Tysk vår i ekumeniken

Den 12–16 maj deltog Sveriges Kristna Råds respektive Svenska Missionsrådets kanslipersonal i 2. Ökumenischer Kirchentag, kyrkfolkets stora rådslag (jfr Bundestag i singularis) i München. Temat var Damit ihr Hoffnung habt (för att ni ska ha hopp). Det var andra gången lutheraner och katoliker tillsammans organiserade ett sådant möte. Första gången samlades man i Berlin 2003. I München deltog även representanter för ortodoxa kyrkor och tyska frikyrkor.

Mötet krävde en gigantisk organisation som fungerade ytterst väl in i minsta detalj. 130 000 personer hade köpt biljetter till alla dagarna. Därtill tillkom några tusental dagsbesökare. 4 000 deltagare var utländska gäster från ett 90-tal länder. Ett stort antal ungdomar arbetade som Helfer och Helferinnen – medhjälpare – ständigt redo att bistå vilsekomna deltagare. Flertalet av de 3 000 programpunkterna ägde rum på det jättelika mässområdet Messegelände men också på andra platser runtom i staden.

Det centrala temat kring hopp var uppdelat i fyra underteman med ett rikt utbud av seminarier och panelsamtal, alltifrån frågor om ekonomisk rättvisa och fred till apostolisk succession och gemensamt nattvardsfirande.

Eftersom katoliker och lutheraner har likartat medlemsantal i Tyskland – ca 25 miljoner vardera – präglades samtalen av jämbördiga förhållanden resurs- och styrkemässigt, där man inte tvekade att ställa varandra inför uppfriskande utmaningar.

Alla som talar om ekumenisk vinter borde ha varit i München och mött det påtagliga ekumeniska engagemanget från kyrkfolk av alla kategorier. Där fanns ungdomar, barnfamiljer, handikappade, äldre och medelålders. Alla tycktes hitta passande programpunkter och såg ut att trivas.

Som svensk slogs man av de öppningar mellan kyrka och samhälle som tycks finnas i Tyskland. Kyrkodagarna hade en klar utåtriktning. Man talade om ”kristna i och för världen”. Men också politikerna var angelägna om att medverka och finnas på plats i kyrkornas möte. Det gjorde exempelvis förbundspresidenten Horst Köhler och förbundskanslern Angela Merkel, finansministern Wolfgang Schäuble, justitieministern Beate Merk, inrikesministern Thomas de Maizière samt andra regeringspolitiker. Somliga av dem ledde egna bibelstudier. Via tv och andra medier kunde man dag för dag följa vad som hände.

Kyrkodagarna är inte ett kyrkomöte i vanlig mening utan mera kyrkfolkets inspirationsdagar – en folkfest öppen för alla. Lekmannaperspektivet är påtagligt. Det är lekmännen, inte de kyrkliga hierarkierna, som står för organisationen och ”äger” mötet. Ofta hördes frasen Kirche von unten (kyrkan nerifrån).

En och en halv timmes panelsamtal kring tunga ekumeniska frågor som ämbetssyn och gemensam nattvard kan förvisso inte lösa dessa hinder för full enhet, men samtalen kan bidra till att gemene man får höra förklaringar till kyrkornas ståndpunkter. Inte minst gav diskussionerna bränsle åt människors otåliga längtan att få mötas kring nattvardsbordet, särskilt som det i Tyskland finns många ekumeniska äktenskap.

Angående denna fråga sade ordföranden för tyska katolska biskopskonferensen Robert Zollitsch i ett samtal med Nikolaus Schneider, ordförande för de evangeliska kyrkornas råd, att han fortfarande hoppas att Gud under hans livstid har en överraskning i beredskap, så att man då ska kunna säga: vi har fått mer än vi vågade hoppas. Kyrkornas världsråds nye generalsekreterare norrmannen Olav Fykse Tveit, i tjänst sedan januari 2010, sade vid öppningsgudstjänsten på Theresienwiese att det alltid finns anledning att hoppas i ekumeniken. ”Murar kan falla från den ena dagen till den andra”, sade han och syftade på Berlinmurens fall 1989. ”Därför måste vi hålla ut tills murarna som hindrar oss att fira nattvard tillsammans faller. Ofta är dessa murar i våra egna huvuden”, menade Tveit (som för övrigt ett par dagar innan kyrkodagarna i München medverkade vid Ekumeniskt idéforum på Sigtunastiftelsen, där han talade om korsets teologi).

Som framgick i Signum nr 3/2010 har kyrkan i Tyskland den sista tiden skakats av en rad kriser. Pedofilskandalerna i katolska kyrkan drabbar inte bara denna kyrka, utan alla kristna. Därför extrainsattes ett seminarium om övergreppen. Inledare var Klaus Mertes S.J., rektor för Canisius-skolan i Berlin, där en rad övergrepp avslöjats, samt biskop Stephan Ackermann, biskopskonferensens ansvarige för behandlingen av övergreppsfallen. Mertes, som alltså företrädde en kyrklig institution, var påfallande självkritisk när han talade om inomkyrkligt maktmissbruk, infantilt förhållande till auktoriteter och osund personkult. Han menade att kyrkan nu har en chans att ta lärdom av vad som inträffat, så att risken för kommande missbruk elimineras. I samtalet deltog även justitieministern Beate Merk, som var bekymrad över människors dalande förtroende för kyrkan och önskade ökat samarbete mellan regeringen och kyrkan för bistånd till offren och förebyggande åtgärder. ”Större inomkyrklig öppenhet” var en fras som ofta återkom i panelen. Seminariet, som började i en laddad stämning, inte minst genom att ett av offren för övergreppen försökte hindra Klaus Mertes att tala, slutade i en konstruktiv anda där man var överens om en rad förändringar och åtgärder för att vända utvecklingen.

Den katolske ordföranden för 2. Ökumenischer Kirchentag, Alois Glück, berörde också övergreppen och kyrkans kris vid avslutningsgudstjänsten på Theresienwiese. Han betygade där sin solidaritet med kyrkan och sade att det är vår kyrka, där man vill vara kvar. Samtidigt, efter alla bevis på att det finns skäl att hoppas, manade han till nystart, förnyelse och rening.

Kyrkodagarna skulle inte ha blivit vad de blev utan ett antal mycket väl förberedda gudstjänster med musik av hög kvalitet som verkligen inbjöd till lovsång och hopp. I en meditativ kvällsgudstjänst dagen före avslutningen firade 3 000 deltagare den enhet vi redan har med hjälp av en alldeles ny ekumenisk sångbok, Laudate omnes gentes. Boken, som lanserades veckan före pingst, innehåller texter och korta liturgiska sånger från alla tider och traditioner i kyrkans historia och varje bön återges på sex språk – ett sant uttryck för och hjälpmedel till andlig ekumenik.

Intrycken från en utomstående, (åtminstone vad gäller ekumenik i Tyskland) kan sammanfattas i några punkter: 1. Det råder inte ekumenisk vinter. 2. Det finns skäl att hoppas på full enhet. 3. Det finns skäl att tro att kyrkan med Guds hjälp kan ta sig ur sin nuvarande kris. 4. Det finns skäl att tro att lekmännen med hjälp av Guds Andes vind kan förnya kyrkan.

Mötets hemsida: http://www.oekt.de/