Matteo Riccis mission i Kina

Jesuiten Matteo Ricci (1552–1610) – på kinesiska Li Madou – var den förste Kinamissionären under den nya tiden. Ryktet om hans stora insatser är väl känt, men hans betydelse för sin egen samtid och framför allt för Kinamissionen efter hans död har inte alltid blivit korrekt framställd. Nu vid 400-årsminnet av hans död finns det anledning av att visa vilken betydelse Ricci hade för Kinamissionen och dra lärdomar av detta.

Vetenskapligt samarbete mellan Kina och Europa

Ricci bidrog till utvecklingen av jesuiternas ”ackommodationsmetod” i Kina och ledde den till ett genombrott. Det var han som öppnade Kina för katolsk mission under senrenässansens och motreformationens tid. Ricci var den förste missionären i nutiden som fick uppehållstillstånd i Peking. Tack vare honom har vi de första översättningarna av Kinas klassiska litteratur. Hans så kallade Dagbok blev den första och viktigaste bästsäljaren om Kina, och den utkom i många upplagor och översättningar. Ricci lärde sig kinesiska, något som på den tiden ansågs omöjligt, och han genomförde sina planer trots motstånd från sina medbröder och de portugisiska handelsmännen. Hans vänskap och fördomsfria samarbete med kinesiska lärda kan ses som en unik förebild för mötet mellan öst och väst. Hans översättningar av europeiska vetenskapliga verk till kinesiska inledde ett djupgående vetenskapligt samarbete mellan Kina och Europa som har efterverkningar också i dag. Missionen grundade sig på hans metod under 200 år, och i Kina är Li Madou den mest kände och uppskattade kristne missionären.

Men Riccis namn är också omgivet av myter. Han var inte, som man ofta antar, den förste missionären som lärde sig det kinesiska språket. Ungefär samtidigt med honom hade också dominikaner på Filippinerna börjat studera kinesiska. Inte heller skrev Ricci den första katekesen på kinesiska. Dessutom var han inte den ende som utvecklade och tillämpade ackommodationsmetoden, ty det fanns också andra jesuiter som sysslade med detta. Ricci och jesuiterna missionerade inte bara i de högsta samhällsskikten som man ofta påstår – de var bara en liten om också den viktigaste målgruppen. Framför allt innehade Ricci aldrig några högre ämbeten i Kina, och han fick aldrig möta den kinesiske kejsaren. Hans enda officiella ämbete i Peking var ”vårdare och bevarare av de europeiska uren i kejsarpalatset”.

Läget i Fjärran Östern

Europas kontakter med Fjärran Östern började först något senare än med Amerika. Till skillnad från de amerikanska territorierna kunde de högutvecklade länderna i Asien hävda sig mot de erövringslystna européerna. Detta gällde särskilt i Fjärran Östern. Efter sina erfarenheter av främmande härskare under den mongoliska Yuandynastin (1278–1368) och den inhemska Mingdynastin (1368–1644) hade Kina nästan helt slutit sig inom sig självt och uppehöll kontakter enbart med länder som var tributpliktiga. Under samma tid började Spaniens och Portugals upptäckter och erövringar. Amerika stod till större delen under Spaniens inflytande. Afrika, Fjärran Östern och delar av Sydamerika (Brasilien) tillerkändes den portugisiska padroado [patronatsrätten] men utan anspråk på överhöghet. Portugal hade handelsmonopol på de länder som hörde till dess padroado och förpliktade sig också till mission som dock ännu inte var styrd ifrån Rom. I själva verket tog den portugisiske kungen mycket allvarligt på missionen inom sina områden.

De jesuiter som kom till Östasien stod under portugisiskt skydd och hade förpliktelser till den portugisiska kronan. Portugal kunde inte ensamt sända tillräckligt många missionärer, och därför fick också jesuiter från andra länder bege sig till Asien under portugisisk flagg och missionera för Portugals räkning. Tack vare sin förbindelse med Portugal fick Jesuitorden påvliga privilegier för att med ensamrätt missionera i Japan och Kina, och det blev på så vis möjligt för dem att utveckla en enhetlig missionsmetod.

