Reflexioner om skönhet, konst och det fula

När började det gå utför med bildkonsten och arkitekturen? Vid vilken tidpunkt började vi uppskatta det massfabricerade framför det småskaligt handtillverkade? När blev innehållet i bildkonst överordnat dess form? Och har Gud försvunnit från konsten?

Jag är naturligtvis inte den första att fundera över eller för den delen skriva om dessa stora och gåtfulla frågor. Men de flesta som skriver om detta är oftast personer som på ett eller annat sätt har som yrke att skriva om ämnet – vanligtvis akademiker och journalister (eller konstnärer som leker akademiker).

Jag ser mig själv i någon mening som en hantverkare. Rent bokstavligt arbetar jag med mina händer, närmare bestämt oftast med måleri på papper eller duk med handriven färg, olja och akvarell – ja det är precis så ålderdomligt som det låter. Det är alltså min yrkesgrupp som har tillverkat och utsmyckat katedralerna, Vädersolstavlan i Storkyrkan, Guernica och en del andra mer eller mindre kända konstverk och byggnader. Nu tänker en vän av samtida kulturordning ”inte ytterligare en sådan där autodidakt (självlärd) bitter konstnär som arbetar extra med att sortera post”, men jag kan försäkra läsaren att så inte är fallet. Jag uttrycker här endast en oro över nuet och inför framtiden.

Den i Sverige närmast okända författaren och filosofen John Michell (1933–2009) har skrivit om det mesta som för de flesta är fullständigt obskyrt och obekant: Jerusalems heliga geometri, den förhistoriska druidkulturen, Atlantismyten, cryptozoologi (läran om påhittade djur). Allt detta brukar benämnas Forteana efter den amerikanske författaren och forskaren Charles Fort (1874–1932). En del av dessa tankar och idéer går i dag under den mer välbekanta beteckningen science fiction. John Michell ondgjorde sig ofta över den samtida konsten och kulturen på ett underhållande sätt under kolumnen ”An Orthodox Voice” i The Oldie magazine (Brittiskt månadsmagasin tillägnat en äldre läsekrets som namnet antyder). I en kolumn med titeln ”The Art of Going to Hell” redogör han för ett möte med ett konstsamlande par ur överklassen – mannen en okultiverad och hal typ, kvinnan neurotisk. Båda djupt involverade i den samtida konstscenen – man kan säga att konsten var deras religion, och de pratade med en vördnad om dagens berömda konstnärer som om de var helgon. Paret återkom ofta till att de stora konstnärerna genom historien hade varit missförstådda och ignorerade av sin samtid. Om upplysta människor, som de själva, inte uppskattade och stödde den banbrytande och experimentella verksamheten så skulle den försvinna i historiens glömska. Dessa båda personer som satt i stipendienämnder och i olika konstprisjurys betraktade sig förvånansvärt nog också som rebeller! Detta är något som jag själv emellanåt fått höra och ska återkomma till. Så vad kan en sådan inställning leda till och hur påverkar den konsten? Man kan nog säga att i det samtida konstklimatet (alltså det som sker i den etablerade professionella konstmiljön där det finns en ekonomi) har det gradvis skett en förskjutning från verk (målning, skulptur, hus) till idé och personkult. Det skall dessutom enkelt kunna framställas i digitala medier – hastighet och mängd är viktiga komponenter här. Men den viktiga frågan är, hur påverkas själva konsten av detta? Personkult har funnits så länge vi har haft kända konstnärer, det är i sig inget konstigt. Problemen uppstår när personen inte behöver prestera något som kan bedömas efter några som helst hantverksmässiga kvaliteter, utan där kvaliteten ligger i att eventuellt provocera på (rätt) sätt eller att endast representera en specifikt samtida politisk hållning som det är lätt att plocka poäng på när det ska gå undan. Det oreflekterade tyckandet trivs ofta bra tillsammans med snabbhet.

När konstnärerna slutade att ge materialet kärlek, omsorg och tid försvann också anden – Gud om man så vill – från konsten – han kanske tröttnade? Detta låter säkert lite rörigt. Men låt oss för enkelhetens skull tänka oss att det finns bra och dålig konst, fina och fula hus, moraliskt rätt och fel – motsatser helt enkelt – och att allt detta hänger ihop.

Av egen erfarenhet vet jag att när jag arbetar med en målning är tidsaspekten viktig. I eftertanke vill jag kunna titta på mitt arbete, lära känna det jag målat på ett djupare plan, se nya och andra möjligheter i bilden än det som först verkar mig givet.

Att riva sin egen färg är ett omständligt och kladdigt arbete som ytterst få konstnärer gör i dag, och man lär knappast ut det på konsthögskolorna längre. Man får tid att reflektera över vad det är man egentligen sysslar med. Eftersom det är ett enahanda arbete så tenderar tankarna att löpa fritt – man börjar fantisera, närma sig tillvarons mysterier, något som det som är svårt att sätta ord på. Jag tänker mig det som ett ordlöst samtal med Gud.

