Religion som resurs

Under våren gjordes två principiellt viktiga utspel kring spelreglerna för religionsutövningen i det svenska samhället i stort och i skolan i synnerhet. Det första utspelet kom från det socialdemokratiska partiet. Det gick i korthet ut på att alla former av religiösa friskolor skulle förbjudas. Problematiken kring detta utspel har redan tagits upp i Signum vid ett flertal tillfällen detta år. I nummer två påpekade Hedvig Bernitz att ett förbud svårligen går ihop med en rad internationella konventioner kring föräldrars rätt att stå som huvudansvariga för barnens uppfostran och utbildning. Ulf Jonsson beskrev i nummer tre detta utspel som en ”skenattack” i syfte att vinna röster bland ”främlingsfientliga och islamofoba väljare i höstens val”. Kjell Blückert resonerade i samma nummer kring vikten av att acceptera en mångfald i den svenska skolan. Fredrik Heiding har även tagit upp problematiken i en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 22 juli och där ifrågasatt att religiösa friskolor ökar segregationen i samhället, ett argument som ofta hörs mot friskolor i allmänhet och religiösa friskolor i synnerhet. Förbudsförslaget är därmed redan utrett och denna artikel skall föra resonemanget vidare kring vad är det för värden som den svenska skolan och det svenska samhället vilar på och vilka hot som finns mot dessa värden? Varför ses religiösa värdesystem inte som en tillgång utan som ett hot?

Samma vecka i början av mars gjorde Kristdemokraterna ett utspel om att förbjuda ”böneutrop”. Även detta förslag till ändring av den svenska lagstiftningen kommer, om det genomförs, att få stora konsekvenser, inte bara för muslimsk religionsutövning, utan ställer all religionsutövning i det offentliga rummet på sin spets. När partiledaren för kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, presenterade förslaget slog hon fast att det principiellt oacceptabla med böneutrop var att det rörde sig om ett religiöst budskap som uttalas ”regelbundet” och i ”ritualiserad form”. Detta väcker en rad frågor även för andra samfunds utåtriktade gudstjänstverksamhet. Vad händer om en katolsk församling ansöker om tillstånd att genomföra en sakramentsprocession på Kristi lekamens dag eller en palmprocession på palmsöndagen? Båda dessa evenemang är återkommande och sker i högsta grad i ritualiserad form. Får dessa och liknande processioner enbart genomföras om de sker under tystnad, utan ”böneutrop”?

Det som förenar dessa förslag är att de enbart tar upp religiösa utrop och religiös påverkan, inte ideologisk sådan. Det går antagligen bra för socialdemokratin att fortsätta med sina ”återkommande” och ”ritualiserade” förstamajdemonstrationer, eller så skall även dessa förbjudas om ljudnivån från de ideologiska utropen blir för höga och stör omgivningen. Flera kommunala skolor har på ideologisk grund tagit bort möjligheten att servera kött, en dag i veckan eller helt och hållet, vilket inte har resulterat i några större protester. Om en katolsk skola, med religiös motivering, skulle ta bort möjligheten att äta kött på fredagar, anses det antagligen som en oacceptabel religiös aktivitet som inskränker individens frihet.

Dessa frågor aktualiserar med andra ord ett ganska stort mått av inkonsekvens. Det är ensidig religiös påverkan och religiösa uttrycksformer som dessa politiker anser vara ett hot mot ”svenska värden”. Det kan därför vara på sin plats att föra dessa resonemang vidare och titta närmare på vad det är för värdegrund som den svenska skolan och därmed det svenska samhället vilar på.

En aktuell avhandling från Malmö universitet sätter fingret på denna problematik: Tänka rätt och tycka lämpligt. Historieämnet i skärningspunkten mellan att fostra kulturbärare och förbereda kulturbyggare av Fredrik Alvén. Den svenska skola som presenteras i avhandlingen är inte en värdeneutral plats, utbildningen skall vara normerande men samtidigt saklig och allsidig, både ge utrymme för elever att helt autonomt utveckla sig till självständiga medborgare, samtidigt som skolan har ett uppdrag att ”förmedla” och ”gestalta” en fixerad värdegrund med ”oförytterliga värden”. Värdegrund är ett uttryck som myntades av pedagogikprofessorn Ulf P. Lundgren som på 1990-talet ledde läroplanskommittén som lade fram 1994 års läroplaner, där begreppet för första gången fördes in skolans styrdokument. Värdegrunden har alltså både en form och ett innehåll. Den skall fostra till fria och självständiga medborgare, som själva väljer den värdegrund han eller hon vill stå på, men skall även förmedla ett antal uppsatta värden, som alla måste omfattas av. Läroplanen för grundskolan, Lgr 11, säger: ”Alla som verkar i skolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem.”

