Den ryska ortodoxa kyrkan och dess gränser

Den ryska kyrkan var före revolutionen en statskyrka, administrativt styrd av en statlig myndighet, den heliga synoden, som leddes av en lekman med titeln överprokurator, var utsedd av kejsaren. Dess territorium omfattade det ryska imperiets område. Efter revolutionsåren och när Sovjetunionen bildats 1922 kom kyrkans territorium att efterhand omfatta nästan hela Sovjetunionen. När Estland, Lettland och västra Ukraina erövrades av Sovjetunionen i samband med andra världskriget kom också Estland, Lettland och Ukraina att tillhöra Moskvapatriarkatets domäner. Den litauiska ortodoxa minoritetskyrkan hade redan under mellankrigstiden stått under Moskvapatriarkatet. Sovjetunionens expansion innebar också Moskvapatriarkatets expansion. Situationen har nu helt förändrats igen i och med att Sovjetunionen upplösts och frågan har uppstått om de nya staterna också skall ha egna ortodoxa majoritets- eller minoritetskyrkor eller fortsätta att stå under Moskva. En åtgärd som Moskvapatriarkatet vidtog 1990 för att stävja olika former av separatistiska strävanden var att ge kyrkorna i Ukraina, Vitryssland och Moldavien en viss grad av självständighet, eller kanske bättre uttryckt: en viss grad av eget manöverutrymme. Hur Moskvapatriarkatets geografiska självbild ser ut i dag under dessa nya förhållanden och efter valet av en ny patriark, Kirill, år 2009 är temat för denna artikel.

Patriarkens titel

Den ryska ortodoxa kyrkan gjorde sig fri från den grekiska moderkyrkan 1589. Man valde då sitt eget överhuvud, en patriark. Han bär numera titeln patriark av Moskva och hela Rus’. Rus’ är den gamla beteckningen för Kievriket, alltså ursprunget till tre moderna statsbildningar: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Det användes av patriarken i stort sett fram till dess att ämbetet avskaffades av Peter den store i början av 1700-talet, då oftast i formen Rusija. ”Hela Rus” var också en del av de moskovitiska storfurstarnas och tsarernas titel. Den sista av dåtidens patriarker, Adrian (död 1700), hade dock titeln patriark av hela Ryssland, men det fanns nog ingen större skillnad mellan dessa två geografiska begrepp vid den tiden. Snarast var det nog så att Rus’ uppfattades som förknippat med historien och Rossija, Ryssland, med nutida förhållanden. När patriarkatet återskapades efter imperiets undergång 1917 angavs innehavarens – patriark Tichons – jurisdiktion som Moskva och hela Ryssland. Det var en de facto-markering att han enbart kunde göra anspråk på att vara ledare för kyrkan i Ryssland och inte nödvändigtvis i Ukraina eller Baltikum eller i andra delar av det forna imperiet. Hans jurisdiktion var oklar då det gamla imperiet höll på att rämna. Efter hans död 1925 tilläts kyrkan inte att välja något nytt överhuvud. Det blev möjligt först 1943 då statens och partiets förhållande till kyrkan blivit mer försonligt under det pågående andra världskriget. När patriarken Sergej introniserades 1943 angavs hans jurisdiktion som Moskva och hela Rus’, ett geografiskt begrepp som då blev nästan identiskt med Sovjetunionen. Kyrkoledarna antog denna titel efter att ha tagit upp frågan med Stalin själv och förklarat att de på detta sätt ville frångå den titulatur som användes av Tichon. Stalin svarade att det var ett riktigt beslut. Att använda begreppet Ryssland i titeln skulle ju ha inneburit att begränsa hans område vilket varken var i patriarkens eller i Stalins intresse. Så har hans titel sett ut sedan dess.

I den ursprungliga titel som användes när Moskvapatriarkatet upprättades 1589 fanns tillägget ”och patriark över alla de nordliga länderna”. Tillägget används i dag någon gång när det gäller upprättandet av församlingar under Moskva i Norden. Vad de nordliga länderna ursprungligen innebar i titeln förefaller osäkert, men kanske Moskvapatriarkatet ändå var tänkt att också omfatta det geografiska område som vi i dag kallar Norden.