Att alla dessa tankar kan uppstå i något så enkelt som i hantverket att riva färg innan målningen ens påbörjats! Just där ligger något av hemligheten tror jag, en besatthet inför det lilla. Det som till synes inte spelar någon roll för det färdiga resultatet.

Jag vet att det nästan är otänkbart att prata om fantasi i ett samtida konstsammanhang. Ett annat ord här skulle kunna vara inbillningsförmåga, men jag föredrar att säga fantasi. Världen brinner och Donald Trump är president, ja så är det. Så ska ni stå här och riva färg och fantisera om Gud och skönhet? Ja det är just det som konstnärerna ska göra. Man skulle nästan kunna säga att det är deras skyldighet gentemot konsten och livet. Detta innebär inte att världen utanför är oviktig eller att den inte ska göra sig påmind i arbetet. Men om vi låter oss styras av trendkänsliga konstsamlare som ser sig själva som både rebeller och mecenater eller av politiker som vill att konstnärerna ska vara aktivister av en eller annan dunkel anledning och vill använda konsten för sina egna mål, då är vi illa ute. Människors hjärtan är enkla att korrumpera, och konstnärer och andra som verkar i kultursfären verkar vara särskilt benägna att drabbas av fåfänga, maktbegär och girighet.

Jag tror naivt att världen skulle vara en bättre plats om fler människor ägnade sig åt tillsynes meningslösa och tidsödande verksamheter som att läsa böcker, spela musik och göra konst. Någonstans bor Gud i vår kreativitet. Vi måste söka i de inre rymderna, inte endast i den yttre världens bekräftelse.

Bildkonsten lever för det mesta en mer undanskymd tillvaro för den ointresserade, medan arkitektur och stadsplanering är helt omöjliga att undvika för stadsbon. Som boende invid Odenplan i Stockholm plågas jag svårt av den nybyggda tunnelbanestationen. Detta nybygge måste vara något av det mest okänsliga som uppförts under de senaste åren. Den påminner om en misslyckad sufflé utförd i toalettkakel. Inte nog med detta, den har dessutom visat sig tämligen opraktiskt utförd vad gäller trappor och även när det gäller det som skulle vara en sorts samlingsplats där man kan sitta. Nu har man också tagit bort samtliga träd, springbrunnar och något som skulle kunna kallas en organisk mänsklig rörighet som uppstått under lång tid, så det finns inte direkt något att titta på utöver ett betongtorg. Dessvärre tror jag inte att detta exempel bara gäller Odenplan i Stockholm. Det ser nog ut så i de flesta svenska städer. Den konspiratoriskt lagde misstänker att arkitekterna har slutat intressera sig för en mer klassisk tidlös skönhet som människan verkar trivas i. Har kanske olika teoribildningar fått företräde framför tradition, historia och läran om proportioner – färg och form, som vi konstnärer brukar säga?

Man kan också misstänka att moderna byggföretag endast ser till den omedelbara vinsten och att en byggnad beräknas finnas kvar i runt tjugo år, för att sedan rivas och ge plats för något nytt. Är då alla byggnader som ser ut som lådor dåliga och fula? Nej, så enkelt är det inte. För den som bekantat sig med en byggnad av arkitekten Le Corbusier (1887–1965) är det tydligt att så inte är fallet. Det handlar givetvis om omsorgen i materialval och om att det finns en tydlig vision och funktion med byggnaden. Le Corbusier hade själv en gedigen kunskap om färg och form liksom proportioner – en klassisk skolning som han kunde bryta med. Problemet uppstår när man inte har någon klassisk skolning i färg och form. Detta kan bli en mycket explosiv häxbrygd när den blandas med byggföretagens girighet. Då får vi byggnader som Stockholm Waterfront som olyckligtvis ligger granne med Stadshuset på Kungsholmen.

Den nyfikne kan lätt på plats göra en estetisk jämförelse mellan förr och nu. Få skulle nog hävda att Stockholm Waterfront (varför man nu valt ett engelskt namn?) tillför stadsbilden någon skönhet eller kvalitet. De klassiska katedralerna, Chartres med sina vackert asymmetriska tornspiror, den mäktiga domen i Köln är bland människans främsta byggnadsverk. Kanske inte enbart i en rent byggnadsteknisk mening. Jag tror att det finns någonting dolt i dessa byggnader något som på en översinnlig och metafysisk nivå gör att vi öppnar oss för tillvarons djupare mening. De som skapade katedralerna hade en tydlig vision för oss. Jag begär inte att man ska bygga kopior på dessa verk. Men det jag saknar är både tradition och vision i det mesta som uppförs i Sverige nu.

Gud låter oss sköta vårt vad gäller konsten och byggandet – men jag är säker på att han gläds åt det sköna och omsorgsfullt tillverkade av oss människor. Själv har jag ofta funderat på hur S:ta Eugenia kyrka skulle sett ut om den byggts av arkitekten Léonie Geisendorf (1914–2016). Men det tillhör ju fantasins område.

Fredrik Söderberg är magister i konst vid Konstfack och tidigare lärare vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm samt representant i Konstnärsnämnden för bild- och formkonstnärer.