av LAPO LAPPIN
Martin Hägglunds Vårt enda liv består av två delar. Den första delen utgörs av en religionskritik, medan den andra består av en plädering för demokratisk socialism. Denna korta recension behandlar enbart den första delen.
Kärnan i Martin Hägglunds kritik är att religionen, med dess fokus på oändligheten, nedvärderar det ändliga. ”Att leva är att visa omsorg”, menar Hägglund. Omsorg, i sin tur, ”förutsätter att något kan gå fel”, att det man bryr sig om kan gå förlorat. Saker måste ta slut för att någonting över huvud taget ska vara meningsfullt. I himlen är därför ingen omsorg möjlig, enligt honom, eftersom inget längre kan gå förlorat. Detta innebär att ”evigt liv skulle därför inte vara ett liv”. Hägglund verkar för övrigt – kan man tillägga – anse att dessa ståndpunkter i vår tid, anno Domini 2021, är ”radikala”. Hägglund vill, i konstrast till kristendomens i hans ögon världsfrånvända andlighet, utforma en sekulär andlighet som handlar om att bry sig om världen, snarare än en himmel långt borta.
En märklig aspekt i Hägglunds resonemang är att han verkar ha en väldigt klar bild av hur denna himmel ser ut – betydligt mer än vad kanske någon enda kristen i historien har haft. Men vad som därigenom går förlorat är att det är en viktig poäng med alla skildringar av himlen att ingen vet precis vad detta lyckliga tillstånd innebär. Dante, som ofta citeras i boken, blir tvungen att mynta ett nytt begrepp för att beskriva just denna rörelse mot det himmelska livet, trasumanar. Och när han blir tvungen att definiera detta begrepp, skriver han att ”vad det betyder går inte att säga”. Det blir en minst sagt märklig dynamik, då nåden fullkomnar naturen utan att förstöra den, men hur detta egentligen kommer att se ut är dolt för oss. Det må visserligen vara en svår position att kritisera, eftersom dess exakta betydelse är luddig redan hos Dante. Men så ser tanken på evigheten ut i den kristna traditionen. Och utan ett entydigt grepp om hur det eviga livet förstås inom kristen teologi vilar hela Hägglunds argumentation på skakiga grunder.
I vilket fall som helst är uppmaningen i boken att läsaren ska förkasta (det som Hägglund uppfattar som) tanken på det eviga livet och i stället visa omsorg om ändliga ting i världen. I stället för en fiktiv oändlighet borde vi bry oss om människor, ”projekt”, ”institutioner”, upplevelser, ting. Det som saknas i resonemanget är någon som helst medvetenhet om att ändliga ting kan bli avgudar. Omsorg i sig är inte alltid bra. Vi bryr oss ofta mer om våra nya kaffebryggare än om massutrotning, om vårt fotbollslag än om hemlöshet. Omsorg kan, som Hägglund lyfter fram, riktas mot våra medmänniskor och mot mål som social rättvisa. Men den kan faktiskt också slå fel, och förvandla medel till mål, och därmed också mål till medel. Att skilja mellan viktiga och oviktiga ting hör till kärnan i det kristna andliga livet. Hägglund anklagar kristendomen för att inte påbjuda omsorg om medmänniskorna, eftersom den kristna tron ser Gud som det enda självändamålet. Men han bortser då från att kristendomen otvivelaktigt påbjuder just omsorg om medmänniskorna. Men även när det gäller andra människor behövs faktisk ett visst urskiljande: det finns både avgudadyrkan av den andre och en överdriven hänsyn till personens anseende. Att man bryr sig om något eller någon är inget tillräckligt villkor för att avgöra om omsorgen är bra.
Hägglunds oförmåga att skilja mellan sund och osund kärlek till världen leder ofrånkomligen till en romantisering av ångesten. ”Ångest”, skriver han, ”är ett villkor för varje form av ändligt liv”. Hägglund blir indignerad av Jesu ord om att inte bry sig om morgondagen. Till skillnad från liljor och fåglar har människor mycket att bekymra sig över, menar han. Det är kanske här den största skillnaden mellan kristen andlighet och Hägglunds sekulära andlighet finns. Ångesten är kanske en ofrånkomlig del av vårt fallna tillstånd – men den är långt ifrån en nödvändighet. Det rätta förhållningssättet till världen är inte ångest inför ting som vittrar bort, utan kärlek. I kärleken finns ingen ångest.
Hägglund verkar missförstå vad andlighet inom kristendomen innebär. Andligheten medför en sorts ”lätthet”. Man kan tänka på Gregorius den stores skildring av hur den heliga Scholastica flyger upp till himlen i form av en duva. Det skulle dock vara felaktigt att tolka denna lätthet som en flykt från världen, som Hägglund gör. Den helige Ignatius av Loyola skriver om ”indifferens”: när man inte enbart accepterar utan med en inre frihet omfamnar livets begränsningar. Det är ett bejakande, som i sin tur gör att man i valsituationer inte låter sig styras av egna preferenser utan intar en hållning av jämnmod gentemot ändliga bekymmer som hälsa eller sjukdom, hög eller låg status, fram- eller motgångar. Det är bara så man kan uppnå ett genuint engagemang för denna värld av den sort som Hägglund eftersträvar. Att (försöka) leva ett andligt liv i kristen bemärkelse innebär att man bryr sig om det som verkligen behövs, det som verkligen betyder något. För att parafrasera Jesu ord i Lukasevangeliet: Martin gör sig bekymmer och oroar sig för mycket, fast bara en sak behövs.
Lapo Lappin är fil. stud. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 46–47.