Kyrkans uppgift i den globala miljöförstöringens tid

Det saknas sannerligen inte detaljundersökningar, statistik och prognoser om de problem som hör samman med miljöförstöringen. Bland de färskaste analyserna finns bland annat en från FN:s organ för miljöfrågor och en av Europakommissionen lanserad studie om nyttan av och kostnaderna för människans ingrepp i naturen. Båda analyserna konfronterar läsaren med nya siffror av en storleksordning som gör att man börjar kippa efter andan. Enligt författarna till studien The Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB) belastar kostnaderna för ödeläggelsen av de naturliga ekosystemen världssamfundet med upp till fem biljoner dollar årligen. Att bevara ekosystemen skulle däremot kosta bara 45 miljarder dollar. Den naturliga kapaciteten för jordens ekosystem beräknar forskarna uppgå till nästan fem biljoner dollar. Med tanke på den snabba förändringen av förutsättningarna för miljön har FN utlyst år 2010 som den biologiska mångfaldens år och initierat en rad olika aktiviteter. I hela världen försvinner den biologiska mångfalden i våra dagar med en hastighet som vi hittills aldrig upplevt i historien.

Dessa och andra liknande förhållanden – som i sin höggradiga komplexitet, sin mångfasetterade dynamik och sin väldiga omfattning saknar motstycke i historien – låter oss ana att någon varaktig räddningsaktion för förhållandet mellan människan och naturen inte kan åstadkommas inom ramen för bara någon enstaka disciplin eller något enskilt paradigm. Här krävs det ett organiserat samarbete mellan alla krafter i samhället.

Klimatmötet i Köpenhamn i december förra året, som kollapsade på grund av starka nationella egenintressen, visar tydligt att ett varaktigt och hållbart miljö- och klimatskydd inte heller kan åstadkommas enbart på en rent politisk nivå, inte ens om alla världens inflytelserika ledare finns på plats. Det krävs dessutom att det civila samhällets alla aktörer medverkar i processen och ledsagar den med både kritisk analys och kompetenta, konstruktiva bidrag. Till sist är vars och ens personliga engagemang avgörande för att effektiva resultat ska uppnås.

I den brokiga skara av aktörer från det civila samhället som är involverad i denna process återfinns även den katolska kyrkan, som med sin skapelseteologi och även med sin socialetiska inriktning verkar ha en särskild förpliktelse att engagera sig i dessa frågor. När man ser till den särskilda potential som ligger i att kyrkan inte är en enbart nationell utan en global aktör kan man urskilja fem huvudargument till varför kyrkan bör ta denna utmaning på stort allvar.

Den katolska kyrkan är, för det första, till sitt väsen en miljö där meningsskapande äger rum. Även i moderna samhällen, där religion och politik är institutionellt åtskilda, förblir kyrkan för många människor en gemenskap av avgörande betydelse för frågor som rör meningen med livet. Kyrkan är en gemenskap som binder samman privatliv, engagemang, individ och samhälle med varandra. Kyrkans gestaltande kraft beror till stor del på att kristen tro principiellt inte endast är en abstrakt och rent hinsidesrelaterad sanningsdogm, utan att den kristna tron hänvisar till den vardagliga verkligheten och uppmanar människan att handla i denna konkreta värld som vi lever i.

Kyrkan är, för det andra, en global gemenskap. 33 procent av världens befolkning – mer än två miljarder människor – är kristna. Med ett medlemstal på mer än en miljard människor är den katolska kyrkan den största religionsgemenskapen i hela världen. Som världens äldsta globala organisation finns hon närvarande i nästan alla länder i världen. Med påven som synligt överhuvud har hon dessutom en inflytelserik ledargestalt på världspolitisk nivå.

För det tredje är kyrkan – trots sekulariseringsprocessen – en moralisk auktoritet. På olika nivåer, framför allt genom lokalförsamlingarna, utövar kyrkan en kritisk funktion gentemot stat och samhälle. Hon observerar olika förhållanden och spänningar i samhället och fungerar som ett språkrör för dessa. En central etisk uppgift för kyrkan, utifrån hennes insikt om en personlig relation mellan människan och Gud, är och förblir skyddet av grundläggande värden, av mänskliga rättigheter och skyldigheter. På ett påtagligt sätt inkluderas här miljöproblematiken.

Den katolska kyrkan är, för det fjärde, ett integrativt system. Hennes förmåga att bilda gemenskaper visar sig i form av ett enormt antal föreningar, hjälpverksamheter, grupper, ordnar och så vidare världen över, varigenom kyrkan binder samman människor av olika härkomst med varandra. Under kyrkans tak finner man de mest olikartade grupper och frågeställningar integrerade med varandra, däribland även frågor om miljöskydd och social rättvisa, liksom kamp för fred och rättvis handel.

