Skuld och dåligt samvete

Skuldkänslor har dålig press i dagens psykologi och opinion. Det kan man begripa, för skuldkänslor stör det goda humöret och försämrar vår kära livskvalitet. Och visst är det sant att de ofta med orätt tillåts störa livsglädjen. Det finns en oerhörd mängd skuldkänslor som är malplacerade. Vi kan skämmas för saker som vi inte rår för eller i varje fall inte är så förfärliga som det dåliga samvetet påstår. Det förekommer till och med att vi förebrår oss riktiga och goda beslut, som t.ex. när vi äntligen har tagit mod till oss att bryta oss ur en helt igenom neurotisk relation.

Särskilt hos psykoanalytiker har skuldkänslor dålig klang, eftersom ett dåligt samvete intar en så framskjuten plats i många själssjukdomar. Så kan det hända att psykoanalytiker förbiser att det också finns fullt berättigade skuldkänslor, som beror på faktisk skuld. En amerikansk skämtteckning visar en psykoanalytiker som sitter bakom patienten och säger i förebrående ton: ”Tre år i analys och fortfarande skuldkänslor? Ni borde skämmas!” Jag vill nämna ännu ett exempel, en berömd analytiker som argumenterar i samma riktning: ”Eftersom vi alla tillhör ett och samma människosläkte, och synden inte är något omänskligt, så finns det heller inget som man måste skämmas för.” Man kan fråga sig om Erich Fromm inte skulle skämmas om han skrev detta över ingången till Auschwitz. Naturligtvis är den värsta synd inte omänsklig, blott alltför mänsklig. Det är ju människor som begår den, men skämmas skulle de, just därför.

Nu till min tes: Alla kristna har skuldkänslor, och alla kristna behöver skuldkänslor.

De ber ju alla då och då: Ske din vilja. Hur ofta denna pinsamma bön än må vara undanstökad händer det dock att alla dessa bedjare märker att de inte ber den av hela sitt hjärta. Vår outrotliga egoism kommer nämligen rätt ofta med ett litet tillägg: Ske din vilja, i den mån som den i huvudsak överensstämmer med min. Men är din vilja något annan än min, så ske hellre min. Du är ändå så evig att du kan vänta ett tag. Käre Gud, ring upp litet senare. Vi bär oss åt som ett par som skriver äktenskapskontrakt enligt formuläret: Så länge vi är överens, får du din vilja fram, tycker vi olika är det min tur. Eftersom vi alla vet att detta sätt att umgås med Gud är en blasfemi av den som inte låter gäcka sig, och därtill hyckleri, så står det inte alltid alldeles väl till med vår kristliga självkänsla.

Denna urkänsla av skuld kan man visserligen ofta fuska eller tränga bort. Vi uppfinner gigantiska psykologiska, filosofiska och teologiska system, vi hittar på nya konfessioner för att visa, att dessa ord ”Ske din vilja” för Guds skull inte kan vara så allvarligt menade och mer måste uppfattas som en artighetsgest.

”Tre år i analys och fortfarande skuldkänslor? Ni borde skämmas!”

Men hjärtat blir i grunden obestickligt vad än vårt till brännvinsadvokat omskolade förnuft kan hitta på av raffinerade omtydningsmanövrer. Detta hjärta säger, så länge det inte är helt korrumperat: ”Min vän, du får inte ljuga för Gud. Om du verkligen menar att hans vilja skall ske, då måste du höra väldigt noga på vad han vill och fråga ärligt vad han tillåter dig och vad han förbjuder dig. Men köpslå inte med honom som med en matthandlare, och lura honom inte. Menar du egentligen att du vill följa din egen vilja, då skall du hellre be uppriktigt: Käre Gud, ske inte din vilja, utan min; för min vilja är, när allt kommer omkring, det viktigaste under solen. – Ber du så är du på sätt och vis uppriktig, men du hamnar ur askan i elden, för du vet att du inte talar sanning. Vad som än kan vara sant, så kan det knappast vara sant att det är din vilja som är viktigast under solen.”