1549 kom portugiserna till Japan och hade framför allt framgång i missionen under den sydjapanske lokalfursten, daimyo. Men när Japan slöt sig mot omvärlden 1614 efter att ha förenats under den nye shogun Tokugawa Ieyasu (1603–1616) fördrevs alla främlingar och särskilt missionärerna. Detta tillstånd varade ända till Meijirestaurationen 1868. Men redan jesuiten Francisco Xavier (1506–1552) hade insett att Kina var den egentliga förebilden för Östasien. Missionen i Kina hade enligt honom prioritet.

Francisco Xavier avled på den sydkinesiska ön Shangchuan under sitt försök att nå Kina. Olika försök från Portugals och Spaniens sida att upprätta handelskontakter med det kinesiska kejsarhovet och så ta första steget till en möjlig mission gick om intet. Men 1557/59 fick portugiserna den sydkinesiska halvön Macao (Aomen), Poviaçao do Nome de Deus na China som stödjepunkt för handeln, och de fick rätt att två gånger om året besöka mässan i Kanton (Guangzhou). 1576 utsågs Macao (underställt Goa) till biskopsstift för hela Östasien.

Ackommodationen som ny metod

Kinesernas främlingsfientlighet och européernas arrogans och aggressivitet skapade oövervinnerliga hinder för missionen. De övervanns först genom den vidsynte jesuitvisitatorn Alessandro Valignano (1536–1606). Han hade i Japan lagt märke till att missionärernas översittarton gentemot japanerna var ett stort hinder för missionsarbetet, och han hade försökt att på olika sätt motverka den. Utifrån sina egna och Francisco Xaviers erfarenheter utvecklade han den så kallade ackommodationsmetoden, som i dag ses som det mest typiska draget i jesuiternas Kinamission.

Valignanos riktlinjer för ackommodationen vidareutvecklades framför allt av de båda italienska jesuiterna Michele Ruggieri (1543–1607) och Matteo Ricci under en period av trial and error. Ur den kom man fram till följande grundsatser. För det första: Missionen bör ske ovanifrån och nedåt, det vill säga att man först anpassar sig till de ledande skikten (kejsaren, de lärda) ifråga om språk, livsstil och etikett. För det andra: indirekt mission med hjälp av ”modern” europeisk teknik, vetenskap och konst. För det tredje: öppenhet och tolerans gentemot kinesiska värden. (Som vi kommer att se avvisade jesuiterna buddhismen och daoismen men accepterade konfucianismen.) För det fjärde: bokens apostolat, och för det femte: tesen om den ”gamla” konfucianismen som urmonoteism och om lex naturae som en ”naturlig religion” som man kunde anknyta till, medan man betraktade den ”moderna” konfucianismen som en rent sekulär statsfilosofi.

Metoden var på den tiden helt ny. Ackommodationsmetoden förutsatte inte enbart ett intensivt språkstudium utan byggde väsentligen på att man behärskade de nyaste europeiska landvinningarna inom vetenskaperna som sattes in för att man skulle uppnå omvändelse vilket var det religiösa målet. Dessutom förutsatte metoden att båda sidor skulle betraktas som jämställda parter. I motsats till detta skedde den planerade omvändelsen ovanifrån och ner helt i tidens anda eftersom härskaren i regel också ansvarade för sina undersåtars andliga väl. Möjligtvis fanns här också en hemlig önskan om ett andligt tusenårigt rike. Enligt många missionärer inom olika ordnar skulle detta bäst kunna realiseras i en ny omgivning bland kulturellt högtstående folk och inte i Europa som kännetecknades av moralisk och politisk nedgång.

Michele Ruggieri kom 1579 till Macao och började på Valignanos inrådan med att studera det kinesiska språket. Snart hade han lärt sig så mycket kinesiska att han kunde följa med de portugisiska handelsdelegationerna till Kanton som tolk. Där gjorde han stort intryck på kineserna genom sina språkkunskaper och sitt hövliga uppträdande. 1581 fick han tillåtelse att uppföra ett första katolskt kapell i Kanton, och samma år skickade Valignano honom förstärkning i form av Matteo Ricci.

