Avmoraliseringen av mänskliga relationer

Uttrycket är ett nyckelbegrepp i Lorentz Lyttkens bok Den disciplinerade människan (Liber 1985). Den är slutrapporten från det projekt om värderingar och värderingsförskjutningar i det svenska samhället som sekretariatet för framtidsstudier inledde 1981 och som huvudsakligen var avslutat senvåren 1983. Lyttkens har använt flera av de tidigare publicerade studierna av skilda experter eller kulturpersoner, men i stort är hans analys av det svenska samhällets tillstånd hans egen.

De bidrag till projektet han särskilt har utnyttjat är Anna Christensens provocerande essä om lönearbetet som samhällsform och överideologi och Ludvig Rasmussons slagkraftiga framställning om hur de stora årskullarna från 40-talet alltsedan slutet av 60-talet har präglat svensk debatt och gjort de frågor, som i deras aktuella ålder legat dem om hjärtat, också till de stora samhällsfrågorna. Därtill finns många aterklanger av Stig Strömholms bidrag om det personliga ansvarets utveckling i modern lagstiftning, där han analyserar det verkliga praktexemplet, Familjelagssakkunnigas mödor.

Lyttkens arbete är betitlat Den disciplinerade människan, och jag är inte alldeles övertygad om att det som den titeln vill framhäva, är det viktigaste i boken. Hans analys av nutiden är insatt i ett perspektiv hämtat från Elias arbete om civilisationsprocessen där det mänskliga beteendets socialhistoria skildras. Till höviskhetens, belevenhetens och civilisationens faser i utvecklingen vill Lyttkens foga en fjärde, vilken han kallar den sociala kompetensen. Denna skulle prägla den samhälleliga disciplineringen av dagens människa, men när vi nalkas nutiden blir tidsperspektivet något oklart. Ibland är vi i en process, vars innevarande fas sträcker sig hundratals år tillbaka, en annan gång är det fyrtiotalsgenerationen som förändrat det mesta.

Det hjälpande skiktet

Det intressanta börjar på allvar när Lyttkens inför ”det hjälpande skiktet” i handlingen och i fortsättningen söker klarlägga vad denna nya klass har betytt för den moderna välfärdsstaten. Han är långt ifrån ensam eller först att uppmärksamma det skikt av människor som bär upp det terapeutiska samhället.: Möjligen kunde han varit något generösare med att referera de viktigaste arbetena ur den internationella debatten. Bland de första är Jørgen S Dich, Den herskende klassen 1973, med underrubriken En kritisk analyse af Social udbytning och midlerne imod den. Den danske (nu bortgångne) professorn i socialpolitik menar att socialpolitiken i Danmark (och andra länder) alltid har bestämts av den härskande klassen, som genom lagstiftning om skola och fattigvård alltid lyckats hålla de egna insatserna låga. I den moderna socialstaten har emellertid enligt Dich just ”the helping professions” inom utbildning, vård och omsorg blivit så starka att de själva blivit den härskande klassen och styr i kraft av sin dominans av socialstaten. Dich menar att det inte handlar om annat än en ny form av samma sociala exploatering som utmärkt de flesta samhällen, låt vara att den nu genomförs av dem som uppger sig handla i de behövandes intresse. Dich är i vissa hänseenden före sin tid och kallar utan några krusiduller Socialistisk Folkeparti ”akademikerpartiet”, det särskilda intressepartiet för de nya hjälparna.

Dich är emellertid mer intresserad av de samhällsekonomiska aspekterna på utvecklingen än av de mer grundläggande socialstrukturella. Man kan i mycket se boken som den intellektuella artikulationen av de stämningar som kunde bära fram Glistrup ung. vid denna tid. Dich själv har endast några elaka randanmärkningar till övers för ”poujadismen”.

1975 kom Helmut Schelsky, Die Arbeit tun die Anderen. Hans underrubrik är Klassenkampf and Priesterherrschaft der Intellektuellen. Denna synnerligen omdebatterade bok präglades givetvis liksom Dich av erfarenheterna i den omedelbara geografiska och kronologiska omgivningen. Schelsky identifierar också ”det hjälpande skiktet” och pekar på.deras nyckelroll i det moderna samhället. Men han är i första hand intresserad av de intellektuellas roll som legitimerare av detta terapeutiska samhälle. Om någon kan man säga att Schelsky var den som med verklig bredd introducerade ”mediavänstern” även om han inte kallade det nya prästherravälde han angrep så.