Nyttan av skuld

För att dra nytta av skuldkänslan måste vi reda ut huruvida den grundar sig på verklig skuld, och vari denna består. Finner man då en allvarlig, svår skuld, en riktig orätt eller en blatant försummelse, då är det enda människovärdiga beteendet att stå för denna skuld, att distansera sig från den genom ånger. Ingen kan ju egentligen bära ansvaret för en verklig skuld, däremot ta ansvar för sig själv. Man var en gång oskyldig och kommer åter att bli oskyldig genom ånger och förlåtelse. Bara ånger åstadkommer inget.

Det gives ingen nyfödelse enbart genom ånger, därtill behövs förlåtelse från den mot vilken man syndat. För båda sakerna finns det bara ett verksamt recept, exakt beskrivet på några rader i Lukas evangelium. Lukas berättar hur Petrus utpekades på gården utanför pretoriet som tillhörig en terroristisk sammansvärjning kring Jesus, och att han nekade till detta. Anklagelsen upprepades av ett annat vittne och av ett tredje, och Petrus nekade för andra och för tredje gången. Och så står det hos Lukas: ”Och just som han sade det gol en tupp. Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som herren hade sagt till honom: ’Innan tuppen gal i natt har du förnekat mig tre gånger’, och han gick ut och grät bittert.”

Det sista, tårarna, är något mycket bra när man vill göra rätt bruk av skuldkänslorna, men ingenting nödvändigt och ofta heller inte möjligt på grund av vår känsloutarmning och -avtrubbning. På intet vis får dock den kristne undvika att utsätta sig för Herrens blick. Bara en väns blick kan upplysa och beröra oss så att vår oförmåga till sorg kan smälta. Just detta: ”Då vände sig Herren om och såg på mig” är det som sker när man känner ånger. Här finns den kraftigaste påtagligheten och den mänskliga tätheten, när man låter sig betraktas av en annan människa, som är istånd att representera Herrens närvaro. Det är den som jag med rätta skulle be om ursäkt, en ursäkt som på intet sätt kan ersättas av bikt för en präst, liksom, omvänt, inte heller denna kan ersättas av något annat.

Bara en anmärkning om psykoanalysens bidrag till detta tema. Det är dess förtjänst att den hjälper själasörjaren, kyrkan och den enskilde i deras strävan efter en rättvis process. Den kan visa i hur oväntat många fall det onda, skulden, faktiskt förringas genom brist på insikt och bristande frihet. Sådant är viktigt för processen. Den kan också påvisa att det ifråga om stimulantiaberoende och liknande tillstånd finns djupt rotade karaktärsfel, där inte ens den bästa ånger eller den fastaste föresatsen i världen kan hindra en upprepning. Där består den verkliga djupa omvändelsen inte i att man radikalt kan ge upp den dåliga vanan eller beroendet, utan i att man inte ger sig hän åt förtvivlan utan bara gör vad man kan, det vill säga ogillar det onda, även om man inte kan ge upp det. Denna insikt är i grund och botten viktig för varje människa, och den finns skildrad i många romaner. Vi har alla svåra fel som blir begravda först när vi är döda. De får inte stå i vägen för vårt hopp.

På den internationella biskopssynoden i Rom hösten 1983 var den vanligaste rapporten från alla jordens länder den att känslan för synd och skuld överallt, också bland de kristna, har förändrats eller försvunnit eller åtminstone förminskats. Den första frågan måste därför lyda: Har vi inte längre något syndamedvetande, befinner vi oss bortom ont och gott? Eller har det bara blivit svårare att känna igen det, ligger det djupare?

Den andra frågan lyder: har det minskade syndamedvetandet kanske också sina goda sidor? Har de kristna kanske haft så många falska eller rent av perversa eller neurotiska skuldkänslor att det är hög tid att göra sig av med dem? Skall vi kanske säga med en del psykologer: Tack och lov att skuldkänslorna försvinner. Eller rättare sagt: Freud vare lov, för skuldkänslor är överflödiga och skadliga sopor i själen.

Sådana frågor speglar det ostridiga förhållandet att i vida kretsar en osäkerhetskänsla breder ut sig om moralen. Den drar i tvivelsmål att skuldkänslor skulle kunna hjälpa oss till ett bättre liv; tvärtom borde vi kanske skaka av oss sådana hinder för ett verkligt mänskligt liv. Skuldkänslor hjälper ingen, de gör en bara depressiv, aggressiv, håglös, kärlekslös och livlös. Precis som man inte gör någon bättre av att ösa förebråelser över honom, hjälper det heller inte med självförebråelser. Det verkar mycket bättre att framlocka och underhålla känslan: Jag är OK.

