Måste vi ha ångest?

Vår upplevelse av tillvaron har på kort tid förändrats. Ännu för några år sedan var det självklart att välståndsökningen oavbrutet skulle fortsätta. Vi trodde att alla problem skulle kunna lösas med hjälp av vetenskap och teknik. Många bars av en inspirerande känsla för en ny politik med kraftfulla reformer.

Den optimistiska stämningen har under tiden ersatts av tillnyktring, eftertänksamhet, osäkerhet, rådlöshet, resignation, fruktan, ja av ångest. Därför kan man fråga sig: finns det mer anledning till ångest på grund av att farorna i människans omvärld blivit större? Denna fråga kan endast delvis besvaras jakande. Förvisso drabbas mänskligheten av en mängd olika kriser: jordens råvaruresurser uttöms snabbare än man tidigare antagit: strukturell och inte bara konjunkturmässig arbetslöshet hotar oss; i en alltmer pluralistisk värld växer det som skiljer oss mer än det som förenar; var och en hotas av faror på grund av växande gruppegoism; människan blir alltmer en detalj i ett stort maskineri; i relation till detta blir känslan av hjälplöshet, vanmakt och ångest större.

Trots att människans yttre situation förändrats kan man inte bortse från att faror utifrån ofta utlöser en orimligt kraftig ångestreaktion. Det förhåller sig alltså så att ångestreaktionen snarare är ett uttryck för människans oförmåga att tåla påfrestningar än själv faran. Till stor del kompletteras den yttre faran med en inre ångest. Ofta får den först härigenom sin direkt skrämmande dimension. Så uppstår lätt en ond cirkel.

Rudolf Affemann har studerat medicin, teologi och sociologi och är elev till bl.a. Max Horkheimer. Han är f.n. verksam som läkare och psykoterapeut. I många böcker och tidskriftsartiklar har han analyserat det moderna samhällets kriser och sjukdomar.

Den inre ångesten som från början hade lite eller inget alls att göra med den yttre faran, förstärker den verkliga, hotande faran och ännu mer ångest blir följden. Ett liknande skeende kan vi för närvarande märka i det ekonomiska klimatet. Av psykologiska skäl sjunker konsumtions- och investeringsviljan, tillväxten blir därigenom ännu mer dämpad och det finns ny

Här finns således all anledning till ångest. Man kan fråga sig om ångesten har en förlamande inverkan eller om den kommer att kunna väcka oss. Hitintills finns ingen anledning till resignation inför ångesten och den nöd som den aktualiserar. Ännu finns inom människan tillräckligt friska möjligheter, som hon under trycket av ångesten kan mobilisera och förfoga över. Visserligen övervinns inte farorna i och utom människan av sig själv endast genom de sunda krafterna. En målmedveten anspänning av dessa krafter är nödvändig för att förändra verkligheten så att människan blir mer sig själv och på detta sätt kan leva ångestfriare. Ångesten borde vara en impuls till självbesinning. I detalj betyder det bland annat: genom en fullständigt förändrad utbildning för de unga och vidareutbildning för de vuxna skall människan få hjälp till en bättre stabilitet i personligheten.

.

Målet för all utbildning kan inte vara att överlasta människan med kunskapsstoff utan att medverka till att utveckla hela hennes personlighet. Först och främst måste vi uppmärksamma de emotionella och sociala anlagen mer än hitintills.

Vi måste finna nya former för mänsklig gemenskap. Det rör sig i hög grad om våra städers strukturer och nyproducerade sterila bostadsområden. Det gäller att skapa många olika möjligheter till gemenskap. Ju mindre ensamhet, desto mindre ångest.

Att elektronisk kommunikation t.ex. telefon och TV ersätter direktkontakten människor emellan skall vi opponera oss mot. Det gäller att återupptäcka samtalets möjligheter att övervinna ensamhet, att avleda uppdämda affekter och att främja människors självförverkligande.

Framför allt behöver vi en andlig förnyelse. Vi måste lära oss att livets mening inte endast är den materiella kvantitetens tillväxt – allt större konsumtion, bilar med alltfler hästkrafter, allt längre resor – utan att människan växer till och även de medmänskliga relationerna.

Vi måste uppfinna former som förbinder den enskilda människan med sociala grupper. Utan att anta nya värden kan människan varken söka eller finna en mening som gör det möjligt att övervinna ångesten. Detta innebär inte en återgång till det som en gång var utan en pånyttfödelse av en ny humanism. Nya former, livets mening, nya värden skall skapa möjlighet för dagens och morgondagens människa att i större utsträckning kunna vara människa.

I stället för det ytliga livet under de senaste decennierna skall en eftertanke komma som på nytt upptäcker själens realitet. Vi skall dessutom hålla oss öppna för erfarenheter av den verklighet som är hinsides människan. De är undantagna människans inflytande och kan därför hjälpa människan till en större tillväxt i mänsklighet. Ju mer människan på så sätt blir människa, desto mer kommer ångesten att avta. Total frihet från ångest är människan förmenad. Den sista ångestbojan måste människan bära. Den skall påminna henne om att hon är människa och inte övermänniska.

Om orsaken till vår tids tilltagande ångest står att finna i människan själv snarare än i omvärlden kan man fråga sig: vad är då orsaken till denna invärtes ångest? Man måste först konstatera att många människor saknar en stabil personlighet. Ju instabilare en människa är, desto sämre är hon rustad att möta fara; desto större är ångesten. En rad samverkande faktorer förorsakar det som psykologerna kallar ”bristande jagkänsla”. Jag nämner endast tre: permanent konsumtion minskar alltför mycket den spänning som är nödvändig för personlighetens mognad; genom sin isolering går den moderna människan miste om sådana kontakter med andra som gynnar hennes utveckling; ett intellektualiserat utbildningssystem bidrar till att unga människor blir rotlösa och förlorar tillgången till de växandets källor, som ligger i det undermedvetna.

Förutom en sämre stabilitet hos vår tids människor finns också ett starkare affekt- och aggressionstryck som naturligtvis tär på motståndskraften. Å ena sidan samverkar således varje enskild faktor till att mängden inre ångest blir större. Å andra sidan står idag endast i ringa omfattning de traditionella försvarsmekanismer till förfogande, som tidigare höll tillbaka ångesten. Den moderna människan känner inte längre några förpliktelser gentemot traditionen. Hon saknar förmågan att orientera sig i olika värdesystem. Ju mer hon tappar meningen med livet, desto starkare blir hennes ångest. Trons värld är knappast levande längre. Vår tids människa är lösryckt både från de historiska sammanhangen och de stödjande sociala relationerna.