På väg till Macao

Matteo Ricci, som föddes den 6 oktober 1552, tillhörde en välbeställd italiensk familj från Macerata i provinsen Marche som på den tiden ingick i Kyrkostaten. Hans karriär passade helt och hållet in i ramen för en jesuit vid denna tid. Vid 18 års ålder inträdde han i Societas Jesu (Jesuitorden). Avgörande för hans senare livsväg var hans studier vid Collegio Romano i Rom som på den tiden var en av Europas ledande vetenskapliga institutioner. Där undervisade den tyske matematikern och jesuiten Christopher Clavius (1537–1612) som bland annat var vän med Galileo Galilei. Förutom i filosofi och matematik undervisade han i en rad ämnen: astronomi, optik, mekanik, musik, geodesi, kartografi och nautik. Ricci studerade tre år för Clavius. I Rom lärde han också känna Valignano som på Ruggieris bön om en medhjälpare utvalde honom till att delta i Kinamissionen. 1578 bröt Ricci upp österut efter ett uppehåll i Portugal. Samma år nådde han det portugisiska Goa i Indien där han avslutade sina teologiska studier. I augusti 1528, då han var knappt 30 år gammal, kom han till Macao och anslöt sig till Ruggieri.

Man kan bara gissa sig till hur de båda jesuiternas kinesiska utbildning kan ha sett ut. Några läroböcker i språket fanns inte. Troligen gick båda igenom någon form av konfuciansk utbildning för lärda. Ruggieris kunskaper i kinesiska har ofta blivit underskattade i jämförelse med Riccis, men han författade till och med dikter på kinesiska. Grunden för utbildningen var förmodligen de så kallade fyra konfucianska klassikerna (Zhong Yong, Daxue, Lunyu och Mengzi) som låg till grund för alla lärdomsprov i Kina. Inom ramen för denna utbildning gjorde Ruggieri och Ricci en första översättning av dem. Redan 1583 begav de sig till staden Zhaoqing där de grundade det första jesuitresidenset. Detta var möjligt enbart därför att de båda jesuiterna hade skaffat sig goda kontakter med kinesiska ämbetsmän (mandariner) och lärda. I det sammanhanget var Riccis utbildning i Rom till fördel. En första attraktion vid sådana kontakter var nämligen en stor världskarta. I dess mitt låg inte som vanligt Europa utan Kina som ”Mittens rike”. Andra attraktioner som lockade kinesiska lärda till européernas hus var tekniska leksaker (klockor, musikinstrument, perspektiviska bilder, glasprismor och annat), vetenskapliga apparater och instrument (himmels- och jordglober) och praktutgåvor av europeiska böcker.

I början av sitt uppehåll i Kina hade Ruggieri och Ricci anlagt den buddhistiska munkdräkten sådan den såg ut i Japan. Men snart sade deras kinesiska vänner till dem att buddhistmunkar inte hade något högre anseende i Kina och att det i stället var de konfucianska lärda som utgjorde det ledande skiktet. Ricci och efter honom de flesta andra av missionärerna anlade då konfucianernas dräkt och uppträdande och blev till ”lärda från Västerlandet”. Anpassningen var inte enbart en yttre sak. Till den hörde, åtminstone enligt idealet, en inre inställning, präglad av en livslång känsla av ansvar för Kina.