Skulden och glädjen

Trots alla invändningar mot det trista syndamedvetandet gäller ändå den kärva tesen: skuldkänslor är nödvändiga och oersättliga ingredienser i det andliga hushållet, för den mentalt hälsan, för friden och glädjen, för att lyckas i.livet.

Låt oss betrakta skuldkänslorna som en klass av känslor, och låt oss föreställa oss att människan är utrustad med en komplett uppsättning känslor, precis som hon har alla de fem sinnena i sin utrustning. Fattas en känsla är servisen inte komplett. Känslorna är nämligen livsnödvändiga signaler på kroppens, själens och andens område. När det gäller känslor som hunger, törst och smärta är det fullt klart, men inte lika klart vid andra känslor, att dessa inte, så som sinnena gör, underrättar oss subjektivt om verklighetens sa kallade hårda fakta, utan om värdet av dessa fakta och om värden överhuvudtaget. Känslosignaler är i ännu högre grad än sinnesförnimmelser och tankeprocesser utsatta för risken av misstag. Därför kan man inte förlita sig på dem. Att lita på känslorna är inte alltid bra; det är alltid nödvändigt att hålla dem under uppsikt.

En sund och fungerande skuldkänsla (och sådant finns) värnar en, om man är i färd med att äventyra höga och vitala värden, t.ex. en medmänniskas rätt och behov. Den säger till mig: Du vet mycket väl att det är fel och gement att beljuga eller favorisera någon, det slutar helt enkelt illa. Har jag sedan kört mot rött ljus och gjort orätt, då hinner skuldkänslan upp mig som en uppriktig vän och håller upp den kränkta rätten eller den förfördelade medmänniskan för mina ögon, den tvingar mig långsamt och återkommande att ångra min felaktiga handling, att om möjligt ersätta den vållade skadan, kanske också att be om ursäkt och förlåtelse av den andre och av Gud, som alltid också drabbas av att en människa blir kränkt. Till sist är jag kanske innerligt tacksam för mina skuldkänslor, därför att de hindrat mig från dumheter eller i efterhand tvingat mig att ogilla mitt beteende och att undvika det i fortsättningen. Vid denna inre process är skuldmedvetandet nödvändigt och i nödfall tillräckligt. Den som inte märker när han förtjänar klander, när han har ljugit, skadat andra eller föregått med dåligt exempel eller försummat sin plikt, han är antingen i djupet av sina kromosomer en psykopat eller på grund av ett oblitt barndomsöde en havererad neurotiker, vars känsloliv skadats i roten, något som möjligtvis ursäktar honom. Eller också är han en som ännu inte skådat det godas ljus, eller (vad som är värre), förblindad och förstockad. Samvetet upphör med sina signaler och meddelanden, om det blivit avvisat tillräckligt många gånger. Visserligen kan en människa fungera i borgerlig moralisk mening ända till graven, men som människa i egentlig mening är hon ett levande lik, en teatermask.

Den som kan vara så cool att han inte känner några skuldkänslor där han borde göra det, han borde av alla krafter försöka hitta igen dem. Ett bra recept är att med alla sinnen och med hela sin minnesförmåga försätta sig i den situation där man skämdes över sin hjärtlöshet, sin missunnsamhet, sin snålhet, sitt förtal, sin pliktsförgätenhet. Att skämmas i grunden är en bitter och hälsosam medicin. En smärtsam men riktig känsla. Den som inte kan känna skam är själslig krympling och en eländig stackare. Om detta stämmer, hur är det då möjligt att den annars så kloke och lärde psykoanalytikern Erich Fromm kunde skriva den ovan anförda satsen?

Frågan föranleder en viktig reflexion, nämligen den att vi också hos världens främste lärde måste räkna med att de av och till lämnas i sticket av alla goda andar (eller att sättaren genom att utelämna ordet ”inte” har förvandlat vett till vanvett). Ibland leder ett fel i den filosofiska grundvalen till absurda konsekvenser, som de dock lyckligen undviker genom inkonsekvens och endast så undgår rena vanvettet; dock icke alltid.

