En förlorare och hans samtid

Den svenska reformationen var ett aktuellt ämne inom flera forskningsdiscipliner under förra hälften av 1900-talet. Därefter har det, med några undantag, varit relativt tyst från forskarna rörande det svenska 1500-talets kyrkohistoria. I tidigare forskning ägnade man sig åt reformationens vinnare, det vill säga främst Gustav Vasa och de svenska reformatorerna och deras olika roller i kyrkopolitik och kyrkoliv, medan man under 1990-talet och tidigt 2000-tal även har kommit att uppmärksamma de aktörer som höll fast vid tro, lära och bruk enligt den romersk-katolska kyrkan och som därför kom att räknas som förlorare (se inte minst Magnus Nymans Förlorarnas historia. Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina). Om tidigare forskning till största delen intresserade sig för de stora aktörerna på den reformatoriska arenan, har senare forskare i centrum satt den vanlige sockenprästen och hans sockenbor i deras utövande av kyrkolivet. Dessa forskare har ställt nya frågor kring vad som hände under 1500-talet. Till skillnad från tidigare forskning, som framför allt utgick ifrån att detta sekel medförde förändringar på kyrkolivets område, har senare forskning tagit sin utgångspunkt i att det även förekom kontinuitet med tidigare bruk, bland annat avseende gudstjänst och fromhetsliv. Att det förekom såväl förändring som kontinuitet hänger delvis samman med att reformationen i många avseenden var en utdragen process, som sällan ledde till snabba förändringar i det praktiska kyrkolivet.

Den nyutkomna antologin Magnus Haraldsson och hans samtid, utgiven av det produktiva Skara stiftshistoriska sällskap med dess driftige ordförande Johnny Hagberg som redaktör, anknyter på många sätt till senare tiders forskning. I fokus står alltså Magnus Haraldsson som 1522 valdes till biskop av Skara. Han var inblandad i det som senare kom att kallas ”Västgötaherrarnas uppror”, där han och andra ledande personer led nederlag i sitt försök att störta Gustav Vasa. Efter detta blev situationen alltmer hotfull och 1529 ser sig Magnus Haraldsson tvingad att fly landet.

Boktiteln stämmer väl överens med innehållet, då Magnus Haraldssons person och liv står i centrum för fem av bokens uppsatser medan fem andra behandlar det kyrkliga 1500-talet mer allmänt, ur såväl kontinentala som nationella och lokala perspektiv.

En sentida efterträdare till Magnus Haraldsson på biskopsstolen i Skara, Lars-Göran Lönnermark, ger inledningsvis en koncentrerad introduktion till bokens huvudperson.

Därefter visar medeltidsforskaren Alf Härdelin på de rörelser som utgjorde Magnus Haraldssons andliga och intellektuella europeiska kontext. I uppsatsen poängteras den rikedom i teologiska, liturgiska och fromhetsmässiga uttryck som förekom kring sekelskiftet 1500. Härdelin vill på detta sätt lyfta fram den revisionistiska forskning som vill motverka talet om att perioden och dess kyrkliga uttryck skulle ha varit förfallna. Att det skulle ha varit fråga om förfall sätts i vissa fall i relation till den föregående ”klassiska” liturgin och i andra till den efterföljande reformationen. Uppsatsförfattaren betonar att det under denna period blåste flera olika reformvindar, såväl personliga som institutionella och exemplifierar detta med rörelser som humanismen och devotio moderna samt de monastiska ordnarna. Härdelin behandlar även gudstjänstlivet och de konstuttryck som hänger samman med detta. För att söka förstå funktionen och betydelsen av de kalkmålningar och altarskåp som finns eller funnits i ett altares närhet, är det nödvändigt att liksom Härdelin framhålla att dessa bilder måste tolkas utifrån det firande av eukaristin som förekommit där. Detsamma gäller att andaktsbilder bör sättas i relation till det enskilda fromhetslivet.

Idé- och lärdomshistorikern Magnus Nyman ger en översikt över den tidiga reformationen i Sverige och benar på ett klargörande och i detta sammanhang av nöden kortfattat sätt, ut denna mycket komplicerade period i svensk kyrkohistoria. Det är en turbulent tid som tecknas med utgångspunkt i det Stockholms blodbad som skakade riket 1520. Kyrkan var vid tiden för valet av Gustav Vasa till kung 1523 försvagad genom att fem av de sju biskopssätena saknade biskop. Nyman ställer frågan när den svenska reformationen ägde rum. I tidigare forskning har man gärna velat ange en viss händelse vid ett visst årtal, ja ibland rentav ett visst datum. Exempel på sådana händelser och årtal, som tidvis har tillmätts en stor betydelse för spridningen av de nya reformatoriska strömningarna, är riksdagen i Västerås 1527 och kyrkomötet i Örebro 1529. Nyman ifrågasätter dessa händelsers påstådda betydelse och poängterar, tillsammans med senare tiders forskning, att ”reformationen infördes smygande” (s. 86). Ändå kan han inte låta bli att ange ett visst årtal som han menar hade betydelse, nämligen 1531, då Laurentius Petri utsågs till ärkebiskop och menar att detta måste ses som ”det första stora steget bort från kyrkans enhet” (s. 86).

Per Stobaeus, som disputerade relativt nyligen på en avhandling i historia om biskopen i Linköping Hans Brask, tecknar utifrån bevarad korrespondens dennes vänskapliga relation till Magnus Haraldsson. Hans Brask var vid 1520-talets början en av de två biskoparna i Sverige. Genom breven får vi en intressant inblick i hans kamp för att få de nya biskopar, bland dem Magnus Haraldsson, som valts av respektive domkapitel, att få den påvliga bekräftelse som gjorde att de kunde vigas. Det är osäkert om Magnus Haraldsson någonsin fick denna påvliga bekräftelse.

