Religionen i offentligheten

Den kristna kyrkan är idag att betrakta som en religiös tradition bland många andra samtidigt som den på ett avgörande sätt både frammanat och påverkat utvecklingen av det västerländska moderna samhället. Denna dubbla aspekt av den kristna traditionen ligger även till grund för vår uppfattning om distinktionen mellan privat och offentligt samt statligt och religiöst. Ohållbarheten i dessa problematiska distinktioner blir enligt Ola Sigurdson både empiriskt och teoretiskt alltmer uppenbar. Vi befinner oss i ett tillstånd som varken är entydigt sekulärt eller religiöst, inte minst av den anledningen att vår prisade sekulära tradition har så starka religiösa och teologiska rötter. Just detta föranleder en teologisk granskning och diskussion av den sekulära moderniteten och de därtill hörande värdena frihet, tolerans och mänskliga rättigheter. Det är detta Sigurdson ägnar sig åt i sin engagerande bok Det postsekulära tillståndet. Religion, modernitet, politik.

Sigurdson vänder sig emot det abstrakta talet om vad religion ”är” och betonar att religion och religiösa rörelser inte kan förstås utan sin sociala kropp, det vill säga inte utan sina historier, traditioner och institutioner. En vägledande fråga är om denna religiösa sociala kropp ska förpassas från den offentliga sfären till den privata, en åtskillnad som Sigurdson på ett sofistikerat sätt tecknar som i sig högst skev, för att bli ett ”passivt, stumt och därmed reaktivt objekt för politiken”. Sigurdson vill istället lyfta fram religionen som aktiv röst i den offentliga diskussionen. Att religiösa röster kan och bör delta i den offentliga och politiska debatten hänger samman med ett utvidgat politik-begrepp. Detta i sin tur bygger på ett fundamentalt erkännande av olikhet, som inbegriper den mångfald av världsåskådningar, värderingar och identiteter som karakteriserar våra samhällen och som utgör det politiskas sfär. Här kan inte politiken handla om att etablera konsensus och skymma de radikala olikheterna utan måste inrymma dessa konflikter. I det sammanhanget blir religiösa röster endast några bland mångtaliga andra. Teologin får en viktig och förnyad roll som kritisk och konstruktiv granskare av den egna kristna traditionen och bör reflektera kring hur denna kan bidra i den politiska offentligheten idag.

Även om Sigurdson explicit positionerar sig inom ramen för politisk teologi så är hans sammanvävning av politisk och sociologisk teori med teologi och kristendomens historia läsvärd och upplysande för en teologiskt icke-skolad publik. De teologiska rötterna till vår samtida förståelse av universalismen, med dess problematiska anspråk, och idén om mänskliga rättigheter är viktiga som korrektiv till överbetoningen och förenklingen av Upplysningens betydelse för rättighetsspråket. Mänskliga rättighetsdiskursen i sin tur tillskrivs en viktig funktion för kristendomen i kraft av dess möjlighet till kritik och värdering av spänningsförhållandet mellan individ och tradition i den kristna sociala gemenskapen.

För Sigurdson handlar det om både rätten och skyldigheten att tala i egen sak i offentligheten, det vill säga religiösa rösters legitimitet i det offentliga politiska samtalet men också om transparens i vad och vem man företräder – vilket självfallet även gäller de sekulära rösterna som för sin del bör vara medvetna om sina religiösa rötter. Det är denna pluralistiska situation alla måste lära sig hantera och det med en öppenhet för att lyssna och låta sig påverkas av andra traditioner. Han tillskriver teologin en särskild förmåga att råda bot på människans tendens till självcentrering genom att gudstron utgör grunden till att se sig själv i relation till Gud och därmed till den andre. Här har Sigurdsons teologiska resonemang mycket gemensamt med kosmopolitiska idéer där behovet och möjligheterna av att förena en egen identitet och tradition med viljan att överskrida den egna horisonten och gemenskapen till andra utvecklas. Det är således inte förbehållet de troende.

Även om Sigurdsons historiska och teoretiska exposé över relationen staten och kyrkan, respektive religion och politik är högst läsvärd och utmanande, lämnar mig hans medvetna brist på konkretion av de religiösa ”rösterna” och ”kropparna” fundersam. Självklart vore det fel att förvänta sig ett politiskt program men några konkreta exempel hade varit önskvärda. Ty även om han tillför de alltför ofta onyanserade och obildade diskussionerna om religion och politik välbehövliga djuplodande perspektiv så är de grundläggande spänningsförhållandena mellan kyrka och stat, i alla fall inom akademisk debatt, i stor utsträckning belysta. Vad som saknas är dock fruktbara konkretioner, neddykningar i den empiriska verkligheten som ifrågasätter våra vedertagna uppfattningar om de omedelbara konflikterna vi tycker oss stå inför.

Jag blev själv för ett tag sedan omtumlad av en upplevelse i samband med ett besök vid EU-kommissionen i Bryssel där jag deltog i en delegation som till stor del bestod av svenska och finska kyrkliga företrädare. Diskussionen om de pågående medlemskapsförhandlingarna med Turkiet med en företrädare för den tidigare EU-kommissionären för utvidgningen Olli Rehn avslutade vår delegation med en gemensam bön mitt i plenarsalen för kommissionärerna. Med all respekt för kyrkornas rätt till sin röst i offentligheten, upplevde jag det som beklämmande att en offentlig bön förrättades i ett av Europas fysiska maktcentrum. Min ditintills positiva inställning till ökningen av religiösa röster i det offentliga kolliderade med en stark känsla av att här överträddes en viktig gräns för var religiösa uttryck är fruktbara. Det är synd att Sigurdson undviker den viktiga diskussion om var de religiösa sociala kropparna och rösterna just bidrar och var de snarare stjälper, och vilka strikt politiska arenor – jag delar hans betoning av det bredare begreppet av det politiska över lag – som betjänas av att inte inkludera religiösa uttryck och där religiösa institutioner inte bör ta plats. Samtidigt pekar mitt intuitiva avståndstagande på hur djupt vår västerländska förståelse av åtskillnaden av politik och religion, stat och kyrka, sitter, och därmed på hur viktig Sigurdson diskussion och de därur följande spörsmålen är.

Andrea Karlsson är doktorand i Mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.