Att cykla bredvid en ljusstråle

Albert Einstein blev redan under sin livstid föremål för en omfattande mytbildning. Den förmodligen mest kända berättelsen är historien om den unge tjänstemannen på patentverket i Bern som på sin fritid skriver en revolutionerande fysikuppsats vilken blir startskottet på ett vetenskapligt paradigmskifte. Uppsatsen skulle dessutom helt sakna hänvisningar till annan forskning, och som barn skulle geniet blivit underkänt i matte. Myten motsvarar inte verkligheten helt. Einstein behärskade differential- och integralkalkyl redan som femtonåring, och vad gäller bristen på vetenskaplig bildning som frånvaron av referenser i relativitetsuppsatsen antyder, så handlar det om ett undantagsfall. Einstein läste sin tids vetenskapliga pionjärer med passionerat intresse.

Det har skrivits ett otal biografier om Einstein, de första redan under hans livstid – vissa spär på myten, andra är kritiskt granskande. Endast ett fåtal levnadsteckningar har översatts till svenska. 1996 utgavs en omfångsrik biografi av den tyska fysikern och vetenskapsjournalisten Albrecht Fölsing. Nu har ännu en biografi utkommit: Walter Isaacsons Einstein – Hans liv och universum, översatt av Roland Poirier Martinsson. Isaacson är journalist och tidigare chef för CNN. På senare år har han skrivit två kritikerhyllade biografier över Benjamin Franklin och Henry Kissinger. En viktig anledning till den nya biografin är den stora mängd Einsteintexter som blev tillgängliga först år 2006.

Walter Isaacson är en utmärkt levnadstecknare. Vi får en detaljrik och vördnadsfull inblick i Einsteins liv. Samtidigt undanhålls inte geniets mindre tilltalande drag, däribland hans periodvisa känslokyla mot sin familj och hans kvinnoaffärer. Tack vare de många citaten ur personliga brev framträder ett dynamiskt personporträtt. Språket är välformulerat och omväxlande. Martinssons översättning fungerar utmärkt. Avsnitten om Einsteins bidrag till modern fysik förtjänar att lyftas fram som överraskande lättfattliga, särskilt med tanke på att Isaacson själv inte är naturvetare. De tenderar dock att vara jämförelsevis kortfattade. En utförligare diskussion av Einsteins relativitetsteorier hade varit på sin plats, i synnerhet som merparten av hans liv utspelades i fysikens värld. Författaren har dessutom en viss benägenhet till upprepning.

Bokens upplägg är kronologiskt. Isaacson guidar oss genom Einsteins liv från starten 1879 i Ulm till slutet 1955 i Princeton med mellanlandning på alla viktiga platser längs tidsaxeln. Man blir snart klar över att det inte är någon enkel personlighet man har att göra med, men trots Einsteins sammansatta natur gör sig så småningom ett par centrala karaktärsdrag märkbara. Framför allt hans kreativitet, hans trots mot auktoriteter och klassiska samband samt hans tro på en underliggande fysikalisk ordning framstår som särskilt viktiga.

Einsteins näst intill barnsliga kreativitet blir som tydligast i de många tankeexperiment ur vilka hans vetenskapliga teorier växer fram. Ett exempel är när han som sextonåring föreställer sig hur det skulle vara att cykla bredvid en ljusstråle. Denna bild skulle senare utgöra ett slags intuition för att ljusets hastighet är konstant. Einstein tänkte sig att om man kunde cykla ikapp en ljusstråle och lägga sig jämsides med den, så skulle man kunna betrakta ljusvågen som ett elektromagnetiskt fält i vila. Samtidigt skulle ljusvågen befinna sig i svängning i rummet, vilket verkade motsägelsefullt. Ett annat av hans resonemang var att om ljusets hastighet är variabel, så skulle ljus som utstrålas från en rörlig ljuskälla kunna ”hinna ikapp sig självt”, vilket också verkade märkligt. Sådana tankeexperiment fick honom till slut att postulera att ljusets hastighet är konstant oberoende av observatörens rörelse. Detta ledde till oväntade följder. Framför allt verkade det i ett universum där ljusets hastighet är absolut inte finnas någon objektiv samtidighet. Om två händelser sker på samma gång eller inte beror i stället på hur snabbt man rör sig, ungefär som höger och vänster beror på var i rummet man befinner sig.

Einstein hade en utpräglad misstro mot auktoriteter och konventionella sanningar. Han betonade ofta att intellektuell frihet är en förutsättning för kreativitet och vetenskapliga framsteg. När det gäller hans egna relativitetsteorier är det uppenbart att en viss frigörelse från invanda tankemönster var nödvändig. Men hans auktoritetstrots hade djupare rötter än så. Redan som barn vantrivdes han med det tyska skolsystemets disciplinära pedagogik och korvstoppningsmetoder. Det var först under de senare skolåren, då han skickades till en skola med den för tiden ovanliga idén att betona individens egna intressen och begåvningar, som han fattade tycke för undervisningen. I sina egna föreläsningar använde han sig av liknande metoder. Han hade en informell, nästan familjär undervisningsstil. Ibland gick han ut på kafé med studenterna för att fortsätta diskutera föreläsningsstoffet där. Det ledde till att han fick en skara genuint intresserade anhängare. De som bara ville klara tentan hade nog mindre att hämta på föreläsningarna.

Einsteins tro på en underliggande fysikalisk ordning ger sig till känna efter hans upptäckter av speciell och allmän relativitet, då han verkar genomgå en förändring från ung vetenskaplig revolutionär till näst intill trångsynt traditionalist. Som ung hade han bidragit till kvantfysikens framväxt, men med tiden blev han alltmer kritisk. Den andra hälften av sitt yrkesverksamma liv tillbringade han i polemik med kvantmekaniken, utan att ge ifrån sig några fler betydande bidrag till vetenskapen. Det märkliga med kvantteorin är att den tycks ge utrymme för genuin slump i naturen, i motsats till Einsteins helt deterministiska relativitetsteorier. Enligt den danske fysikern Niels Bohrs Köpenhamnstolkning av kvantmekaniken är den subatomära verkligheten obestämd tills någon observerar den. Man kan till exempel inte entydigt säga att en partikel befinner sig på en viss plats, bara att det finns en viss sannolikhet för att den ska befinna sig där. Detta kunde Einstein inte gå med på. Gud kastar inte tärning, lyder en välkänd replik. Trots sin uppskattning av skeptiska och positivistiska filosofer som David Hume och Ernst Mach verkar han alltså ha behållit ett stort mått traditionalitet i sitt tänkande. Influenserna från Baruch Spinoza gjorde säkert sitt, men viktigare var nog att han ända sedan barndomen odlat övertygelsen om en underliggande, harmonisk naturordning. Vördnaden och ödmjukheten inför denna verklighet kallade han ibland för sin religion, även om han vid upprepade tillfällen uttryckligen avsade sig tron på en personlig gud.

I och med Walter Isaacsons Einstein – Hans liv och universum har vi fått en utmärkt Einsteinbiografi på svenska. Den ger en levande, välformulerad och detaljrik skildring av en av förra seklets mest betydande gestalter. Vi får dessutom en inblick i grunddragen i 1900-talets skiftande historia, både politiskt, kulturellt och filosofiskt. Ett stort plus är de lättfattliga fysikavsnitten samt de många utdragen ur personliga brev som målar upp en levande tidsbild. Ett minus är den något summariska behandlingen av Einsteins vetenskapliga teorier.

Mikael Schink är civilingenjör och jesuitstudent.