Herta Müller – ett författarskap mellan två kulturer

I bok efter bok skildrar Herta Müller det av skräck, ångest, feghet, förräderi och kompromisser präglade universum som var hennes vardag i Rumänien. ”Jag vet vad det innebär att stiga upp på morgonen med skräck i hjärtat, eftersom man inte vet om man fortfarande kommer att vara i livet när kvällen kommer”, påminde hon nyligen om vid en presskonferens. Denna tragiska erfarenhet av diktaturen präglar hennes stil och hennes verk. Hon stannar inte vid författarens personliga erfarenhet, utan hon är lidandets paradigm personifierat. I denna egenskap har Nobelpriset i litteratur, som hon tilldelades år 2009, en symbolisk innebörd, inte bara för tyskarna och tyskarna i Rumänien, inte bara för den tyska kulturen vid Donau och i Karpaterna, utan också för alla som har skadats och traumatiserats för livet under en totalitär regims obevekliga stövel, vilken regim det än vara må.

Herta Müller föddes 1953 i Rumänien, nära Timisoara, i en av de familjer som härstammar från schwaber som på sin tid inbjöds av kejsarinnan Maria-Teresia av Österrike att kolonisera de ogästvänliga sankmarkerna i Banatet, som nyligen hade befriats från den osmanska ockupationen. År 1987 emigrerade hon till Förbundsrepubliken Tyskland. Hon är den elfte tyskspråkiga Nobelpristagaren i litteratur och den första författaren från det schwabiska Banatet som mottar denna utmärkelse.

Under Ceausescus skräckvälde

År 1984 publicerade en förläggare i Berlin en novellsamling, Niederungen (Flackland), av en dittills fullständigt okänd författare. Han uppgav på bokens baksida att dessa berättelser hade publicerats två år tidigare av Kriterion i Bukarest. Kort därpå tilldelades dess författare, Herta Müller, Aspektepriset, som traditionellt ges till en debutroman, vid bokmässan i Frankfurt. Men den unga kvinnan fanns inte på plats för att ta emot utmärkelsen, eftersom Rumänien hade vägrat henne utresevisum. Utgivningen av Niederungen, liksom senare Der Mensch ist ein grosser Fasan auf der Welt (Människan är en stor fasan på jorden) och Barfüssiger Februar (Barfota februari) var en uppenbarelse på grund av såväl kraften i språket som tragiken i ämnet. Niederungen, som skrevs i Rumänien och är självbiografiskt inspirerad, är berättelsen om en barndom som helt präglas av våld. Titelnovellens 80 sidor och volymens följande korta berättelser beskriver ur ett barns perspektiv, utan vare sig patos eller sentimentalitet, en by i Banatet, som troligen liknar alla andra byar i detta område. Herta Müller fångar i starka ord – ofta nyskapelser och neologismer – barnets blick och uppfattningar, dess gester, ängslan och fantasier, och konfronterar dem med de vuxnas uppträdande. Deras grymhet förvandlar byn till ett veritabelt helvete på jorden. Redan i de första raderna av berättelsen Flackland anger författaren tonen. Det mänskliga umgänget präglas av hårdhet och våld.

”Skalbaggen hade krupit in i mitt öra. Morfar hällde rödsprit i mitt öra för att skalbaggen inte skulle krypa vidare in i huvudet. Jag grät. Mitt huvud surrade och blev som brinnande. Jag såg hela gården snurra omkring mig, och morfar snurrade själv i mitten, enorm. Man måste göra så, sa morfar, annars kryper skalbaggen in i ditt huvud och du blir en idiot. Och du vill väl inte bli en idiot.”

De vuxna utsätter barnet för samma sadism som de själva har drabbats av och överför sina egna fobier. I denna spöklika värld är auktoritetspersonerna – borgmästaren, kyrkoherden, folkskolläraren – lika skrämmande gestalter. De drar sig inte för att slå och att förödmjuka, därför att för dem är uppfostran synonymt med dressyr, och de känner bara till en metod för att lyckas: straff.

Känslor och ömhet anses opassande. Det rika och kraftfulla bildspråket bildar en våldsam kontrast mot det nyktra, koncisa, precisa och lakoniska i replikerna. Författarens skoningslösa blick och starka ord beskriver intolerans och våld i ett efterblivet hörn av världen där korruption råder och de svagaste förtrycks.

