av JOHN SJÖGREN
Mycket av den andliga resa som människolivet innebär skulle kunna beskrivas i termer av glömska, uppvaknande och hemkomst. Vi bär inom oss en halvt undanträngd identitet, ett nästan bortglömt minne av vilka vi innerst inne är. Ibland är det som om vi vaknar upp ur vår slummer, minnet väcks till liv och vi kommer hem till oss själva. Plötsligt, i en omedelbar insikt, vet vi vilka vi är: pilgrimer på vandring genom en brusten värld, på väg mot vårt förlorade men ursprungliga hemland.
I Hermann Hesses ljuvliga lilla kortroman från 1932 har detta själens hemland fått ett namn: Österlandet. I Österlandsfärden får vi genom berättaren H. H., ännu ett i raden av alter egon i Hesses litterära universum, ta del av den färd mot Österns andliga riken som ett hemlighetsfullt sällskap, en Orden av särskilt invigda, ger sig ut på strax efter 1900-talets första stora krig. Målet kallas förvisso Östern, men platsen finns knappast utmärkt på någon karta. H. H. förklarar: ”vårt mål var ju inte bara Österlandet, eller snarare: vårt Österland var ju inte bara ett land och ett geografiskt begrepp, utan det var själens och ungdomens hemort, det som var överallt och ingenstans, sammansmältningen av alla tidsåldrar.” H. H. citerar också Novalis, romantikens store diktare som var en av Hesses mest älskade själsfränder: ”Vart är vi då på väg? Ständigt hemåt.”
Eftersom resan alltså tycks utspela sig oberoende av tidens och rummets lagar är det inte förvånande att det i resesällskapet finns såväl levande som döda, verkliga som fiktiva gestalter. Paul Klee finns med på resan, likaså Sancho Panza. Det märkliga sällskapet räknar medlemmar som Platon, Albertus Magnus och Tristram Shandy. Med på resan finns också några av Hesses egna litterära skapelser: den vise färjkarlen från Siddhartha (1922), målaren Klingsor från novellen med samma namn och den mystiske saxofonisten Pablo från Stäppvargen (1927).
Det är i detta sällskap av konstnärer, skönhetsdyrkare och andligt visa som H. H. hör hemma. Men i romanens nu har han förlorat kontakten med sällskapet. Under resans gång inträffar nämligen en incident som till stora delar splittrar ordensgemenskapen och som blir början på berättarens avfall. Det är när den ödmjukt lekfulle tjänaren Leo, som sedan visar sig vara Ordens stormästare, plötsligt försvinner som förvirring och tvivel uppstår.
I bokens nu har färden som sällskapet gav sig ut på blivit ett suddigt minne som H. H. försöker rekonstruera. Han har, genom förlusten av kontakten med Orden, glömt sitt sanna jag. Glömskan är starkt tematiserad i romanen. ”Näst begäret efter upplevelser har människan kanske inget starkare begär än efter glömska”, heter det. Det gäller individen. Och historien. Denna glömska som H. H. fallit in i ger honom en känsla av att ha svikit. Både sig själv och Orden. Men så uppstår oväntat en ny kontakt med sällskapet och en möjlighet till uppvaknande, hemkomst, dom och frälsning erbjuds H. H.
Österlandsfärden lyfts sällan fram som något av Hermann Hesses främsta verk. Den har hamnat lite i skuggan av Glaspärlespelet (1943), vilket inte är så underligt då berättelsen om den esoteriska Orden tematiskt förebådar mycket av det som skulle komma att utvecklas i Hesses stora magnum opus tio år senare. Därför är det extra roligt att det lilla men ambitiösa förlaget Bakhåll i sin Hesse-satsning (de har nu gett ut flera nyöversättningar ur författarens rika produktion) valt att ge ut just Österlandsfärden. För det är en fantastisk bok i egen rätt.
I Österlandsfärden strålar flera av de bärande motiven i Hesses författarskap samman och gestaltas i märkvärdig och koncentrerad form. Ur en katolsk synvinkel är skildringen av romanens viktigaste figur, den saktmodige Leo, extra intressant. Till denna gestalt är det uppenbart, vilket också översättaren Bengt Samuelson konstaterar i sitt efterord, att Hesse hämtat inspiration från den helige Franciskus av Assisi. Ett helgon som betydde mycket för Hesse personligen. Leo kan, om inte predika, så åtminstone tala med fåglarna. Den vilda vargen, en välbekant symbol för alla Hesse-läsare, kan Leo likt Franciskus utan problem tämja och resonera med.
Hermann Hesse har kommit att betyda mycket för ständigt nya generationer av framför allt unga läsare. Så även för undertecknad. Det kan vara riskabelt att återvända till de författare och konstnärskap som betytt mycket för en i ungdomen. Risken är att man blir besviken, att man upptäcker en bild- och tankevärld som inte längre tilltalar en, som man kanske rent av vuxit ifrån. Så är dock inte fallet med Hesse. Att än en gång vandra med H. H. mot Österns på samma gång förlorade och förlovade land ger, åtminstone den här läsaren, en känsla av att komma hem till sig själv. Och kanske är det den stora konstens främsta uppgift: att få oss att minnas vilka vi innerst inne är.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 3/2021, s. 61–63.