För att juridiskt klargöra begreppet ’Rus’ har Moskvapatriarkatet på senare tid infört de omdiskuterade begreppen ”kanoniskt territorium” och ”kanoniska gränser”. Det är de gränser och det territorium som i stort sett motsvarar det forna Sovjetunionen. Begreppen går stick i stäv med gängse ortodox uppfattning att en kyrkas gränser skall motsvaras av en självständig stats gränser. I begreppet finns ett fasthållande vid den forna supermaktens territorium, men däremot inte helt med det forna ryska imperiets gränser. Aldrig eller mycket sällan framförs en uppfattning att Polen, Finland eller Georgien skulle ingå i den ryska kyrkans jurisdiktion. Vad patriarken önskar är ett status quo när det gäller frågan om jurisdiktion. Imperiets och den tidiga kyrkans övernationella princip och en annan nationell princip för ortodox jurisdiktion kommer här i konflikt med varandra. Kyrkornas frigörelse och avknoppning har alltid varit en plågsam och långsam process i den ortodoxa traditionen.

Patriark Kirill, som introniserades den 1 februari 2009, tog i sitt tal under den högtidliga ceremonin upp patriarkatets gränser och sin uppgift att försvara dessa. Han uttryckte sig som en statschef som lovar att värna om sitt lands integritet. Han uppfattar här Rus’ och inget annat som sitt territorium:

”Patriarken är försvararen av kyrkans yttre kanoniska gränser. Denna uppgift får en särskild betydelse i den situation, som uppkommit efter bildandet av självständiga stater på det historiska Rus’ territorium. Respekterande deras suveränitet och sörjande för var och en av dessa staters väl har patriarken samtidigt uppgiften att bekymra sig för bevarandet och stärkandet av de andliga banden mellan de folk som bor i dem genom bevarandet av det system av värden som det heliga Rus’ enda ortodoxa civilisation uppenbarar för världen.”

Under det första året som patriark föranstaltade Kirill att ett av sammanträdena för den heliga synoden, kyrkans högsta exekutiva organ, skedde ömsom i Kiev och ömsom i Petersburg. Att synoden sammanträder någon annanstans än i Moskva är unikt och ett påtagligt sätt att uttrycka närvaro, makt och utbredning. Ett viktigt besök gjorde också hans företrädare Aleksej II och då i Lettland där den rysktalande befolkningen uppgår till cirka 30 procent. Han besökte också Kiev och höll en stor utomhusgudstjänst i samband med att kyrkan firade sitt 1 020-årsjubileum.

Patriarkatets gränsområden

Moskvapatriarkatets territoriella anspråk i dag motsvarar alltså fortfarande i det närmaste det forna Sovjetunionens territorium. Patriarken kan ha samma karta på sin vägg som han hade under sovjettiden. Ett stort antal självständiga ortodoxa kyrkobildningar har dock under de senaste 20 åren sett dagens ljus i de nya postsovjetiska länderna. En del av den estniska ortodoxa kyrkan har gjort sig fri från Moskvapatriarkatet och ställt sig under det ekumeniska patriarkatet, men majoriteten av församlingarna, nämligen de rysktalande, finns kvar under Moskvapatriarkatet. I Ukraina tillhör majoriteten av församlingarna Moskvapatriarkatet men där finns också två olika kyrkoorganisationer som brutit sig loss från Moskva och förklarat sig självständiga. De erkänns inte av några andra kyrkor. För Moskvapatriarkatet är frågan om Ukraina och risken att hela den ukrainska ortodoxa kyrkan skulle göra sig självständig från Moskva ett akut problem. Under ett besök i Ukraina 2009 försökte den nye patriarken på alla sätt inskärpa kyrkornas enhet. Vid en visit hos den dåvarande presidenten Viktor Jusjtjenko förklarade patriarken att det är Moskvapatriarkatets kyrka i Ukraina som är Ukrainas ortodoxa kyrka. Han uttalade sig också emot alla försök att skapa en självständig ortodox kyrka i landet och tog också tillfället i akt att tala om sina egna ukrainska rötter. Patriarken fick också möjligheter att framträda i ett eget program i ukrainsk tv. Det var ett besök som i högsta grad befäste Moskvapatriarkatets position i Ukraina. Någon liknande splittring förekommer inte inom den vitryska ortodoxin, som förefaller vara helt igenom lojal mot Moskva.

