Amadeus och nåden

Dramatikern Peter Shaffer skrev för några år sedan en pjäs om ämnet medelmåttan och geniet, med Mozart och hans samtida rival Salieri som huvudpersoner. Med psykologisk fantasi gav han sitt eget bidrag till det skvaller kring Mozarts död som sedan länge har upphöjts till historieforskning. Han har också gjort manuset, när pjäsen blev till en film, Amadeus, i regi av Milos Forman (tidigare mest känd för sin svarta komedi Gökboet från ett amerikanskt mentalsjukhus).

Det har blivit en lysande film, som med rätta har fått den största framgång. Här möter glädje och vanvett, festlig prakt och hjärtskärande elände, skönaste musik och bistert vardagliga scener, med ett inre samband som ofta är speciellt understruket genom en mästerlig klippning.

Handlingen är upplagd som en rad återblickar från det dårhus där den åldrande Salieri lever efter ett misslyckat självmordsförsök, som inleder filmen. Han får besök av en ung präst – i botens violetta stola – som försöker få honom att bikta sig men förgäves. Istället berättar Salieri om sitt liv och sitt förhållande till Mozart, som han har drivit i döden. Här skall bara ett motiv behandlas, avunden av rent metafysiska dimensioner, eller om man så vill nåden som ingen kan göra anspråk på.

Salieri vill som barn bli en stor musiker. Underbarnet Mozarts rykte har nått ända till hans lilla italienska hemstad. Han ber Gud om att få bli musiker och lovar att i gengäld lovprisa Honom i allt och skänka Honom sin kyskhet och sin flit.

Ambitionen verkar helt orealistisk, men hans böner tycks besvaras. Fadern dör plötsligt, och sonen kommer så småningom till Wien, där han blir hovkompositör. Han är from, tackar Herren, när komponerandet går bra, och tycks vara en genuin representant för en kanske oreflekterad men naiv och uppriktig fromhet.

Men så möter han Mozart, under omständigheter som visar det unga geniet från en frånstötande sida, grovhånglande och ful i munnen. Salieri är filmen igenom den ende som egentligen uppfattar Mozarts enastående storhet. För de andra är han en god musiker bland många. Den musikälskande kejsaren själv anser att Salieri har komponerat världens bästa opera (framställningen av den upplyste despoten är för övrigt ypperlig och full av insikt).

Men för Salieri är Mozarts musik Guds egen röst, full av en längtan som ingenting kan uppfylla. Och denna gåva har Gud valt att ge åt en oanständig pojkslyngel. Det går inte att smälta. Sin dramatiska höjdpunkt når krisen, när Salieri får se några av Mozarts originalpartitur. De är nerskrivna direkt utan några som helst ändringar. Då vänder han sig till Gud och gör upp räkningen med Honom. Det framställs mycket tydligt visuellt: han lyfter ner krucifixet från väggen och lägger det på elden (kanske filmens mest skakande scen). Nu skall han på alla sätt anstränga sig för att förgöra Mozart och krossa Guds inkarnation.

Åskådaren får ett intryck av att Salieri skulle ha kunnat acceptera sin egen medelmåtta inför det överväldigande geniet, om detta geni hade varit en respektabel och höganständig person, men Mozarts erotiska framgångar och grovkorniga sätt upprör honom in i märgen; själv tycks han inte njuta något mer upphetsande än konfekt. Nu har Salieri gjort sitt val. Han skall bekämpa Gud.

Med stor psykologisk insikt väljer han med tiden sättet. Han spelar på Mozarts skuldkänslor efter faderns död – och hur starka de är förstår hans fiende när han ser Kommendanten uppträda i sista scenen av Don Giovanni. Maskerad på samma sätt som fadern vid en minnesvärd – och pinsam – fest ger han Mozart i uppdrag att komponera det rekviem som faktiskt tog Mozarts sista krafter och väckte hans skräck inför den nära död som han väntade. Också här kommer en metafysisk förklaring in, som den åldrande Salieri triumferande lägger ut för den allt mer olycklige unge prästen. Salieri har tänkt sig att äntligen få vara den som skrattar åt Gud. Med galningens logik förklarar han: Rekviemet skall framföras vid Mozarts egen begravning – och gå under Salieris namn.

Den triumfen får han emellertid inte. Han hetsar Mozart i döden genom att envisas att han skall avsluta sitt stora rekviem, men när Mozarts hustru oväntat kommer hem, lägger hon beslag på notbladen och låser in dem. Mozart är död, men hans musik kommer inte i Salieris händer.

Också detta uppfattar Salieri som ett uttryck för Guds vilja – och Hans orättvisa. Hellre än att ge honom denna triumf krossar Gud sitt mänskliga instrument, Mozart.

Salieri är besatt av tanken på rättvisa, men rättvisa i den tolkning som är en form av avundsjukan, en av den mest, motbjudande av dödssynderna. Detta driver honom att göra uppror mot Gud och leder in i en galenskap som inte märks utåt till en början men som långsamt bryter ner honom. Vägen till dårhuset börjar, när han bränner krucifixet… Man kan också säga att han inte kan acceptera att nåden är en gåva som ingen kan göra anspråk på eller ställa Gud till räkenskap för. I slutscenen återgår filmen till åldringen som har berättat färdigt och triumferar över sin list. Han utnämner sig till skyddshelgon för alla medelmåttor, han skall be för dem alla – också för prästen, preciserar han med en sista gliring – och sedan rullas han ut i dårhusets korridorer, där han från sin stol högtidligt utdelar sin välsignelse och förlåtelse till alla galningarna (i kedjor, nakna, med hö eller trasor).

Intriglust och avundsjuka under ett förbindligt yttre – den karaktär Salieri får hos Shaffer skulle ha kunnat framställas enbart sådan, men författaren har fogat till en metafysisk dimension. Avunden besätter en människa som inte kan acceptera Guds fria nådegåva till en annan och förtär honom inifrån.

Detta är bara ett motiv bland många, ingalunda dominerande, men det komplicerar och berikar filmen på ett anmärkningsvärt sätt.