Uppdrag: att förverkliga Andra Vatikankonciliet

Att biografier kan ge unika inblickar i historiska förlopp händer ibland. Berättelsen om en persons levnadsväg kan förmedla insikter och stämningar som belyser skeenden mer än de ivrigaste källstudier förmår. När nu ordföranden i Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet, kardinal Walter Kasper, uppnått pensionsåldern och står i begrepp att lämna sitt uppdrag föreligger en biografi över honom som verkligen ger en initierad bild av den katolska kyrkans europeiska historia efter andra världskriget: Kardinal Walter Kasper och Daniel Deckers, Wo das Herz des Glaubens schlägt. Die Erfahrung eines Lebens. Det rör sig alltså om en så kallad intervjubok. Det är Daniel Deckers, teologie doktor och politisk redaktör vid Frankfurter Allgemeine Zeitung, som ställer frågorna och kardinal Kaspers svar återges autentiskt.

Walter Kasper fick en så harmonisk katolsk uppväxt som var möjlig för en gosse som föddes 1933 i en liten by i Schwaben. Det krig som följde satte sin prägel på honom liksom på många av hans generationskamrater. Att den unge Walter skulle bli präst fick han klart för sig alldeles på egen hand, tidigt i barndomen. Tiden i prästseminariet som bara låg en mil från Tübingen, som kanske blev hans mest fasta geografiska punkt i tillvaron, minns han med glädje liksom prästvigningen 1957. ”En gåva och ett uppdrag”, säger han själv om ämbetet, något som bär syn för sägen i dessa memoarer, oavsett var, när eller hur hans tjänster tas i bruk.

Det var också en väldigt inspirerande tid för en ung teolog att påbörja högre studier. ”Jag kommer ihåg att jag, när jag köpte det första bandet av Karl Rahners Schriften började läsa kapitlet om dogmutveckling redan ute på gatan. Mycket av det jag anat men ännu inte kunnat formulera uttrycktes här helt klart.” Här kom doktoranden i kontakt med den nyare franska teologin representerad av bland andra Yves Congar och Henri de Lubac. Båda var vid denna tid periodvis försedda med undervisningsförbud, vilket väl knappast gjorde deras skrifter mindre åtråvärda för en ung generation. Kardinal Augustin Bea som av Johannes XXIII utsetts till ledare för det nyinrättade Enhetssekretariatet – en uppgift som långt senare skulle tillfalla Walter Kasper själv – föreläste i Tübingen.

Spänningen steg ytterligare när Johannes XXIII kungjorde sitt beslut att inkalla ett koncilium. Men då hade Kasper redan hunnit lägga fram sin avhandling och, samtidigt som han var i färd med att speciminera sig, fick han lov att vikariera för Hans Küng som tjänstgjorde i Rom som teologisk rådgivare åt konciliefäderna. Redan 1964 kom kallelsen till en professur i dogmatik vid universitetet i Münster. Där väntade kollegor som också senare skulle mötas på ansvarsfulla poster i kyrkan och bli vänner för livet, bland dem Joseph Ratzinger. Tiden kring Andra Vatikankonciliet var en teologisk blomstringstid. Det ligger ett skimmer över bokens framställning om dessa dagar. Med själva konciliet hade Walter Kasper inget omedelbart att skaffa men så mycket mer när det gällde att genomföra dess anda och inte minst dess dokument och då i synnerhet det om ekumeniken, Unitatis redintegratio.

Professorstiden i Münster sammanfaller med 1968 års så kallade studentrevolt. Med gott humör beskriver professor Kasper hur ”Senatssammanträdena” kunde pågå från tidiga morgonen ända till två på natten, hur kallelserna till dessa möten hemlighölls så att inte vägspärrar av studenter skulle hindra framkomligheten för professorerna och hur man ändå blev tvungen att tillkalla polis som fick bilda häck mellan professorerna och de slagordsskanderande studenterna. Men i stället för att gömma sig undan de ideo¬logiska striderna valde Kasper att använda sina gedigna filosofikunskaper i marxism och därmed möta och också besegra studenterna på deras egen planhalva.

Publicerandet av den av många ifrågasatta encyklikan Humanae vitae infaller ju också 1968 och här ställer intervjuaren och journalisten Deckers ett antal inträngande frågor. Man anar hur svårt biskopen och själasörjaren har att värja sig trots ett tidsperspektiv på mer än 40 år. Kasper summerar: ”Förhållandet mellan en subjektiv frihet och en föregiven objektiv ordning, mellan norm och samvete, mellan kyrklig lära och dess reception i kyrkans liv kommer vi att få vara upptagna med lång tid framöver.” Ett visdomsord som knappast tappat i aktualitet med tanke på den kritik som kyrkans sexuallära just nu utsätts för på grund av pedofilskandalerna.