Moskvapatriarkatet uppfattar alltså sitt område som det forna Sovjetunionens. Patriarkens karta är den sovjetiska kartan. Det finns dock ett viktigt undantag. Georgien har nu som fram till början av 1800-talet och från 1917 en egen patriark med ett eget territorium. Kyrkan i Moskva erkände dock denna självständighet först i samband med andra världskriget, men har sedan inte ifrågasatt dess status.

Sydossetien och Abchazien

Kyrkan i Sydossetien och Abchazien tillhör sedan 1917 det georgiska patriarkatet men det fanns också församlingar som tillhörde (eller i alla fall sade sig tillhöra) Moskva. 1943 bekräftades det att områdena tillhörde det georgiska patriarkatet. Patriarken i Moskva har inte frångått denna princip trots att dessa områden under en lång tid har strävat efter självständighet från Georgien och trots att de med hjälp av ryska trupper lösgjordes från Georgien 2008. Sydosseterna har på senare år vänt sig till de grekiska gammalkalenderianerna (en konservativ grupp inom den grekiska kyrkan som vägrat gå över till den gregorianska kalendern vid firandet av fasta helgdagar) för att få stöd för självständighetssträvandena. Det finns nu en kyrkoorganisation i Sydossetien som stöds av gammalkalenderianerna men som varken erkänns av patriarken i Moskva eller i Tbilisi.

Den ortodoxa kyrkan i Abchazien har också förklarat att den önskar bli fri och har vänt sig till Moskvapatriarkatet, till den georgiske patriarken och till den ekumeniske patriarken för att få autonomi, men utan resultat. Kyrkan där har alltså inte någon erkänd kanonisk status. Både de sydossetiska och de abchaziska ortodoxa kristna hänvisar till en tidigare historisk kyrklig självständighet långt tillbaka. Situationen är mycket komplicerad med olika kyrkor och olika politiska viljor inblandade. Det finns också en diskrepans mellan kyrkans och den världsliga maktens kartbilder. För den ryska politiska ledningen är Sydossetien och Abchazien inte längre delar av Georgien utan självständiga länder under beskydd av Ryssland.

Det är alltså fråga om ett mycket komplicerat läge där historiska, religiösa och politiska överväganden blandas. För de sydossetiska och abchaziska ortodoxa kristna gäller det också att få till stånd en fungerande kyrka. Några kontakter med georgiska kyrkan har inte funnits i dessa två områden under lång tid på grund av det spända tillstånd som rått då dessa områden krävt att få utträda ur Georgien. Dilemmat är att den georgiska kyrkan anser områdena vara en del av sin egen jurisdiktion, medan sydosseterna och abchazierna uppfattar den georgiske patriarken som företrädare för georgisk nationalism. Den ryske patriarken kan inte ta sig an de ortodoxa i dessa områden eftersom det skulle innebära att kraven från rysk sida att behålla jurisdiktionen över Ukraina, Moldavien och Estland skulle kunna ifrågasättas. Moskva vill ha status quo.

Andra omstridda områden är Moldavien och Transnistrien där det rumänska patriarkatet och Moskvapatriarkatet tvistar om jurisdiktionen. Den moldaviske presidenten var närvarande vid introniseringen av Kirill, vilket visar ett starkt stöd från den världsliga maktens sida för att landets kyrka fortsatt skall stå under Moskva och inte under patriarken i Bukarest. Båda jurisdiktionerna finns dock närvarande. En särskild omständighet som gör skillnaden mellan jurisdiktionerna tydlig för vanliga troende är att det rumänska patriarkatet firar de fasta helgerna efter den nya kalendern, Moskvapatriarkatet efter den gamla. Det är inte bara två jurisdiktioner och två geografiska centra som konkurrerar utan också två olika kalendrar. Den ryska kyrkan använder den julianska kalendern, den rumänska den gregorianska.

I Transnistrien, det lilla landområdet mellan Ukraina och Moldavien vid floden Dnest, som inte erkänns som en självständig stat, finns det dock en kanoniskt erkänd kyrka underställd patriarken i Moskva. Den politiska bakgrunden är här att detta område med övervägande prorysk befolkning gjort sig ensidigt fritt både från Ukraina och Moldavien. Landet är alltså inte erkänt, men området har en kanonisk kyrka. Det finns med andra ord inte någon absolut parallell mellan kyrkliga och sekulära förhållanden och kartor.