Fredrik Alvén sätter fingret på en demokratisk skolas kanske viktigaste uppgift, att fostra till goda och aktiva medborgare. Handlar det då om att föra ett etablerat demokratisk samhälles ideal vidare och att skydda det från odemokratiska angrepp, det vill säga skall eleverna bli bärare av ett demokratiskt kulturarv, eller skall de bli kritiska skapare av ett (nytt) demokratiskt samhälle? Ett dilemma som inte har något klart svar och som öppnar för en vidare diskussion kring skolans uppdrag och grund.

I avhandlingens historiedidaktiska kontext formulerar Alvén det på följande sätt i sina frågeställningar: skall historieämnet vara ”ett ämne för bekräftelse av gjorda tolkningar av det förflutna och/eller för omprövning av gjorda tolkningar av det förflutna”? Som i alla historiedidaktiska avhandlingar i dag sätts begreppet historiemedvetande i centrum. Även här tolkas begreppet i två riktningar: dels historiemedvetande som ”kulturellt styrda och bekräftande tankeprocesser”, dels ”ett begrepp vilket visar på möjligheter att uppfatta det förflutna, samtiden och framtiden utifrån egna ställningstaganden”.

Jag går här inte djupare in på avhandlingens resultat utan ser vilka implikationer resonemangen får för den fråga som här skall belysas: religionsfriheten och religionsutövningens villkor. Frågor som avhandlingen inte direkt ställer, men som ligger i dess förlängning, är vem som har rätt att ställa krav på skolan och formulera dess mål. Avhandlingen påpekar att det i många sammanhang har lyfts fram att hela civilsamhället har ett ansvar för demokratifostran. I en rapport från år 2000, Strategi för Skolverkets arbete med de demokratiska värdena – en sammanfattning, bedyrar Skolverket att ”Folkrörelsesverige och de civila medborgarsammanslutningarna” har en stor betydelse för demokratifostran. Politiska partier, männi­skorättsorganisationer, hjälporganisationer med flera skall beredas plats i undervisningen, detta samtidigt som religiösa samfund som driver en skola inte får låta undervisningen präglas av samfundets ideal – ett något motstridigt budskap. En skola kan ha en politisk profil, till exempel Globala gymnasiet i Stockholm, och det är inget problem att låta ideologiska globaliseringsresonemang genomsyra undervisningen. Religiösa tankegångar är däremot automatiskt portförbjudna i undervisningen och hänvisade till skolans kringarbete, om de ens får finnas där. Detta trots att den värdegrund som skall genomsyra undervisningen definieras som något som står i ”överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (skollagen, kap. 1 och läroplan för grundskola och gymnasium 2011, kap. 1).

Den katolske prästen Anders Piltz ingick i den läroplanskommitté som arbetade fram 1994 års läroplaner. I bilaga 8 till kommittébetänkande SOU 1992:94 Skola för bildning utvecklar han på ett intressant sätt hur denna västerländska humanism kan utgöra en grund för att fostra unga människor till att bli förnuftiga och ansvarstagande medborgare. Detta inte trots utan just genom att den förvaltas av en kristen tradition, som tillerkänner människan frihet, ansvar och egen förmåga till etisk reflexion:

”Därtill bör skolan ställa sig bakom det klassiska humanistiska idealet att genom grundlig förtrogenhet med traditionen genom historia och litteratur skänka eleverna en kulturell identitetskänsla och en referensram för sin etiska reflexion.”

Dessa formuleringar om västerländsk humanism och kristen tradition har nu överlevt ett antal läroplansrevisioner och skrevs oförändrade in de nya läroplanerna för grund- och gymnasieskolan 2011. Det går därför knappast längre att säga att det var av misstag som de kom in i läroplanerna 1994, utan det kristet-humanistiska arvet är nu en del av läroplanskanon och en del av det fundament som skolans värdegrund vilar på. Det är sedan ett obestridligt faktum att den ”kristna traditionen” innehåller många mörka sidor i form av inkvisition, häxbränningar och ingripanden mot vetenskapspersoner, men som Piltz påpekar finns det även en lång humanistisk tradition som numera helt dominerar det kristna tänkandet i Sverige. Inte minst de senaste årens entydiga kristna opinion mot intolerans, främlingsfientlighet och rasism vittnar om detta.