Matteo Ricci på egen hand

1588 beordrades Ruggieri tillbaka till Europa där han skulle inrätta en påvlig ambassad åt den kinesiske kejsaren, något som dock slog fel. Ricci var nu ensam och ställdes inför det svåra problemet hur han skulle kunna få ett varaktigt uppehållstillstånd i Kina. Till detta kom hans plan att komma till Peking; liksom shogunen i Japan var kejsaren av Kina jesuitmissionärernas främsta mål. Tack vare de kinesiska lärdas nyfikenhet kunde de första fördomarna övervinnas; det blev ett försiktigt närmande och framför allt samtal. I Kina närmade man sig slutet på Mingdynastin som avlöstes av Qingdynastin 1644. Orsaken till dynastins nedgång var en ständigt växande korruption, okunnighet, passivitet och fördomar bland ämbetsmännen. Vid kejsarhovet hade eunuckerna stärkt sin ställning så att de kontrollerade alla viktiga statsangelägenheter. Då militärväsendet var helt underordnat den civila administrationen och sågs med ett visst förakt, hade de finansiella medlen blivit otillräckliga, med resultatet att Kina inte längre hade någon välorganiserad och slagkraftig armé. Från norr kom ständigt nya invasioner av mongoliska stammar; i söder hemsöktes kusten av japanska och kinesiska pirater. De sista Mingkejsarna, framför allt Wanli (1563–1620) levde avskilda från verkligheten i kejsarpalatset, ur stånd att se problemen eller lösa dem. I denna situation sökte rättrådiga lärda efter nya religiösa och andliga värden som de inte fann i konfucianismen – den var nu närmast en statsfilosofi. Buddhismen var i Kina de obildades och kvinnornas religion, detta till skillnad från i Japan. Kristendomen tycktes dem vara en möjlig lösning eftersom den förkunnades av lärda män av deras eget slag. Bland de kinesiska lärde som stod emot Kinas tillbakagång fann jesuiterna sina samtalspartner, hjälpare och till och med vänner.

Bland de fem konfucianska relationerna som bestämmer reglerna inom familjerna och sedan i riket är vänskapen den enda relationen mellan likställda. Här erbjöd sig en anknytningspunkt till antikens och renässansens Europa. Båda grupperna, jesuiterna och de lärda, höll fast vid samma värden: bildning värderades högt, rikedom föraktades, och det fanns en strävan efter andliga värden. Ricci utnyttjade detta för att författa en liten bok om vänskapen, Jiaoyoulun (Nanking 1595) som byggde på Ciceros De amicitia. Jesuiternas samtalspartner lät sig långt ifrån alltid döpas, och det största hindret brukade vara polygamin. Det var mycket viktigt att ha söner som kunde utöva förfäderskulten. Om den äkta hustrun inte fick någon son kunde mannen (om han hade råd) ta sig en eller flera bihustrur, något som ofta tolkades mycket frikostigt till mannens förmån. Barnen gällde då som den äkta hustruns barn. Många av de kinesiska lärda blev ”enbart” vänner. De hjälpte européerna att författa böcker på klassisk kinesiska och skrev förord till dem eller utnyttjade sina kontakter så att Ricci kunde nå sitt mål att komma allt närmare Peking.

Vägen till Peking

I tolv år varade Riccis väg norrut till Peking – en tolv års mödosam pilgrimsvandring som var fylld av motgångar. Vägen till Peking, som ligger omkring 2 400 kilometer från Macao, bestod av många missionsstationer som delvis överlämnades till andra jesuiter. 1583 kom han till Nanking, den gamla sydliga huvudstaden. 1595 till 1598 var han i Nanchang, 1599 återigen i Nanking. Ricci rörde sig ständigt i lärda kretsar där det också fanns släktingar till kejsaren. Riccis företräden var hans öppna och vänliga sätt, hans stora intresse för Kina, hans aktning för andra människor och värden, hans stora språkbegåvning och hans djupa kännedom om europeisk naturvetenskap. Det gav honom i Kina anseendet att vara en högt bildad man. 1605 skrev han lätt ironiskt om sig själv: ”Dessa glober, ur, sfärer, astrolabier etc., som jag har gjort och lär mig att hantera, de har gett mig ryktet om att vara den allra störste matematikern. Jag har inte en enda bok i astrologi (dvs. astronomi) men med hjälp av några efemerider (astronomiska tabeller) och en portugisisk almanacka förutsäger jag många förmörkelser lika exakt som kineserna.”