Heliga Rus’

Patriarken nämnde i sin predikan vid introniseringen ytterligare en toponym: det heliga Rus’, vid sidan av enbart Rus’. Detta geografiska begrepp är förknippat med de ryska nationalistiskt inriktade kulturfilosoferna under mitten av 1800-talet, de så kallade slavofilerna, men det har sitt ursprung redan i 1500-talets folkvisor. Det heliga Rus’ har nästan aldrig använts officiellt utom i särskilda nödsituationer för landet. Exempelvis använde Nikolaus I begreppet i sin appell till ryska folket under Krimkriget. Det står annars ofta i motsats till olika imperiesträvanden. Det är framför allt ett religiöst begrepp som uttrycker Rysslands samlade helighet. Det används konsekvent i kyrkligt språkbruk som en motsats till Sovjetunionen, vilket vi kan se i en nyutkommen encyklopedi över det ryska folket:

”Men efter bolsjevikkuppen blev martyriet en oeftergivlig del för alla ryssar. Planmässigt och organiserat förintades ryska präster och den ryska nationella intelligentian liksom de bästa företrädarna för bönderna. Det heliga Rus’ ideal stärktes av martyrernas blod – Rus’ blev dubbelt heligt.” (Bol’sjaja enciklopedija russkogo naroda)

Heliga Rus’ är samtidigt ett geografiskt, sakralt och transcendentalt begrepp. Ofta omfattar det hela det östslaviska området i någon diffus bemärkelse och det kan användas i texter som vill propagera för de tre östslaviska ländernas enighet. Den nye patriarken använder begreppet ofta och gärna för att understryka det historiska arvet av ortodox fromhet och en särskild östslavisk ortodox identitet. Gränserna är oklara: kanske är det de tre östslaviska länderna: Ryssland, Ukraina och Vitryssland, kanske motsvarar gränserna Moskvapatriarkatets gränser. Kirill använder båda definitionerna. När patriarken besökte Ukraina 2009 använde han begreppet ymnigt och hälsade bland annat Kievborna: ”Vi och ni är tillsammans ett enda heligt Rus’.” Begreppet håller på att utvecklas till ett särskilt slagord, som den nye patriarken använder för att hålla ihop sitt geografiska område. Han har påpekat att ryska kyrkan inte är ryska federationens kyrka utan något geografiskt mycket vidare. I hans uttalanden om det heliga Rus’ finns också en stark tillit till den egna andliga traditionen och dess stora värde.

Slavia orthodoxa

Det finns också en mer vittomfattande geografisk enhet och samhörighet, den mellan samtliga de slaviskt ortodoxa länderna: Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de ortodoxa länderna på Balkan, till exempel Bulgarien och Serbien, som historiker ibland kallar Slavia orthodoxa. Det är en kraft som bland annat har manifesterats i det ryska stödet till Serbien under kriget på Balkan. Kyrkan använder själv istället begreppet ”den slaviskt ortodoxa världen”. Under introniseringen manifesterades Slavia orthodoxa framför allt genom användningen av det gemensamma kyrkospråket: kyrkoslaviskan. Kyrkoslaviskan uppfattas inom den ryska ortodoxin över huvud taget som den viktigaste sammanbindande länken i denna samhörighet. Det är ett av de viktigaste argumenten för att fortsatt använda detta för gudstjänstbesökarna delvis obegripliga språk. Ingen av de sydslaviska ortodoxa kyrkoledarna var dock närvarande, däremot deltog företrädare för dem. Ledarna för de ortodoxa minoritetskyrkorna i Polen respektive Tjeckien och Slovakien var däremot på plats och markerade en bredare betydelse av Slavia orthodoxa.

Den ortodoxa världen och vselenskost’

Då och då används också av kyrkan ett ännu vidare begrepp, nämligen ”den ortodoxa världen”. Det står för samtliga ortodoxa länder eller ibland också länder med en ortodox minoritet. Det är en enhet som i stort sett omfattar det område som var det bysantinska imperiets. Under introniseringen i februari 2009 räknades traditionellt alla 15 företrädarna för de olika lokala kyrkorna upp av ärkediakonen åtföljt av en bön om deras hälsa och välgång och körens sång av polychronion, många år. De närvarande kyrkoledarna välsignade gudstjänstbesökarna när deras tur kom. Det gav ett mäktigt intryck av styrka och inflytande och av Moskva som centrum för den världsvida ortodoxa kyrkan. Ceremonin kallas Velikaja pochvala, ”den stora lovprisningen”. Antalet ortodoxa kyrkoledare som faktiskt deltog var dock inte överväldigande; ingen av de gamla patriarkdömenas ledare, förutom Theodoros patriark av Alexandria och hela Afrika, var heller närvarande.

