Sociologi bortom det uppenbara

I läroboken Sociological Insight: An Introduction to Non-Obvious Sociology (1982) hävdar den amerikanske sociologen Randall Collins att varje vetenskaplig eller akademisk disciplin bör efterleva åtminstone två grundläggande krav: den bör kunna formulera tydliga och klara påståenden om den del av verkligheten som den studerar, och dessa bör på ett substantiellt sätt utvidga vår kunskap. Collins menar att sociologin ofta har förbrutit sig mot dessa krav. Den har inte sällan, skriver han, ägnat sig åt att på ett svårbegripligt och abstrakt språk formulera saker som vi redan vet på ett vardagligt plan. Om sociologin nöjer sig med att i andra ord formulera vardagliga erfarenheter, är det väl knappast någon vits med att bedriva sociologi. Collins vill i stället propagera för en sociologi som bryter med vår omedelbara och vardagliga förståelse av samhället och människan, en sociologi bortom det uppenbara. (Att se bortom det uppenbara är också undertiteln till Sten Anderssons svenska översättning av Collins lärobok, som nyligen har kommit ut på Studentlitteratur.)

Collins har genom hela sin vetenskapliga produktion varit sina två råd trogen. Hans främsta bidrag till sociologin är den så kallade rituella interaktionsteorin, som kan appliceras på flera olika fenomen som till en början kan tyckas ligga bortom vad sociologin kan kasta ljus över. Den viktigaste beståndsdelen i teorin är begreppet ’emotionell energi’ (EE). Med EE avser Collins känslor av självförtroende, upprymdhet, själslig styrka, entusiasm och initiativförmåga. Personer med hög EE är således initiativrika och har gott självförtroende. Låg EE kommer i stället till uttryck i dålig självkänsla, bristande initiativförmåga och depressivitet. EE-stinna personer tar initiativ i kontakten med andra och anger tonen och rytmen i interaktionen. Personer med låg EE faller undan. De väntar på att andra ska ange takten för att sedan undergivet följa.

Hög eller låg EE är emellertid inte framför allt personlighetsegenskaper. Varje persons nivå av EE härrör från en grupp som antingen laddar eller underlåter att ladda dem med EE. Personer med hög EE har en historia av framgångsrika interaktioner med andra människor i vilka de har lyckats göra sig själva till föremål för en grupps uppmärksamhet. Alla som lyckas ta sig in i centrum för en grupps uppmärksamhet kommer i själva verket att omvandlas till karismatiska och lysande personligheter, energy stars. I Collins sociologi har begreppet ’personlighet’ följaktligen inget förklaringsvärde. Personer är mer eller mindre utbytbara. Det är i stället den gemensamma fokuseringen på en person som omvandlar honom eller henne till en halvgud. Enligt Collins dras vi, på samma sätt som växter vrider sig mot ljuset, till de sociala nätverk där vi kan vinna uppmärksamhet och därmed maximera EE. Det innebär bl.a. att vi undviker situationer där vi riskerar att domineras och dräneras på EE men uppsöker sammanhang där vi kan dominera andra. Detta förhållande gäller, menar han, på samhällets alla arenor.

en av de mest intressanta tillämpningarna av Randall Collins rituella interaktionsteori – och dessutom ett utmärkt exempel på en sociologi bortom det uppenbara – återfinns i hans magistrala verk The Sociology of Philosophies: A Global Theory of Intellectual Change (Harvard University Press 1998). I detta 1 100-sidiga verk tar Collins sin interaktionsteori i anspråk för att förklara intellektuell förändring i världens alla stora intellektuella traditioner. En central tankegång i studien är att stora filosofer är centralt placerade i organisatoriskt hänseende. De har som regel haft tidiga nätverkskontakter med framstående filosofer ur föregående generations elitgrupp och med sina mest framgångsrika generationskamrater. De har, med andra ord, från allra första början av sina karriärer befunnit sig i de intellektuella händelsernas mitt. En fråga infinner sig snart: hur bedömer Collins vem som är en stor filosof? Hans sociologiska mått på intellektuell storhet är handfast och enkelt: antalet sidor där varje filosof diskuteras i erkända filosofihistorier. Detta mått anger i vilken utsträckning olika filosofers tankar förs vidare till efterföljande generationer. På grundval av dessa data delar Collins in filosofer i stora, sekundära och små filosofer. I The Sociology of Philosophies har inte mindre än 2 670 filosofer delats in i dessa tre kategorier. Av Collins data går exempelvis att utläsa att den moderna europeiska filosofin mellan 1600 och 1900 har producerat 19 stora, 61 sekundära och 350 små filosofer. De stora filosoferna har enligt Collins beräkningar i genomsnitt flera nätverkskontakter med stora filosofer ur föregående generation och med framgångsrika generationskamrater än vad andra kategorier har. Storhet föder således storhet i en oavbruten rörelse genom generationerna.

