Den första invandrarvågen

När antalet katoliker i Sverige nu blir större för varje år beror det mindre på ökning genom svenskar än på inflyttning från utlandet. Invandrarvåg på invandrarvåg har fört och för katoliker till Sverige. Behovet av fler präster, fler kyrkobyggnader, utvidgad organisation tycks aldrig bli täckt.

Den första större samlade invandringen av katoliker till Sverige ägde rum redan på 1700-talet. Tusentals textilarbetare från främst Flandern och Rhenlandet anlände hit, varmt välkomnade av företrädare för det svenska näringslivet. På kyrkligt håll väckte de däremot ingen entusiasm och för de fåtaliga katolikerna i landet blev de snarare en belastning än en förstärkning. Utan att själva ha efterlämnat en enda skriven rad blev de föremål för ett otal skriverier. Denna anonyma skara invandrare gav upphov till problem och framtvingade åtgärder, som ännu inte fått en fullgod lösning.

Svensker man uti svensk dräkt

Efter Karl XII:s krig gällde det att få den svenska ekonomin på fötter. Minskad import och ökad inhemsk produktion ansågs kunna ge landet välstånd. Landets invånare ålades att bära svensktillverkade kläder. Det krävde utbyggnad av den svenska textilindustrin. Men härtill fattades arbetare och framför allt yrkeskunnigt folk. Riksdagen anslog medel till hantverkares införskaffande till riket. Fabrikerna – eller manufakturerna som de kallades – beviljades frikostigt statligt understöd och ett manufakturkontor inrättades för att främja deras tillväxt. Manufakturkontoret sände ut värvare till kontinenten, försedda med översättningar av manufakturprivilegierna till främmande språk. Snart satte sig grupper av vävare, ulltvättare, skärare, spinnerskor och gesäller i rörelse mot Sverige, ledda av svenska fabrikanter och handelsmän. De lockades av löften om rikligt arbete, god ekonomisk ersättning, frihet från utskylder och krigstjänst samt understöd på ålderdomen ända till sin död.

De värvade var inte de allra skickligaste textilarbetarna, men inom kort hade de med hjälp av medföljande hustrur och barn vävstolar igång i svenska städer och lärde svenskar att göra tyg

och kläder. Tekniken att framställa siden – tidens modetyg – behärskades bäst av arbetare i textilstaden Aachen och trakterna däromkring. Därifrån införskaffades nu varje år hundratals människor. Störst var rekryteringen under åren 1740-42 och 1752-62. Svenska staten betalade under åren 1739-73 resan för mer än 3 000 utländska textilarbetare med familjer så att de kunde bege sig till Sverige.(1) Ytterligare ett stort antal kom hit på egen eller privata fabrikanters bekostnad. De allra flesta av de inflyttande var katolska trosbekännare.

Invandring av utlänningar till Sverige var inte något nytt. De som tidigare kommit hade mestadels varit reformerta trosbekännare. De lutherska prästerna hade protesterat: när nu Sverige efter reformationstidens oro äntligen blivit ett land med en enda tro borde inte andra bjudas hit in. Enheten i tron fick ett lagligt skydd i 1734 års lag, vars missgärningsbalk stadgade landsförvisning och förlust av arvsrätt för den som avföll från den rätta evangeliska läran. Motvilligt gav prästeståndet vika för de svenska fabriksägarnas krav på att lättare kunna locka utländsk arbetskraft till landet. År 1741 medgavs anglikanska och reformerta bekännare, som slog sig ned i Sverige, rätt att få fritt utöva sin religion och bygga egna kyrkor. Någon ändring för katoliker var det inte tal om. För dem gällde sedan nästan hundra år tillbaka att endast utländska länders ministrar i Stockholm fick hålla katolska präster och dessa fick bara betjäna ministern och hans husfolk.

Bittert bedragna

De reformerta valloner som kommit till de svenska smedjorna under 1600-talet hade varit goda och snälla arbetare som inte förorsakat vare sig staten eller kyrkan något besvär. Annat var det med de valloner som nu anlände till Sverige. De var självmedvetna och påstridiga. Många kände sig lurade vad det gällde arbetslönen. Några återvände omgående hem fastän de var skyldiga stanna i Sverige minst tre år för att göra rätt för det resebidrag de fått.

Ett missnöje gällde de religiösa förhållandena. I Stockholm underlät myndigheterna att ingripa när de katolska arbetarna och deras familjer besökte de katolska legationskapellen. De katolska textilarbetare, som blivit utplacerade i landsorten, såg sig däremot plötsligt stå utan katolsk gudstjänst och präst.

Medvetna härom vägrade katolska finklädesarbetare hos en fabrikant i Stockholm att flytta med, när fabriken 1741 skulle flyttas till Nyköping. De kunde inte förmås göra detta förrän de fått sina krav bifallna: att ibland få resa till Stockholm för att delta i katolsk gudstjänst och att få resan och uppehället betalda av fabrikören. Katolska arbetare i Norrköping började fordra detsamma av sina arbetsgivare, men dessa stretade emot. Det var ju inte bara resekostnaden som drabbade dem, vävstolarna stod stilla under katolikernas mässbesök. För manufakturkontoret, som ombads medla i tvisten, inberättades dessutom att några norrköpingska arbetare, som rest till Stockholm för gudstjänstbesök, kommit och där ”nog länge uppehållas medelst någon otidighet och orolighet hwaruti de sig inwicklat”. Något som – konstaterade kontoret – ”åter framdeles wid ett dylika tilfälle lätteligen kunde hända”.(2)

Manufakturkontoret fann det därför lämpligare att någon legationspräst fick tillstånd att resa till Nyköping och Norrköping och ge de katolska arbetarna nattvarden där. Kontoret hemställde hos regeringen att så skulle få ske två gånger om året.

