Tankar kring en pastoral strategi

Den katolska kyrkan i Sverige har en struktur som lätt för tanken på villovägar. Med sin utländska dominans, både bland medlemmarna och bland prästerskapet kommer den ofta att uppfattas som om den primärt vore en invandrarorganisation och saknade relevans för svenska folket.

Var och en som känner det svenska stiftets historia vet att verkligheten ser annorlunda ut. Det apostoliska vikariatet började en gång (1783) som en själavård för utlänningar, eftersom svenska medborgare vid den tiden var förbjudna att övergå till katolska kyrkan. Men så snart de rättsliga förhållandena ändrade sig genom dissenterlagen 1873, började svenskar att ansluta sig till kyrkan så att den kring tiden för andra världskriget hade en övervägande svensk prägel, trots bristen på svenska präster. Invandringen under de följande årtiondena med dess våldsamma ökning av katolikernas numerär i vårt land ändrade proportionerna på nytt, så att svenskarna blev en ganska liten minoritet.

I de övriga nordiska länderna, särskilt Danmark och Norge, har kyrkan en annan struktur. Den är numerärt mindre men är på ett helt annat sätt präglad av landets kultur. Kulturpersonligheter som Johannes Jørgensen och Sigrid Undset har bidragit till kyrkans nordiska inkulturation. Invandringen till Sverige, som har haft många positiva följder för kyrkan, har onekligen försvagat möjligheten till en svensk katolsk identitet.

Den katolska kyrkan menar dock ha ett budskap, som inte ransoneras till att gälla enbart sta generationens invandrare. Katolsk betyder universell, och det ligger i kyrkans väsen att den riktar sig till alla människor. I en tid av ökan de avkristning – då Svenska kyrkan har en halv miljon odöpta medlemmar – kan Sverige inte längre anses som ett lutherskt revir, där det är opassande för andra kyrkor att förkunna Kristus. Den svenska frikyrkligheten har sedan länge vunnit människor genom sin förkunnelse och är ändå vida respekterad. De flesta svenskar betraktar det väl inte heller som ett ”avfall”, om någon blir katolik.

Den katolska kyrkan åtnjuter en goodwill i vida kretsar, särskilt genom sitt ställningstagande i sociala frågor och sitt engagemang i världsnöden. Den står fri från statliga regleringar och svensk lokalpolitik. Det finns inom kyrkan en kulturöppenhet och en bildningstradition, som attraherar många. Kyrkans fattigdom i Sverige är ibland en fördel, det finns inte något tryckande etablissemang utan utrymme för fantasi, flexibilitet och enskilda initiativ. Kyrkans mångnationella karaktär är naturligtvis en rikedom. Det finns med andra ord en stor mängd faktorer som verkar till den katolska kyrkans fördel.

Av tradition har den katolska kyrkan i Sverige legat ytterst lågt ifråga om att föra ut det kristna budskapet. Som vi vet har det resulterat i en märkvärdig snedfördelning bland de svenska katolikerna. En framträdande del av katolska konvertiter är ”intellektuella” eller konstnärer, dvs. människor med internationella kontakter och med viss social frihet. För en genomsnittssvensk i ett genomsnittssamhälle är vägen till katolsk tro oändligt mycket svårare. Här har kyrkan aldrig slagit några rötter.

Finns det nu anledning att vilja permanenta denna situation för all framtid? Eller finns det möjligheter att utforma en pastoral strategi, som skulle ge den katolska kyrkan tillfälle att framträda som kyrka: att ställa människor inför ett kristet alternativ, att hjälpa dem i deras andliga nöd, att fostra dem -och särskilt de unga -in i en gemenskap som inte bara är ett invandrargetto i Välfärdssverige utan en del av Kristi universella kyrka?

Man kan tänka sig flera olika punkter i ett sådant strategiskt program:

1 En klarare information. Vi har i katolska kyrkan i Sverige en god tillgång på information och debatt, avsedd för människor som är vana att läsa avancerad litteratur och kulturartiklar. Samtidigt har vi ingen enkel vuxenkatekes, ingen aktuell serie av enkla småskrifter för ”vanligt” folk om vad kyrkan är och lär. Denna baslitteratur har den katolska kyrkan i Sverige hittills försummat, eftersom den riktat sig till lättinformerade kretsar och till invandrargrupperna, som hålls samman av tradition och genom etniska bindningar.

2Ett klarare budskap. Katolska kyrkan framstår ofta för den svenska allmänheten som en organisation för att odla konstiga särdrag: påven, jungfru Maria, celibat och preventivmedelsförbud. Det är angeläget att kyrkan går ut i offentligheten och själv formulerar det centrala trosinnehållet: hur Gud är alltings upphov och mål och hur han i sin Son har förenat sig med mänsklighetens öden, hur han i kyrkans konkreta gemenskap, i dess krav och glädje, låter livet i alla dess aspekter, också de mörka, leda fram till människans absoluta bestämmelse: det saliggörande skådandet. Denna övertygelse har, som vi vet, etiska, sociala och politiska konsekvenser. Ett klart katolskt budskap är just vad människor behöver och vad fler än man tror längtar efter. Om man då i ekumenikens namn håller sig försiktigt på den religiösa allmänningen, förlorar man möjligheten att framföra det kristna budskapet med den klarhet och det allvar som Jesus själv fordrar.

3En hoppfull attityd. Det finns mycket av missmod att övervinna, missmod över människors bristande engagemang, missmod över bristen på kallelser. Men människor behöver smittas av entusiasm till att leva med i katolsk tro och katolskt liv. Tiden är nu inne att planera i ett större tidsperspektiv. Inte minst behöver kyrkan uppmuntra unga svenskar till präst- och ordenskallelser, så att kyrkan kan slå rot och utvecklas i Sverige. Inbjudan till ”dagar” kring trons väsentligheter och för att pröva kallelser till kyrkans tjänst har redan utgått.

4 En effektivare undervisning. Trots den stora möda som läggs ner på undervisning i stiftet och på tilllämpningen av modern pedagogik vet vi att många ungdomar blir ”utkonfirmerade”, lämnar kyrkans gemenskap i samband med konfirmationen. Det skulle behövas en vetenskaplig utvärdering av hur ändamålsenlig undervisningen är, med intervjuer för att i längre perspektiv kunna se hur ungdomarna tillgodogör sig den. I synnerhet måste man överväga var den svåra och nödvändiga medelvägen går: att ha auktoritet utan att vara auktoritär, att våga presentera ett oavkortat budskap och att låta ungdomarna i frihet erövra tron, att vara klar och slå vakt om mysteriet i Guds och i människans väsen.

I vårt reformivriga århundrade har det ofta hetat om kyrkan (liksom om skolan) att den säkert blir bra, om vi bara får förändra den i takt med tiden. Nu är väl tiden kommen för fördjupning och allvarstagande snarare än marknadsförande. Ett pastoralt nytänkande måste i första hand handla om att ta tillvara kyrkans inneboende resurser. Det hör till vår tro att räkna med att de resurserna räcker en bra bit.