Ceausescus regim och dess hemska säkerhetspolis, Securitate, riktade sina attacker mot Herta Müller redan innan denna skoningslösa krönika över det dagliga livet i en by i Banatet gavs ut. Hon stod nära Aktionsgruppe Banat, en grupp poeter och författare, och delade dess avantgardistiska uppfattningar. Också som översättare i en verktygsfabrik utsattes Herta Müller för trakasserier och fysiska och psykiska angrepp av säkerhetspolisen, och slutligen avskedades hon från sitt arbete. När hon kallades in av Securitates hejdukar, som krävde inget mindre än kollaboration av henne, vägrade hon, vilket ledde till trakasserier och våld från Securitates sida, samt att hon regelbundet kallades till förhör. Det var vid den här tiden som hon skrev Niederungen, som åsamkade henne, utöver förstärkt övervakning från hemliga polisens sida, även hat från den tyska minoriteten som ropade ”förräderi”. Herta Müller har förklarat titelns mångtydiga konnotationer: den schwabiska gruppens deprimerande isolering och instängdheten i individuell och kollektiv skuldkänsla, i förening med skvaller, dumhet och vidskepelse. I september förra året berättade Herta Müller i en lång artikel i veckotidningen Die Zeit om den förfärliga sadismen i de lika cyniska som brutala metoder som användes mot henne, för att knäcka henne, för att bringa henne ur jämvikt, för att förödmjuka henne. Securitateagenten hotar henne när hon vägrar att samarbeta: ”Du kommer att ångra det, du kommer att dränkas i floden.” Hon drabbas av förräderi från sin bästa vän som hade anförtrott sig till henne men i själva verket var en av hemliga polisens informatörer. På öppen gata bortförs hon till överrumplande förhör som övergår i tortyr. Ur dessa tragiska och självbiografiska upplevelser har hon hämtat materialet till flera av sina romaner. I både Der Fuchs war damals schon der Jäger (Redan då var räven jägare), Herztier (Hjärtdjur) och Heute wäre ich mir lieber nicht begegnet (I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv) lyfter hon fram ur sitt förflutna de ännu öppna sår som tillfogats henne av det land där hon växte upp, och hon målar en fresk över vardagen i en diktatur, så som hon upplevde det.

Ett tyskspråkigt Rumänien

År 1987 kunde Herta Müller lämna Rumänien och bosätta sig i Tyskland.

”Med intellektet reste vi iväg, men med fötterna är vi kvar i en annan by”, skriver hon i Herztier. Dualiteten ge sig av/stanna kvar är ett grundläggande tema i hennes verk: deportation till sovjetiska arbetsläger 1945, exil för att undfly Ceausescus Rumänien och Securitates barbariska sadism, ge sig av till Förbundsrepubliken Tyskland, men föra med sig i skosulorna detta Heimat som samtidigt är ursprunget, den försvunna barndomen och socialisationen, textens ämne. Men ursprungstrakten framställs aldrig i romanerna som en förlorad idyll, tvärtom, det är en plats som man måste fly från, om man inte vill bli förstörd för all framtid.

Reisende auf einem Bein (Resande på ett ben) är ett övergångsverk, det första som skrevs i Tyskland. Här berättas hur svårt det är med ”övergången”, att anpassa sig till en okänd värld som hela tiden drar sig undan nykomlingen, eftersom han inte känner till vare sig koderna eller riterna: samma språk, men två länder och två olika samhällen. ”Min minoritetstyska”, skrev hon kort efter att ha bosatt sig i Västberlin, ”har fått ett sammanhang nu. Hädanefter finns det ett samband.” Det är säkert genom denna dubbla konfrontation som Herta Müllers verk har funnit sin egenart och sin kraft: å ena sidan vägran att låta språket instrumentaliseras som i Rumänien – ”Det påtvingade språket blev en lika farlig fiende som förlusten av värdigheten.” – å andra sidan upproret mot det som förband ”hennes minoritetstyska” med modersspråket för att bevara egenarten hos skriften, dess speciella språk. ”När inget mera får satsas, förlorar även orden sitt värde.”

Språkets särdrag beror bland annat på samexistensen och det samtida bruket av flera språk ända sedan barndomen: den schwabiska dialekten, tyska och rumänska. Ur detta mellanläge växer det fram en distansering, ordet förlorar sitt absoluta värde, blicken relativiseras. ”I Banatets tyska dialekt som jag växte upp i”, berättar hon,1 ”sa man: vinden passerar. På högtyska, i skolan: vinden blåser. Och jag, som var sju år, hade intrycket att vinden var blå. På rumänska, när jag började lära mig det i skolan, sa man att vinden slår, och jag trodde att den gjorde så att andra fick blåmärken.”