Kungl. Maja behagade 1742 i nåder lämna ansökningen utan bifall, ”ehuru gierna Wi ock benägne äro at facilitera alt hwad til Manufacturernes befordran lända kan”. Om katolska präster fick resa kring i landet var det nämligen att förmoda att ”med tiden missbruk och oordning härwid skulle förelöpa”.(3) Kungl. Maja stödde sig härvid på Stockholms konsistorium (domkapitel) som hörts i ärendet och förklarat: ”Det är ej obekant, hvad mångfaldiga konster och maximer de katolska prästerna och i synnerhet jesuiterna bruka till att utvidga sin religion, och huru de för att vinna detta ändamålet ej göra sig något samvete att bryta ord och lofven, icke heller att begå de grufveligaste missgärningar”.(4)

De katolska arbetarna i landsorten var inte nöjda. Högljutt och överallt klagade de över att de inte fick behålla sin religion, vilket de påstod sig ha fått löfte om.

Vad hade lovats dem? Utredning gjordes och det framkom att en handelsman Nils Wahlberg, som

manufakturkontoret anlitat för värvning av arbetare i Tyskland, i tyska tidningar läst att fri religionsutövning hade blivit tillåten i Sverige för de utländska arbetare som ville inflytta dit. Detta hade gjort att Wahlberg i en eller annan katoliks kontrakt försäkrat denne fri religionsutövning. Därmed, förklarade Wahlberg nu, hade han dock inte menat annat än att katoliken skulle få förbli vid sin religion och ej tvingas avsäga sig sin lära.(5)

Det hjälpte inte att manufakturkontoret rättfärdigade sig med att Wahlbergs handlande ”aldeles utom Contoirets ordres, tilstånd och wettenskap skiedt”. Wahlbergs löfte åberopades upprepade gånger från katolsk sida – som vi senare skall se – och enligt en svensk historiker var det obestridligt att kontoret ”genom sitt oförsiktiga förfarande blottställt nationen för befogade förebråelser för bristande tro och heder, vilka av flera utländska författare ej heller blivit sparade”.

Vår bästa klenod

Några av de klagande katolska arbetarna i landsorten byttes ut mot lutherska familjer och fick komma till Stockholm. Fortfarande fanns dock inte så få katolska väveriarbetare i Nyköping, Norrköping, Kalmar, Alingsås och Göteborg, som inte hade möjlighet att mottaga sakramenten. Att de inte ville finna sig i sitt öde framgår av att – drygt fyra år efter kung. majas avslag på manufakturkontorets hemställan – den franske ambassören markis de Lanmary på arbetarnas vägnar den 10 november 1746 överlämnade ett brev till kung Fredrik I. Brevet hade följande lydelse:

”Stormäktigaste Allernådigste Konung.

Inför Eder Kongl. Majts Höga Thron understå wi hit til Sverige förskrefne Catholiske arbetare wid Fabriquer och Manufacturer med denna allerunderdånigaste Böneskrift at framträda, och i lika diup underdånighet föreställa den sorg och bedröfwelse, hwarutinnan wi befinne oss för brist af wår Religions öfning och salighetsmedel. De, som hämtat oss ifrån Tyskland hit in i Riket, hafwa försäkrat oss, at wi skulle få njuta wår Religions öfning. Herr Nils Wahlberg har gifwit oss denna försäkring med sin egen hands underskrift af den härhos bifogade tryckta skrift. Uti denna tilförsikt och på dessa försäkringar, utan hwilka wi aldrig hade resolverat oss til denna resan, hafwa wi öfwergifwit wårt fädernesland, wåra wänner, wåra släktingar, wår handtering, bortsåldt wår lilla egendom, och begifwit oss hit förmedelst en lång, mödosam och beswärlig resa, i det upsåt, att tjena och gagna Eder Kongl. Majt och des Rike med wårt handarbete. Men sedan wi hit ankommit och i landet fördelte blifwit, hafwa wi icke träffat den lofwade Religions öfning. Wåra medbröder, som blifwit indelte här i Stockholm hafwa den lyckan at njuta tilgång uti Legations Capeller hos främmande Catholiske ministrar härstädes; men detta är icke säkert och beror endast och allenast af ministrernes wilja och godhet … Hwad dem utaf oss beträffar, som icke äro indelte i Stockholm, utan i Norrköping, Nyköping, Calmar, Götheborg, Alingsås eller annorstädes, är det med oss långt bedröfligare och beswärligare; wi äro för wår ständiga frånwaro skul från Stockholm städse afskilde ifrån Legations Prästerne af wår Religion. Att resa til Stockholm några gånger om året, är för somliga af oss för ålderdoms och kroppswaghet skul altför beswärligt och för andra, som ligga siuke, aldeles omöjligt. Och på detta sättet äro de, som råka i dödliga siukdomar, så olyckliga, at de måste umbära den sista trösten af den Hel. Nattwarden uti sit yttersta. Wi förtige här andra olägenheter, såsom at sådana resor til Stockholm äro icke allenast alt för kostsama för oss fattiga, som knapt hinna förtiena wårt dagliga lifsuppehälle, utan ock at samma resor äro äfwen skadlige för sielfwa Fabriquerne och Manufacturerne, hwilka under warande resor och intil wår återkomst måste stå stilla.

På detta sättet hafwa wi, som äro ifrån Stockholm frånwarande, den olycka at wi i stället för att niuta den Religions öfning, hwarom man har försäkrat oss, äro derifrån aldeles afskilde och utslutne.

