av JOANNA ENGSTEDT
Karin Liljequist gör författardebut med boken Kastanjer och rökelse. Hon anger inte själv vilket syfte hon hade när hon skrev boken, men resultatet är ett axplock av historiska faktauppgifter och berättelser om katolskt skolliv kring S:t Eriks katolska domkyrka på söder i Stockholm. Fokus ligger på de olika skolformer som skolsystrarna av Notre Dame drev, och eftersom författarinnan själv gick i S:t Eriks katolska skola på Medborgarplatsen, ägnas störst utrymme åt intervjuer, berättelser och minnen kring denna period i skolans historia.
Efter reformationen har det funnits katolskt skolliv sedan 1780-talet i Stockholm, och vid Medborgarplatsen sedan mitten av 1800-talet, då ett pojkhem inrättades vid S:t Eriks katolska kyrka (sedermera stiftets domkyrka). Skolsystrarna tog över detta pojkhem från Elisabethsystrarna år 1932, då det skulle göras om till en öppen skola. De öppnade även flickinternatet Maria Regina i Nacka. I dag är inga av skolsystrarna verksamma i S:t Eriks katolska skola, som flyttade till i Enskede år 1967.
Liljequist har gjort ett gediget jobb då hon dokumenterat den katolska skolhistorien i Stockholm. Hon har samlat ett rikt bildmaterial, intervjuat 17 elever från de tidigare skolformerna och tagit del av en av skolsystrarnas minnen inför publikationen. Hon återger även de tyska skolsystrarnas dagboksanteckningar, brev, arkivmaterial och annat publicerat och opublicerat material. Manus har faktagranskats av Kjell Blückert, Lars Hallberg och Yvonne Maria Werner. Genom dagboksanteckningarna kan läsaren (i översättning) höra systrarnas egna röster som berättar något av hur de såg på sitt uppdrag och hur de upplevde situationen i det nya landet.
Författaren ger en kort överblick över samtidens politiska uppfattning, myndighetspersoners omdömen av skolan, den dåvarande skolsituationen på söder och den katolska skolans byggnader. Hon gör ibland beskrivningar och ibland personliga porträtt av systrar, biskopar, präster och elever, utan att gå på djupet, analysera eller dra för många slutsatser. Det skulle inte vara rättvist mot det material som går att finna och på det urval som hon själv gjort. Läsaren kan lätt själv dra egna slutsatser. Bokens språk är lättbegripligt och innehållet trovärdigt.
Som författare har Liljequist dock satt sig i en knepig position där hon behöver balansera mellan två perspektiv: att göra en allmän historisk dokumentation och att återge sina egna personliga upplevelser som elev i skolan. Boken svarar alltså inte på en uttrycklig historisk frågeställning, utan liknar mer en minnesbok. Oavsett, kan vi se att ”historien är aldrig svart eller vit, det finns många nyanser på den skalan och alltid en framsida och baksida”, som en annan elev uttrycker sig. Om människor kan man alltid ha många åsikter, men i detta fall tror jag att författaren vill sätta folks åsikter i ett perspektiv som sätter de omnämnda personerna i ett sammanhang som vi kanske har glömt eller inte visste om.
Det boken gav mig mest personligen, som även jag är en gammal elev vid skolan i Enskede, var porträttet av syster Miriam. Detta avslutas med att säga att hennes anteckningar och dagböcker bränts. Vilken förlust! De verkar ha varit en guldgruva.
Läsningen kan bjuda på några överraskningar, men tydligt är nog att vi människor, oavsett tro, ibland lyckas med det vi avser göra och ibland inte. Vi gör vårt bästa, och detta är gott nog ibland, och ibland inte.
Joanna Engstedt är fil. mag. i humaniora, samt tidigare elev vid S:t Eriks katolska skola.
Ur Signum nr 2/2021, s. 48–49.