”Vi känner oss tystade!”

I början av maj möttes mer än 800 ledare för kvinnliga ordnar i Rom för att tala om sitt arbete bland de fattiga. Philippa Hitchen från Vatikanradion fick ett samtal med syster Maureen Cusick, ordförande för den internationella föreningen för ledarna för de kvinnliga katolska ordnarna (Unione Internazionale delle Superiore Generali, UISG), om övergreppsskandalen, klerikalismen – och tystnaden från påven.

Ett hav av systrar, så långt ögat kan se: systrar i blå eller grå dräkter, systrar i indiska saris eller färgglada afrikanska kläder, systrar i bekväma kjolar eller byxor – som pratar i mobiltelefoner, trängs i små, livliga grupper eller är på väg med bestämda steg mot den enorma möteshallen i det inre av det sju våningar höga Ergife Palace Hotel i Rom.

Mer än 800 ordenssystrar har samlats, alla ledare för sina respektive ordnar, institut eller kongregationer; sammanlagt representerar de omkring 800 000 ordenssystrar från olika delar av världen. En del bor vid högkvarteret här i Rom medan andra är i staden för första gången för att medverka i ett plenarmöte för den internationella föreningen för ledarna för de kvinnliga katolska ordnarna.

Denna femdagarskonferens, som hålls vart tredje år, syftar till att granska den roll och det uppdrag som vigda ordenssystrar har i den moderna världen. Temat för årets samling är hur man ska kunna stärka deras mystiska och profetiska vittnesbörd i en värld, som överskuggas av mörker och lidande. Lidandet består i förföljelse, förtryck, miljöförstöring och ekonomisk depression, men också den mörka och skamliga historien om övergrepp inom kyrkan, det som UISG:s nuvarande ordförande, sr Maureen Cusick, beskriver som ”utnyttjande av barn och sårbara vuxna, missbruk av prästerlig makt och misslyckanden inom ledarskapet”.

Sr Maureen är också generalsuperior för sin orden, Sisters of Our Lady of Sion. Även om denna skotska dam talar mjukt, ler brett och uppträder avslappnat, så är hon inte rädd för att konfrontera den ”paternalism och klerikala kultur” som många systrar upplever kväver deras röster.

Vi sitter i den stimmiga hotellobbyn under en kort paus på den näst sista konferensdagen. ”Andra Vatikankonciliet försökte skapa balans genom att omdefiniera prästämbetet, men nu verkar utvecklingen gå bakåt”, säger hon.

Sr Maureen är djupt sorgsen och nedslagen på grund av den kris som uppstått efter avslöjandena om prästers sexövergrepp och mörkläggningen av dessa i europeiska länder och annorstädes. Hon nämner ”bristen på ledarskap och slutandet av leden” som två av de allvarligaste inslagen i krisen.

Ledarskap är något hon talar passionerat om efter sex år som generalsuperior och många års erfarenhet av vuxenutbildning i London, där hon undervisat andra kvinnor i själavård och pastoralpsykologi (hon har examina i biologi och psykologi, såväl som teologi).

”Vår roll som ledare är att ena våra kongregationer … men det är en enorm utmaning”, säger hon. ”Vi vill ju använda vår kraft i tjänsten, inte till att ta itu med den här krisen, men nu måste vi använda all vår energi till att ena och lugna våra medlemmar, utan att för den skull få dem att känna vanmakt. Hur ska vi kunna finna de rätta orden för att uttrycka omsorg och medlidande, och samtidigt ge röst åt den ilska vi känner?”

Indignation har också väckts bland många ordensmedlemmar till följd av den ”apostoliska visitation” hos amerikanska kvinnliga ordnar som beordrades av Vatikanens kongregation för ordenslivet i december 2008. Den omfattande undersökningen, vars initiativtagare är kongregationens prefekt, den slovenske kardinalen Franc Rodé, genomförs under överinseende av moder Clare Millea från Connecticut, generalsuperior för Apostles of the Sacred Heart of Jesus, och väntas avsluta sitt arbete före utgången av 2011.

”Vatikanen har naturligtvis all rätt att genomföra undersökningen”, säger sr Maureen, ”men varför inte genomföra den i samråd med ledarna för de amerikanska systrarna?” I stället var det först när systrarna läste om utredningen på internet som de fick vetskap om den, och all den följande kommunikationen med kongregationen i Vatikanen har ”sannerligen varit svår; vad vi än frågar om blir vi hänvisade till hemsidan.” Ett frågeformulär som skickades ut uppfattades allmänt som ”stötande och påträngande – faktum är att det sedan omformulerades, eftersom det var så pass förolämpande.”