I fall de samme, som hämtat oss ifrån Tyskland under sådana försäkringar, hafwa warit dertil af Eder Kongl. Majt autoriserade, så giora wi oss om fullbordan derutaf af Eder Kongl. Majts högstbepriseliga rättwisa i all underdånighet försäkrade. I fall åter de icke warit dertil authoriserade, så hafwe wi likwäl af Eder Kongl. Majts högsta mildhet samma förmon i förmåga af et annat motif at förwänta, emedan Eder Kongl. Majt är alt för ädelmodig, alt för rättvis och alt för mild, än at tillåta, det wi, som under sådana försäkringar blifwit öfwertalte at resa hit in i Riket, utan hwilka wi aldrig hade resolverat oss dertil, skulle utan wårt minsta förwållande wara betagne wår bästa klenod, som är wår Religions öfning och salighets medel.

Det exempel, som under Eder Kongl. Majts egen priswärdigsta Regering wid pass år 1721 sig tildragit, är ännu i friskt minne, då man på Eder Kongl. Majts höga Ministerii wägnar Gref Freytags Präst Mutson icke allenast tilstadt utan ock anmodet, ja honom dertil nödiga resepenningar gifwit, at en wid Örebro från lifwet dömd Delinquent af katholska Religion, som begärt en katholisk Präst, til döden bereda och til Executions platsen at beledsaga. Är nu denne nåden wederfaren en olycklig Delinquent, som för sina missgerningar skul ingen nåd förtient, huru mycket mer lära wi, som igenom wårt arbete och swenska Barns undervisning förmoda hafwa giort oss förtiente af någon nåd, hafwa at förwänta Eder Kongl. Majts allernådigste tilstånd, at få kalla til oss uti ofwannämnde städer, der wi äro fördelte uti, en Legations Präst, när wi hafwa honom nödig til wåra salighets medels brukande; på det wi måge niuta åtminstone någon del af den förmon, som wåra i Stockholm wistande medbröder äga.

Detta nödsakar oss at inför Eder Kongl. Majts höga Thron, med rinnande ögon, i diupaste underdånighet bönfalla uti den fasta ållerunderdånigste tilförsigt at blifwa så mycket förr allerunderdånigst bönhörde, som wår Bön hwarken syftar på någon ordentlig Religions öfning (som likwäl dem af Reformerta Religion tilstadt är) ej eller på någon offentlig gudstienst, utan allenast på det allernådigste tilstånd, at undfaa den Heliga Nattwarden hemma uti wåra hus af någon Legations Präst utaf wår Religion, och således bruka wåra salighets medel några gånger om året, efter som nödtorften och wår Religion det erfordrar.

Denna oskattbara nåd skal mer och mer utbreda Eder Kongl. Majts högsta ädelmod och mildhet hos utlänningar, och upmuntra främmande Konstnärer och Handtwärkare, at begifwa sig med deras familier hit in i Riket och befordra Riksens fabriquer och manufacturer til flor och fullkommenhet, såsom det förnämsta medel at göra en Stat rik, mäktig och lycklig.

Wi framhärda med diupaste wördnad

Eder Kongl. Majts

allerunderdånigste

aldrahörsamste

Catholiske arbetare wid

Swenska fabriquer och manufacturer.”(6)

Den franske ambassörens aktion upprörde prästeståndets ledamöter, som i en skrivelse till kungl. maja sade sig vara häpna och bekymrade över att de katolska arbetarnas begäran om större religionsfrihet understöddes av främmande sändebud. Prästeståndet misstänkte att förklädda jesuiter – vilka ju enligt sina ordensregler hade ”tillstånd att antaga skepelsen av vad stånd och profession de finna tjänlig” – befann sig bland de inkomna arbetarna. Dessa hade nämligen talat ”förvitligen” om den evangeliska läran, ja till och med sökt vinna proselyter bland landets lutherska invånare, vilket var mer än man kunde vänta av ”enfaldiga hantverkare”. I sin skrivelse uppmanade prästeståndet enträget kungl. maja att överväga ”huru den farliga papistiska planteringen, som redan skedd är, må, såframt den icke vill benöja sig med de i äldre religionsstadgar och kyrkoordningen förunta friheter, kunna tidigt utur riket utrotad varda”.(7)

Kungl. Maja avslog arbetarnas begäran om besök av katolska präster och detta av samma skäl som tidigare: katolska präster skulle sannolikt komma att missbruka en frihet att resa till städer i landsorten, varigenom förargelse och oroligheter kunde uppkomma bland landets lutherska invånare.

Hur fick katolikerna i landsorten reda på avslaget och hur reagerade de? Därom vet vi ingenting. Tystnaden från deras sida är i fortsättningen total. Dock tycks några av dem ha kunnat uppsöka legationsprästerna i Stockholm. I legationsprästernas förrättningsböcker finns nämligen i mitten på 1750-talet antecknade en hel del katolska dop av barn som är födda i bl.a. Alingsås.

I samband med att utländska katoliker beviljades religionsfrihet 1781 fick katolska präster tillstånd att besöka trosförvanter bosatta utanför Stockholm. En katolsk präst besökte Norrköping 1782, den förste apostoliska vikarien var i Göteborg och Alingsås 1785 och provikarien Paul Moretti reste vid sekelskiftet flera gånger till Norrköping, Nyköping och Kalmar. Det är obekant om det bland de katoliker, som prästerna då påträffade i dessa städer, fanns någon textilarbetare eller avkomlingar till dem som kommit dit 40 år tidigare. När register över katoliker i landet började läggas upp i början på 1800-talet, antecknades några få katoliker i Norrköping men under rubrikerna för de andra städerna är utrymmet tomt. Vissnade den farliga papistiska planteringen, i brist på näring, snabbt ner av sig själv?