För det femte utgör kyrkan själv en diskurs- och kommunikationsgemenskap, med ett ständigt pågående meningsutbyte om de mest skilda frågeställningar. En grundinsikt hos dem som förespråkar en diskursetik säger att om faror och risker artikuleras i ett öppet meningsutbyte, om samhällskonflikter bemästras kommunikativt och om medborgarna i ett samhälle kan enas om hur samtiden ska utformas, så är ett etiskt handlande faktiskt möjligt också i framtiden. Gudstjänster, offentliga diskussioner, sociala fora, sammanslutningar, öppna dörrar till olika rum för dialog utgör i detta avseende en kyrkans samhällspolitiska potential i skärningspunkten mellan att höra, tala, förstå och lära sig.

Utifrån dessa fem allmänna – och för miljöfrågan särskilt viktiga – samhälleliga möjligheter följer naturligtvis inte automatiskt att kyrkan utifrån sina egna förutsättningar borde förplikta sig till ett starkare engagemang för miljöskyddet. Det följer däremot utifrån tre andra väsentliga grunddrag, som jag vill ta upp i det följande.

Den ekologiska frågan: ett krisförlopp

När man talar om relationen människa–miljö och den förstörelse av miljön som den moderna industrialiseringsprocessen har förorsakat, sammanfattas miljöaspekten ofta genom uttrycket ”ekologisk kris”. Genom att använda krisbegreppet vill man understryka att vi nu befinner oss i en kulmen på en kritisk utveckling, vid tröskeln till en ny epok. Kris kallas den tankeväckande vägsträcka som innefattar en farofylld fas med många risker som påverkar hela det framtida utvecklingsförloppet på ett avgörande sätt. Krisen markerar att det krävs ett ställningstagande och i denna nyorientering döljer sig en vändpunkt till det bättre eller till det sämre. En grundläggande aspekt av en kris är risken att misslyckas.

Kriskänslan tar sin utgångspunkt i iakttagelsen att många av de sociala, politiska, ekonomiska och ekologiska problemområdena i vår samtid visar sig vara negativa biverkningar av den moderna tidens landvinningar. Problemen utgör alltså medaljens baksida av det moderna samhällets framsteg. Därför har frågor som rör riskbedömning (som till exempel vid hanterandet av riskfylld teknologi) och frågor om att undvika det som försämrar villkoren i miljön, på senare år blivit ett så centralt tema i forskningen. Enligt många samhällsvetare kan det vara så, att det moderna samhället skiljer sig från tidigare stadier i mänsklighetens historia framför allt på grund av sin potential att äventyra sin egen existens. Den tyske sociologen Ludwig Beck talar på ett klargörande sätt om att vi i dag lever i ett ”risksamhälle” (Risksamhället: på väg mot en annan modernitet, Daidalos 2000). Också förespråkare för riskdiskursen betonar förvisso att samhällen är kapabla att reagera på kriser och hot, men bara under förutsättning att det är klart vad de gäller och om de får tillräcklig offentlig uppmärksamhet. Den ekologiska frågan härbärgerar dock denna chans för allmänheten att skaffa sig nya kunskaper i kontakten med natur och miljö.

Just här kan kyrkan tjäna som ett diskursutrymme som kan erbjuda orientering, när man är i färd med att upptäcka och hantera ekologiska förändringar. Det kyrkligt socialetiska handlingsbehovet uppstår framför allt eftersom det reflexions- och bedömningssätt som utvecklas under ett krisförlopp ofta rymmer en starkt känslostyrd dramatisering. Många miljörörelser – inte bara på 60- och 70-talen – utmålar miljöförstöringen som ett apokalyptiskt slutstadium utan några räddningsmöjligheter alls. I tider då pessimismen tar överhanden är det en central uppgift för den kyrkliga förkunnelsen att övervinna de känslomässiga överdrifterna i krisbegreppet, som ofta grumlar blicken, för att i stället föreslå socialetiska lösningar som också innebär en kritisk distans till frågeställningarna.

Den ekologiska frågan: en rättvisekonflikt

Om de offentliga konflikterna kring miljöproblemen till en början mest handlade om meningsskiljaktigheter rörande resursbrist, hållbar överlevnad och möjligheterna att bevara en skälig levnadsstandard, så har fokus i nyare vetenskapliga rapporter alltmer inriktats på problematiken med sambandet mellan ekologi och rättvisa. Utgår man från de äldsta idéhistoriska principerna ligger tyngdpunkten i allt tal om rättvisa framför allt i att tilldela och garantera det som i mellanmänskliga, sociala och politiska relationer tillkommer var och en som hans eller hennes. Rättvisa är i denna elementära, intill i dag giltiga bemärkelsen, en allmänt erkänd rimlighet, som kommer till uttryck i devisen suum cuique (var och en ska få sitt). Den som utövar rättvisa skänker inte bort något av sitt eget utan återställer bara den mellanmänskliga jämvikten, eftersom han ger (tillbaka) till den andre vad som är dennes eget. Och i detta hänseende är rättvisa både en individuell dygd och en målsättning för en rättsordning som är underordnad det gemensamma bästa.

