av STEN HIDAL
Inom Svenska kyrkan finns flera bönegemenskaper, som i sin uppbyggnad har hämtat inspiration från ordenslivets tredje orden. Ofta är dessa stiftsanknutna, men inte alla. En av de äldsta och största är Societas Sanctæ Birgittæ (SSB), som i fjol firade sitt hundraårsjubileum. Det skedde av pandemiskäl i en återhållsam form, men den festskrift som nu föreligger är desto ståtligare. Den har ett betydande allmänt intresse.
På 500 sidor målas upp ett brett panorama över svenskt kyrkoliv under 1900-talet. Av naturliga skäl ägnas mest utrymme åt högkyrklighetens framväxt och dess konsolidering i olika grupper och gemenskaper. Mest av kyrkohistoriskt intresse finns i Oloph Bexells artikel ”SSB genom hundra år”, ett bidrag som i sin detaljrikedom är en monografi i sig. Här beskrivs SSB:s bakgrund i olika förelöpare. Mycket har varit känt tidigare, inte minst genom Bengt Ingmar Kilströms bok Högkyrkligheten i Sverige och Finland under 1900-talet (1990), men här preciseras och korrigeras den på flera punkter. Värdefullt är att flera bidrag i SSB-boken reducerar Nathan Söderbloms insats i samband med grundandet. Det har tidigare gjorts för mycket av detta. Han var ingalunda fientlig mot bildandet av SSB men tycks ha hållit sig periferin.
Av de 25 bidragen kan långtifrån alla här lyftas fram, men de ger tillsammans en god bild av SSB:s historia. Det har funnits motsättningar, särskilt i början när inriktningen kanske inte var helt klar, tider av expansion och tillförsikt, men också av motgångar och ovisshet inför framtiden. Det problem som brukar häfta vid samlingsvolymer av detta slag, nämligen upprepningar, lyser i stort sett med sin frånvaro. Vissa är nödvändiga, men genom att författarna i flera fall hänvisar till andra bidrag, uppnås en hög grad av enhetlighet. Det förberedelsearbete i form av seminarier som har föregått, har varit grundligt. I volymens slut finns noterna samlade, dessutom regulan och – vilket är värdefullt – en förteckning över befattningshavare under hundra år.
Det namn som enligt registret möter flest gånger är, inte oväntat, grevinnan Mary von Rosen. Hon och hennes make Erik von Rosen tillhörde grundarna och de betydde mycket för att göra SSB känt och accepterat, inte minst inom den miljö där de hörde hemma. Mary von Rosen var moder superior 1920–1962. Hon måste ha haft en stark personlighet och gjort ett outplånligt intryck på många av dem som hon träffade. Detsamma gäller prästen Herman Hedberg, som under sina tjugo år som kaplan präglade den liturgiska tradition som utmärker SSB.
En artikel av Per Ström låter oss vara med om en rundvandring i SSB:s förråd. Den är rikhaltigt illustrerad med färgbilder och visar den nästan häpnadsväckande rikedom på liturgiska plagg och utensilier som SSB samlat på sig under årens lopp. Över huvud gäller att boken är föredömligt rikt illustrerad, vilket också har bidragit till dess omfång.
Ett intressant bidrag är Fredrik Santell, ”SSB:s medlemmar under ett sekel”. Här görs ett försök att ge en demografisk bild av SSB:s medlemskader under hundra år. Jag skriver med avsikt ”försök”, ty som författaren framhåller finns det här källkritiska problem som skapar svårigheter. Klart är att SSB under hela sin historia har haft tyngdpunkten i Mellansverige. Artikeln illustreras av tabeller, där dock ett misstag måste ha inträffat när Lund, Malmö och Osby räknas till Västerås stift.
En anknytning till Vadstena har även Birgittastiftelsen, som har till uppgift att vårda och bevara de minnen av heliga Birgitta som finns i staden. Föreningens ordförande, ambassadör Fredrik Vahlquist, beskriver föreningens verksamhet och dess relation till SSB.
Gunilla Gren-Eklund tar i artikeln ”Hundra år av gemenskap” upp gemenskapsbegreppet och hur det har utvecklats och manifesterats under årens gång. Med sina 38 sidor hör detta läsvärda bidrag till ett av de längsta. Givande är de citat från tidningsartiklar som visar hur SSB:s sammankomster har uppfattats av utomstående. I arkivet tycks finnas mycket att ösa ur, det lär innehålla cirka 100 000 brev.
Ekumeniska utblickar saknas ingalunda i boken. I sin artikel ”Birgitta och vår kyrka. Ekumeniska strävanden” ger Jakob Tronêt tänkvärda synpunkter på ämnet. Härtill kan dock vissa kritiska synpunkter anmäla sig. I artikelns början heter det: ”Att låta den heliga Birgitta ge namn åt en svenskkyrklig bönegemenskap uttrycker bara genom valet av namn att Svenska kyrkan inte enkelt kan beskrivas som en luthersk kyrka som uppstod vid 1500-talets reformation.” Men själva namnvalet kan väl endast uttrycka en önskan hos namngivaren att så skall vara fallet? Det krävs mycket av arbete för att uppvisa att kontinuiteten är starkare än diskontinuiteten.
Ett älskat uttryck inom SSB som återkommer i många av bidragen och står i regulans preambel är ”Birgittas och vår kyrka”. Också inför denna, på Nathan Söderblom återgående, formulering kan man anlägga synpunkter. Ur katolsk synpunkt skulle ”Birgittas kyrka och vår kyrka” ha varit att föredra. Då betonas inte kontinuiteten alltför starkt. Ty visst finns det en kontinuitet, men den kan inte huvudsakligen förläggas till yttre fenomen som kyrkobyggnader, skrudar och liturgi. Det är dock lärans kontinuitet som är avgörande, och där kan man undra över vad helgonet skulle ha sagt om Svenska kyrkans praxis när det gäller ämbete och äktenskap – för att endast ta några exempel.
Hur som helst är det ur katolsk synpunkt något att vara glad och tacksam över, att det finns kretsar inom Svenska kyrkan som inte utan vidare accepterar allt som är gångbart i tiden. De behöver allt stöd de kan få, och denna festvolym ger riklig information om en stor och viktig gemenskap.
Inför framtiden kan man dock undra. I sitt bidrag ”Min väg från SSB till birgittasyster” skriver sr Birgitta OSsS om hur hon upplevt den stora processionen i samband med generalkapitlet på senare år: ”Systrarnas rad tycks tämligen oförändrad i längd, medan lekbrödernas har tilltagit markant och prästdelen minskat och åldrats.” Bilden bekräftas av ett gruppfoto från generalkapitlet 2019, som närmast ger intryck av en sommarutflykt från ett äldreboende.
Håller SSB på att komma in i vad birgittinerna i Vadstena upplevde på 1590-talet? Till sist fanns endast en prästerlig broder kvar. Låt oss hoppas att detta inte sker. SSB har en alltför viktig uppgift.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 56–57.