Det som förmedlas genom nätverkskontakter är kulturellt kapital (KK) och EE. Genom personliga kontakter med framstående filosofer lär man sig vilka idéer som är i ropet och hur man griper sig an dem, det vill säga man förvärvar KK. Tänkare som rör sig i den intellektuella världens periferi får däremot ta del av nytt och banbrytande KK först efter det att det har cirkulerat i de inre kretsarna. Dessa filosofer kommer alltid att vara för sent ute med att publicera nya idéer. För att verkligen lyckas behöver man således ta sig in i de nätverk där EE och KK är i omlopp. En begåvad autodidakt blir sällan någon stor filosof. Det viktigaste som förmedlas genom nätverkskontakter är emellertid EE. Det är synnerligen motiverande att få sina framstående lärares uppmärksamhet och erkännande. Den kreativa gnista som tänds av vetskapen att man är ett ”framtidslöfte” eller den som ska ”ta nästa stora steg inom filosofin” kan vinnas bara genom nätverkskontakter. Sommaren 1912 besökte Ludwig Wittgensteins syster Hermine sin 23-årige bror i Cambridge. Vid ett tillfälle sade Bertrand Russell till henne när Wittgenstein var närvarande: ”Vi väntar oss att nästa stora steg inom filosofin kommer att tas av er bror.” Lägg märke till vi-formen. Det fanns således en hel grupp av framstående filosofer och intellektuella som laddade den unge Wittgenstein med EE. Men återigen: Wittgenstein är som person inte oersättlig. Han är, med Collins terminologi, bara en nod i flödena av EE och KK genom nätverken av filosofer.

Som framgått finns det en långtgående motivmonism i Collins sociologi. Filosofiskt tänkande handlar ytterst, om än på ett omedvetet plan, om att maximera EE. Hans teori står således i bjärt kontrast till mer traditionella uppfattningar om intellektuell motivation, som t.ex. att filosofin tar sin början i förundran (Platon) eller i sanningssökande. Det innebär att Collins inte tar någon hänsyn till hur filosofer själva uppfattar sin verksamhet eller sina drivkrafter. Den amerikanske sociologen Neil Gross har, med udden riktad mot såväl Collins som Pierre Bourdieu, framhållit att faktorer av detta slag inte kan lämnas utanför den sociologiska analysen av filosofer. I sin nyligen utkomna Richard Rorty – The Making of An American Philosopher (University of Chicago Press) argumenterar han för att Rortys egen förståelse av sig själv som en ”vänsterorienterad amerikansk patriot” är av största betydelse för att förstå vissa av de teoretiska val som Rorty gjorde, t.ex. hans anammande av den amerikanska pragmatismen. Frågan är alltså hur stor förklaringspotential Collins teori egentligen har när det gäller att förstå intellektuell verksamhet. Själv hyser han inga tvivel: ”Vad skulle människan kunna vara om inte en EE-sökare?”, frågar han retoriskt på ett ställe. Jag tror att var och en av oss kan komma på åtminstone några alternativ.

