av STIG OLSSON
Denna nyutkommna bok, The Anthropocene, A Multidisciplinary Approach, kräver mycket av sina läsare; först uppmärksamhet och sedan eftertanke. Det svåra i den finns på två plan, ett intellektuellt och ett existentiellt. Den intellektuella utmaningen handlar främst om att kunna sortera upp och hålla reda på fakta från olika kunskapsområden. De tre författarna, J. A. Thomas, M. Williams & J. Zalasiewicz, kommer från tre skilda discipliner: en historiker, en paleobiolog och en paleontolog. De ger tre olika tidsperspektiv.
Paleontologen inleder med jordens och livets långa historia, alltså de kemisk-fysiska omvandlingar, som vår planet genomgått under de senaste 4,2 miljarder åren, och den roll biosfären spelat och fortfarande spelar i dessa processer. Sedan tar paleobiologen över och perspektivet krymps ner till några få miljoner år; vi vistas då i pleistocen och holocen, omvärldsförhållandena är rimligt stabila och flockar av släktet Homo strosar runt på savannerna i Östafrika; det är lite torrt där men för det mesta går det an. I bokens avslutande kapitel befinner vi oss i antropocen, i vår egen 70-åriga efterkrigshistoria, en storslagen epok, då vi satsat alla kort på fortsatt tillväxt av vårt materiella välbefinnande.
En svårighet i boken handlar alltså om att hålla ihop dessa disparata fakta med dess skilda tidshorisonter; det är en utmaning men med lite flit och envishet går det. Den andra svårigheten, och det verkligt krävande i boken, är att ta till sig det budskap den förmedlar: att vi faktiskt står vid ett skilje, att här i antropocen delar sig vägen. Vi har att välja.
Det stora som hänt under dessa 70 efterkrigsår kan sammanfattas i några få punkter: snabb befolkningstillväxt, globaliserad ekonomi, accelererad ekonomisk tillväxt, intensifierad industrialisering driven av lättåtkomlig fossil energi, ökat välstånd för en stor del av jordens befolkning, fortsatt armod för hundratals miljoner människor, växande klyftor mellan de besuttna och de obesuttna, en snabb ökning av mängden avfall från industri och konsumtion, avverkade skogar, sinande vattentäkter, minskande fiskebestånd, eroderande jordar …
Kort sagt: vi lägger beslag på allt större delar av jordens resurser och närmar oss raskt dess kritiska gränser. Grunden för de relativt stabila förhållanden, som rådde under holocen, håller på att rubbas. Vi har av oförsiktighet gripit in i Systemet Jordens vitala flöden. De samlade effekterna av vår expanderande förbrukning under antropocen har medfört ökad instabilitet. Här finns gränser som inte bör överskridas. Problemet är bara att det inte i förväg går att säga exakt var de gränserna går; det upptäcker vi först i efterhand.
Bokens budskap är alltså: Om vi under ytterligare några årtionden vill fortsätta samma accelererande tillväxt som under de senaste decennierna, är risken överhängande att antropocen är inledningen på en stor oreda. Men om vi bromsar in, ställer om samhällen och ekonomier under ordnade former, finns fortfarande en möjlighet att undgå de värsta scenarierna.
Här gör författarna en viktig markering, som det är nödvändigt att ta fasta på. Vi lever ju nu i en tid av undergångsvisioner; apokalyptiska fantasier tycks sälja bra. Men vad är de värsta katastrofer som vi kan åstadkomma? Utplåna allt liv på jorden? Ingalunda! Det är långt bortom vår förmåga. För det är vi alldeles för klena. Utlösa en ny massförintelsevåg på planeten? Det är förmodligen möjligt! Fem sådana vågor har ju tidigare svept fram och efter en sådan våg kan det ta hundratusentals eller miljoner år innan nya biologiska arter har skapat sig sina nya biotoper. Utplåna människan som biologisk art? Tveksamt, men förmodligen kan vi det inte. Även i ett värsta scenario skulle nog små grupper av människor skapa sig biotoper, där de kunde dra sig fram. Antropocens värsta scenario är att vi nu raserar den människovärld, de samhällen, den civilisation människor byggt under årtusenden.
Det handlar alltså inte om dramatiska naturkatastrofer, som gör sig bra på film, utan om att vi ofrivilligt, obetänksamt har gått in i en epok av tilltagande knapphet och inte vet hur vi skall agera i det läget.
Och det är just detta budskap som är så svårt att riktigt fatta: det stabila holocen är avslutat, vi befinner oss i antropocen, den goda tiden av växande välstånd är över. Nu väntar oss annat.
Nästan alla böcker om antropocen brukar sluta med några förslag om hur vi skall ta oss ur det dilemma vi försatt oss i. Förslag som kan vara mer eller mindre käcka, fantasifulla. Också författarna till The Anthropocene vill peka ut en väg som undviker värsta scenarier. Mycket summariskt kan deras tankegång sammanfattas så här:
Utgångsläget är en växande befolkning på jorden och dess växande behov, krympande globala resurser och en allt djupare klyfta mellan fattiga och rika. Det är alltså nödvändigt att skära ner på mänsklig förbrukning och konsumtion av jordens tillgångar. Men vilka skall ta den nedskärningen? De som lever i välstånd eller i armod?
Nu finns i den rika världen ett växande miljömedvetande; vi sorterar ju våra sopor, undviker engångsförpackningar om det går (vilket det sällan gör), tar inte bilen i onödan, flyger inte så ofta till Thailand på semester. Visst, allt det där är bra, det är nödvändigt, men det räcker inte!
Och så finns i dag ett stort sug efter förbättringar av tekniken, av klimatsmarta lösningar. Utmärkt! Alla sådana lösningar behövs, de är nödvändiga – men de räcker inte!
Författarna hävdar med eftertryck (och jag är benägen att hålla med) att det krävs mer och annat. Det krävs en djupgående omvandling av våra samhällen, för att vi skall kunna ta på oss bördan av ett krympande välstånd. Det krävs rättvisa inom stater och mellan stater. Det krävs förpliktande och rättvisa internationella överenskommelser, styrda av insikten att problemet är globalt och att det kan lösas endast i samförstånd. Och för att allt detta skall bli möjligt krävs en anda av tillit på lokal, regional och global nivå. Utan tillit går det inte.
Det är bokens svåra budskap: utan tillit går det inte. Utan tillit kan våra samhällen inte bestå. Utan tillit finns över huvud taget inget ”vi”, som skulle kunna välja att agera på det ena eller andra sättet. Vi finns inte utan tillit. Och detta sagt i samhällsklimat av växande misstro, där också sanningarna blivit marknadsanpassade.
På savannerna i Östafrika för 200 000 år sedan hände det ibland att regnen uteblev; det innebar kärvare tider och ställde till det för de flockar av Homo, som livnärde sig där. Men i några grupper, där man lärt sig att samarbeta, att hjälpas åt, där gick det hyfsat; de tog sig vidare. Men för att samarbete skall vara möjligt krävs tillit. Utan tillit går det inte. Och då, för 200 000 år sedan utvecklade våra förmödrar sin förmåga till tillit och deras avkomma tog sig vidare. Men utan tillit finns inte vi.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 3/2021, s. 58–59.