Skuldkänslor är nödvändiga och oersättliga ingredienser i det andliga hushållet, för den mentala hälsan, för friden och hälsan, för att lyckas i livet.

Om det nu alltså finns en sund och riktig skamkänsla, och om det bör vara så, vad säger den då? Den säger att jag har gjort något, trots att det var en solklar fadäs, som verkligen hade kunnat undvikas, om också med smärta och större eller mindre offer. Den skulden bör jag ångra. Sådan vill jag inte vara, inte en sådan som har gjort något sådant. Denna gärning och denne gärningsman dömer jag och klandrar. Från honom tar jag avstånd. Unga människor uttrycker det kanske litet annorlunda, men de menar samma sak: där bet jag mig i tummen, min förbannade idiot, det skall inte hända en gång till.

Sådana skuldkänslor är inget sällsynt utan förekommer uppenbart hos många. Förvisso har skuldkänslorna omfördelats: de saknas ofta där man kunde vänta att de fanns, och det bränns på de områden där det finns en entydig uppfattning om rätt, orätt och plikt. Kanske är det dövat för fyra eller fem av de sju dödssynderna, men nåde den som av ren lättja missar en fredsdemonstration.

Här kommer en djupgående skuldkänsla i dagen som inte inriktas på enskilda handlingar eller underlåtenhetssynder utan som med rätta sluter sig från gärningen till gärningsmannen: en som gör sådant, hos honom är det något som klickar i karaktären, i varat. Skuldkänslan säger: Min vän, du har inget mindrevärdeskomplex. Du är mindre värd och inte alls så OK som psykoscenens illusionister vill intala dig för dyra pengar. Det som jag gjort är ingen liten miss utan större betydelse, utan tecken på att något är snett: här finns ett symptom på att det finns livshotande rubbningar i min karaktär. Sådana ömma ställen och sjukdomshärdar hittar varje ärlig människa i sig, om hon bara tittar efter. Varje kristen hittar rikligt material i sig själv för välgrundade skuldkänslor, om han säger: Jag har gjort det onda och underlåtit det goda.

Ett rätt bruk av skulden

Om man nu bara konstaterar faktum i stället för att göra något åt det är skuldkänslor värdelösa, till glädje för ingen eller för djävulen. Då gäller vad psykoanalytikern Franz Alexander har sagt och som gör alla analytiker så misstänksamma mot skuldkänslor: överjaget straffar istället för att förbjuda att jag lider istället för att låta bli. Syndamedvetandet hos dagens kristna är ofta förstört eller förvirrat. Framför allt är det partiellt. Mycket som hittills stämplades av tro och moraliskt förnuft som orätt, och det med rätta, signalerar inte längre i samvetet att något är på tok. Så är det framför allt på tre områden.

För det första på trons område. Otro, halvtro, heresi, privat ihopsnickrade trosbekännelser och vidskepelse gällde förr som svår synd. Nu framkallar de inte ens hos präster och teologer några skamkänslor, utan uppvisas stolt som tecken på andlig självständighet. Ändå anar alla som ägnar sig åt sådant att allt inte alls är så OK som det verkar. De får undertryckta, bortträngda skuldkänslor.

För det andra på lydnadens område. Präster och ordensfolk, som har avlagt ett uttryckligt lydnadslöfte, ser inga komplikationer i att dagligen tunna ut, minimalisera eller helt enkelt bryta sitt löfte. Hos lekmän har känslan för lydnad mot förmän och statliga och kyrkliga lagar förflyktigats, hos ungdomen gentemot föräldrarna, en lydnadsplikt som dock på ett eller annat sätt består. Den som fortfarande håller på detta faktum skälls som en auktoritetstroende, omogen personlighet. Man märker inte längre att lydnaden hör med till det kristna; vi säger fortfarande i Fader Vår: Ske din vilja, tillkomme ditt rike. Och fortfarande gäller det att vi inte gillar hyckleri.