Collins har för bara några månader sedan publicerat ett nytt stort arbete, Violence: A Micro-Sociological Theory (Princeton University Press 2008). I detta applicerar han delar av sin rituella interaktionsteori på olika typer av våldsutövning. Även här bryter han med flera utbredda uppfattningar – såväl vetenskapliga som vardagliga. Enligt en vanlig föreställning, som också finns i vetenskapliga tappningar, är människan i grunden aggressiv och snar att gripa till våld så snart samhället och kulturen släpper sitt grepp om henne. Denna syn på människan stämmer dock inte överens med empiriska data, menar Collins. Enligt hans teo-ri måste människor tvärtom snarare övervinna stora känslomässiga hinder innan de kan förmå sig att gripa till våld. När vi ställs inför hotfulla och potentiellt våldsamma situationer erfar vi en stark anspänning och rädsla för konfrontation. De allra flesta av oss blir utomordentligt rädda om vi tvingas utöva våld ansikte mot ansikte mot en jämnstark fiende. Faktum är också att våld sällan uppkommer i sådana situationer. Konfrontationen begränsar sig oftast till tomma hot och våldsamma gester. Om våld verkligen utbryter är det dessutom oftast inkompetent och taffligt utfört. Rädslan och anspänningen förblir nämligen kvar också under utövandet av våldet. Collins anför flera olika intressanta exempel på hur dåliga de flesta av oss är på att utöva våld i man mot man-situationer. Studier av soldater som var involverade i strid under andra världskriget visar t.ex. att endast mellan 15–25 procent av soldaterna någonsin avfyrade sina vapen mot fienden. De som sköt gjorde det oftast i panik eller på måfå. Endast en liten del av soldaterna utövade ett effektivt och kompetent våld. De övriga var lamslagna av rädsla. En anledning till att vi är benägna att tro att våld så lätt infinner sig är, menar Collins, att vi dagligdags konsumerar underhållningsvåld i medier. Underhållningsvåldet döljer dock oftast den rädsla och anspänning som förhindrar att konfrontationer människor emellan övergår i direkta våldshandlingar.

För att våld ska kunna uppstå måste barriären av anspänning och rädsla övervinnas. Våld är således resultatet av att barriären på något vis har rämnat eller kringgåtts. Collins diskuterar flera olika sätt på vilket detta kan ske. Ett sätt är att angripa svaga offer som inte förmår erbjuda effektivt motstånd. Svaghet behöver emellertid inte vara ett beständigt drag hos en person eller en grupp av människor utan kan lika gärna vara betingat av situationen. Våld uppkommer ofta när en person eller grupp upptäcker en plötsligt blottad svaghet hos en i övrigt jämnstark motståndare. Vid sådana tillfällen upphävs med ens barriären av anspänning och rädsla och den starkare parten anfaller med väldig styrka. Resultatet blir inte sällan övervåld och ödeläggelse. Varför finns det en barriär mot våld? När människor möts ansikte mot ansikte skapas en grundläggande social solidaritet. All slags oenighet människor emellan går således stick i stäv med en naturlig benägenhet att skapa och upprätthålla social solidaritet och konsensus i små grupper. Det är som bekant lättare att hålla med någon i en konversation än att säga emot. Collins menar att denna benägenhet antagligen utgör en del av vår mänskliga natur. Våldsamma konfrontationer ansikte mot ansikte leder därför till anspänning och rädsla hos de allra flesta av oss. Det finns dock ett litet antal personer, the violent few, som kan vända rädslan för våld till sin egen fördel, dvs. omvandla den till EE. De är våldsutövningens oberörda fackmän. I sista kapitlet av Violence drar Collins i själva verket flera intressanta paralleller mellan de sociala processer som skapar såväl kallblodiga lönnmördare som stora filosofer. Sociala processer kan, beroende på de nätverk vi råkar inträda i, göra oss till såväl det förra som det senare.

I likhet med flera andra samhällsvetenskapliga teorier som gör anspråk på att förklara det mesta av mänskligt beteende, t.ex. rational choice-teorier, psykodynamisk teori, evolutionär psykologi etc., är det inte svårt att finna svaga punkter i Collins teori. Bara det faktum att EE är ett metaforiskt begrepp ställer naturligtvis till med problem för hans förklarande ambitioner. Collins är dock utan tvekan en av den samtida sociologins allra mest spännande och kreativa teoretiker. När man väl har bekantat sig med hans teori är det svårt att inte applicera den på snart sagt alla fenomen som kommer i ens väg. Det är förrädiskt enkelt att skriva EE.

Artikelförfattaren är vik. universitetslektor i sociologi vid Högskolan i Borås.

Han har disputerat med avhandlingen Filosofisociologi – ett sociologiskt perspektiv på filosofiskt tänkande. Sociologiska institutionen, Lunds universitet 2007.ISBN 91-7267-245-5, 225 s.