Ljus för hjorden

När införseln av utländska textilarbetare började på 1730-talet fanns det tre katolska präster i Sverige, anställda hos de franska, spanska och österrikiska ministrarna i Stockholm. Prästernas tillvaro var inte alltför ansträngande, de döpte, vigde och begravde högst någon enstaka gång om året. Hur skulle de förhålla sig nu, när hundratals katoliker varje år anlände till Stockholm? Skulle de vägra att befatta sig med dem?

Ur svensk synpunkt var saken klar. Legationsprästerna var förbjudna att betjäna andra än ministrarna och deras husfolk. Nykomlingarna hade att vända sig till en för dem inrättad luthersk församling, vars kyrkoherde erbjöd dem sina tjänster och lyfte medel till verksamheten ur en särskild fond, ”konvertitstaten”.(8)

Dock förefaller det som om ingen av de katolska prästerna tvekat hur de skulle bete sig. Trots att de var medvetna om att de handlade mot svensk lag, tog de sig an de skaror som nu sökte sig till dem. Antalet dop, vigslar och begravningar, förrättade av katolska präster i Stockholm, ökade kraftigt fr.o.m. 1740.

Eftersom de flesta nyanlända katolikerna var tysktalande föll den största ökningen på den österrikiske ministerns präst Anton Haber, från stiftet Mainz. Mycket snart efter de första arbetarfamiljernas ankomst klagade Stockholms konsistorium över Habers aktivitet. Särskilt lades det honom till last att han ”med sina vidskepliga ceremonier” begravt en tygmästare på Katarina kyrkogård och förlett en luthersk spinnerska vid en yllefabrik att konvertera. Haber borde tillhållas att avstå från ”slikt mot riksens fundamentallag och förordningar stridande förderfveligt missbruk”.(9)

Kanske var det dessa och andra anmärkningar som kom Haber att lämna Sverige på våren 1743. Vem skulle nu överta själavården av den för varje dag ökande skaran katoliker i landet?

De flesta textilarbetarna kom från områden, bl.a. nuvarande Belgien, som då för tiden tillhörde Österrike. Det ankom därför på den österrikiske ministerns legationssekreterare – Christopher Theodor Antivari – att ordna en efterträdare till Haber. Han förhörde sig hos franciskaner i Belgien utan resultat. Sent omsider fick han genom en diplomatkollegas förmedling kontakt med konventualer i Polen, som hade en präst att avstå för arbetet i Sverige. Denne – Anastatius Porsch – var tysktalande och en man ”väl beprövad. -i seder och litteratur”.

Antivari antog erbjudandet och Porsch sändes till den svenska diasporan med förmaning av sin ordensprovinsial att ”då tillfälle ges ofta genom bikt försona sig med Gud och med all kraft söka komma sina medmänniskors själar till hjälp”. Dessutom uppmanades Porsch att minst två gånger om året skicka sina överordnade i Polen en rapport om sig själv.(10)

Porsch kom med skepp till Stockholm och anmälde sig hos Antivari den 2 oktober 1743. Denne hade då ett anställningskontrakt i beredskap, vari framgick vilka krav som ställdes på legationsprästen: Han skulle värdigt förrätta mässan, höra bikt, predika och otadligt fullgöra andra en själasörjares plikter, vara sparsam med vaxljus och vin samt genom en from och gudsfruktig livsvandel vara ett ljus för katolikerna – särskilt viktigt på en ort där man bekänner sig till den augsburgska konfessionen, betonade Antivari. Vidare skulle prästen visa ministern tillbörlig vördnad och inte genom oförsiktig religionsiver ge upphov till förtret eller anstöt.

I gengäld lovade Antivari kaplanen en årlig lön om 100 riksdaler, fri kost – bl.a. drygt 1/2 liter franskt vin om dagen – bostad, ved och en betjänt som mässtjänare.(11)

Från den apostoliske vikarien för Norden, bosatt i Hildesheim, kom fullmakt för Porsch att förvalta sakramenten och predika samt särskild tillåtelse att, om det visade sig vara nödvändigt, fira mässan utan mässtjänare och i närvaro av heretiker, att hemligt och utan ljus bära altarets sakrament till sjuka, att läsa rosenkransen i stället för breviariet och att bära världsliga kläder.(12)

Det senare hade också Antivari tänkt på. Han gav ordensmannen som första civila klädsel bl.a. en svart kostym, en resrock, två peruker och en svart hatt.

Porsch hade inte varit mer än fem år i Stockholm då det kom bud från hans överordnade i Polen: Porsch skulle återvända dit. Åter måste Antivari skicka brev runt Europa för att få tag i en präst. Det kom avböjande svar från tillfrågade kapuciner i Belgien och Tyskland, franciskaner i Köln, dominikaner i Osnabrück och Aachen. De få kandidater som anmälde sig drog sig i beslutsögonblicket tillbaka.

Efter ett år av sökande anlände besked från Polen att Porsch kunde få stanna i Sverige. Där blev han kvar till sin död 1771. Under sina 27 år i Stockholm förrättade han mer än 500 dop och nästan 200 vigslar.(13) Flertalet av dem torde ha berört de tyska arbetarfamiljerna.