Historikern Martin Berntson undersöker Magnus Haraldssons roll i samband med ”Västgötaherrarnas uppror” 1529 utifrån samtida källors skildringar av händelsen och lyfter även fram hur tidigare forskning har behandlat frågan om biskopens bidrag till upproret. Central i frågan är värderingen av Peder Svarts krönika från omkring 1560, en text som framställer Magnus Haraldsson som en av initiativtagarna till upproret. Berntson sällar sig till den forskning som ifrågasätter krönikans tillförlitlighet. För den som önskar fördjupa sig ytterligare i svenska uppror under denna period, rekommenderas Berntsons nyligen utkomna bok Mässan och armborstet – uppror och reformation i Sverige 1525–1544.

Därefter behandlar kyrkohistorikern Bertil Nilsson Magnus Haraldssons exil under åren 1529–1539, då han befann sig bland annat i Danmark, Nederländerna och till slut i Danzig och varifrån han fortsatte sin kamp för att få Gustav Vasa avsatt från den svenska tronen. Detta gav dock inte det resultat som Magnus Haraldsson hade önskat och Nilsson avslutar sin artikel: ”Från våren 1529 framstår således biskop Magnus Haraldsson som en person som i historiens backspegel inte har haft någon betydelse för svensk kyrkopolitik under den tidiga reformationstiden” (s. 168).

Kyrkoherden Karl-Erik Tysk tar tidsmässigt vid där Bertil Nilsson slutar, nämligen 1539, och behandlar Magnus Haraldssons tid i Mecklenburg. I Rostock arbetade Magnus Haraldsson intensivt för att söka störta Gustav Vasa från den svenska tronen. Tysk betonar liksom Nilsson att Magnus Haraldsson inte lyckades i sina strävanden. Tysk vill dock understryka att Magnus Haraldsson genom sin aktivitet åtminstone oroade kungen under flera år.

Efter dessa fyra mer omfattande uppsatser med Magnus Haraldsson i centrum följer en artikel om seder och bruk i upplösning och förvandling under svenskt 1500-tal, av kyrkovetaren Sven-Erik Pernler. Här behandlas de olika kyrkliga och politiska beslut på nationell nivå som i vissa fall låg bakom att seder och bruk förändrades och upphörde på lokalplanet under 1500-talet, eller åtminstone enligt reformatorerna skulle upphöra. Det faktum att den svenska reformationen var en långdragen process gör att det ofta inte är möjligt att dra annat än sannolika slutsatser kring om och när ett visst bruk upphört i en viss församling, bland annat beroende på inställningen till det nya hos präst och sockenbor. Exempel på föreskrivna förändringar som behandlas i uppsatsen är helgonkulten, mässor och förböner för de döda, likvigningar, bruket av vigvatten, salt, vax, rökelse och monstranser, förekomsten av gillen, offerstockar och pilgrimsresor. Pernler påpekar att det ständigt sker förändringar i kyrkolivet och menar: ”Ett och annat av det ’nya’ hade säkerligen kommit de tyska 1500-talsströmningarna förutan. Åter annat hade kunnat få en annan utformning om det inte tvingats fram av makthavare. Inte så få rituella företeelser i det agrara samhället vulgariserades också med tiden, sedan de förlorat kontakten med sin katolska kontext” (s. 216). Som exempel på det senare lyfts väderleksprocessioner med den så kallade ”kornguden” i Vånga fram. Dessa tankar i citatet är intresseväckande och hade gärna fått utvecklas genom ytterligare exempel.

I en uppsats av kyrkohistorikern Lennart Tegborg tecknas ett porträtt av Magnus Haraldssons efterträdare Sven Jacobis person och gärning. Magnus Haraldsson har kallats för Skara stifts siste katolske biskop, men även Sven Jacobi står på många sätt i den katolska traditionen. Det har inte skrivits någon utförligare framställning om Sven Jacobi sedan slutet av 1800-talet. Känner vi Skara stiftshistoriska sällskap rätt kommer det säkert att ta sig an även denne biskop framöver.

Magnus Nyman bidrar i boken med ytterligare en uppsats, nämligen om en viss Johann Knutsen som var katolsk präst och doktor i kanonisk rätt. Han levde och verkade i furstendömet Mecklenburg vars reformationshistoria är mycket komplicerad. Nyman tecknar det reformatoriska förloppet med utgångspunkt i Johann Knutsens person och verk.

Boken avslutas med nio inte tidigare utgivna brev till eller från Magnus Haraldsson, daterade mellan 1530 och 1542. Breven, vissa på latin och andra på svenska, är presenterade och ederade av Per Stobaeus, som genom dessa källor ger läsaren ytterligare inblick i Magnus Haraldssons tid i exil. Dessutom innehåller boken genom Stobaeus försorg fotografier av underskrifter av och sigill för Magnus Haraldsson och hans svenska medaktörer i exil ärkebiskopen Gustav Trolle och riddaren och lagmannen i Västergötland Ture Jönsson (Tre rosor). Även dessa underskrifter och sigill gör att vi kommer närmare personerna i fråga.

Det förekommer uppsatserna emellan ett större antal upprepningar, varav vissa med fördel hade kunnat undvikas, medan andra, till hjälp för läsaren, fungerar som en påminnelse om förhållandena kring det komplicerade reformatoriska händelseförloppet. Boken om Magnus Haraldsson utgör ett gott initiativ att ur ett förlorarperspektiv lyfta fram en av den svenska reformationens aktörer, men också att teckna personer och skeenden i hans direkta och indirekta närhet, internationellt, nationellt och lokalt.