För det tredje: skuldkänslor försvinner på det sexuella området. Här förkastas i stor utsträckning den traditionella uppfattningen obesedd, utan vidare och totalt som skrot, som om Jesus på det här området hade gett grönt ljus för allt som är kul. Naturligtvis anmäler sig också på det här området vissa samvetsbetänkligheter i klart ljus. Att bedra sin granne går inte så där utan vidare, om man alls har hjärtat på rätt ställe. Våldtäkt och incest går inte heller för sig, lika litet som sex med barn. Det finns också punkter där den sexuella moralen blivit strängare. Vi har blivit känsligare för våldtäkt inom äktenskapet och tvångsäktenskap. Men ett stort antal kristna är dock av den meningen att kyrkan under långa tider diskvalificerat sig genom att föra de troende bakom ljuset i dessa ting.

För det fjärde har kyrkan visat sig inkompetent när det gäller den sociala och politiska moralen. För att behålla de rikas och mäktigas bevågenhet har hon i alla tider haft lätt att glömma sitt kritiska uppdrag. Idag blir samvetets röst tydligare. På 1500-talet förrådde de flesta katolska biskopar och präster i England sin tro, knappast en enda av trosövertygelse, utan för att stå kvar i makthavares och finansiärers gunst. Då blev allt uppenbart i kyrkosplittringens skandalösa form. Men hur ofta har det inte passerat oförmärkt, därför att det inte tog sig sådana former?

För det femte: på aggressionens område har kyrkan inte alltid ådagalagt någon större vishet. Kanske är hennes aggressionsförbud, hennes ”Mina barn, älska varandra” alla inte bra för själen. Kanske är det fjärde budet ”Hedra din fader och din moder” ofta en inbjudan till hyckleri, infantilism eller självbedrägeri, nämligen när föräldrarna partiellt eller totalt inte är heder värda, och sådana områden av icke-hedervärdighet finns hos alla föräldrar. Kanske är den psykologiska insikten att ”kamp håller samman” ibland sannare än bibelns aggressionstabu.

För det sjätte: i många avseenden har de äldre gått igenom erfarenheter som besparats de unga. Katolsk moralteologi har i det stora hela utvecklat en grundförnuftig, måttfull principlära av filosofisk och teologisk konsistens. Den bärande grundsatsen i den helige Thomas’ av Aquino morallära, som blev riktningsangivande för de närmaste seklerna, innehåller innerst inne en helt igenom människovänlig, humanistisk moral. Det heter: Det är gott, som främjar människornas väl och frälsning; det är ont, som på lång sikt skadar människornas väl och frälsning. Detta är helt enkelt sant. Men från tid till tid tar moralen ett snedsprång ut i det absurda eller galna. En präst fick ännu på tjugotalet höra att det vore en svår synd att höra bikt utan stola. Hela sättet att tänka är förryckt.

För det sjunde: konsekvenserna av allt detta är en inre distansering till kyrkans moraliska auktoritet bland otaliga kristna. Många försöker fortfarande att hålla fast vid Jesu och evangeliernas moraliska auktoritet, med andra ord att skilja mellan Jesus och kyrkan, och det är ju av och till nödvändigt. Jesus skulle inte ha fördömt Galilei eller bränt några kättare och häxor, inte ägnat sig åt tvångsomvändelser eller initierat några barnkorståg. Säkert hade han inte heller skrivit under en och annan bulla eller encyklika. Detta är inte en lekmans arroganta dom, en som förväxlar argument och röststyrka, utan detta är det senaste konciliets enhälliga mening. Anledningen är enkel: ingen auktoritet som givits av Gud vare sig åt föräldrar eller påvar skyddas genom total ofelbarhet från missbruk och misstag. Jesus har inte försäkrat någon av sina ställföreträdare mot misstag eller befriat dem från villfarelse och synd. Kyrkans ofelbarhet avser de sällsynta undantag då hon ungefär som ett vittne högtidligt uttalar sig under ed, alltså när hon fullt medvetet vill inträda med hela tyngden av sin auktoritet. Det gör hon i normalfallet inte.

Messias från Wien

Psykoanalysen har upptäckt skuldkänslornas betydelse för uppkomsten av neuroser och karaktärsrubbningar. Men psykoanalysen har haft svårt för att medge, att det också existerar skuldkänslor till följd av verklig skuld och inte bara på grund av överjagets dressyr.