Arbetet bland den stora mängden tysktalande katoliker i Stockholm var alldeles för mycket för en enda präst. Antivari anslog därför medel till ytterligare en präst i sitt år 1761 upprättade testamente. Av de krav han då preciserade på denne framgår vad som under invandraråren visat sig nödvändigt: Prästen skulle vara infödd tysk och kunna franska så mycket att han kunde höra bikt. Han skulle vara en god själasörjare och kunnig i teologi och morallära, ha en from och exemplarisk livsvandel, ett fogligt sinnelag, ett artigt uppträdande och ett anspråkslöst levnadssätt. Dessutom borde han vara i fyrtioårsåldern samt frisk och stark, inte bara för att tåla det nordiska klimatet utan också för att orka med att göra mödosamma besök hos de många i det vid förorter utspridda deras sjukdomar, sträckta Stockholm och dess katolikerna i anledning av barndop och begravningar.(14)

Vid Porschs död övertogs hans arbete av konventualer från ordensprovinsen i Köln. Både Porschs efterträdare Verecundus Dahmen, i Stockholm till 1804, och karmelitfadern d’Ossery, i Stockholm 1784-1797, var födda i Aachen. Detta bör ha ökat samhörigheten mellan dem och de tyska arbetarfamiljerna. Däremot hade den italienske prästen Paul Moretti på 1790-talet mycket svårt att förstå den nederrhenska dialekt, som de tyska katolikerna ännu vid denna sena tidpunkt talade.

Lokalfrågan

Trots den stränga kyrkoplikt som rådde i Sverige under 1700-talet måste prästerskapet ofta klaga över den tilltagande religiösa likgiltigheten och folks vistande på gator och vägar mitt under predikan.

Vad gällde katolikerna lät man dessa delta i gudstjänsterna i legationskapellen. Att dessa omöjligt kunde rymma de säkert tusen katoliker som fanns i Stockholm bekymrade sig myndigheterna inte om. Däremot vakade man noga över att de ”påviska vidskepelserna” inte utövades offentligt, eftersom därigenom – enligt Stockholms konsistorium – ”många tillförne kommit och ännu torde komma på de tankar, som skulle kristna religionen bestå i blotta ceremonier”.(15)

Också lokalfrågan blev ett problem för legationssekreteraren Antivari. År 1762 hyrde han en lägenhet i ett hus i Stockholm till gudstjänstlokal för de tyska katolikerna och mycket folk samlades där om söndagarna. När saken kom till prästeståndets kännedom under den pågående riksdagen blev Antivari orolig. Han förstod att han skulle få en anmodan av kungen att förklara sin åtgärd.

Antivari tog genast kontakt med den franske ambassadören, som lovade honom sitt stöd. Därefter skrev han ett långt brev till den österrikiske statskanslern greve von Kaunitz och bad om råd. Vilka argument skulle han lägga fram när kungens anmodan kom? Skulle han åberopa att han flera gånger under de senaste tjugo åren på grund av bristande plats i sin egen bostad haft legationskapellet inrymt i andra hus? Skulle han ödmjukt be att katolsk gudstjänst skulle få firas i den förhyrda lägenheten tills kontraktet snart gick ut? Eller skulle han uppträda mer djärvt: ifrågasätta om inte tiden var inne att ändra de svenska religionslagarna, som tillkommit under helt andra förhållanden än som nu rådde. Rikets ständer hade ju själva beslutat att flera hundra yllearbetare skulle införskaffas från Tyskland och dessa var fortfarande dagligen landet till stor nytta. Vad ont hade han gjort när han sökt skaffa denna stora mängd människor ett större hus för den religionsutövning, som man utlovat dem för att få hit dem?(16)

Svaret från Wien kom omgående – dvs. efter två månader – och behandlade ingående intermezzot i Stockholm. Antivari borde framhålla att den förhyrda lägenheten var en del av hans egen bostad, eftersom förhyrningen endast skedde av den anledningen att där inte fanns plats för gudstjänstfirandet. De svenska religionslagarna föreskrev ju inte att legationskapellet skulle finnas i ett visst hus. Vidare borde Antivari för kungen påpeka att det svenska sändebudet i Wien i alla angelägenheter visades stor vänlighet och tillmötesgående.(17)

Antivari tycks inte ha behövt efterkomma anvisningarna – eller fått tillfälle påyrka ändring av religionslagarna -, för konsistoriet lät vid sin behandling av den påtalade förhyrningen saken bero.

Kejsarinnan Maria Theresia lämnade årligen bidrag till legationskapellets underhåll. Av noggrant förda räkenskaper av legationsprästerna framgår att man vårdade sig om gudstjänstens inramning och utformning. Vid olika tidpunkter renoverades kapellet, reparerades krucifix, köptes siden till altargardiner, skaffades ljus och mässböcker, som delades ut till gudstjänstbesökarna.

Också senare hyrdes en gudstjänstlokal ute på stan för de tysktalande katolikerna, som ett år 1780 av legationsprästen Dahmen undertecknat kontrakt utvisar. Fyra år därefter fick katolikerna i Sverige sin första gemensamma, officiellt tillåtna kyrka. Den bestod av en sal i nuvarande Stockholms Stadsmuseum på Söder, där de flesta tyska katolikerna bodde. Vid kyrksalens invigning påskdagen 1784 brann ljus i de ståtliga kandelabrar i empirestil som fortfarande är i bruk i Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården.

Andra generationen

Det var inte bara ljus och mässböcker som utdelades till de tyska katolikerna. De fick också katekeser. Både på 1740- och 1750-talen gjorde legationsprästerna försök att upprätta skolor för deras barn och på 1770-talet fick man råd avlöna en lärare. Det gällde att hålla barnen kvar i katolska kyrkan.

