Helgon i allt utom till namnet

Tusentals människor färdas i år till El Salvador för att högtidlighålla trettioårsdagen av mordet på ärkebiskop Oscar Romero. Än har kyrkan inte officiellt erkänt Romero som martyr, men många i hans hemland hyser inga tvivel om heligheten hos denne folkets förkämpe.

Bilder på Oscar Romero syns överallt i El Salvador. Hans ansikte kan ses i gatornas graffiti och i kyrkornas målningar och skulpturer. Såväl offentliga platser som grupper och församlingsföreningar namnges efter honom, och han är numera känd långt bortom El Salvadors gränser.

Men 30 år efter hans död är de som bett om att han ska upphöjas till altarets ära och bli helgonförklarad ännu besvikna. Hans saligförklaringsprocess öppnades i Rom 1997 och påven Johannes Paulus II gav honom titeln ”Guds tjänare”, men sedan dess har de byråkratiska hjulen snurrat sakta i den eviga staden.

Kanoniseringen skulle innebära ett officiellt erkännande av Romero som martyr, en kristen som riskerat livet och accepterat döden för sin tro. På grund av Romeros egen uppfattning om kyrkan som en gemenskap – hans valspråk som biskop löd ”att känna med Kyrkan” – är kanoniseringsprocessen viktig. Men av de fattiga människor som han älskade och av El Salvadors troende har Romero i praktiken redan förklarats som helgon. De är övertygade om hans helighet, eftersom han under sina tre korta år som San Salvadors ärkebiskop aldrig vacklade i sitt försvar av de fattiga och i sitt fördömande av deras förtryckare. Mest av allt vördar de honom eftersom han dog som martyr – mördad av en dödspatrull i ett sjukhuskapell då han firade mässan.

Vördandet av Romero började redan vid hans begravning. Den dagen var torget framför San Salvadors katedral fullt av sörjande och under mässan tycktes det som om tiden stannat i El Salvador. Men hatet som föranledde mordet på Romero kunde inte tolerera en sådan massiv proklamation av sorg, och gudstjänsten slutade i en tragedi när säkerhetsstyrkor sköt rakt in i folkskaran och orsakade kaos och dödade dussintals.

Romeros grav betraktades redan från början som en helig plats. Först lades hans kropp i ett av katedralens sidoskepp, där gravens väggar och ytor snart fylldes av offergåvor som tack för hans tjänster och mirakler. Människor brukade komma och besöka platsen och tillitsfullt be sin trogne herde om hjälp. En särskild grupp bland dessa besökare var de fattiga människorna; de talade med honom och kände kontakt med honom där. Under ett av sina två besök till El Salvador höll påven Johannes Paulus II en bönestund vid Romeros grav.

Graven flyttades sedan till katedralens krypta, där tidigare ärkebiskopar är begravda, och den blev en åt Romero särskilt ägnad plats. Mässor hålls där varje vecka och i mars varje år, på årsdagen av hans död, firas minnet av hans liv genom flera olika evenemang. Under en lång tid var tillgången till kryptan strikt begränsad under veckodagarna. Men nu är kryptan öppen hela dagen och medger så en stadig ström av besökare. Även den gudomliga försynens sjukhus, där Romero mördades, och hans lilla bostad på sjukhusets ägor har blivit till platser för reflektion och bön.

Med rätta har Romero kallats den mest universelle av alla salvadoraner. Men under sin tid som ärkebiskop var hans ord och närvaro inte välkomna överallt. I ett land tyngt av våld och förtryck blev han alltmer kontroversiell, vilket samtidigt visar hans enorma inflytande vid denna tid. Romeros teologiska och pastorala betydelse har studerats utförligt, men hans betydelse på den politiska arenan har ännu inte utforskats till fullo.

Trettio år efter sin död betyder Romero olika saker för olika människor. Fastän en kult har vuxit fram i vördnad för hans minne, saknas ofta en djupare kunskap om hans liv och läror bland folk i gemen. Men unga människor som aldrig ens träffat honom erfar trots detta en stark fascination för ”Monseñoren”, som de kallar honom. I år har till exempel Oscar Romero-stiftelsen mottagit så många som 2 215 bidrag till en nationell konsttävling för barn och tonåringar. Men i likhet med bristen på en balanserad analys i den statliga skolans läroplan av El Salvador före och efter inbördeskriget, saknas ännu en detaljerad redogörelse för Romeros liv och arbete, och hans arv, i landets skolundervisning.

Medan många fattiga redan vördar Romero som ett helgon, ser somliga av de mest konservativa katolikerna negativt på Romero och de kritiserar dem som för vidare hans arv. Denna attityd delar de med grupper på den politiska högerkanten, i synnerhet sedan FN:s sanningskommission – grundad som en del av fredsavtalen 1992 som avslutade inbördeskriget – identifierat grundaren av högerpartiet Alianza Republicana Nacionalista eller ARENA, eller Arena-partiet, en pensionerad militär kopplad till landets dödspatruller, som hjärnan bakom mordet på Romero.