”Och eftersom tåg på rumänska heter tren och tårar på banatdialekt heter trän liknade tågens gnissel på skenorna i mitt huvud alltid gråten.”2 Dessa exempel belyser ursprunget till oväntade bilder som ställs vid sidan av varandra i texten. ”Varje språk har olika ögon”, fortsätter hon. Att se orden framför sig leder henne till att av språket skapa en teaterscen där föremålen – orden framträder: ordet ’ros’ är femininum på tyska och franska men maskulinum på rumänska. Ur denna konfrontation uppstår märkliga bilder: ”rosen är en kvinnas mun i en mans ansikte, en lång klänning bakom vilken ett maskulint hjärta döljer sig, en kvinnohandske på en manshand.” Och författaren drar slutsatsen att en ros mellan två språk har en större suggestiv kraft än en enspråkig ros. ”Samma föremål genomgår metamorfoser när det rör sig från ett språk till ett annat, oberoende av vilka språk det rör sig om. Genom modersmålet ser man med ett annat perspektiv än det andra språket. Modersmålet har vi förvärvat utan att själva vilja det. Det är en hemgift som skapas utan att vi märker det. Det jämförs med det språk som kommer någon annanstans ifrån som ett tillägg. Plötsligt blir ordens tillfälliga betydelse en självklarhet. Modersmålet är inte längre den enda hållpunkten, orden i modersmålet är inte längre alltings mått.”

Ordens befriande magi

I sin nobelföreläsning berättade Herta Müller om sitt märkliga livsöde, från byn i Banatet till kungliga slottet i Sverige. Hon påminde om den tid ”när [hon] på den tiden som barn vallade kor i floddalen. Jag åt blommor och blad, så att jag skulle få tillhöra dessa växter, för de visste hur man lever, det visste inte jag. Jag tilltalade dem med deras namn. Namnet mjölktistel borde verkligen vara en taggig växt med mjölk i stjälken. Men den växten reagerade inte på namnet mjölktistel. Jag prövade med påhittade namn: taggbladnärv, hullinghals, där varken mjölk eller tistel förekom. I sveket gentemot den riktiga växten med alla falska namn, öppnade sig luckan ut mot tomheten.

Blamagen var att tala högt med mig själv och inte med växten. Men blamagen gjorde mig gott. Jag vallade kor och ordens klang beskyddade mig.”3

Poesin i Herta Müllers verk bygger på den befriande magin i orden. Dessutom ger författaren sitt språk en huvudsakligen politisk karaktär, på grund av den erfarenhet som hon har av vardagen i en diktatur, men även på grund av den starka viljan (som hon delade med sina vänner i Aktionsgruppe Banat) att befria språket från misshandel och det ”nyspråk” som skapades av en eller flera totalitära regimer. Men hon understryker att även i en demokrati har språket en politisk dimension, ”det lever inte sitt eget liv. Man måste lyssna noga på vad det säger människorna. Oavsett vilket sammanhanget är, så bekänner språket alltid färg. Om man lyssnar noga, kan man inte vara omedveten om dess intentioner. Och dess uppträdande gentemot mänskligheten var och förblir för oss alla det enda måttet att mäta ett språk med. Som under resten av vårt liv måste vi varje dag gallra i språket och skilja på det acceptabla och det oacceptabla. Oavsett om det handlar om det skrivna eller det talade språket, krävs det av oss att vi går balansgång bland orden för att välja dem som vi vill tillägna oss och dem som vi vill undvika.”

Deportationen till Ryssland

Även Herta Müllers senaste roman Atemschaukel (Andningsgunga) präglas av ordens befriande magi, av det poetiska språkets kraft, vilket de många neologismerna vittnar om: Hautundknochenzeit (hudpåbenentid), Tageslichtvergiftung (dagsljusförgiftning) eller Hungerengel (hungerängel), en neologism lånad från poeten Oskar Pastior. De ger berättelsen den egenartade karaktär som förenar den högsta fasa med den sublima poesin. ”När Röda armén sommaren 1944 hade invaderat en stor del av Rumänien, arresterades och avrättades den fascistiska diktatorn Antonescu”, skriver författaren i romanens efterskrift. ”Rumänien kapitulerade och förklarade plötsligt krig mot Nazityskland, som dittills hade varit dess allierade. I januari 1945 krävde general Vinogradov i Stalins namn att den rumänska regeringen skulle överlämna alla de tyskar som bodde i Rumänien för att de skulle ’återuppbygga’ Sovjetunionen som hade förstörts under kriget. Alla män och alla kvinnor mellan 17 och 45 år deporterades till arbetsläger i Sovjetunionen. Också min mor tillbringade fem år i ett läger.

Eftersom ordet ’deportation’ påminde om Rumäniens fascistiska förflutna, var deportationen tabu. Man talade om den enbart i familjer som själva hade blivit deporterade, och endast med nära anhöriga. Eller rättare sagt: man gjorde anspelningar. Ständiga följeslagare under min barndom var uppsnappade brottstycken av samtal. Jag förstod inte dess innebörd, men jag förstod rädslan.”

