Skönsång, dödsångest och en lektion i martyriets mysterier

Läs Georges Bernanos! uppmanade regissören Jean-Luc Godard den unga skådespelerskan Anna Karina när han skulle engagera sig i hennes kulturella bildning (Kulturradion Klassikern, 20/2). Läs Bernanos! uppmanade Erik Wallrup när han nyligen gisslade svensk höger för bristande tankeförmåga och satte igång en av årets första kulturdebatter (SvD 8/2). Läs Bernanos! brukar jag uppmana vänner som brottas med existentiella funderingar. Det finns någonting hos denne franske författare – politiskt konservativ, estetiskt modern men framför allt andligt radikal – som får en att tro att en närmare bekantskap kan framkalla inte bara stora läsupplevelser utan också nya insikter om livet och vad det går ut på. Och insikter om döden – dödsångest är ett favorittema för Bernanos, och han lär själv ha plågats svårt av den.

Här någonstans brukar jag tappa mina åhörare i försöken att få dem att läsa Bernanos. Dödsångest är tydligen inte ett favorittema för alla. Under den här våren har det dock varit lätt att rekommendera Bernanos, eftersom jag helt enkelt har kunnat uppmana folk att gå till Malmö Opera och se Karmelitsystrarna av Francis Poulenc. Den bygger på en pjäs av Bernanos, som i sin tur inspirerats av en kortroman av Gertrude von Le Fort med verklighetsbakgrund i en grupp karmelitsystrar som avrättades under Franska revolutionen. Operan handlar i högsta grad om dödsångest, men musiken är så melodiöst vacker, de recitativa sångavsnitten så gripande, och hela framförandet i Malmöuppsättningen så okonstlad och trogen karmelitordens anda – karmelitsystrarna i Glumslöv har konsulterats angående klädsel och gestik – att det tunga dödstemat blir lätt att ta till sig.

Operan skildrar alltså vad som händer med systrarna i ett karmelitkloster under Franska revolutionens religionsförföljelser. De väljer frivilligt och gemensamt martyriets väg – att inte försöka fly undan och sätta sig i säkerhet, utan att låta sig infångas och till sist giljotineras. I operans mäktiga slutscen tystnar deras psalmsång när de en efter en förs till giljotinen. Innan dess för de ingående dialoger om martyriets andliga fallgropar och vad som egentligen håller på att hända i revolutionens Frankrike.

I dramats centrum står den unga, ängsliga grevedottern med det paradoxala namnet Blanche de la Force. Vid inträdet i klostret tas hon under en klok priorinnas beskydd och väljer talande nog namnet Blanche av Kristi dödsångest. Men priorinnan dör snart i sjukdom. Trots sin fromhet och själsstyrka får hon en ömkansvärd död i skräck och förtvivlan, till medsystrarnas stora förfäran. Som en av systrarna framhåller är det en död som passar henne illa – det är som om Gud råkat ge henne någon annans död, ungefär som när en garderobiär råkar lämna ut någon annans kappa. När förföljelserna mot klostret intensifieras tappar Blanche modet och flyr tillbaka till sin familj. Men i slutscenen dyker hon upp bland åskådarna, sällar sig till systrarna och stiger frivilligt upp på giljotinen.

Det finns mycket att lära och reflektera över i Karmelitsystrarna. För det första påminner den om att Franska revolutionen knappast var någon tebjudning utan en orgie i mord, hämnd och religiöst förtryck. Det är i och för sig ingen nyhet. Men i debatten om religionens roll i samhället hänvisas det så ofta till ”Franska revolutionens ideal” i positiva ordalag att det behöver påminnas om att dessa ideal hade en stark totalitär slagsida. Det märks än i dag när sekularismens banerförare förespråkar integritetskränkande tvångsmedel för att rädda människor ur religionens snaror, såsom förbud mot konfessionella friskolor, mot omskärelse av gossebarn och mot religiös klädsel i offentliga sammanhang.

För det andra ger Karmelitsystrarna en lektion i vad martyrskap egentligen betyder, vilket är intressant i dessa tider av terrorister som utger sig för att vara martyrer. Till grundkursen hör att martyrskap inte är att låta sig dödas när man tar kål på en massa oskyldiga utan att låta sig dödas för sin tro fastän man är oskyldig. Till fortsättningskursen hör att man inte alltför ivrigt bör hasta till martyrdöden – det är ju en ärofull död, och för alla som i likhet med operans karmelitsystrar vigt sitt liv åt Gud innebär den en frestelse att sträva efter egen ära och salighet, snarare än Guds ära. Till överkursen hör just Bernanos reflektioner om dödsångesten, som även återfinns i hans romaner. Dödsångest är enligt Bernanos inte ett tecken på bristande tillit till Guds löfte om evigt liv för sina trogna. Kristus plågades själv av svår ångest i Getsemane, natten före korsfästelsen. Han välsignade därmed dödsångesten och gjorde den till en väg som leder till, inte från gemenskapen med Gud. Den kan vara ett sätt att delta i Guds eget lidande för mänsklighetens fromma.

Denna avancerade lektion i martyriets mysterier hjälper oss inte bara att förstå vidden av självmordsbombarnas bedrägeri. Den ger även inblick i vårt eget lands grundvalar. Det sekulariserade, rationalistiska och naturdyrkande Sverige bygger ju vid närmare anblick sin självförståelse på en rad centrala myter om martyrer – från S:t Erik via Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld fram till våra dagars Olof Palme och Anna Lind.

Det leder fram till den tredje och kanske viktigaste saken vi kan lära av Bernanos och Karmelitsystrarna: hur vi allihop hör samman och hur den enes lidande kan hjälpa den andre, ibland på dolda vägar. Varje bön som i förbifarten bärs fram av en enkel herde är hela mänsklighetens bön, sjunger en av systrarna. Och när den räddhågsna Blanche till sist får modet att äntra giljotinen så kan vi ana att hon bärs fram av modet hos sin kärleksfulla priorinna. Döden som passade priorinnan så illa var Blanches död, och Blanche fick efter ett helt liv i dödsskräck nåden att utan fruktan offra sitt liv för någonting sant och riktigt. Bernanos åskådliggör den hemlighetsfulla ekonomi som är De heligas samfund, där martyrernas lidande är gångbar valuta för oss alla.

När jag sitter i den pietetsfullt renoverade, funktionalistiska salen på Malmö Opera kan jag inte låta bli att undra hur föreställningen och dess djuplodande budskap kan uppfattas av den till synes helt vanliga svenska publik som fyller bänkraderna. De recensioner jag har läst har alla varit positiva och klart intresserade av styckets religiösa dimensioner. Det är fascinerande och på något vis hoppingivande att denna andliga sjunkbomb kommit att uppföras om och om igen runt om i världen och numera ingår i standardrepertoaren. Musiken är så klart en förklaring, men kanske också att musiken öppnar dörrar till det inre, dörrar som annars brukar stå stängda.