I januari 1601 uppnådde Ricci slutligen sitt eftertraktade mål: Peking. Men den kinesiske kejsaren levde mycket avskilt också för att vara en Mingkejsare, och han förhöll sig egentligen helt passiv. Det var därför omöjligt att få audiens hos honom och få se honom ansikte mot ansikte. Så återstod bara Riccis gåvor som han hade tagit med till kejsaren och som sågs som exotiska europeiska tributer. Riccis officiella ankomst till Peking 1601 nämns i Mings officiella historia, och listan över gåvorna till kejsaren ser ut på följande vis: perspektiviskt målade bilder av Frälsaren, Guds moder, Maria med barnet; ett kors utsmyckat med dyrbara stenar och brokigt glas; ett exemplar av Abraham Ortelius Theatrum Mundi; två ur; två prismor som bröt ljuset; en europeisk clavicembalo; åtta olika speglar och flaskor; ett noshörningshorn; två timglas; en evangeliebok; fyra europeiska paradskärp i olika färger; linnetyg och europeiska tyger; europeiska guldmynt. På vanligt sätt dröjde kejsaren sedan med att välja ut åt sig av dessa gåvor, ju längre dess bättre för givaren eftersom det gjorde kejsaren gynnsamt stämd och gav prestige. Gåvorna kunde besvaras med gengåvor från kejsaren eller också av privilegier (till exempel att få tillstånd att missionera eller att bedriva handel).

Ricci hade framgång med sin taktik. Gåvorna gick raka vägen till den kejserliga skattkammaren. Han fick i uppdrag att sköta uren i palatset, och hans vistelse i Peking tolererades i all tysthet.

Riccis bokproduktion

Det litterära apostolatet hade en särskild betydelse enligt ackommodationsmetoden. Böcker hade högt anseende bland kineserna. Deras statsapparat berodde ju på examinationer och boklig kunskap, och genom dem kunde i princip varje man uppnå de högsta positionerna som exempelvis mandarin. Praktfullt illustrerade och bundna europeiska böcker väckte häpnad hos de lärda och blev en stor attraktion. Det låg då nära till hands att också framställa den kristna läran och europeiska vetenskaperna i bokform. På detta sätt anpassade man sig inte bara till den kinesiska lusten att lära utan det hade också en mycket större verkningsradie. Man nådde människor som aldrig kom i beröring med missionärerna, också i avlägsna områden (som det helt avstängda Korea), och kvinnor som inte fick ha någon kontakt med missionärerna.

För bokproduktionen var Riccis kinesiska vänner mycket viktiga. De hjälpte till att förfina stilen och de författade berömmande förord som berättade om Riccis och de övriga jesuiternas sociala nätverk. Först skrev Ricci och Ruggieri katekeser, men snart följde andra böcker. Tillsammans med sin vän Xu Guangqi (1562–1633) översatte Ricci de första sex böckerna i Euklides geometri till kinesiska: Jihe yuanba (sex band, 1605) där han utgick från sin gamle lärare Christopher Clavius utgåva. Förutom den redan nämnda lilla boken om vänskap uppskattades också Riccis bok om europeisk mnemoteknik, Xiguo jifa (1595). Han författade också verk om kartografi och andra vetenskaper.

Riccis mest kända bok var hans Tianzhu shiyi, ”Den sanna meningen i läran om himlens Herre”. Den har formen av ett fingerat samtal mellan en kinesisk och en västerländsk lärd och skulle ge en första introduktion till kristendomen för kineser som var helt okunniga om den. Gud framställdes framför allt som skapare, medan komplicerade kristna troshemligheter som inkarnationen eller treenigheten till en början – som i den tidiga kyrkan – räknades som arkandisciplin och inte nämndes; de förbehölls ett senare stadium i trosundervisningen. I boken avvisades helt läran om själavandringen så som jesuiterna hade uppfattat den inom buddhismen.