När sr Maureen talar med dem vilkas ordnar redan blivit föremål för undersökning verkar det som om själva processen gått till ”på ett rimligt sätt, men det stora frågetecknet gäller hemlighetsmakeriet kring slutrapporten. Våra amerikanska systrar upplever att det finns två vitt skilda kulturer: å ena sidan den hemlighetsfulla kulturen inom Vatikanens väggar, å andra sidan de amerikanska systrarnas eget sätt att hantera information och uttrycka vilka de är – så naturligtvis blir det en kulturkrock.” Men budskapet från de flesta kvinnorna på konferensen är att de inte kommer att låta sig tystas, enligt sr Maureen.

Det uttalade syftet med Vatikanens undersökning är att se över hur de kvinnliga ordnarna drivs och varför antalet kallelser minskar. När jag frågar närmare om dessa ämnen svarar sr Maureen skarpt, att hälsotillståndet hos en orden har mindre att göra med antalet medlemmar och mer med hur djupt rotade systrarna är i Guds Ord och om de kan möta behoven i sin omgivning. Gång på gång gör hon mig uppmärksam på de inspirerande historier hon hört varje dag under konferensen av systrar från hela världen, som antagit de senaste utmaningarna i det moderna samhället.

”De är villiga att leva bland de fattigaste, mest marginaliserade människorna”, säger hon, även om detta kan bli på bekostnad av deras egna liv. ”När man hör historier om martyrskap, eller om dem som fortfarande lever men i någon mening har dött, systrarna från Orissa som har gått igenom de mest ohyggliga, avskyvärda upplevelser … eller alla afrikanska systrar som blivit mördade eller våldtagna – detta är vår tids martyrer … Men det är i dessa sammanhang vi måste finnas.”

Hon tillägger att det finns många biskopar som varmt uppskattar systrarnas arbete, men samtidigt finns det alltför många som helt enkelt inte har något begrepp om ordenslivets gåva, för att inte tala om nådegåvorna hos enskilda religiösa ordnar och institut. ”Jag har hört systrar säga att vi används som billig arbetskraft”, säger sr Maureen, och får mig att minnas en nunna från New York som jag arbetade tillsammans med för många år sedan. Hon pratade alltid om att hennes medsystrar förväntades putsa och feja för att hålla prästernas hus skinande rena. När jag tänkt tillbaka på detta, har jag trott att hon bara skojade, men det är tydligt att ämnet i fråga inte är något att skratta åt för de 800 ledare som samlats bara ett stenkast från Peterskyrkan för att finna ett sätt att konfrontera de orättvisor, som de skönjer såväl inom kyrkan som i resten av världen.

Så här vid slutet av konferensen säger sr Maureen att deltagarna försöker formulera någon form av uttalande eller deklaration ”som kan hjälpa kyrkan att bli mer transparent, mer präglad av inbördes respekt, utan att vi för den skull vill låta arroganta”.

”Vi är också en del av kyrkan, och vi vill inte distansera oss från vårt sammanhang, även om det är ganska frestande, men hur ska vi kunna sätta ord på vår upplevelse av maktmissbruk?”, frågar sr Maureen. ”Vi får också känna av maktmissbruket, genom det sätt på vilket ordenssystrar tystas. Vi tillåts inte tala öppet, och särskilt för generalsuperiorer är det något som skulle kunna innebära splittring, så mycket förblir osagt. Hur ska vi kunna tala sanning i medkänsla inför den besvärliga situation som kyrkan befinner sig i?”

Sr Maureen sörjer särskilt att biskopen i Rom, påven Benedictus XVI, inte kommer att få lyssna till hennes medsystrar från världens alla hörn i samband med konferensen, eftersom det inte finns någon påvlig audiens på agendan för denna grupp – officiellt eftersom påven reser till Portugal på konferensens sista dag.

”Vi fick ett mycket kort telegram från kardinal Bertone”, säger hon lugnt, ”men det hade varit trevligt att åtminstone få ett meddelande från den helige fadern. Detta är en grupp mycket talföra kvinnor, 800 stycken, och jag sörjer med tanke på dem som rest lång väg och kanske aldrig återvänder till Rom.”

Men när jag lämnar hotellobbyn och för ett ögonblick sneglar tillbaka på havet av systrar, som nätverkar medan de gör sig redo att lämna konferenshallen och återvända till sina många pressande utmaningar på hemmaplan, påminns jag om något som den snart saligförklarade kardinal John Henry Newman ska ha sagt under en stormig båtresa på södra Medelhavet: ”Om man inte vill bli sjösjuk ska man hålla sig borta från maskinrummet.”

Jag är säker på att denne författare också skulle instämma i något som sr Maureen sade till mig apropå den verkliga innebörden av ordet lydnad: ”En sorts uppmärksamhet på Ordet och en förmåga att verkligen lyssna till hur andra utför sin tjänst.”

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 15 maj 2010. http://www.thetablet.co.uk/

Philippa Hitchen är journalist vid Vatikanradion.