Många uppbrott präglar Walter Kaspers liv. Vägen bär ”hem” till Tübingen och en ny professur. Här ägnar professorn sig åt ett flitigt författarskap i centrala teologiska frågor, böcker som översattes till många språk. På svenska utkom 1981 till exempel Introduktion till den kristna tron. Kasper var också huvudförfattare till den tyska vuxenkatekesen, som kom att stå som förebild för liknande arbeten i många andra länder.

1989 var det dags att ge sig av till Rottenburg för att där vigas till biskop. Som valspråk valde han Veritatem in caritate (Sanningen förvaltad i kärlek) – värt att lägga på minnet eftersom detta har satt en stark prägel på nästa uppdrag. ”Än en gång fick jag gå i kyrkofädernas skola. De flesta av dem var stora teologer som jag absolut inte kunde mäta mig med; och de var dessutom stora biskopar och själasörjare.” Kasper beskriver hur dessa framhåller biskopsämbetet som enhetens tjänst. ”Enheten med hela kyrkan kommer till stånd genom förkunnelsen, genom katekesen, predikan, själavårdande förmaningar, genom gudstjänstfirandet, i synnerhet eukaristin som enhetens sakrament. Att leda ett stift görs inte i första hand genom lagar och förordningar, utan genom ordet och sakramenten. Av dessa båda lever och växer kyrkan.” Det framgår av hans berättelser hur gott han trivdes med sin uppgift att besöka sina församlingar. 500 av de mer än 1 000 församlingarna i stiftet Rottenburg-Stuttgart hann han med att predika i under sina tio år som biskop där. I ett geografiskt område som detta där hälften av befolkningen var katoliker och hälften evangeliska kristna framstod ekumeniska frågor nödvändiga och närmast självklara. Här fördes till exempel en dialog mellan katoliker och lutheraner som 1999 ledde fram till den gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelseläran – en av de stora stötestenarna under reformationstiden.

Nästa uppbrott inträffade just 1999. Påven Johannes Paulus II kallade Walter Kasper till tjänsten som sekreterare vid det Påvliga rådet för främjande av kristen enhet, alltså till Rom. Kasper beskriver hur främmande han kände sig. Han hade aldrig studerat i Rom, hans kunskaper i italienska var mycket måttliga. Med en kritisk blick beskriver han sina intryck av kurian. Visst finns vishet sprungen ur tusenårig erfarenhet, visst har det förekommit efterkonciliära reformer, men mångt och mycket av verklighetsfrämmande nostalgi återstår. ”Bristen på information, samordning och kooperation mellan de olika kongregationerna och informationsflödet till påven” har påpekats av många. Statssekretariatets roll som en flaskhals främjar en ineffektiv byråkratisering. Kasper är öppenhjärtig i sin kritik och visar trots sin långa tid i Rom inte några tecken på hemmablindhet. Apropå kardinalsutnämningen säger han: ”Jag vill förbli människa och präst.” ”Den föga tidsenliga barocka färgprakten som utmärker de officiella kläderna kommer förhoppningsvis en dag att bli betydligt mer modest och enklare.”

Nu blir hela världen hans arbetsfält. Resorna är många gånger ansträngande men ofta mödan värda Ekumeniska dokument består av papper, med människors möten förhåller det sig annorlunda. Bokens andra hälft, cirka 150 sidor, beskriver de svårigheter och framgångar som den katolska kyrkans alla bilaterala dialoger möter. Kardinal Kaspers egen överblick och personliga närvaro i dessa samtal är imponerande. Sanning och kärlek är hans ekumeniska ledord. Trots de många motgångar som dessa dialoger mött, trots allt tal om ekumenisk istid, ser han en framkomlig väg för att fortsätta samtalen. Ett hjärta fyllt av tro är själen i den ekumeniska rörelsen. Den tanken kommer till uttryck i kardinal Kaspers till svenska översatta bok Kristen enhet. En handbok i andlig ekumenik.

Wo das Herz des Glaubens schlägt kan läsas som ett slags katolsk kyrkohistoria som sträcker sig från mitten av 1900-talet fram till idag. Kardinal Walter Kasper reflekterar över de flesta viktiga händelser som inträffat under hans verksamma tid i kyrkan. I centrum står en lärd, kritisk och solidarisk teolog som inte är tyngd av sin lärdom; därför är språket också enkelt och funktionellt. Det gäller både frågor och svar. Boken rekommenderas varmt. Tilläggas kan att kardinal Kasper rönt så stor uppskattning också i Sverige, att han vid Linnéjubileet utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet.