Slutrapport om dialogen mellan katoliker och pingstvänner

Inledning

1. Den serie samtal vilken betecknats som dialogen mellan katoliker och pingstvänner, tog sin början med de förbindelser som enskilda medlemmar av pingstkyrkorna inledde 1969 och 1970 med Vatikanens Sekretariat för den kristna enheten. Under medverkan av pastor David du Plessis (internationell förgrundsfigur inom pingströrelsen, välkänd gestalt bland pingstvänner och inbjuden till Andra Vatikankonciliet) och av Pater Kilian McDonnell O.S.B. (Styresman för Institute for Ecumenical and Cultural Research i Collegeville, USA) klarnade den ursprungliga ingivelsen och bestämda linjer började avteckna sig.

2. Under 1970 hölls det första av två översynsmöten i syfte att utröna om en allvarlig teologisk diskussion mellan katoliker och pingstvänner på det internationella planet var möjlig. Den första sammankomsten blev till stor del ett tillfälle att inledningsvis lära känna varandra. Vid det andra mötet, 1971, ställde vardera sidan ”svåra” frågor till den andra – ett mera målmedvetet samtal blev följden, och det blev uppenbart att det skulle vara möjligt att gripa sig an med överläggningar av mera systematiskt slag.

3. En föredragningskommitté med begränsat antal ledamöter från bägge sidor utarbetade därför senare under 1971 en dagordning över ämnen som kunde behandlas vid möten under en femårsperiod.

4. Dialogen har en speciell karaktär. De tvåpartsöverläggningar som katolska kyrkan inleder med många världsomspännande trosgemenskaper (t.ex. den anglikanska kyrkofamiljen eller Lutherska Världsförbundet), är på förhand inriktade på frågor rörande kyrkliga organisationsformer liksom ecklesiologi och har organisk enhet som en målsättning eller emotser åtminstone någon form av slutlig organisatorisk enhet. Icke så denna dialog. Innan den började gjordes det klart att dess omedelbara behörighet icke sträckte sig till att ”befatta sig med frågorna om förestående organisatoriskt enande”, fastän dess syftemål givetvis var att kristna människor skulle komma närmare tillsammans i bön och gemensamt vittnesbörd. Dess syfte har varit att ”bön, andligt liv och teologisk reflexion skall vara en gemensam angelägenhet på det internationella planet i form av en dialog mellan den katolska kyrkans Enhetssekretariat och ledare för en rad pingstkyrkor jämte deltagare i de karismatiska rörelserna inom de protestantiska och anglikanska kyrkorna”.

5. Dialogen har sökt ”att pejla de kristnas och kyrkornas liv och andliga erfarenhet”, att ”ägna särskild uppmärksamhet åt vad livets fullhet i den helige Ande betyder för kyrkan” under aktgivande på ”både de erfarenhetsmässiga och de teologiska innebörderna” av detta liv. ”Genom en sådan dialog” hoppas de som deltar att få ”ha del i den verklighet som Kristi och kyrkans mysterium är, att gestalta ett förenat vittnesbörd, att ange det sätt varpå meddelaktigheten i sanningen gör det möjligt – – – att växa samman”.

6. Vissa områden av läromässig överensstämmelse har tagits i betraktande i avsikt att undanröja ömsesidiga missförstånd. Samtidigt har man ingalunda sökt förringa fall av oenighet i sak. Ett sådant är t.ex. vilken vikt man fäster vid tron resp. erfarenheten och deras inbördes samband i det kristna livet.

7. Dialogen har förts mellan den katolska kyrkan och ett antal pingstkyrkor. Också härvidlag uppvisar den särdrag. På den katolska sidan har dialogen ägt det sedvanliga bemyndigande som Enhetssekretariatet tillerkänner sådana möten på det internationella planet, och deltagarna var officiellt utnämnda av Sekretariatet. Deltagarna från pingströrelsen var officiellt utnämnda av sina enskilda kyrkor (och är i åtskilliga fall ledare för dessa kyrkor), eller hade eljest på något sätt inhämtat sina kyrkors samtycke. Det har därför varit en dialog dels med ett antal pingstkyrkor, dels med delegater från ytterligare andra sådana. Dessa kyrkor har kommit till stånd under loppet av de sista femti-sextio åren när en rad protestantiska kyrkor utstötte dem som hävdade tungomålstal och andra karismatiska yttringar som omistliga beståndsdelar av sitt andliga liv.

8. Därtill kom deltagare i den karismatiska rörelsen som inbjudits av pingstvännerna. De tillhör anglikanska eller protestantiska kyrkor som redan är inbegripna i tvåpartsdialoger med den katolska kyrkan. Därför är det som deltagare i den karismatiska rörelsen och inte främst som medlemmar av sina egna kyrkor de deltar i dialogen.

9. Man framhöll inledningsvis också att ”denna dialog inte oförmedlat befattar sig med den internt pastorala frågan om sambandet mellan den karismatiska rörelsen bland katoliker och den katolska kyrkan. Dialogen kommer kanske att indirekt kasta ljus över detta samband, men att så sker är inte någon egentlig angelägenhet för våra överläggningar”.

10. Vid samtalsseriens första möte i Horgen (Schweiz) under juni 1972, närmade man sig ämnet från exegetiska utgångspunkter i avsikt att studera ”dopet i den helige Ande” i Nya testamentet, dess samband med ångern och helgelseförloppet och karismernas samband med dem. I Rom, juni 1973, ägnades andra mötet åt pingströrelsens historiska bakgrund, sambandet mellan dopet i den helige Ande och de kristna initiationsriterna, liksom den helige Andes roll och Andens gåvor inom den mystiska traditionen. Tredje mötet, som ägde rum i Schloss Craheim (Västtyskland) i juni 1974, samlade sig kring den kristna initiationens teologi, den sakramentala verksamhetens natur, barndop och vuxendop. Vid fjärde mötet i Venedig, maj 1975, sysslade man främst med ämnena offentlig gudstjänst (särskilt firandet av eukaristien), den mänskliga sidan av utövandet av de andliga gåvorna och skiljandet av andar. I Rom, maj 1976, ägnades det avslutande sammanträdet åt ämnet bön och lovprisning.

Dopet i den helige Ande

11. I Nya testamentet används uttrycket ”att döpa i den helige Ande” (Mark. 1:8) för att i motsättning till Johannesdopet (Joh. 1:33) beteckna dopet genom Jesus, vilken skänker Anden till Guds nya, eskatologiska folk, kyrkan (Apg. 1:5). Alla människor är kallade att inträda i denna gemenskap genom tro på Kristus, vilken gör dem till lärjungar genom dopet och delägare i sin Ande (Apg. 2:38-39).

12. Det att ”döpas i Anden”, ”uppfyllas av den helige Ande” och ”mottaga den helige Ande” anses inom pingströrelsen inträffa i och med en utslagsgivande erfarenhet – skild från omvändelsen – i vilken den helige Ande ger sig tillkänna, utrustar och omskapar ens liv och öppnar synen för det kristna mysteriets hela verklighet. (Apg. 2:4, 8:17, 10:44, 19:6).

13. Det är Kristi Ande som gör den kristne (1 Kor. 12:13) och detta liv är ”kristet” i den mån det är i enlighet med Anden och utmärkes av öppenhet för hans omskapande kraft. Anden är suveränt fri i det den utdelar sina gåvor till vem den vill, när och hur den vill (1 Kor. 12:11, Joh. 3:7-8). Där finns också den mänskliga skyldigheten att söka efter vad Gud har utlovat (1 Kor. 14:1). Detta fulla liv i Anden är ett tillväxande i Kristus (Ef. 4:15-16) som måste renas oupphörligt. Å andra sidan kan detta tillväxande hindras beroende på vår trolöshet mot Andens maningar (Gal. 6:7-9, 1 Joh. 3:24). Men likaså öppnar sig nya vägar och tillkommer nya vändpunkter som kan bli milstolpar för framåtskridandet i det kristna livet (2 Kor. 3:17-18, 4:8-11).

14. Deltagarna är medvetna om att under de nitton århundradena andra uttryck har brukats för att beteckna denna erfarenhet som kallas ”dopet i den helige Ande”. Detta är ett uttryck som används idag av pingströrelsen. Andra uttryckssätt är ”att vara uppfylld av den helige Ande”, ”att mottaga den helige Ande”. Dessa uttryck bör icke utnyttjas för att utmönstra traditionella sätt att förstå erfarenheten av och tron på den kristna initiationens verklighet.

15. Den helige Ande ger sig rikligen tillkänna i tecken och karismer för det gemensamma bästa (Mark. 16:17-18), i det den verkar i och genom men överskridande den troendes naturliga förmåga. Det finns en stor mångfald av ämbeten i vilka Anden yttrar sig. Utan att förringa vikten av dessa erfarenheter eller förneka dessa gåvors fruktbarhet för kyrkan, önskade deltagarna starkare betona tron, hoppet och människokärleken som säkra vägvisare för gensvaret till Gud (1 Kor. 13:13-14:1, 1 Tess. 1:3-5). Just av hänsyn till Anden och dess gåvor är det nödvändigt att skilja mellan sanna gåvor och imitationer (1 Tess. 5:22, 1 Joh. 4:1-4). I detta urskiljningsförlopp har den andliga auktoriteten i kyrkan sitt eget specifika ämbete (1 Joh. 4:6, Apg. 20:28-31, 1 Kor. 14:37-38) emedan den hyser särskild omsorg om det gemensamma bästa, kyrkans enhet och dess sändning i världen (Rom. 15:17-19, Apg. 1:8).

Den kristna initiationen och nådegåvorna

16. Kyrkans tidigaste icke-kanoniska skrifter vittnar om att firandet av den kristna initiationen (dop, handpåläggning/smörjelse, eukaristi) klart uttrycker utbedjandet av och det formliga mottagandet av den helige Ande. Den helige Ande bor i alla kristna (Rom. 8:9) och inte enbart i dem som ”döpts i den helige Ande”. Skillnaden mellan en engagerad kristen utan en sådan pingsterfarenhet och en med denna, är allmänt sett inte bara en teologisk angelägenhet, utan har också att göra med stegrad öppenhet och förväntan gentemot den helige Ande och hans gåvor. Eftersom den helige Ande tilldelar som den vill i frihet och suveränitet, kan människornas religiösa erfarenhet bli olika. Anden blåser vart den vill (Joh. 3:8). Fastän den helige Ande aldrig har upphört att ge sig tillkänna kyrkans hela historia igenom, har yttringarna skiftat i gestaltningen alltefter tidevarv och kultur. Inom pingströrelsen har emellertid dess framträdande som tungomålstal haft – och fortfar att ha – en särskild betydenhet.

17. Under tider av andlig förnyelse då karismatiska inslag är mera påfallande, kan spänningar uppstå på grund av fördomsfullhet, brist på samförstånd och informationskanaler. Likaså är i sådana tidslägen skiljandet av andar mera nödvändigt än någonsin. Denna behövlighet får icke leda till att åtskiljandet missbrukas därhän att man utmönstrar karismatiska yttringar. Karismernas sanna utövande sker i kärlek och leder till en större trohet mot Kristus och hans kyrka. Närvaron av karismatiska gåvor är inte något tecken på andlig mognad, och de som saknar erfarenhet av sådana gåvor anses inte vara underhaltiga kristna. Kärleken är det sammanhang vari alla gåvor behörigen utövas, emedan kärleken intar en mera avgörande och grundläggande rangplats än de andliga gåvorna (1 Kor. 13). I skiftande mån är samtliga karismer ämbeten syftande till gemenskapens uppbyggnad och missionsvittnesbörd. Av detta skäl särskiljer man mystiska erfarenheter, vilka allmänt sett inriktar sig på personlig gudsgemenskap, från karismatiska erfarenheter som inriktar sig mera på tjänande i ett ämbete emedan de innefattar personlig gudsgemenskap.

Den Helige Ande och den kristna initiationen

18. Den helige Ande, i egenskap av den nya födelsens verkande kraft, utges i den kristna initiationen, inte som någon bruksvara utan som den vilken förenar oss med Kristus och Fadern i ett personligt förhållande. Att vara kristen innefattar nådens mottagande genom den helige Ande för ens egen helgelse och även som gåvor vilka skall komma andra till godo. På visst sätt är varje ämbete ett uppvisande av Andens makt. Enighet uppnåddes icke om huruvida det finns ett ytterligare förlänande av Anden med avseende på ett karismatiskt ämbete, eller huruvida dopet i den helige Ande snarast är ett slags manifestation av en viss aspekt i den Ande som redan skänkts. Ett oavgjort meningsutbyte försiggick kring frågan om hur många andeförläningar som fanns. Inom den klassiska pingströrelsen ansåg somliga att den helige Ande genom pånyttfödelsen kommer in i oss, och att senare i andedopet Anden kommer över oss och börjar utflöda från oss. Slutligen är karismer icke personliga bedrifter utan de är den helige Andes suveräna manifestationer.

Dopet

19. Dopet innebär ett övergående från mörkrets rike till Kristi rike av ljus och äger alltid gemenskapsinnebörden av att döpas in i Kristi kropp som är en. Slutsatserna av detta samförstånd utvecklades inte.

20. I fråga om dopet återspeglar Nya testamentet den missionssituation i vilken kyrkans apostlageneration befann sig, och anger inte klart vad som kan ha försiggått i de troendes andra och efterföljande släktled.

21. I denna missionssituation var den kristna initiationen förknippad med en rad saker såsom vanligen förkunnandet av evangelium, tron, ångern, vattendopet, mottagandet av Anden. Det rådde oenighet kring sambandet mellan dessa saker och om den tidsföljd i vilken de får eller bör inträffa. Inom både pingstvännernas och katolikernas tradition kan handpåläggning tillämpas för att uttrycka förlänandet av Anden. Nedsänkning i vatten är det mönstergilla tillvägagångssättet som mest träffande åskådliggör dopets innebörd. Emellertid anser somliga att neddoppningen är väsentlig medan andra inte gör det.

22. Vid behandlingen av barndopet antecknades vissa konvergenser:

a) Sakramenten är inte i någon bemärkelse magiska och är verksamma endast i samband med tron.

23. b) Guds gåva föregår och möjliggör det mänskliga mottagandet. Även om det rådde oenighet om tillämpningen av denna princip, var man ense om satsen att Guds nåd verkar före (in advance of) vår medvetna uppmärksamhet.

24. c) Där döpandet av barn icke tillämpas och barnen till troende föräldrar frambäras och helgas åt Gud, anförtros barnen på detta sätt åt den kristna gemenskapens omvårdnad och åtnjuter Herrens särskilda beskydd.

25. d) Där döpandet av barn tillämpas är det helt meningsfullt endast i det sammanhang som utgöres av föräldrarnas och gemenskapens tro. Föräldrarna måste gripa sig an med att fostra barnet i det kristna livet i förhoppning att barnet, när han eller hon växer upp, personligen kommer att efterleva och bejaka tron på Kristus.

26. Företrädare för den karismatiska rörelsen i de historiska kyrkorna gav uttryck för olika dopsyner. Vissa samtyckte i allt väsentligt till den katolska synen, andra till pingstvännernas sedvanliga syn.

27. Uppmärksamhet riktades på det pastorala problemet med barndöpta personer som söker en ny erfarenhet av dopet genom neddoppning senare i livet. Det fastslogs att det inom några traditioner har utformats riter som innefattar nedsänkning i vatten i syfte att erbjuda en sådan erfarenhet. Katolikerna ansåg att det redan fanns tillräckliga möjligheter inom den nuvarande liturgin att ånyo bekräfta sitt dop. Omdop i ordets snäva bemärkelse är oantagligt för samtliga. De deltagare som förkastar döpandet av barn (paedobaptism) förklarade emellertid att de inte betraktar som omdop (rebaptism) dopet av en troende vuxen som har mottagit barndop (infant baptism). Detta allvarliga ekumeniska problem erfordrar framtida studium.

Skrift, tradition och utvecklingar

28. Kyrkan är alltid underkastad heliga skrifter. Emellertid rådde avsevärd oenighet kring traditionens roll vid skrifttolkningen.

29. Pingstvännerna och den karismatiska rörelsen har förlänat skriftförståelsen en ny tillämplighet och fräschör som befäster övertygelsen att Skriften har ett särskilt budskap som är livsviktigt för varje släktled. Dessutom uppfordrar dessa rörelser exegeterna att ta den heliga texten i förnyad skärskådan i belysningen av de nya frågor och förväntningar som rörelserna riktar till Skriften.

30. Man enades om att varje kyrka har en historia och oundvikligen påverkas av sitt förflutna. En del utvecklingar i detta förflutna är av godo, andra är tvivelaktiga; en del är bestående, andra är enbart tidsbegränsade. Kyrkorna måste genomföra ett åtskiljande av dessa utvecklingar.

Karismatisk förnyelse inom de historiska kyrkorna

31. Dialogen bedömde det som försvarligt att det i sammanhang med karismatiska rörelser inom de historiska kyrkorna, förekommer nya grupper och gemenskaper inom kyrkorna. Även om sådana rörelser har en rättmätig profetisk inriktning, är deras grundsyfte att stärka kyrkan och att helt och fullt deltaga i dess liv. Därför konkurrerar icke den karismatiska rörelsen med kyrkorna, ej heller är den åtskild från dem. Vidare skall den erkänna de kyrkliga auktoriteterna. I få ord – den karismatiska förnyelsen är en förnyelse i Kristi kropp, kyrkan, och är därför i och av kyrkan.

Offentlig gudstjänst

32. Den offentliga gudstjänsten bör slå vakt om ett helt knippe av inslag: spontanitet, frihet, disciplin, objektivitet. På den katolska sidan anmärktes att den nya bearbetade liturgin lämnar större utrymme åt spontan bön och sång vid eukaristien och botriterna. Pingstvännernas tradition har kommit därhän att man godtar ett mått av fasthet i gudstjänsten och vidgår utvecklingen inom den egna historien i riktning mot någon form av liturgi.

33. 1 det katolska sammanhanget diskuteras uttryckssättet ex opere operato i samband med sakramentens firande. Oron hos somliga deltagare skingrades genom förklaringen av den katolska läran om nåden, vilken betonar att den levande tron hos mottagaren av ett sakrament är av grundläggande betydelse.

Den offentliga gudstjänsten och gåvorna

34. Gudstjänst i grupp är ett samlat uttryck för gudstjänstdeltagarens vardagsliv när han eller hon talar till Gud och till andra medlemmar av gemenskapen i lovsånger och tacksägelser (Ef. 5:19-20, 1 Kor. 14:26). Vår Herre är närvarande i sin kropps lemmar och han manifesterar sig i gudstjänst med hjälp av en mångfald karismatiska uttrycksformer. Han är också närvarande genom kraften av sin Ande i eukaristien. Deltagarna erkände att det rådde ett tilltagande samförstånd kring den enhet som finns mellan den formella strukturen i eukaristiens firande och spontaniteten i de karismatiska gåvorna. Denna enhet exemplifieras med det paulinska sambandet mellan kap. 11 och 14 i 1 Kor.

Den mänskliga aspekten

35. Det föreligger både en gudomlig och en mänsklig aspekt vid alla oförfalskat karismatiska fenomen. I vad gäller den mänskliga aspekten kan fenomenen med skäl underkastas psykologiska, språkvetenskapliga, sociologiska och andra undersökningar, som kan tillhandahålla ett mått av insikt i den helige Andes skiftande manifestationer. Men den andliga aspekten av karismatiska fenomen undandrar sig till sist en renodlat vetenskaplig examinering. Visserligen råder ingen väsentlig motsättning mellan vetenskap och tro, men likafullt är vetenskapen behäftad med inneboende begränsningar, i synnerhet med avseende på trons och den andliga erfarenhetens dimensioner.

36. En översikt på den vetenskapliga litteraturen om tungomålstal framlades. En annan framställning skisserade en Jungpsykologisk utvärdering av den helige Andes fenomenologi. Emellertid blev intetdera av dessa ämnen nöjaktigt utvecklat i diskussion, och frågorna vilar i avvaktan på vidare begrundan. Detta kunde ske i sammanhang med en kommande behandling av tungomålstalets ställning sett som en väsentlig faktor i pingstvännernas särskilda erfarenhet.

37. Man diskuterade förhållandet mellan vetenskapen och utövandet av de andliga gåvorna, inberäknat helbrägdagörelse. Mönstergilla pingstvänner, och flera deltagare med dem, tror att man förmedelst gudomligt helande kan framkalla ett återfående av hälsan. Någon fullständig enighet uppnåddes inte i detta ämne med hänsyn till vikten av läkekonst, och deltagarna tillstyrkte ytterligare fördjupat studium.

Att skilja andarna

38. Nya testamentet vittnar om karismen att skilja andar (1 Kor. 12:10) och likaså om en form av åtskiljande genom att pröva andarna (1 Joh. 4:1) och prövandet av Guds vilja (Rom. 12:2), vart och ett utövat i Andens kraft. Det finns olika aspekter på skiljandet av andar som räknar med mänsklig erfarenhet, visdom och förnuft som en följd av tillväxt i Anden, medan andra aspekter förutsätter ett omedelbart bibringande av Anden för åtskiljande i en bestämd situation.

39. Åtskiljandet är oundgängligt för ett behörigt ämbete. Pingströrelsens tradition framhäver skiljandet av andar i syfte att finna ”Andens mening” med ämbete och offentlig gudstjänst. Det uppfattas också som en utpekande gåva som leder till manifestation av ytterligare andra- karismer för uppbyggandet av Kristi kropp och evangeliets verk. När denna gåva utövar sin verkan i förtröstan på Anden, utvecklas både hos den troende och i gemenskapen ett tillväxande i mogen mottaglighet för Anden.