Schelsky beskriver ”The Triumph of the Therapeutic” för att använda en amerikansk boktitel som hör till samma område. Men liksom Dich riktar han sig emot ”reflexionseliten” i namn av de andra, som enligt Dich var på flykt från kroppsarbetet och som enligt Schelsky är de andra som gör arbetet. Hans språk kan förefalla onödigt uppskruvat. Men bortser man från överorden, sprungna ur det tyska 70-talets polarisering och osäkerhet, finner man att man föregriper mycket av det som är centralt i Lyttkens framställning.

Man kan givetvis också peka på att temat om den nya klassen, the helping professions, i amerikansk debatt inte endast finns i Christopher Laschs två böcker om den belägrade familjen och den narcissistiska kulturen, vilka Lyttkens hänvisar till utan också hos flera av de nykonservativa sociologerna och skribenterna, som Daniel Bell och Patrick Daniel Moynihan.

Det är alltså ett tämligen välkänt tema i modern samhällsforskning som Lyttkens tar upp.

Den sociala karantänen

Det hjälpande skiktens expansion och nyckelroll sätter Lyttkens i samband med utvidgningen av vad han kallar ”den sociala karantänen”. Lönearbetet ger människorna deras plats och deras sociala grundtrygghet och har i allt större utsträckning blivit regel för de verksamma. Detta medför att de som ännu inte inträtt i lönearbetet, som av skilda skäl skilts ut från arbetsmarknaden eller av annat skäl inte funnit en plats, blir en allt tydligare grupp, satt i social karantän och där övervakad av det hjälpande skiktet. Familjen i traditionell mening har alltmer försvunnit, dels genom den större instabiliteten, dels genom dess minskade roll både i produktionen och reproduktionen. Den var tidigare en härd för andra sysselsättningar än lönearbete, men dess medlemmar sorteras nu i arbetsmarknad och social karantän.

En aspekt på den sociala karantänen och det allmännas insatser där är givetvis den tilltagande betydelsen av den formella sociala kontrollen, när den informella försvunnit i storstäder och med familjens avsättning. Karantäntriangelns invånare måste i någon utsträckning övertygas om att livet i karantänen är att föredra, åtminstone under ungdomstiden, framför det vuxna livet. Identiteten som ung utformas, och måste utformas, som en positiv själsbild.

Det hjälpande skiktet i form av lärare, psykologer, kuratorer, ungdomsledare, fritidsledare, yrkesledare, socialassistenter och andra har som yrke att övervaka samhällets ungdomar och utbilda dem. Familjen står, i bästa fall, till tjänst med en hygglig känslomässig miljö, med husrum, mat och fickpengar. Familjens roll som normkälla för ungdomar är emellertid, som när det gäller skolan, generellt i avtagande.

Triangelns sidor utgörs av det hjälpande skiktet, av familjen och av gänget och marknaden. En tour de force är när Lyttkens illustrerar det hjälpande skiktets ideologi med Statens Ungdomsråds sällsamma skrift Ej till salu. 1981. Förslagen är djupt präglade av det hjälpande skiktets syn på samhället. De kan tillspetsat, i all sin klokhet läsas som ett sätt för detta skikt att skaffa sig ytterligare uppgifter. Underförstått eller förutsatt av många av förslagen ligger tanken på att utveckla en social kontroll som bör handhas av – vem annars – det hjälpande skiktet. Den fortsatta analysen är en höjdpunkt i boken. Man kan ju också konstatera att själva grundtanken i denna ungdomsrådets utredning, noga angiven i titeln, är kommersialismens principiella nedbrytande karaktär och hur denna behöver motarbetas av det allmännas insatser för ungdomen. Denna tes om nedbrytande resp. uppbyggande miljöer är helt punkterad genom Jerzy Sarneckis undersökning om ungdomsbrottslighet och fritidsvanor, där han övertygande visar att ungdomens fritidslokaler, kommersiella eller kommunala, har en helt marginell betydelse för den sociala anpassningen.

Kollektiv solidaritet och individuell hedonism

Man kunde än tydligare ha pekat på den kombination av kollektivism och individualism som är den svenska utvecklingens särskilda prägel. Hela det reformarbete som Familjelagssakunniga ägnat sig åt syftar ju till att ge vuxna människor maximal valfrihet, vad gäller samlevnadsform, upplösandet av samlevnad och ekonomiska möjligheter att bilda en ny familj, utan alltför mycket besvär av den gamla. Det allmänna underlättar därför lagstiftningsvägen upplösandet av äktenskap och övertar en allt större del av ansvaret för barnens tillsyn och underhåll. Den solidaritet och ansvarstagande för partner och barn som tidigare åvilade den enskilde, har övertagits av det hjälpande skiktet och ekonomiska transfereringar. Men är verkligen solidariteten mot livskamrat och avkomma något som kan överföras till kollektiva institutioner och offentliga bidrag? Kan den individuella solidariteten överföras i samhällelig regi?