Ett sådant faktum kan psykoanalysen inte låta gälla utan inskränkning, därför att dess filosofi inte känner till begreppet frihet, och därför är skuld egentligen ett nonsensord för psykoanalysen, i varje fall för dess ortodoxt dogmatiska flygel. Men här blir psykoanalysen till advokatyr i egen sak, eftersom dess determinism är opium för intelligentian. I dess ögon är Sigmund Freud vida överlägsen den oupplyste rabbinen Jesus. Han kunde bara förlåta synder och ansåg det fortfarande nödvändigt. Sigmund Freud, den nye Messias från Wien, har gjort långt mera. Han har skaffat synd och skuld ur världen. De finns inte mer! De var ett hjärnspöke, precis som deras förutsättning, friheten. Dock är denna förebråelse mot Freud en smula orättvis, för dels har han bara drivit denna sin filosofi vid skrivbordet och lyckligtvis glömt bort den vid analyssoffan, dels har han också vid skrivbordet yttrat stora betänkligheter mot sin egen determinism, men utan att kunna lösa dilemmat. Detta sker i en betecknande nog nästan okänd sjukdomsredogörelse med titeln ”Über die Psychogenese eines Falles von weiblicher Homosexualität” (G. W. XII, 217 f).

Determinismen är opium för intelligentian.

Läkare får skuldkänslor därför att de lämnar sin familj i sticket till förmån för patienter eller sin egen prestationsneuros. Föräldrar har skuldkänslor därför att de inte finner de rätta orden, den rätta tonen eller modet att nå sina barn på djupet, när de kanske inte alls är så onåbara som det verkar. Därför tiger föräldrarna missmodigt eller förbittrat, fastän de vet hur mycket det mänskliga ordet förmår, också när det tycks vara sått i pubertetstrotsets kastvindar. De unga har skuldkänslor, eftersom inte allt är så juste som det borde vara och de gamla inte alltid är så hopplösa som de unga gärna skulle vilja se dem, för att bespara sig konfrontationen med auktoriteten. Det existerar en särskild sorts omänsklighet och hjärtlöshet mellan föräldrar och barn, som ofelbart medför skuldkänslor, som trängs bort och förnekas till priset av en väldig psykisk energi. Sådant är inte bra för själen. Det existerar, om också mera sällan, en särskilt omänsklig hjärtats hårdhet hos andliga fäder gentemot deras konfidenter och en särskilt inhuman sorts förakt och fientlighet hos katoliker mot deras biskopar och präster. Allt sådant är orätt, kärlekslöst och genomandat av åtminstone omedvetna skuldkänslor. Det är säkert ingen slump att den sista uppmaningen i Gamla testamentet och den första i det Nya talar om varför profeterna har kommit och varför Gud har uppenbarat sig. Profeten har kommit för att vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna. Där börjar den fred som är möjlig på jorden. Utan denna försoning mellan generationerna blir fredsmarscher tomma gester. Psykoanalysen har sedan länge klargjort att rustningar och krig inte sällan beror på de krigsodugliga fädernas undertryckta hat mot sönerna och ett omedvetet självhat som springer fram ur sönernas skuldkänslor och villigt tar upp den kastade handsken. Charity begins at home. Fred och försoning håller äkthetstestet i familjen och mellan generationerna, eller också straffar sig hyckleriet i fredsmanifesten genom skuldkänslor.

Hur gör vi för att befria skuldkänslornas värdefulla och livsfrämjande innehåll från den livsfientliga bottensatsen, t.ex. den masochistiska självbestraffningen?

Det har inget med ödmjukhet att göra, om någon tar alla självanklagelser för sanningen. Vi är skyldiga också oss själva en rättvis process, och där skall också de förmildrande omständigheterna räknas in. Många tror att måttlösa självförebråelser är tecken på djup ånger. Tvärtom, de är oförenliga med ånger. Den som inte kan bedöma sig själv rättvist är oförmögen till ånger. De många förmildrande omständigheter som psykologien har upptäckt, alla inskränkningar av insikter och frihet kan naturligtvis missbrukas, som allt annat gott på jorden. Inget hindrar oss dock att bruka dem rätt och med tacksamhet. Ju bättre vi kan bedöma skuldens rätta vikt, desto lättare kan vi börja om på nytt utan krokodiltårar. Men den viktigaste psykologiska betingelsen för att förvandla smärtsamma skuldkänslor till helt igenom sunda erfarenheter av ånger och omvändelse, det är inte min bedömning av mig själv utan den dom som avkunnas över mig av Gud och hans ord. Vår oförmåga att sörja över våra synder ligger ofta i den djupt rotade misstanken att den egentlige syndaren och den ytterst skyldige är gudomen själv, som vi helt enkelt inte kan anse som oändligt god. Vi menar då att det inte är vi som borde ångra oss utan han som skapat denna usla värld och dessa otillräckliga varelser för att sedan hämndlystet eller likgiltigt dra sig tillbaka för att njuta sin ensamma och eviga salighet.