40. Vanligen – men inte obetingat – är förväntan en nödvändig förutsättning för Andens manifestationer genom mänskliga handlingar på den troendes och församlingens sida, dvs. en öppenhet som likväl respekterar Andens suveränitet i utdelandet av sina gåvor. På grund av mänsklig svaghet, grupptryck och andra faktorer, är det möjligt att den troende misstar sig eller vilseleds i sin medvetenhet om Andens syfte och inflytelse på den troendes handlingar. Det är av detta skäl som kriterier är oundgängliga för att styrka och stadfästa det genuina verkandet av sanningens Ande (1 Joh. 4:1-6). Dessa kriterier måste stödja sig på inkarnationens bibliska grund, Kristi herradöme och hans kyrkas uppbyggande. Det viktiga inslaget av gemenskapskriterier inbegriper den gemensamma visdomen hos en grupp av troende, som vandrar och lever i Anden, när under ledning av dem som utövar andeskiljandets ämbete en mogen disciplin blir följden och gruppen är i stånd att urskilja Guds sinne.

41. I den katolska traditionen avses sådant åtskiljande i gemenskapen bli utövat genom hela kyrkan, av vilken dess ledare mottar en särskild karism för detta ändamål. Alla traditioner finner ett bekräftande individuellt kriterium i den utsträckning vari den troende i sitt vardagsliv blir påverkad av Kristi Ande som framkallar kärlek, glädje, frid: Andens frukt i dess fullhet (Gal. 5:22).

Bön och lovprisning

42. Förhållandet mellan den objektiva och den subjektiva aspekten av kristet liv togs upp. Bönen har två huvudformer: lovprisning och utbedjande. Båda har en objektiv och en subjektiv aspekt.

I den lovprisande bönen ligger den väsentliga aspekten på själva dyrkandet, tillbedjandet av Fadern i Anden och i Kristi sanning (jfr Joh. 4:23-24). Ett av uttrycken för denna lovprisande bön är tungomålstalets gåva, med glädje, hänförelse m.m.

I utbedjandets bön måste den troende alltid skilja mellan Gud som givaren och gåvan från Gud.

43. Likaså diskuterades sambandet mellan Guds ord och vår erfarenhet av Anden. Bibeln måste alltid vara en hållhake och ett rättesnöre i den kristna erfarenheten; men å andra sidan inbjuder oss ständigt den andliga erfarenheten själv att läsa bibeln andligt i syfte att den skall bli ett levande vatten i vårt kristna liv.

44. Vi erkänner många slags aspekter av den fullständiga kristna erfarenhet som omfattar Guds närvaro (glädje, hänförelse, tröst m.m.) och likaså erfarenheten av vår egen synd och erfarenheten av Guds frånvaro, tillsammans med den döende Kristus på korset (Mark. 15:34, Fil. 3:10) övergivenhet, torka och bejakandet av vår personliga död i Kristus som en integrerande del av det autentiska kristna livet och likaså av det sanna lovprisandet av Gud.

Ämnen för vidare diskussion

45. Under samtalens gång snuddade man vid en rad områden som anbefalles till vidare studium. Bland dem fanns följande:

a) Tungomålstal som en utmärkande aspekt av erfarenheten inom pingströrelsen.

b) De subjektiva böjelserna i förhållande till dopet i den helige Ande.

c) Sambandet mellan den enskildes tro och gemenskapens tro med avseende på innehåll.

d) Sambandet mellan tro och erfarenhet.

e) Den karismatiska erfarenhetens psykologiska dimension.

f) En granskning av helandets och demonutdrivandets karismer.

g) Sambandet mellan sakramenten och medvetet personligt gensvar på Gud.

h) Den sakramentala händelsens natur och, i detta sammanhang, kyrkans natur.

i) Skrifttolkningens problem.

j) Ämbetena och ämbetsgåvorna; deras ändamål och verkan. k) De sociala innebörderna av andlig förnyelse.

Slutrapportens karaktär

46. Denna slutrapport, sammanställd av den föredragningskommitté som biträtt dialogen, är icke av sådan karaktär att den skulle framställa de klassiska pingstkyrkornas eller den katolska kyrkans officiella ståndpunkt. Snarare framställer den diskussionernas innehåll. Även om slutsatserna är resultatet av allvarligt studium och dialog mellan personer i ansvarig ställning, binder den ingen av kyrkorna eller traditionerna vid de teologiska ståndpunkter som här uttryckes, utan underställes dem för lämplig användning och återverkan.

Det har varit samtliga deltagares enhälliga uppfattning, att dialogen varit ett tillfälle för ömsesidigt berikande och samförstånd, och ger anledning att hoppas på varaktiga relationer.