Rättviseproblematiken i miljöförstöringen kretsar kring frågan om en rimlig fördelning av nyttjanderätten av ekosystemets kapacitet. Därmed menar man tillgången till alla de mångfaldiga och samverkande tjänster som naturen ställer till förfogande: alltifrån produktionen av syre, näring, energitillgångar som olja, gas och andra resurser, till skyddande funktioner som luftfuktighet och vattenreglering genom skog, sumpmark, liksom också de kulturella, andliga och estetiska värden som hänger samman med varje ekosystem. Det är uppenbart att naturen har fördelat dessa gåvor mycket ojämnt världen över. Förekomsten av resurser skiljer sig mycket åt på jorden, och man kan inte tala om någon naturlig jämlikhet och det finns ingen mening med att lägga rättviseaspekter på naturen som sådan. Den naturliga ojämna fördelningen är inte heller i sig något rättviseproblem. Kraven på en rättvis fördelning av ekosystemets kapacitet måste därför begränsas till sådant som är en följd av människans ingrepp i naturen. Här märker vi, om vi anlägger ett rättviseperspektiv som även sträcker sig mellan generationerna, att den livsstil och de produktionssätt som råder i dag belastar kommande generationer negativt. Miljöförstöringen är i alla avseenden förbunden med långsiktiga effekter, vilkas dimensioner ofta negligeras då skadorna uppstår. Men enligt rättviseidén borde möjligheterna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov vara lika stora som för dem som lever nu.

Den ekologiska dimensionen av rättvisepostulatet rör inte bara förhållandet mellan dagens och framtida generationer, utan den har också beröringspunkter med alla nu levande människor. När det gäller frågorna om global rättvisa finns det dessutom en stor klyfta mellan beslutsfattare och offer. Så finns till exempel i de sydliga utvecklingsregionerna en mindre andel av orsakerna till klimatproblemen, men dessa områden är ändå mycket hårdare drabbade av de sociala följderna av miljöförstöringen än de industriländer som förorsakat problemen. Dessutom förfogar utvecklingsländerna inte över tillräckliga medel för att kunna anpassa sig till de förändrade livsvillkoren. Idén om en global rättvisa påminner däremot om att alla människor har rätt till en säker och sund miljö. Det strider alltså uppenbart mot rimliga rättvisekrav när enskilda personer eller grupper utesluts från detta. Både ett ansvarslöst utsläpp av koldioxid, vars följder för klimatet är kända, och ett oåterkalleligt decimerande av den biologiska mångfalden, liksom även tärandet på de begränsade naturtillgångarna, aktualiserar den grundläggande regeln om global rättvisa, inklusive rättvisa för kommande generationer.

Den ekologiska frågan: en teologisk aspekt

Eftersom människors existentiella frågor tar sig uttryck i ekologin och eftersom naturen intar en avgörande plats i människans meningsskapande, så är miljöförstöringen också relevant för människans relation till Gud och människans erfarenhet av Gud. Miljöproblematiken bör därför vara ett centralt tema i den teologiska reflexionen, eftersom den ifrågasätter de kristna frälsnings- och befrielseutsagorna som riktar sig till hela skapelsen och därmed undergräver förverkligandet av den lycka som svarar mot Guds vilja. Bortsett från de eskatologiska undergångsscenarierna i Bibeln är naturen som skapelse en del av en meningsskapande och frälsningshistorisk totalprocess.

Enligt skapelseteologin möter Gud inte människan i ett hinsides fjärran ovanför eller nedanför den skapade verkligheten, utan mitt i denna verklighet, i varje ögonblick och i allting. Därför hör bevarandet av naturen och miljöskydd hemma i en omfattande diskussion om värden, livsstil och samhällets målsättning. I ett samhälle, som är statt i snabb förändring och som kännetecknas av höga prestationskrav och av att ständigt vara i farten, betonar den kristna spiritualiteten ”överlåtelsen”. När det gäller miljöskydd är kyrkan därför inte rätt plats för aktivistiska lösningsförsök, utan hon är snarare en andlig mittpunkt. Härifrån kan den samhälleliga tillämpningen av miljöarbetet hämta orientering, förtröstan, tålamod och kraft.

Genom att sammanföra de etiska och teologiska dimensionerna visar sig den ekologiska frågan vara en utmaning, som är så komplex, angelägen och relevant för livet och överlevnaden, att kyrkan inte kan behandla den bara som en fråga bland många andra. Om hon på ett trovärdigt sätt vill förankra förkunnelsen om det befriande budskapet om frälsning, som Gud genom Kristus riktar till alla människor, inte endast till enstaka, så måste hon mer än hittills uppmärksamma den miljöförstörelse som pågår i en alltmer rasande fart. Världen väntar på ett definitivt ställningstagande från den största globala aktören i det civila samhället; en påvlig encyklika i ämnet har ännu inte kommit och de enskilda lokalkyrkornas ställningstaganden, till exempel i Tyskland, USA och Italien, kan knappast förnimmas mitt bland de högljudda debatterna om kyrkliga stridsfrågor om konflikter vid livets början och slut och annat liknande. För den katolska kyrkan är det hög tid att förverkliga praxissidan av sin förkunnelse om miljöskydd.

Översättning: Anna Maria Hodacs

THORSTEN PHILIPP ÄR Jesuitnovis och doktor i statsvetenskap.