av CARL-GÖRAN HEIDEGREN
Den tyske sociologen Hartmut Rosa har tidigare publicerat två digra luntor om social acceleration respektive resonans. Det förra begreppet syftar på att samtiden i hög grad präglas av att många saker försiggår i en allt snabbare takt, det senare begreppet på att vad som gör livet värt att leva i grund och botten är att vi står i kontakt med andra människor, med oss själva och världen. I det senare fallet handlar det om ett djärvt försök att argumentera för begreppet resonans som ett sociologiskt nyckelbegrepp. Den nya boken Det vi inte kan råda över är av betydligt blygsammare omfång, och kan närmast ses som ett försök till vidareutveckling av det senare begreppet.
Boken kretsar kring en grundkonflikt mellan önskan att förfoga över så mycket som möjligt och insikten att det är mycket i livet som vi just inte kan råda över. Å ena sidan har vi den för vår moderna värld så typiska önskan: att synliggöra – göra åtkomligt – behärska – nyttiggöra, å andra sidan resonans som ett sätt att relatera till världen: beröring (anrop) – egenaktivitet (svar) – anförvandling (ung. transformation) – oförfogbarhet. Termen anförvandling är en neologism som översättaren introducerar för att fånga upp det förhållandet att när vi verkligen berörs av något – en människa som vi träffar, ett bedårande landskap, ett skönklingande musikstycke – så gör detta något med oss, vi är inte längre samma människa som tidigare. Man talar om att ens liv har berikats genom mötet ifråga.
En viktig skillnad som Rosa laborerar med är den mellan nåbarhet och förfogbarhet. För att kunna beröras av någon eller något måste vi först etablera en kontakt, i annat fall råder kontaktlöshet och världen har förstummats. Men att etablera kontakt med är inte detsamma som att förfoga över. Rosa talar, möjligen lite dunkelt, om vad han kallar halvförfogbarhet. Kanske kan följande exempel belysa tanken: Vi vet i regel vad för slags musik som tilltalar oss och vi söker oss till denna. Men detta är ingen garanti för att beröringen infinner sig. Den musik som hittills alltid berett oss en sådan glädje kanske en dag inte längre talar till oss. Eller den Gud som vi länge talat med i vår bön kanske plötsligt en dag inte besvarar vårt anrop därför att relationen har förstummats. Resonans är något som aldrig kan framtvingas. Vi kan till exempel inte peka ut en viss medmänniska och säga att nu ska jag bli förälskad i honom eller henne. Tvärtom, förälskelsen är något som händer oss, och om den är äkta och djup också något som förvandlar oss.
Ett tema som Rosa avslutningsvis tar upp är det oförfogbaras återkomst i form av de ”monster” som vi själva framkallat. Världen står å ena sidan på det hela taget mer än någonsin till vårt förfogande, samtidigt som vår strävan efter förfogbarhet skapar nya former av oförfogbarhet. Det räcker med att tänka på när vår dator plötsligt börjar att uppträda på sätt som den inte ska, på sätt som går bortom vårt förstånd och handlag. Eller när vi blir inlåsta i vår egen bil därför att stöldskyddet av någon anledning aktiverats. Personligen har jag mer än en gång hamnat i föreläsningssalar där jag inte längre begriper hur man får ljus i lokalen. Rosa skiljer här mellan en principiell och en praktisk förfogbarhet. Det är på det senare planet som problemen oftast infinner sig. Strävan efter principiell förfogbarhet tenderar att generera former av praktisk oförfogbarhet. Som vår tids mest ödesdigra monster lyfter Rosa fram den radioaktiva strålningen, ett osynligt och skrämmande vidunder.
Det är svårt att läsa Rosas bok på annat sätt än som en plädering för att vi gör klokt i att acceptera att många saker endast är halvt förfogbara för oss, och att det alltid kommer att finnas saker som är både principiellt och praktiskt oförfogbara. Acceptera detta och du öppnar dig för möten med världen på sätt som kommer att anförvandla dig, som kommer att göra dig till en annan människa. Detta skulle till att börja med göra ditt eget liv bättre och i förlängningen även göra världen till en bättre plats att leva på. Att vara lyhörd för anrop från andra människor, för våra egna begär när de anropar oss, och för världen som gör intryck på oss, allt detta innebär ett mer av resonans. Och resonans är vad vi behöver och i hög grad lever av; detta är något som förfogbarhet och kontroll aldrig kan ersätta. Rosas bok är en sympatisk plädering för att leva ett mer ödmjukt liv – ett rikare liv. Detta är ingen lätt uppgift i en värld som mer än någonsin skriver förfogbarhet på sitt baner.
Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 44–46.