Förra årets val, inklusive presidentvalet, markerade en vändpunkt i El Salvador med segrar för vänsterpartiet Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional, FMLN, en före detta gerillasammanslutning som efter inbördeskriget blev ett politiskt parti. Landets nya statsöverhuvud, partiledaren för FMLN och katoliken Mauricio Funes, har tillägnat ärkebiskop Romero sitt presidentskap.

Några månader senare, i november, tillkännagav den salvadoranska regeringen att den skulle uppfylla de rekommendationer om utredningen av mordet på Romero som gjordes år 2000 av Inter-American Human Rights Commission, något som Arena-partiet tidigare under flera år vägrat göra. Bland annat krävde kommissionen en ”fullständig, opartisk och verkningsfull juridisk undersökning” av mordet. Regeringen har nu också förklarat att den offentligt ska be Romeros familj och det salvadoranska folket om ursäkt för att man inte skyndsamt bemödat sig om en rättvis process.

Den 16 januari i år, på artonårsdagen av slutet på inbördeskriget i El Salvador, höll president Funes ett tal där han erkände den salvadoranska statens roll i kränkningar av mänskliga rättigheter och bad om offrens förlåtelse. Vid anförandets slut åberopade han minnet av Romero och dennes vägledande princip: ”Jag erkänner åter i dag min förkärlek för de fattiga, såsom den uttrycktes av vår martyriedrabbade biskop och nationens andliga vägledare, Monseñor Oscar Arnulfo Romero.”

Den salvadoranska kongressen antog dessutom i mars månad en lag som fastslog den 24 mars som en nationell högtidsdag till Romeros minne för att hedra ”hans pastorala arbete och budskapet om hopp i det dagliga livet som han framförde till det salvadoranska folket”.

Kort tid efter Romeros död kallade den brasilianske befrielseteologen biskop Pedro Casaldáliga honom för ”S:t Romero av Amerika”, och belyste därmed hur den salvadoranske prästens liv och ord nått ut långt bortom El Salvadors gränser. 1998 uppställdes hans staty bland de tio samtida martyrer som står längs Westminster Abbeys fasad.

Redan under hans livstid blev Romeros teologiska idéer och pastorala praxis en referenspunkt för kyrko- och församlingsledare världen över. Även afrikanska och asiatiska befrielseteologier har påverkats av honom. Hans arv fortsätter att vara relevant av ett fundamentalt skäl: Romeros budskap präglades genomgående av evangeliernas rop om rättvisa. Han berördes av de fattigas och förtrycktas situation i sitt land och tillät deras verklighet att forma hans handlande och läror. Det sociala sammanhanget i El Salvador och världen över har förändrats dramatiskt under de gångna 30 åren, men fattigdom och orättvisor fortsätter att vara enorma utmaningar i det 21:a århundradet.

Romeros liv var ett konsekvent uttryck för hur tro och rättvisa är ämnade att gå hand i hand. Det slutgiltiga vittnesbördet om enheten i hans liv, grundat på Jesu ställningstagande för de fattiga, var hans eget martyrium, ett kärlekens bevis. Vid mottagandet av ett hedersdoktorat i Louvain i februari 1980 formulerade Romero något som senare har kallats hans teologiska testamente, hur han lärt sig ”den vackra men kärva sanningen att vår kristna tro inte skiljer oss från världen, men försänker oss i den”.

”De fattigas liv är nyckeln till förståelsen av vår kristna tro, av kyrkans handlande, och denna tros och detta handlandes politiska dimension”, sade Romero. ”Eftersom kyrkan har tagit ställning för de fattiga, för de verkligt underkuvade och för de förtryckta, så lever kyrkan i den politiska världens sfär, och förstår sig själv som kyrka även genom den politiska sfären … Forntida kristna sade att Guds ära består i att människor lever fullödigt, men vi kan vara än mer konkreta genom att säga att Guds ära består i att de fattiga lever fullödigt.”

Världen över fortsätter miljoner människor att leva i eländig fattigdom. Romero utmanar dem som kallar sig kristna, liksom även många andra, till ett tydligt politiskt engagemang, till en djärv hängivenhet åt det gemensamma goda, till lokal och global rättvisa, till att ära Gud genom att försvara de fattigas och förtrycktas rättigheter – för att så försäkra att de kan leva sina liv fulllödigt.

Översättning: Christoffer Jonsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet 20 mars 2010. http://www.thetablet.co.uk/

josé henríquez är journalist vid The Tablet.