av ELISABETH ALDÉN
Sedan förra våren är det inte längre en självklarhet för de troende att kunna samlas till gudstjänst. Men bönen fortsätter att pulsera i kyrkan dag och natt oavsett hur pandemin påverkar oss. När de vanliga trosuttrycken begränsas kan vi ta emot det som en möjlighet att pröva nya – eller återupptäcka gamla – böneformer. Guds ord finns alltid där för oss.
En bönetradition som stått sig genom århundradena är tidegärden, som präster och klosterfolk är förpliktade att be, men som verkligen är en böneform given till hela Guds folk. Detta förtydligades när Andra Vatikankonciliet anpassade den för vår tids behov. Stommen i tidegärden är Psaltarens psalmer och i mars 2001 inledde påven Johannes Paulus II en lång rad katekeser som handlar om de psaltarpsalmer och cantica (bibliska sånger) som förekommer i de främsta tidebönerna: morgonbönen laudes och kvällsbönen vesper. Med dessa katekeser ville han ”uppmuntra och hjälpa alla att be med samma ord som Jesus använde och som har använts i tusentals år i Israels och i kyrkans bön”. Vid sin död 2005 hade han kommenterat alla de psalmer och cantica som hör till laudes och kommit en bit in på vesperns texter. Benedictus XVI fortsatte denna serie som avslutades i februari 2006.
Påvens Johannes Paulus II kommentarer till laudestexterna gavs ut 2004 av Bokförlaget Catholica i översättning av Olle Brandt och med titeln I gryningen söker jag dig. Den bok som denna recension avser är både en nyutgåva av materialet från 2004 och en första utgivning av katekeserna med kommentarer till vesperns psalmer och cantica.
I en inledning förklarar översättaren ramen för katekesernas tillkomst. Förordet (samma som i boken från 2004) av Anders Piltz är en god introduktion till bön med Psaltarens psalmer och motiverar varför ”tidebönen är den absolut bästa metoden att göra sig förtrogen med Guds eget ord”. Psalmernas olika betydelseskikt upptäcker man efter hand, och ”när man väl har gjort sig förtrogen med Psaltaren visar den sin bärande kraft”.
I sina katekeser följer Johannes Paulus den fördelning av psalmer och cantica för fyra veckor som finns i det romerska breviariet. Denna ordning bibehålls i boken som därför med fördel kan läsas tillsammans med Kyrkans Dagliga Bön och med den nyutgåva som ska tryckas med namnet Timmarnas liturgi. Några psalmer, till exempel psalm 51 som bes varje fredag, kommenteras flera gånger då olika aspekter lyfts fram. Tack vare ett register går det lätt att hitta de olika psalmerna om man föredrar en annan ordning. Av Psaltarens 150 psalmer kommenteras 82. Till det kommer 26 gammaltestamentliga och 10 nytestamentliga cantica.
Varje psalm eller canticum ägnas ungefär två sidor, alltså en relativt kort text som påven muntligt förmedlat till de troende vid onsdagsaudienserna. Just att texterna är talade ord märks ibland i språkdräkten, till exempel i upprepningar. Texterna är väl avvägda; lättillgängliga med variation i framställningen. En genomläsning från pärm till pärm upplevs inte som tjatig. Till varje psalm/canticum ges en bakgrund om dess historiska sammanhang, ställning i judisk tradition och kristologiska tolkningar. Påven förklarar också dess plats i Psaltaren, textens disposition och varför den bes i laudes/vesper. Ibland ges förklaringar av hebreiska ord och hänvisningar till andra bibelställen för den fortsatta reflexionen. Här förklaras också varför en psalm förbinds med en viss dag eller tid i kyrkoåret och linjer dras till andra texter i liturgin såsom hymnerna Te Deum och Vexilla regis.
I sin inledning säger Johannes Paulus att vi får hjälp av bibelvetenskapen för att förstå texterna, men ”tillsammans skall vi följa traditionens skola, och framför allt skall vi lyssna till kyrkofäderna”. Och detta infrias verkligen. I stort sett varje kommentar landar i ett citat från någon av kyrkofäderna eller någon annan trosförmedlare från framför allt kyrkans första århundraden. Ofta citeras Augustinus, Origenes och Ambrosius, men man får också stifta bekantskap med mindre kända såsom Barsanufius av Gaza och martyren Euplos. Korta biografiska fakta sätter in dem i kyrkohistorien. Utgivarna har valt att ange källorna för vissa citat, men inte för dem som hämtats ur moderna italienska översättningar. Det hade varit värdefullt med hänvisningar till svenska utgåvor där så är möjligt, till hjälp för den som vill läsa mer. Några få gånger använder sig påven av nutida teologer. Oftast nämns de inte vid namn, men i fotnoter anges vem som åsyftas. Genom katekeserna vill påven förmedla kunskap om bibeltexterna, men än mer ge en ingång till åhöraren att själv be dem. Det blir tydligt när han flertalet gånger använder uttryck som ”vår meditation” och ”vår reflexion”.
Denna bok är en guldgruva för både vana tidegärdsbedjare och dem som nyligen upptäckt Psaltaren som bönbok, men tyvärr haltar läsupplevelsen av två skäl.
Den svenska översättningen hade behövt finslipas, då det ibland är svårt att förstå vad som menas. En större variation i ordförrådet kunde ha gjort texten mer nyanserad, eftersom samma ord upprepas flera gånger i meningarna efter varandra, vilket inte är fallet i det italienska originalet. Alltför ofta brukas citationstecken, ibland för enstaka ord, vilket gör läsningen hackig. På några ställen blir det oklart vilken psalm som åsyftas, då påvarna anger deras numrering enligt Vulgata. Här finns även ett citat av Johannes Cassiodorus som i den svenska översättningen felaktigt tillskrivs Johannes Cassianus.
Dessutom frågar jag mig om denna bok alls har blivit korrekturläst, därför att det finns alltför många, visserligen små, men dock irriterande tryckfel, särskilt i texterna om vespers psalmer. En del har följt med från den tidigare utgåvan; åtskilliga andra har tillkommit. Det handlar om uteblivna eller för många mellanslag, bokstäver som fallit bort eller kastats om, inkonsekvens när det gäller versaler och hänvisningar till parallellställen för att nämna några.
Allt detta får mig att undra om boken är ett hastverk. Det goda initiativet att ge ut påvarnas innehållsrika katekeser för en svensk läsekrets är berömvärt. Men texterna borde ha kunnat ges ut i en mer omsorgsfullt gjord förpackning. En bok av detta slag ska gärna bli en följeslagare under längre tid, en bok att återvända till, en källa att ösa ur. Jag rekommenderar därför gärna boken till dem som vill fördjupa sig i psalmerna, men för den som har svårt att stå ut med korrekturfel är det bäst att vänta till nästa utgåva, som jag hoppas kommer.
Elisabeth Aldén är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 2/2021, s. 49–51.