av JENNY LINDBERG
Cecilia Pettersson är fil. dr i litteraturvetenskap och verksam vid Göteborgs universitet. De senaste tio åren har hennes forskning kretsat kring biblioterapi, som är en etablerad terapiform i flera andra länder men som inte har haft något egentligt genomslag ännu i Sverige. Biblioterapi går ut på att läsning av skönlitterära böcker kan användas som terapi för patienter med psykisk ohälsa men även för andra tillstånd, med målet att öka välbefinnandet och därmed bidra till läkning. I nästan alla kulturer under historiens lopp har det funnits ett samband mellan läsning av texter och frambringande av hälsa och välbefinnande, men biblioterapi som begrepp har vuxit fram först under 1900-talet. Det finns olika teorier om på vilket sätt läsning av skönlitteratur kan hävdas bidra till ökad hälsa. Författaren tar upp några av dem: identifikation med någon upplevelse som skildras i litteraturen, perspektivskapande och nyorientering, eskapism eller självförglömmelse, den positiva upplevelsen av social samvaro vid läsecirklar samt att läsningen i sig kan vara avkopplande och lustfylld. Läsning bidrar dessutom till tillfällig distraktion från det lidande som i vanliga fall präglar den sjukes tillvaro och ger därmed energi att hantera situationen.
Författaren lyfter fram risken med en alltför snäv definition av biblioterapi, exempelvis genom att foga in den i den psykoanalytiska skolan med krav på terapeutisk kompetens, eller att ha för strikta kriterier på vilken typ av litteratur som ska användas och vilken metod som ska tillämpas. I stället menar författaren att man bör koncentrera sig på de individuella användarnas behov och erfarenheter av biblioterapi.
Författaren pendlar något mellan ett kvalitativt vetenskapligt resonemang och stycken som man skulle förvänta sig kanske bättre förmedlas muntligt vid en föreläsning, med detaljer avseende praktiska upplägg samt problem som har uppstått på grupp- och individnivå vid genomförandet av exempelvis läsecirklar. Den rikliga ordvolymen och de noggranna beskrivningarna tydliggör författarens uppskattning av biblioterapi men skulle nog svårligen övertyga en kritisk läsare från den medicinska vetenskapen. I boken läser vi att det just är krocken mellan det naturvetenskapliga evidenstänkandet och de kvalitativa aspekter som biblioterapi bygger på som utgör ett av de största problemen för att implementera biblioterapi i nutida svensk medicinsk praxis, något som enligt författaren förstärks genom den politiska styrningen av sjukvården.
Biblioterapi i form av en självvald aktivitet som bidrar till välbefinnande och bearbetning av svåra upplevelser kräver inte läkarordination varvid man kringgår detta problem. Men författaren uttrycker en förhoppning om att biblioterapi dessutom ska erkännas medicinskt och integreras i svensk sjukvård som en komplementär behandling vid psykisk ohälsa och som stöd vid andra sjukdoms- och konvalescenstillstånd. En allmänt hållen uppmaning som den som lyfts fram i boken kommer dock med största sannolikhet misslyckas med att överbrygga problemet med att den evidensbaserade sjukvården inte accepterar komplementära behandlingar som inte bygger på vetenskaplig (kvantitativ) evidens. Här hade det varit intressant att höra författarens åsikter om hur detta problem skulle kunna övervinnas, utöver att det skulle krävas en påverkan på den politiska styrningen. Att det kan krävas nya vetenskapliga metoder tas också upp av författaren, utan att dessa närmare specificeras.
Författaren föreslår att biblioterapi ska vidgas till att inkludera fler samtalsmodeller för att möta individers behov på olika sätt. Det är förstås bra att använda sig av ett personcentrerat arbetssätt för att därigenom hjälpa så många individer som möjligt men jag ser även en risk med detta. Det skulle kunna bidra till avgränsningsproblem, något som knappast skulle bidra till ökad acceptans i en evidensbaserad verksamhet. Att använda ett begrepp som biblioterapi och få det accepterat som terapiform måste ju med nödvändighet innebära något utöver att vem som helst kan välja att läsa vad som helst och att detta generellt kan bidra till ett ökat välmående.
Biblioterapin behöver stå för bevisbördan inför den medicinska vetenskapen och visa på mätbara effekter av läsning, något som lättare skulle accepteras i svensk sjukvård. Den nutida medicinska vetenskapen behöver också vidgas till att inkludera kvalitativa metoder och aspekter av sjukdom och behandlingar, vilket är fallet exempelvis inom omvårdnadsforskning. På så sätt skulle enligt min mening klyftan kunna överbryggas från båda hållen. Mer konkreta förslag från författaren på hur biblioterapi skulle kunna få ett större genomslag hade gett boken en extra dimension. Denna brist till trots så är boken läsvärd i allmänbildande syfte eftersom den ger en god introduktion till biblioterapi i såväl historisk som vetenskaplig kontext. Den ger också många goda råd av praktisk karaktär till dem som planerar att bedriva någon form av biblioterapi riktad till allmänheten eller till specifika grupper av individer.
Jenny Lindberg är överläkare i internmedicin och specialistläkare i njurmedicin, Skånes universitetssjukhus. Doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 60–61.