt och Barbara Aland, har under lång tid gett ut en eklektisk text av Nya testamentet på grundval av ett noggrant textkritiskt arbete, senast den 28:e upplagan av år 2012. Och nu har den sedan 1927 felaktiga accenten äntligen rättats till, och Junia har åter blivit den kvinnliga apostel som hon i själva verket hela tiden har varit.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.