Redan då de första katolska textilarbetarna kom till Sverige fick manufakturkontoret frågan hur

man tänkt sig att deras barn skulle bringas till uppfostran i den lutherska religionen. Manufakturkontorets svar – avgivet den 15 augusti 1743 – är värt att citera: ”. . . så emedan hos Föräldrarne troligen skulle åstadkommas någon mera ifver för deras Religion jemte annan oro, hwarigenom de äfwen torde föranlåtas att åter draga sig bordt utur Riket, ifall nu strax någon wärckelig anstalt eller föreställning till dem skulle giöras ang barnens uppfostrande uti Lutherska Religionen; ty är Manufactur Contoiret af den tanken, af äfvensom de til Roslagsjernwärken och åtskilliga andra orter för många åhr tilbaka inkomna Smeder och arbetare af främmande Religion efter handen och utan något twång blifwit dragne till wår Gudstjenst, så att nu för tiden ingen af deras efterkommande lärer wara öfrig som hyser någon skilljacktighet ifrån oss uti Religionen, på lika sätt torde ock i början de inkomne Catholske Handtwärkarnes barn och efterkommande tacite och så småningom wändas till den rena Läran och den Svenska församlingen; uti hwilken mening Contoiret så mycket mera styrkes, som Contoiret blifwit underrättadt att ibland dem Catholske arbetares barn redan skola finnas åtskillige, som sedan de blifwit färdiga uti Svenska Språket begynt bewista wår Gudstjenst; men sedan dessa Catholiquerne blifwit något mera fästade häruti Riket, antingen genom giftermål eller på andra sätt, så att de icke så lätteligen kunna resolvera sig att åter gå härifrån, och äfwen wåra Manufacturer kommit sig så före med inhemska Arbetare at de Främmande icke blifwa så mycket angelägne, utan kunna med mindre saknad ombäras om de skulle willja åter begifwa sig hädan, då tycker Contoiret att nödiga anstalter och mått utan någon swår påföljd för Manufacturerne och med mera framgång torde kunna företagas till åstadkommande af Catholiquernes barns upfostran uti Lutherska Religionen.”

De tyska katolikerna tycks emellertid ha bildat en ganska väl sammansvetsad grupp som inte var lätt att omvända. För dop, vigslar och begravningar vände de sig till de katolska prästerna, fastän detta var förbjudet. Ännu efter 20 år – år 1762 – såg konsistoriet i Stockholm inte någon ljusning: ”Det förmäler kyrkoherden vid Fransösk-Lutherska Församlingen, at hos de Catholska knapt en eller två gånger årligen något barn af honom döpes, eller någon Brudwigsel förrättas, och kyrkoherdarne wid svenska Församlingar weta äfwen så litet häraf, som de wid husförhören kunna få någon säker underrättelse huru med Catholiquernes barn tilstår emedan hwarken föräldrarne eller barnen, ehuru de kallas, sig därwid inställa, ja icke ens någon förteckning öfwer deras personer wilja aflemma. Imedlertid wittnar ärfarenheten, at en myckenhet Catholiquer gifwas, som här i staden blifwit både födde och upfödde, så at Swenska språket är deras modersmål, men weta alsintet af deras kristendom widare, än at följa de påfwiskas ceremonier och biwista deras messor, ja, i en och annan församling här i staden har deras antal sig så förökat, at både prester och andre af wår församling, om de wilja undgå öfwerwåld och att kallas för Lutherska hundar, icke utan fruktan kunna med dem omgås.”(18)

Utåt framträdde katolikerna alltså utan fruktan. De inlät sig i diskussioner om religion och några av deras svenska arbetskamrater i fabrikerna konverterade till katolska kyrkan. Åtal för de många överträdelserna av religionsförordningarna blev det dock sällan. Man ville inte driva den värdefulla arbetskraften ur landet och ingripanden kunde dessutom väcka ”nackdelaktig” uppmärksamhet utomlands, till skada för där bosatta svenska lutheraner.

Inte heller tycks de styrande ha beaktat en av konsistoriet 1762 gjord begäran att de katolska prästerna i likhet med de svenska skulle förses med egna ”tabeller”. Tabellverket – den första statistiska centralbyrån – hade tillkommit 1748 och nu hotade katolikernas många oregistrerade födda och döda att göra statistiken över landets befolkning opålitlig. Ett första frö till kommande kontroverser om kyrkobokföringen!

Stoppa invandringen!

De svenska klädesfabrikerna blev ingen succé. Deras varor ansågs vara av dålig kvalitet och tyger smugglades in från utlandet. En internationell handelskris 1763 och ett minskat statligt understöd när mössorna kom till makten gjorde att särskilt sidenväverierna lamslogs. Arbetarna från Aachen – som lovats arbete och underhåll till sin död – gick långa tider arbetslösa och många av dem råkade i nöd. Manufakturkontorets fattigkassa tog snart slut. I det österrikiska legationskapellet samlades varje söndag allmosor åt de behövande men de räckte inte långt. Den förmögna legationssekreteraren Antivari gjorde flera donationer till förmån för de katolska fattiga. Han fruktade att nöden bland arbetarna skulle föra dem bort från den katolska kyrkan: ”De fattiga katolikerna har inte någon hjälp att vänta av protestanterna såvida de inte vill bekänna sig till den svenska trosläran”, skrev han, ”därför är det att befara att katolskt liv bland tyskarna i Sverige måste på grund av brist på tillräcklig själavård och kristlig hjälp så småningom dö ut.”(19)

Fabrikanterna skyllde fabrikernas misslyckande på brist på kunnigt folk och sände ner sina tyska arbetare att värva fler på kontinenten. Antivari blev upprörd och bad statskansliet i Wien se till att värvarna hindrades i deras orättfärdiga förehavanden. Redan tidigare hade svenskarna lovat runt och hållit tunt – och nu sökte man genom löften om bättre villkor locka ännu fler människor till Sverige. Därigenom kunde det bli så att de övergick från sin religion till den svenska. Ett sådant vilseledande och bortförande kunde därför inte vara annat än skadligt för deras hemländer. Särskilt borde en i Stockholm anställd Christian Kittel från Limburg, som tidigare hämtat en stor mängd folk från Aachen och nu åter befann sig där i samma ärende, letas upp och hindras att återvända till Sverige, skrev Antivari 1762. Själv ville han vara anonym, ”för det mig eljest förestående hatets skull”.(20)

Kittel återkom emellertid till Sverige – med eller utan folk -, för några månader senare var han fadder vid ett katolskt dop i Stockholm. Möjligen är han samme ullmelerare Kittel som tillsammans med en svensk spinnerska var instämd inför hallrätten därför att de råkat i ordväxling och sagt skällsord till varandra – ett exempel av många på gräl mellan invandrarna och deras svenska arbetskamrater.