Misstron mot Gud

Enda utvägen ur denna återvändsgränd är att komma till rätta med misstanken att Gud är skyldig och inte vi. Den hör till det demoniska i vårt hjärta, och den kan bara drivas ut med bön, fasta och allmosa, dvs. genom ett frivilligt avstående från de ting som retar vår konsumtionsaptit och som vi aldrig får nog av. Vad allmosan beträffar, så rör den sig inte på det ekonomiska området utan på tidens. Tidssnålhet mot nästan och mot Gud i förening med tidsslöseri på ovidkommande ting är kanske en av vår tids värsta laster. Litet större generositet härvidlag vore kanske ett steg i rätt riktning, om man vill komma ut ur skuldkänslorna och göra ett rätt bruk av dem.

För att bevara min sinnesfrid måste jag tillägga något som går stick i stäv med tidsandan. Jag är övertygad om att det är en stor förlust och skada åtminstone på det psykologiska området när man ger upp den personliga bikten. Och detta därför att man behöver en opartisk hjälpare vid bedömningen av skuld och skuldkänslor. En psykoterapeut kan inte heller han hjälpa sig själv.

Men att en annan i Guds namn och i gemenskapens namn förklarar mig löst `från det onda jag gjort, det är ett förkroppsligande av frälsningen, ett beseglande av den, och det vore inte klokt eller hälsosamt att avstå från den. Vi klarar inte av en sådan spiritualism, att avstå från alla kroppsliga tecken, utan att ta skada.

Bland varelser utan skuldkänslor märks fr.a. monster.

Därvid är det klart att det finns situationer och människor där detta medel inte kan användas på grund av oövervinneliga yttre eller inre hinder, som hellre skall respekteras än övervinnas. Denna medvetenhet om vissa fakta som kan dispensera från biktplikten var åtminstone självklar vid den senaste romerska biskopssynoden. Det var också en självklarhet att bikten kan urarta till en tom komedi, som gör mer skada än nytta, om den nämligen skulle ersätta det som den skall uttrycka, ångern, avsikten att gottgöra och att ändra sig så gott det går, längtan efter förlåtelse. Bekännelsen att man inte betalat tillbaka en skuld, trots att man kunnat det, vore en hädelse mot Gud, om den inte vore förbunden med en återbetalningsplan. Om bikten får ersätta detta djupt mänskliga tecken på ens innersta avsikt, då gläder sig bara djävulen.

I psykoterapeutens behandlingsrum finns det ett stort antal själssjuka som med rätt eller orätt känner sig som kyrkans offer. Också för sådant finns det nyktra facktermer. Vi kallar det ecklesiogena neuroser, där en kristen uppfostran lett till plågsamma karaktärsskador. När det kommer till kritan visar det sig som gemensam nämnare att en välmenande kristen uppfostran i familjen eller skolan inte sällan har lett till en falsk inställning överlastad av skuldkänslor och rädsla för straff.

Idag är det en utbredd åsikt att just kyrkan är inkompetent som vägvisare på sexualetikens och den politiska etikens område. Det problematiska är dock att emancipationens uppror mot traditionell moral inte hur länge som helst kan förbli i sin frejdiga pubertära oskuld. Just de känsliga och intelligenta bärarna av emancipationen är de första som märker hur många skelett de måste gömma i garderoben. Det är inte alltid så lätt att lösa etiska problem på ett förnuftigt och humant sätt som det kan tyckas när man är i puberteten (mellan 15 och 50 år). Varje ny moral för med sig nya skuldkänslor. Frihet från skuldkänslor och samvetsfrid får man bara på två sätt: antingen om det självhärliga jaget tar över makten och säger: gott och ont beror på vad jag vill ha, (Gamla testamentet har ett namn på detta: syndarnas frid) eller också kräver man – visserligen inte felfrihet men – ett tålmodigt och planmässigt strävande bort från det onda hän mot det goda och från det goda till det bättre. Framsteg, detta belastade ord, är ett grundbegrepp i klassisk kristen själavårdslära.