Lyttkens pekar på det hjälpande skiktets tendens att formulera problem i individuella terapeutiska termer i stället för moraliska. Men lika viktigt för samhällsklimatet har sannolikt hänvisningen till strukturella ofullkomligheter varit. Låt vara att vi ser en återgång till individualterapeutisk vokabulär från en mer ”politisk” i takt med den allmänna trenden till en ny individualism.

Det finns infallsvinklar hos Lyttkens som man kan ställa sig frågande inför, och som delvis hotar att göra bilden diffus. Att avmoraliseringen åtföljs av en viss estetisering av ”det personliga livsprojektet” och av livs- och samlivsstilar, är säkerligen en riktig iakttagelse. Men däremot förefaller det tvivelaktigt om verkligen hänvisningen till Karlsson/Ruths bok om Samhället som teater (i Hitler-Tyskland) erbjuder några klargörande paralleller.

Psykologi eller moral

Vilken roll spelar då de kristna kyrkorna i denna utveckling, i avmoraliseringen och det hjälpande skiktets dominans av samhällslivet? Schelsky gjorde en bitter analys av de kyrkor han på 70talet såg vara i färd med att låta sig inordnas i den nya ”socialreligionen”. Lyttkens anar att kyrkorna kunde erbjuda ett ledarskap som är nödvändigt i det han kallar den moraliska hemlösheten, som uppkommit i det terapeutiska samhällets sociala karantän. ”Något framträdande moraliskt ledarskap utvecklas inte i vårt samhälle. Vår statskyrka tycks i detta avseende lida av starkt hämmande blockeringar … Samlevnadsexperter, rådgivare i spalterna eller i andra media uppfattar inte mänskligt samliv främst som ett moraliskt problem, utan som psykologiska förhållanden. Alla accepterar de i praktiken den pågående avmoraliseringen av mänskliga relationer.”

För Svenska kyrkan gäller frågan helt enkelt om den främst vill vara en del av det terapeutiska samhället, om prästerna definitivt skall räknas in i det hjälpande skiktet, om psykologin skall ersätta moralen. Är en annan utveckling möjlig på den offentliga sektorns villkor? Vilket är avgörande, att bli kvitt skulden eller att slippa skuldkänslorna?

Vad finns då för tecken som skulle tyda på att utvecklingen skulle kunna ta en ny väg? Visserligen kommer det traditionella hjälpande skiktet inte att tillväxa i antal och anseende i samma takt som hittills. Ekonomiska problem och därmed sammanhängande tvivel på den offentliga sektorns förmåga har möjligen hejdat det hjälpande skiktets expansion. Man ser vi å andra sidan inte hur näringslivet och marknaden alltmer invaderas av samma ideal med terapi, självförverkligande och avmoralisering? Lyttkens synes övertygad om en reaktion mot den moraliska hemlösheten: ”Den eller de människor som kan utnyttja den politiska, ideologiska eller religiösa potential, som ligger i den moraliska hemlösheten, kommer att på gott eller ont bli betydelsefulla personer i det svenska samhället. Men vilka värderingar de kan komma att stå för vet vi inte. Det är dock sannolikt att dessa kommer att vara främmande för många av de värderingar som idag omhuldas i det svenska samhället.”

Det är ett egendomlig situation. En socialpsykolog, utövare av en vetenskap som har en central roll i det hjälpande skiktets ideologi, kräver en uppvärdering av den privata moralen som ett nödvändigt led i samhällsmoralens återupprättelse. Våra vanligaste biskopar tycks däremot övertygade om att kyrkans värsta problem är fixeringen vid privatmoralen. Råkar ärkebiskopen uttala sitt förord för äktenskap och trohet, får han snabbt inför opinionstrycket från ”folket” och kändisprästerskapet reducera det till att gälla en rekommendation, endast avsedd för prästerskapet och möjligen de kristna.

Lorentz Lyttkens kan däremot tala klartext: ”Vad som behövs är en mycket långtgående ideologisk diskussion om förhållandet mellan privatpersonen, medborgaren och politiken där detta uppfattas som nära sammanhängande privatmoraliska och politiskt-moraliska problem.”