Mot slutet av 1760-talet upphörde emellertid införskrivningen av utländska arbetare. Väveriernas knappt trettioåriga glansperiod var slut.

Värre än slaveri

När kriserna kom lämnade många utländska arbetare landet. De som blev kvar gick ett hårt öde till mötes. På grund av penningbrist och konkurrens av nyuppfunna mekaniska maskiner tvingades allt fler vävstolar stå stilla och arbetare avskedades. De som fick behålla sitt arbete blev livslångt beroende av sina arbetsgivare. Arbetslönen hade alltid varit låg, för att öka fliten. Arbetarna måste ta ut lön i förskott för att klara sitt uppehälle och fick inte lämna arbetsgivaren förrän de arbetat av sin skuld. Ej heller fick de byta yrke. Svälten stod för dörren, medan fabrikanterna kallade arbetarna lättingar och fyllhundar och menade att nöden var arbetarnas eget fel.

För de katolska arbetarna blev situationen särskilt besvärlig. De hade inte någon stor och välbärgad kyrklig församling att få hjälp av. Provikarien Paul Moretti såg sig nödsakad att be den svenske kungen om hjälp. I en böneskrift år 1800 skildrade han situationen: ”De flesta fabriksarbetarna saknar kläder och skor. Deras lön är densamma som för 40 år sedan. Kvinnor, gamla och barn är berövade all hjälp. Och vintern närmar sig.”(21)

Moretti gjorde upp en lista över de hjälpbehövande i den katolska församlingen i Stockholm att visa kungen. Listan upptar 143 familjeförsörjare med familjer, i allt 405 personer. Så gott som alla är textilarbetare, de äldsta är födda i Aachen. Ett trettiotal av dem hade kommit till Sverige i sina bästa år, nu betecknas de som arbetsoförmögna, krymplingar eller ”i största elände”.(22)

Gustav IV Adolf gav Moretti 300 riksdaler, ett bidrag som därefter varje juldag 40 år framåt utbetalades till katolska församlingen i Stockholm.

Ett verksamt stöd i sina försök att hjälpa de fattiga hade Moretti i den franske diplomaten Guignard de Saint Priest, som efter franska revolutionen vistades ett tiotal år i Stockholm. Skakad av arbetarnas bedrövliga arbets- och bostadsförhållanden ingav han en inlaga till kommerskollegium år 1798 med förslag till förbättringar. ”Har någonsin funnits en odrägligare träldom”, utbrast Priest. ”Slavarna på Amerikas plantager har åtminstone kläder och föda, slavarna i klädesfabriken har icke denna fördel. Den som hemfaller åt detta yrke i Stockholm, har därmed underkastat sig det grymmaste öde, med beständig utsikt att dö av hunger.”

Också Priest såg en andlig fara i arbetarnas misär: ”Dessa i all slags nöd stadde olycklige leva om varandra som kreatur i kyffen som bestås dem, utan att komma därutur eller kunna besöka ett Gudshus, i brist på kläder; de känna av religionen blott namnet, och somliga förfalla andlingen så djupt, att de är ur stånd att ens uppfatta en prästerlig undervisning, och bli så fåniga, att de knappt kunna erkännas för mänskliga varelser.”(23)

Denna stora grupp hjälpbehövande blev en tung belastning för landets 1783 bildade katolska församling. Den tid och kraft som så väl behövdes för att bygga upp och stärka församlingsgemenskapen och organisera verksamheten, måste i stället ägas de fattiga. Församlingens övriga medlemmar, några hundratal utlänningar av olika nationalitet som mer eller mindre tillfälligt uppehöll sig i landet, visade olika intresse för dem. Med hjälp av främst några tyska kvinnor i församlingen lyckades Moretti och hans efterträdare Gridaine under ett tiotal år hålla igång en skol- och arbetsinrättning för fattiga barn och åldringar. Den franske prästen Gridaine, själv länge utan lön, upphörde aldrig att söka hjälpa tyskarna. Han dog, 1833, just när han var i färd att samla in allmosor till dem.

Trots omsorgen minskade antalet katoliker i Stockholm. I våra dagars katolska församlingskartotek i Sverige lär man inte finna ett enda av efternamnen i Morettis lista. Var det misären som hindrade de tyska textilarbetarnas avkomlingar att uppehålla den första generationens iver? Eller gled de ur den katolska församlingen, så som manufakturkontoret förutsett, tyst och så småningom . . .

På samma grund

Tack vare de kunniga utländska arbetarna kom textilproduktionen snabbt igång i Sverige. Manufaktursatsningen blev dock i stort ett misslyckande och var utan betydelse för den textilindustri som växte fram på 1800-talet. Sidentillverkningen upphörde helt och hållet i landet. På samma sätt kan det verka som om den första katolska invandrarvågen inte lämnade något efter sig till våra dagars katolska kyrka i Sverige.