Denna bok sägs ofta vara en dialog mellan två likställda parter, men detta är inte helt riktigt, i varje fall om man förstår begreppet dialog i nutida mening. Visserligen umgås de båda samtalspartnerna mycket aktningsfullt med varandra, men det står klart att det är den västlige lärde som undervisar den kinesiske lärde. Det är mer en klassisk läroutläggning än en dialog med ömsesidigt utbyte. Tianzhu shiyi blev en klassiker i den kinesiska kristna litteraturen. Den utkom i många upplagor och översattes till manchu, koreanska, japanska, franska och engelska, och upptogs i slutet av 1700-talet i den kejserliga antologin Siku.

Matteo Ricci och de kinesiska religionerna

När Matteo Ricci kom till Kina fanns det där tre ”religioner”: konfucianismen, daoismen och buddhismen. De kallades jiao, skolor eller läror, och missionärerna betecknade dem därför som secta i betydelse av en övertygelse som man håller fast vid och följer.

Konfucianismen byggde på Kinas ”fem kanoniska böcker” (Yijing, Shujing, Shijing, Liji och Qunqiu), där ”de fyra klassikerna” ingår som en del. Enligt kinesisk tradition men också i missionärernas föreställning var de mer än 4 000 år gamla, och enligt dåtida räkning måste de ha författats kort efter syndafloden. I dessa böcker talas om Gud, Shangdi, kejsaren därovan, eller Tian, himlen som en omskrivning för Gud

Eftersom båda beskrivningarna liknade Gamla testamentets Gud talade jesuiterna från och med Matteo Ricci om monoteism i det gamla Kina. Om man anknöt till den och såg den som en förberedelse och en vägledning till kristendomen, då skulle man övervinna en del av kinesernas fördomar. I så fall var kristendomen inte någon ny och främmande religion, utan den fanns också i de gamla kinesiska böckerna och var därför lättare att acceptera. Ricci pläderade därför för att man skulle läsa de ursprungliga klassiska böckerna men tog avstånd från alla senare kommentarer som enligt hans mening var materialistiska och förfalskade ursprunget. Så till exempel var konfucianismen under den sena Mingperioden framför allt en moralisk eklekticism, som den kände kinesiske filosofen Wang Yangming (1472–1529) hade lärt. Den framstod mer som en helt sekulär statsfilosofi med en bestämd ritual som utan vidare var förenlig med kristendomen. I och med detta var den hållning angiven som inte bara Ricci utan också hans efterföljare i Kina skulle komma att hålla sig till: en kines kunde bli kristen och ändå förbli konfucian.

Med de båda andra religionerna förhöll det sig annorlunda. Ruggieri och Ricci hade först knutit an till buddhismen, eftersom den tycktes dem till hälften bekant. Ruggieri avvisade konfucianismen, eftersom den alldeles tycktes sakna något religiöst element. ”De (kineserna) har ingen filosofi utan handlar med hjälp av sentenser och slutsatser så som förnuftet föreskriver. Fastän de är tvungna att leva ett moraliskt liv har de ingen kunskap om Gud, men det finns ingen ursäkt för dem för att de inte vet något om honom.” Ruggieri ansåg att Tian är materiell, det vill säga utan andlig substans, och att det därför inte är någon lämplig beteckning för den kristne Guden.

Däremot menade jesuiterna att den inhemska daoismen och den senare introducerade buddhismen hade fördärvat den ursprungliga rena religionen, och de ansåg dem vara ren vidskepelse. Prästerna i båda religionerna var för dem ”avgudapräster” som på djävulens uppdrag bedrog människorna och bara härmade den sanna religionen. Också nykonfucianismen, som hade uppstått under Songdynastin och hade upptagit element ur daoismen och buddhismen, tycktes dem vara dubiös. Ricci hade inte tid att befatta sig med dessa religioner och missförstod dem grundligt. Först i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet började enstaka jesuiter bli närmare bekanta med daoismen och nykonfucianismen och försökte forska i deras skrifter för att använda dem i förkunnelsen.