Denna sorts sinnesfrid, som är grundförutsättning för livsglädje och mänsklig lycka överhuvud, är inte bara förenlig med skuldkänslor utan till och med nödvändigt förenad med sådana. Det förblir ostridigt att det existerar ogrundade, falska och skadliga skuldkänslor, som kan vara resultatet av dressyr, t.ex. den antike filosofen Plotinos samvetsagg. Hans biograf skriver om honom: ”Plotinos var en som skämdes för att han var i kroppen.” En sådan skamkänsla finner vi idag hos flickor med anorexia nervosa men också hos andra människor utan bantningshysteri: de skäms för att de är i kroppen. Detta är en typisk neurotisk och sjuklig skamkänsla inom och utom de ecklesiogena neuroserna.

Skulden som varningssignal

Nästan alla människor har skuldkänslor, men inte alla erkänner det. Bland varelser utan skuldkänslor märks fr.a monster. Kanske hade Hitler eller Himmlar eller Stalin inga skuldkänslor, kanske har mafiapatronerna inga, men troligen hade de gömt sina skelett i garderoben. Också efter aborterade skuldkänslor. Vidare: alla människor behöver skuldkänslor, därför att bara den, som överhuvud inte har något att anklaga sig för någonsin, är utan behov av skuldkänslor. För det tredje: De flesta människor vill inte ha skuldkänslor, precis som de flesta människor inte vill ha förebråelser. Därför förblir också många skuldkänslor utan verkan, precis som förebråelser mot barn och ungdom ofta möter döva öron. För det fjärde: av grundade och berättigade skuldkänslor skall man göra ett gott bruk. Skuldkänslor är en hjälp att fördjupa och öka den potentiella livsglädjen, de är en energikälla. Många människor och många kristna kunde inget högre önska än goda skuldkänslor och ett gott bruk av dem.

För övrigt är detta bara ett särfall av den moderna psykologins upptäckt eller nyupptäckt, som man kan bringa på formel: det negativas kraft. Titeln på en nyutkommen bok lyder: Ångesten är en kraft. Arthur Janov hade kunnat kalla sin upptäckt smärtan som kraft. Smärtan över skulden, ångern, är en kraft och dessutom en urkraft som är livsnödvändig. Den som inte har skuldkänslor är ännu inte människa. Den som inte känner någon ånger kommer inte länge till att vara människa.

I psykoterapin rekommenderar jag många patienter att då och då sjunka ner i de värsta, smärtsammaste och sorgligaste minnena i livet. Ett ännu verksammare medel är att sjunka in i de mest pinsamma och genanta minuterna i livet eller i de berättigade förebråelser som patienten fått höra eller själv gjort sig. Man tror knappt hur mycket som gömmer sig bakom skuldkänslornas dörr och som sätter igång en mäktig terapeutisk process. Detta kan man göra på egen hand, om man bara inte hör till de depressiva eller skrupulösa, som bara får företa en sådan resa i betryggande sällskap.

Skuldkänslor är otrevliga framför allt därför att de innebär ett hot och en varning. De är förknippade med risk för straff. Därför är modeåsikten att man inte skall göra evangeliet till ett hot inte rätt och slätt falskt (för naturligtvis är evangeliet inte främst ett hot) men ändå naivt, därför att evangeliet är inte alls något oförbindligt erbjudande utan anspråk på adressaten. Att avvisa Gud och hans sändebud slutar illa, om den avvisande vet vad han gör och är konsekvent intill slutet. När ett så litet fel som ett par milliliter alkohol kan få katastrofala följder för en bilist, så krävs det ingen större fantasi för att begripa att den konsekventa vägran att öppna sig för den helige Guden får ännu värre följder. Vi kan yrka på benådning, om vi vill -men att den skulle prackas på oss mot vår önskan, det har hittills ingen lovat oss – om jag har läst rätt.

Övers.: Anders Piltz