Denna grupp av, till största delen obildade, katoliker fick klä skott för sitt envisa fasthållande vid ”påviska villfarelser” och ”vidskepliga ceremonier”. De gav inte efter och blev en pådrivande faktor för religionsfrihet i Sverige. När sådan beviljades utlänningar 1781 var anledningen just att man förstått vilken värdefull betydelse yrkeskunniga utlänningar kunde ha för svenskt näringsliv. Det blev första steget till att svensk man inte längre – ens i andligt avseende – behöver gå i endast svenska kläder.

Den stora invandrarskaran påskyndade på katolsk sida organiserandet av en övernationell församlingsgemenskap med eget gudstjänstrum och egen ledare. På den mark där nu biskopsämbetet för Stockholms katolska stift har sitt centrum och domkyrkan reser sig, låg på 1700-talet en klädesfabrik.(24) I den arbetade katoliker från Aachen, som längtade efter att utan hån och stort besvär få hämta kraft i det som var deras livs djupaste glädjekälla. Idag samlas där nya invandrargrupper av olika nationaliteter till gudstjänst och samvaro, uppbyggd kring samma tro.

Noter

1. Per Nyström: Stadsindustrins arbetare före 1800-talet, sid. 348.

2. Manufakturkontorets skrivelse till Handels- och manufakturdeputationen den 15.8.1743, Manufakturkontorets arkiv volym 124, Riksarkivet.

3. Eja Margrete Hirn: Katolikfaran i Sverige år 1742, Credo 1951, sid. 252.

4. Herman Levin: Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782, sid. 86.

5. J. W. Arnberg: Anteckningar om Frihetstidens politiska ekonomi, sid. 109.

6. Skrivelse den 10 november 1746 i Acta ecclesiastica, Handl. rör. främmande trosbekännare, Riksarkivet; kopia i Haus-, Hof- and Staatsarchiv, Wien.

7. Levin, sid. 95.

8. Arne Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781 I, sid. 66.

9. Levin, sid. 87.

10. Helmut Holzapfel: Ein polnischer Minorit als kaiserlicher Gesandtschaftspriester in Stockholm, sid. 186.

11. Kontrakt den 5.8.1743, Faszikel 43 och 44 GA Stockholm, Haus-, Hof- and Staatsarchiv, Wien.

12. Holzapfel, sid. 187.

13. Palmgvist, sid. 61.

14. Stiftelsebrev 1.9.1762 till ”Nordische Stiftung”, HHS Wien.

15. Levin, sid. 102.

16. Brev den 9 april 1762; HHS Wien; Levin, sid. 104.

17. Brev den 8 maj 1762, HHS Wien.

18. Yttrande den 13.7.1762 till konslikollegiuin, Acta Ecclesiastica, Handl. rör. främmande trosbekännare, Serie II:46, RA.

19. Stiftelsebrev, HHS Wien.

20. Skrivelse bifogad brev den 9.4.1762, HHS Wien.

21. Skrivelser den 16.1.1800 och 30.10.1800, Acta ecclesiastica. Serie, II:46, RA.

22. Arne Palmqvist: Die Lage Aachener Auswanderer nach Schweden, Zeitschrift des Aachener Geschichtsvereins 1954.

23. Memorial, original på franska och översättning i Eugeniaförsamlingens arkiv.

24. Fabriksägaren Päulis Malmgård blev biskopshus, se Hemmet och Helgedomen den 1.11.1930; Sven Kjellberg: Ull och ylle, sid. 461.

LITTERATUR:

J. W. Arnberg: Anteckningar lom Frihetstidens politiska ekonomi, Uppsala 1868.

P. Fiel och A. Serrière: Gustave III et la rentreé du catholicisme en Suède, Libr. Plon, Paris 1913.

Per Anders Fogelström: Vävarnas barn, med kommentarer och noter, Bonniers 1981.

Mila Hallman: Fabriken, fängelset och själavården, Varia 1908.

Eli F Heckscher: De svenska manufakturerna under 1700-talet, i Ekonomisk tidskrift 1937.

Eli F Heckscher: Svenskt arbete och liv, Bonniers 1957.

Eja Margrete Hirn: Katolikfaran i Sverige år 1742, Credo 1951.

Helmut Holzapfel: Ein polnischer Minorit als kaiserlicher Gesandtschaftspriester in Stockholm, 1973.

Sven T. Kjellberg: Ull och ylle, Lund 1943.

Herman Levin: Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782, Stockholm 1896.

Barbro Lindqvist: Ett uppförande oss till nöje, Signum 5/1984, och Katolska kyrkan i Sverige 1783-1833, Signum 7/1982.

Sven Nordmark: Ett minne som går, Hemmet och Helgedomen nov. 1930.

Per Nyström: Stadsindustrins arbetare före 1800-talet, Tidens förlag 1955.

Arne Palmqvist: Die Lage Aachener Auswanderer nach Schweden, i Zeitschrift des Aachener Geschichtsvereins 1954.

Arne Palmqvist: Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781, I och II, Uppsala 1954 och 1958.

Holger Rosman: Textilfabrikerna vid Barnängen, Stockholm 1929.

Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1917 sid. 91.

Richard Wehner: Jesuitorden i Norden, Cavefors 1983, och S:ta Eugenia kyrka 1837-1937, Ansgariusförlaget 1968.

Otryckta källor:

Handlingar i Eugeniaförsamlingens arkiv, Stockholm.

Faszikel 43 och 44 Gesandtschaftsarchiv Stockholm i Haus-, Hofund Staatsarchiv, Wien.

Acta Ecclesiastica, Handl. rör. främmande trosbekännare, och Manufakturkontorets arkiv i Riksarkivet, Stockholm.