Omvändelser

Matteo Riccis missionsmetod var inte inriktad på massdop. Hans dröm var att den kinesiske kejsaren skulle omvända sig och med honom hela hans folk. Riccis konkreta missionsarbete bestod i att leda enstaka kineser med övertalning till att övergå till kristendomen. Sett i det perspektivet tycks hans resultat beaktansvärt. År 1600 fanns det i Peking omkring 400 kristna, 1605 var de 2 000. Det var inte något stort antal, men omvändelserna hade föregåtts av ett stort arbete. I denna tidiga mission, som sammanföll med Mingdynastins slut, omvände sig en rad lärda av hög rang (mandariner) till kristendomen. Till detta kom på den lokala nivån många lägre ämbetsmän som lät döpa sig. Utslagsgivande för de konfucianska lärdas omvändelse var möjligheten att de kunde fortsätta med att vara konfucianer också när de blev kristna. För Ricci var konfucianismens statsfilosofi ”troligen” (probabile) inte någon vidskepelse och därför förenlig med kristendomen. De konfucianska riterna var för honom uttryck för vördnad (för Konfucius) och kärlek till förfäderna. Det var därför tillåtet för de bildade kineserna att förbli konfucianer och ändå vara kristna.

Särskilt viktig under den första tiden var den redan nämnde Paul Xu Guangqi liksom Michael Yang Tingyun (1557–1627) och Leo Li Zhizao (1565–1630) som var jesuiterna till stor hjälp.

Xu Guangqi, som senare blev statsminister, gav kristendomen en fast plats i Kina och vid kejsarhovet. För sin reform av den kinesiska kalendern, som var ytterst viktig för kejsarens utövande av sin regering, överlämnade han arbetet åt kinesiska lärda och jesuiter. I och med detta fick jesuiterna från 1644 en ledande position inom den astronomiska tribunalen i Peking.

Vad beträffar de icke-döpta kinesernas möjliga frälsning var Ricci barmhärtig. Med tanke på det stora antalet kineser som redan hade levat och dött utan dop måste man ställa frågan hur detta kunde vara förenligt med Guds godhet och varför kristendomen hade kommit så sent till Kina. För kineserna med sin högaktning inför sina förfäder var det inte tänkbart att de alla skulle gå förlorade och bli fördömda. Av den anledningen anförde Ricci läran om en möjlig frälsning för hedningarna. Enligt den kunde Gud efter ett högtstående liv också frälsa icke-döpta genom sin nåd. Ricci trodde att man i de kanoniska böckerna fann spår av urmonoteism och uruppenbarelse. Han var övertygad om att Noas avkomlingar hade brett ut sig över hela världen efter syndafloden. Av det drog Ricci slutsatsen att många kineser i äldre tid, också Konfucius, kunde frälsas som ett slags kristendomens profeter med hjälp av den naturreligion (legge naturale, lex naturae) som Gud hade inskrivit i alla människors hjärtan.

Matteo Ricci i Europa

Niccolò Longobardo S.J. (1557–1654), Matteo Riccis efterträdare som ledare för Kinamissionen, gav missionsarbetet en ny grund. Han hade insett att missionen behövde en säkrad finansiell grundval och likaså nya missionärer och naturvetenskapliga och teologiska böcker från Europa. Framför allt skulle Kinamissionen vara oavhängig av Macao och den japanska missionen. År 1613 skickade Longobardo flamländaren Nicolas Trigault S.J. (1577–1628) till Europa, och han skötte sina uppdrag väl. Han värvade nya missionärer; han åstadkom 1623 att den kinesiska viceprovinsen skulle skiljas från den japanska provinsen; han fick tillstånd att översätta Bibeln till mandarinkinesiska, och utverkade att kinesiska prästkandidater skulle kunna vigas utan kunskaper i latin. Dessutom tog han med sig en hel rad nya missionärer till Kina, ett helt renässansbibliotek, vetenskapliga instrument och finansiellt understöd. För att uppnå dessa mål reste Trigault i Europa från furstehov till furstehov och väckte överallt stor entusiasm för Kinamissionen. Under sin långa resa genom Europa gjorde han latinska översättningar av Matteo Riccis så kallade Dagböcker som berättade om hans missionsverksamhet i Kina men också om det kinesiska riket. När detta verk gavs ut 1615 i Augsburg med titeln De Christiana expeditione apud Sinas suscepta väckte det en stor begeistring för Kina. Det översattes till olika europeiska språk, bland annat till tyska och franska, och utkom i många upplagor. Det inledde jesuiternas utgivningar om Kina som omfattade beskrivningar av landet, kinesisk historia, översättningar av vetenskapliga avhandlingar om kinesisk medicin, om språket och naturhistoria och varade ända till slutet av 1700-talet. Jesuiterna gav en mycket positiv bild av Kina i sina böcker. De visade på ett rike där kejsaren och ämbetsmännen styrde allt på bästa sätt genom sin dygd och sin moral, och detta fastän de inte var kristna. Det var en bild som i hög grad kom att påverka den europeiska upplysningen.