Deportationen av tysk-rumäner till sibiriska arbetsläger är en av de röda trådarna i Herta Müllers verk. Redan i sina första berättelser anspelar hon här och där på detta föga kända kapitel i historien om tyskarna i Banatet och Transsylvanien: ”Kvinnan från Windisch tillbringade fem år i Ryssland. Hon sov i en barack med järnsängar. I skrymslena i sängarna hörde man lössen. Hon hade fått håret rakat. Ansiktet var grått. Lusbetten hade lämnat röda märken på hjässans hud.” (Der Mensch ist ein grosser Fasan auf der Welt) ”I min hemby talade man aldrig om det nazistiska förflutna”, förklarar Herta Müller. ”Jag upphörde att identifiera mig med den tyska gemenskapen den dag då jag förstod att man hade undanhållit mig något väsentligt under min barndom. Jag började systematiskt läsa böcker om Tredje riket och om hur nazisterna manipulerade språket.” Djupt chockerad som hon var av sina egna föräldrars tystnad ville hon – med hjälp av skriften och språket – bryta detta tabu. Ur detta projekt föddes romanen Atemschaukel. ”Jag visste att Oskar Pastior4 också hade deporterats och jag talade med honom om mitt projekt. Han ville hjälpa mig att genomföra det genom att berätta sina minnen för mig. Vi träffades regelbundet. Han berättade, och jag skrev. Och vi fick snart lust att skriva en bok tillsammans.” Poetens plötsliga död år 2006 avbröt detta projekt. Denna bok är verkligen en hyllning till Oskar Pastior som Herta Müller alltid minns med djup rörelse, men hon har inte velat skriva hans livs historia eller återberätta poetens minnen; hon har skrivit mot glömska och minnets förträngningar, ”ty”, understryker hon, ”Atemschaukel är inte min historia utan min omgivnings, min mors historia.” Berättelsen i första person skildrar inte bara den 17-åriga pojken Leos traumatiska väg utan också livet för alla dem som delade hans lidandes väg och inte återvände. Och dessa lidanden, de heter hunger, kyla, terror. Herta Müller skildrar dem försiktigt och nyktert; den poetiska kraften i hennes text förmår fånga fasan i ord och bilder som helt får fram misären. I denna roman finner man inte heller minsta spår av patos eller den minsta önskan att göra en psykologisk tolkning.

Flera gånger har den tyska litteraturkritiken förebrått Herta Müller att hon ännu 20 år efter det att hon slog sig ned i Tyskland fortsätter att hämta materialet till sitt författarskap i sina rumänska erfarenheter, i sitt förflutna. Efter att ha påpekat att när tyska författare förlägger handlingen i sina romaner till efterkrigstiden, till 1968 eller 1989, så anses det att de behandlar samtida problem, så understryker författaren att problemet inte har med tiden att göra, utan det handlar om den geografiska eller geopolitiska tillhörigheten. ”När jag skriver”, fortsätter hon, ”är jag där jag har fått utstå de värsta såren, annars skulle jag inte ha känt behovet av att skriva.” Det är faktiskt så att Herta Müller inte skriver för att vittna eller för att berätta, än mindre för att berätta om sig själv. Hon skriver för att i författarskapet återfinna det nödvändiga sammanhanget i sitt liv, som om orden tillät henne att klistra ihop bitarna av brustna existenser, av varelser med så djupa sår att de för alltid förblir öppna och smärtande. De brustna fragment som hennes romaner och hennes berättelser, liksom hennes collage, utgör, är en envis rekonstruktion av hennes inre landskap som krossats av den totalitära galenskapen. Och det är utan tvekan detta som ger hennes författarskap dess omskakande egenart.

Översättning: Malin Loman

Nicole Bary är översättare, specialist på tysk litteratur. Har bland annat översatt Elfriede Jelinek, Christoph Hein, Lenka Reinerovà och Herta Müller till franska.


Artikeln var ursprungligen publicerad i Études marsnummer 2010.
De översatta citaten ur Nobelföreläsningen finns på
http:// www.svenskaakademien.se/web/Nobelforelasning_2009_sv.aspx.
Noter
1 Ur Heimat ist das was gesprochen wird.
2 Översättning: Karin Löfdahl © Nobelstiftelsen 2009.
3 Översättning: Karin Löfdahl © Nobelstiftelsen 2009.
4 Tyskspråkig poet, född 1927 i Sibiu (Hermanstadt), från 1968 i exil från Rumänien. Död 2006 i Frankfurt am Main.