av HANS NILSSON
I början av förra seklet utmanades kyrkorna i vårt land av det nya ”moderna” samhälle som växte fram i spåren av den ekonomiska utvecklingen, demokratirörelserna och nya medicinska och vetenskapliga landvinningar. Inom kyrkorna växte olika förnyelserörelser fram som svar på den tidens utmaningar. En av de rörelser som hade sina källor där var Rörelsen i stillhet och kraft, som senare blev S:t Lukasstiftelsen. Ingvar Bengtsson har skrivit en omfattande och utförlig organisationsbiografi inför rörelsens 80-årsjubileum 2019. Genom några av rörelsens förgrundsgestalter och deras biografier tecknar han hur rörelsen växer till en tydlig organisation och hur relationen till både samhället och kyrkorna utvecklas under nästan ett sekel. Jag uppfattar att S:t Lukas delar liknande erfarenheter med flera andra idéburna rörelser från den tiden, vilket gör biografin intressant även ur ett mer allmänt perspektiv.
Författaren är teol. dr i kyrkohistoria, stiftsprost em., psykoterapeut och medarbetare inom S:t Lukas på olika nivåer, och är förstås väl insatt i den kyrkliga själavårdens historia och S:t Lukas utveckling. Fokus i framställningen förutom på personteckningarna ligger på riksorganisationens utveckling och själavårdsfortbildningarna. Jag börjar med att lyfta fram några spår från rörelsens initialskede, för att sedan belysa dilemmat som uppstår mellan själavårds- och psykoterapiverksamheterna.
I bokens första del beskriver författaren rörelsens framväxt och källflöden. Kyrklig förnyelse, Oxfordsgrupprörelsen och Ungkyrkorörelsen är några sådana inspirationskällor. Sigtunastiftelsen som en mötesplats mellan kyrka och samhällsliv spelar också en betydande roll för de som var med från början. Den nya psykologin, med rötter i Freuds psykoanalys, kommer också att få stor betydelse för utvecklingen av synen på själavård inom S:t Lukas.
I den andra delen tecknar Bengtsson de tre förgrundsgestalternas livhistorier och hur de leder dem in i ett fördjupat andligt sökande, samtidigt som de också är öppna mot nya strömningar inom människovårdens område. Socialarbetaren Ebba Pauli, läkaren K. H. Giertz och metodistpastorn Göte Bergsten, förenas i ett engagemang som bland annat tar sig uttryck i ett fördjupat intresse för retreater, personlig själavård, förbön och bikt. Tillsammans med andra intresserade för de samman dessa olika strömningar i en rörelse som när den bildades 1939 formulerade som sitt syfte att på människovårdens område förmedla ”evangeliets budskap om kroppslig och själslig hälsa genom andlig kraft”. Att det skeendet inte var utan en del konflikter mellan dem som stod bakom den nya organisationen framgår av Bengtssons skildring. Frågan om vad dess identitet och särart som en ”på kristen grund människovårdande verksamhet” innebär har följt sedan dess.
Bengtsson beskriver hur de kan börja förverkliga sina visioner med det första gästhemmet som startas utanför Stockholm 1940. Verksamheten växer efterhand i en lägenhet i centrala Stockholm där den första lokalavdelningen startar med Göte Bergsten som verksamhetsledare. Studiegrupper i ämnen som berör den nya psykologin och själavård samlas, och en mottagning för själavård och psykisk rådgivning startar där 1944. Förutom de tre förgrundsgestalterna jag nämnt ger författaren särskilt utrymme åt Göran Bergstrands tid som direktor (1976–1989), och därefter som uppskattad författare inom områden som berör S:t Lukas verksamhet och som når långt utanför rörelsens gränser.
Utbildningsverksamhetens syfte var att öka den själavårdande kompetensen och fördjupa den psykologiska kunskapen hos dem som arbetade med människor i andlig och själslig nöd. S:t Lukas fick 1948 sina studieplaner godkända av Skolöverstyrelsen som fortbildning för präster/pastorer och andra i människovårdande yrken. Denna utvecklades efterhand till en intygs- och en diplomutbildning i två steg. Erfarenheterna från dessa utbildningar kom senare också att påverka utvecklingen av den statliga psykoterapiutbildning som senare startade på 1980-talet. S:t Lukas idéer om att öka den psykologiska kompetensen i det människovårdande arbetet på 1930- och 1940-talet fick alltså några decennier senare även genomslag i samhällets utveckling av psykoterapiutbildningarna i stort.
Här pekar Bengtsson på ett begynnande dilemma för S:t Lukas. För att kunna fortsätta sin psykoterapiutbildning valde de att följa den statliga utbildningsplanen där utrymmet för själavård och livsåskådningsfrågor blev allt mindre. Vid Universitets- och högskoleämbetets senare revideringar ifrågasätts utbildningsplanerna, och 2008 överförs utbildningsverksamheten till Ersta-Sköndal Högskola i Stockholm för att få behålla examinationsrätten. Här hade författaren kunnat uppmärksamma det mer allmänna ifrågasättande av den psykodynamiska idétraditionen som samtidigt sker i samhället, inte minst från medicinskt håll. Med samma argument om bristande evidens och vetenskaplighet ifrågasätts hela den psykoterapitradition som en stor del av S:t Lukas verksamhet vilat på. Krav på nya verksamhetsinriktningar och en ny struktur för själva organisationen växer därför fram kring sekelskiftet. Bengtsson uppfattar en del av dessa utvecklingslinjer som problematiska, inte minst i relation till det ursprungliga engagemanget för just själavårdens utveckling.
För att inte själavårdsämnet skall hamna i skymundan av den nya psykoterapiutbildningen, växer en ny själavårdsutbildning fram. Den är främst riktad till medarbetare inom kyrkorna, och påminde om de intygs- och diplomkurser som Bergsten initierade från början. De nya kurserna byggde vidare på de psykodynamiska idéerna, och här kunde S:t Lukas särart och identitet tydligare komma till uttryck. Själv undrar jag om inte det starka fokuset på den psykodynamiska inriktningen möjligen bidragit till att andra själavårdstraditioner, som exempelvis ignatianskt inspirerad andlig vägledning, inte fått plats i det som uppfattats som S:t Lukas själavårdstradition, vilket därmed riskerar att distansera den från själavårdens utveckling inom många samfund i dag.
Trots denna för S:t Lukas delvis negativa utveckling under de senaste decennierna som jag pekat på här, och som Bengtsson också berör, finns det kanske en ny möjlighet för själavården att tydligare träda fram och återknyta till det som var rörelsens ursprungliga intention. Ett vidgat sjukdomsbegrepp börjar allt mer ta plats i samhället och inom vården. Frågor om andlighet, existentiell hälsa och meningsskapande sammanhang som var aktuella när S:t Lukas bildades upplever en renässans, om än med andra uttryck. När den psykiska ohälsan växer i vårt samhälle, skulle då inte den kristna själavårdstraditionen som S:t Lukas varit med och utvecklat ha något att tillföra i dagens situation? Det är en tanke som väcks när jag läser Bengtssons biografi om det breda engagemang som fanns hos de som var med och startade S:t Lukas för 80 år sedan.
Hans Nilsson är pastor i Equmeniakyrkan, Partille, tidigare verksam vid Lilleskogs själavårdsinstitut i Svenska kyrkan.
Ur Signum nr 3/2021, s. 53–55.