Vördnaden för den kinesiske filosofen Kongzi, som missionärerna kallade Konfucius, fick både i Europa och i Kina så stora proportioner att han blev till en profet och förkunnare av den kommande kristendomen, något som å sin sida underlättade för kineserna att närma sig kristendomen.

Matteo Riccis senare betydelse i Kina

Matteo Riccis död i Peking den 11 maj 1610 innebar slutet på den första pionjärtiden i Kinamissionen. Kineserna visade honom beundran och också medkänsla, men han hade ju dött i främmande land långt ifrån sitt hemland. Riccis kinesiska vänner kunde utverka att kejsaren respektive hovet ställde ett stycke mark och en liten summa pengar till förfogande så att Ricci kunde begravas ståndsmässigt i Peking. Hans gravplats växte sedan ut till kyrkogården Zhalan där en hel rad av de mest kända jesuiterna i Kinamissionen begravdes. Deras gravstenar finns ännu bevarade.

Helt säkert var Matteo Ricci inte den ende jesuiten i Kina som var orsak till missionens framgångar. Vid sidan av honom kan man framför allt nämna Giulio Aleni (1582–1649) från Brescia som samtalade med kinesiska lärda i Sydkina och är ihågkommen rätt och slätt som ”den lärde från Västerlandet”. Johann Adam Schall von Bell S.J. (1592–1666) vistades vid hovet under den förste Manchukejsaren Shunzhi (1644–1661), och den flamländske jesuiten Ferdinand Verbiest var lärare för den unge kejsaren Kangxi (1662–1721).

Men Ricci kom att uppfattas rätt och slätt som missionens pionjär, och ackommodationen var helt enkelt ”hans” metod. Så såg man det också i Kina. När den första påvliga ambassaden i Kina upprättades (1705–1710) genom Charles-Thomas Maillard de Tournon (1668–1710) anmärkte kejsar Kangxi, som var välunderrättad om kristendomen, att många teologer och missionärer avvisade de konfucianska värdena som enbart ”hedendom” som man måste utrota helt och hållet. Enligt ett sådant synsätt kunde inte en kristen vara konfucian, det vill säga en lojal kinesisk medborgare, ty riterna var ryggraden i den konfucianska staten. Därför krävde kejsaren från 1706 att alla missionärer måste ha ett uppehållstillstånd, kallat piao, som bara kunde ges om missionärerna förklarade att de alltid hade följt Riccis metod och också skulle fortsätta med detta. Den som inte uppfyllde dessa betingelser skulle bli utvisad. På så vis fick Matteo Ricci i början av 1700-talet ännu ett erkännande av den kinesiska staten och blev symbol för en kinesisk kristendom som inte sågs som ett främmande inslag.

Riccis roll för en ömsesidig förståelse mellan öst och väst fick också ett erkännande av påven Johannes Paulus II i hans anförande den 24 oktober 2001 inför de konferenser som hölls med anledning av 400-årsminnet av Matteo Riccis ankomst till Peking. Li Madous insikter och empati låter honom också i dag framstå som en brobyggare mellan öst och väst.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 5/2010.

Claudia von Collani är docent i missionsvetenskap, Universität Münster.