Hur går då dessa resonemang ihop, en läroplan som nämner en etik som förvaltas av kristen tradition och sedan en vilja att förbjuda en friskola att just låta denna kristna tradition vara en grund för undervisningen? Svaret är naturligtvis att detta inte går ihop. De främsta skälen är, som tidigare har påpekats i denna tidskrift, valtaktiska och populistiska. Det går att vinna röster på ett anti­religiöst budskap. En annan förklaring hittar vi i den normkritiska diskussionen. Strukturella förklaringar till förtryck och intolerans är helt dominerande just nu, och den normkritiska pedagogiken har gjorts till något av en norm. Alla normsystem blir då per definition förtryckande och kan bara betraktas som avskräckande exempel, så även religiösa värdesystem, som ensidigt målas upp som delar av en förtryckande maktstruktur. Att på detta sätt bara lyfta fram det strukturella får konsekvenser; det skulle vara på sin plats att även ta med ett aktörsperspektiv, och i stället identifiera de aktörer som är ett hot mot de demokratiska värdena. Och dessa aktörer finns även på kommunala skolor, med förtryck av exempelvis kvinnliga elever, särskilt på skolor där de vuxna förlorat kontrollen över utvecklingen och stora delar av skolan styrs enbart av elevernas ideal. De som vill förbjuda religiösa skolor accepterar ofta religiösa aktiviteter, om de växer fram som en spontan aktivitet från elevernas sida, då är de inte en del av den förtryckande maktstrukturen. Jag vill dock påstå att spontana elevaktiviteter är ett betydligt större hot mot andra elevers frihet, än om vuxna organiserar exempelvis en morgonbön på en religiös friskola.

Vad som behövs är en dialog kring det dilemma som tidigare målats upp: skolan som både överförare av demokratiska och kulturella ideal och fostrare av kritiska och engagerade medborgare. I den dialogen måste alla värdesystem som vilar på en demokratisk grund få vara med. Att genom förbud mota bort vissa aktörer är djupt odemokratiskt och inskränker dialogen och mångfalden kraftigt. Det finns sidor av religiösa värdesystem som är kontroversiella och inte delas av alla, men så är det även bland politiska ideologier, och där ses olikheterna och mångfalden som en förutsättning för en levande demokrati. I den mån det finns religiösa samfund som med tvång vill överföra och tvinga på andra sina idéer måste detta naturligtvis avvisas som något odemokratiskt, i skola som i samhället i stort, men att generellt ställa religiösa värden mot svenska värden skapar en onödig konfrontation som snarare förvärrar situationen än underlättar för unga människors identitetssökande. Det finns ett genuint behov av att skydda unga människor mot hotande och intoleranta miljöer, men vi gör det knappast med konfrontation utan genom det goda samtalet och genom att hantera den mångfald som är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle.

Förhoppningsvis kan dessa två politiska utspel sätta fingret på vår stora demokratiska uppgift: att få ungdomar att över huvud taget intressera sig för värdefrågor och engagera sig i det demokratiska samtalet. Att förbjuda religiösa friskolor och böneutrop är utan tvekan skenmanövrer. Svårigheten är att ingjuta mod i unga människor, som knappast i någon större utsträckning känner sig förtryckta av religiösa system utan snarare många gånger hämmas av en uppgivenhet och en avoghet mot värdediskussioner. En demokrati kräver aktiva och engagerade medborgare. Den stora utmaningen detta valår är att få ungdomar att engagera sig och se en mening i att delta i det demokratiska samtalet och till exempel aktivt delta i den valrörelse som just nu är på väg att avslutas. Vår demokrati klarar av att hantera en mångfald på andra områden och borde klara av att uppskatta även en religiös mångfald och kunna se religioner inte enbart som ett hot som inskränker människors handlingsutrymme, utan som något som har en frigörande kraft både för individer och samhälle och hjälper människor att navigera snarare än att inskränka deras frihet. Totalitära tendenser finns på både religionens och politikens område och det är dessa som måste identifieras och motarbetas. Och då krävs lite större uppfinningsrikedom och mod än att införa generella förbud mot religiös aktivitet.

Per Höjeberg är universitetslektor i historiedidaktik vid Stockholms universitet.