Knytningen till arvet från det bysantinska imperiet är stark i kyrkan i dag. Ett bevis på det är filmen Ett imperiums undergång som gjordes 2008 och som på en mängd sätt sammanlänkar det bysantinska riket med Ryssland och menar att de problem som Ryssland står inför i dag är desamma som det bysantinska imperiet stod inför i slutet av sin existens på 1400-talet. Kommentatorn i filmen är abboten för ett av Moskvas stora kloster. En särskild fond har grundats för att främja de ortodoxa folkens enhet. Ett särskilt pris har också inrättats och den förste pristagaren 2009 var president Medvedev.

Ett ännu vidare geografiskt begrepp som används av kyrkan för att definiera sin utbredning är vselenskost’, ”ekumenikalitet” som står för kyrkans världsvida karaktär. Begreppet används i debatten som motsats till globalisering, som inom kyrkan ofta uppfattas som ett negativt och sekulärt fenomen. Den ryska ortodoxa kyrkans position i världen har blivit en annan nu sedan en av de stora ryska emigrantkyrkorna, Ryska kyrkan utomlands, har förenat sig med Moskvapatriarkatet. Det är en av de stora händelserna inom kyrkan under 2000-talets första decennium. Patriarken och dåvarande president Vladimir Putin samarbetade i frågan och patriarken tackade presidenten offentligt för hans bidrag till genomförandet av denna förening. Begreppet vselenskost’ innehåller också ett vagt ekumeniskt inslag; det är fråga om kristendomen över huvud taget och dess plats i en modern värld.

Den ryska ortodoxa kyrkans väldiga territorium och stora inflytande visar på en unik återfödelse för en kyrka som under 1930-talet riskerade att helt upphöra att finnas till. Det är denna styrka och dessa problem som den ryska ortodoxa kyrkans olika kartbilder visar. En del av berättelsen om kyrkans gränser handlar om split och konflikter. Det är då särskilt viktigt att citera det kontakion till pingsten som sjöngs under introniseringsgudstjänsten och som visar på en rörelse i riktning mot folkens enhet och förståelse, en enhet i Anden och inte i kyrkliga och politiska maktstrukturer:

När den Högste steg ned

för att förbistra tungomålen,

söndrade Han folken.

Men då han fördelade tungor av eld,

kallade Han till enhet.

Därför prisar vi endräktigt

den Allraheligaste Anden.

Litteratur

Bodin, Per-Arne, Language, Canonization and Holy Foolishness: Studies in Postsoviet Russian Culture and the Orthodox Tradition, Stockholm, 2009.

Bodin, Per-Arne, Ryssland: idéer och identiteter, Skellefteå, 2000.

Kishkovsky, Sophia, ”Kirill’s Visit Exposes Dangers in Moscow–Kiev Ties”, The New York Times, August 6, 2009, http://www.nytimes.com/2009/08/07/world/europe/07iht-orthodox.html, 02-02-2010.

Matsuzato, Kimitaka, ”Inter-Orthodox Relations and Transborder Nationalities in and around Unrecognised Abkhazia and Transnistria”, Religion, State & Society, Volume 37, Number 3, September 2009, s. 239–262 (24).

”Slovo Svjatejšego Patriarcha Moskovskogo i vseja Rusi Kirilla posle intronizacii 1 fevralja 2009 goda v sobornom Chrame Christa Spasitelja”, Russkaja pravoslavnaja cerkov’: archiv oficial’nogo sajta Moskovskogo patriarchata 1997–2009, http://www.mospat.ru/archive/44057.htm, 02-02-2010.

”Zapiska G. G. Karpova o prieme I. V. Stalinym ierarchov Russkoj pravoslavnoj cerkvi: sentjabr’ 1943g.”, M. I. Odincov, Russkie patriarchi XX veka, Moskva, 1994, Biblioteka Jakova Krotova, http://www.krotov.info/acts/20/1940/19430904.html, 02-02-2010.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.