Varats oändliga tyngd – François Mauriacs författarskap

Huvudmotivet i François Mauriacs författarskap är relationen mellan olika familjemedlemmar: föräldrar–barn, mödrar–söner, fäder–söner, män –hustrur (alternativt älskarinnor). Hans berättarteknik är ganska traditionell. Romanerna är fast uppbyggda och är skrivna på ett klart, intensivt och stringent språk. Hans styrka är djuplodandet i människosjälen, förståelsen för och gestaltandet av det omedvetnas och det irrationellas kolossala betydelse. Otvivelaktigt har han lärt myc-ket av psykoanalysen men även av Dostojevskij. Han har skarp blick för mänsklig svaghet och syndfullhet, särskilt för borgerlighetens hyckleri, förljugenhet och vanekristendom. Hans romaner är ofta ångestladdade med psykologiskt skarpsynta analyser av och diskussioner om existentiella frågor. Livet och döden, jordisk kärlek i kontrast till den gudomliga, den katolske författarens position och problem är brännande frågor, som han ideligen återvänder till. Allt är dock inte mörker eller problem. Han kan också skriva om mysteriet, Guds närvaro trots allt, vilket till sist gör våra jordiska misslyckanden uthärdliga.

Så småningom blev han en uppburen författare. Han invaldes i Franska Akademien år 1933 och fick Nobelpriset i litteratur år 1952.

På svenska finns inte så mycket skrivet om Mauriac, frånsett Sven Stolpes essayer i Den kristna falangen från 1934 och Tre frans-ka författare (André Gide, François Mauriac och Georges Bernanos) från 1963. Däremot är hans Minnen översatta, och därifrån hämtar jag en del uppgifter och relevanta citat.

Barndom och uppväxt

François Mauriac föddes 1885 i Bordeaux, yngst i en syskonskara på fem. Han var bara arton månader gammal, när hans far avled. Detta betraktade han själv som den avgörande händelsen i sitt liv. ”Ingen kan säga, vilken människa jag skulle vara idag, om jag vid arton månaders ålder hade förlorat min katolska mor i stället för min ateistiske fader.” Modern flyttade med sina fem barn, två döttrar och tre söner, hem till sin mor. Klockringningen från katedralen i Bordeaux och fartygens signaler från hamnen var de ljud som kom att prägla Mauriacs barndom. Klockan nio varje kväll böjde modern knä tillsammans med sina barn. François beskriver hur han brukade kämpa med sin äldre bror om att få platsen närmast sängen. Där kunde man nämligen gömma huvudet som i bön och genast falla i sömn! Uppfostran var ganska sträng, mycket borgerlig och mycket katolsk.

När han hade börjat i kindergarten, måste han alltid vänta på sina två äldre bröder i två timmar på eftermiddagarna. I sina memoarer beskriver han hur han satt där varje vardag mellan klockan 4 och klockan 6 i tyst väntan.

Släkten på faderns sida var förmögen. Syskonen Mauriacs ferier brukade tillbringas på olika släktgårdar i Les Landes och från dessa olika lantegendomar levererades under resten av året allehanda goda och lyxiga produkter. Mauriac hade som barn aldrig några ekonomiska bekymmer. Trots det var han ofta betryckt och kände sig ensam. Genom en tidig olyckshändelse hade han fått ena ögonlocket sönderslitet. Han var, skriver han själv, ”ett sorgset barn, som sårades av allting”. Han var inte heller något ljus i skolan utan gick i ständig skräck för lärarna, för läxorna och för examina. Hans stora sorg var att ens för en timme vara skild från sin älskade mor, som han var mycket bunden vid. Idrott och lekar intresserade honom inte alls, och han skriver att han såg framför sig en framtid, där han skulle gå ”knuffad, nedtrampad, besegrad”. I hans Minnen lägger man också märke till att han har en mani att bevara otrevliga intryck. Av sommarens färder ut till någon av släktens lantegendomar noteras bara sommarhettan, dammet och stanken från gatorna ”impregnerad av hästurin”, innan landsvägen tog vid och det började lukta land. Hos farmodern var reglerna mycket rigorösa. Av någon anledning var det till exempel förbjudet för barnen att dricka vatten före måltiderna. Resultatet var att de i smyg bälgade i sig stora mängder ljumt vatten från handkannorna på sovrummens tvättställ.

Under terminerna väcktes barnen kloc-kan halv sex för att hämtas av skolbussen. Mauriac avskydde dessa gråkalla morgontimmar. Man fick klä sig fort i ett oeldat och mörkt rum, man fick stå och frysa och vänta på bussen, och när den äntligen kom hade man framför sig en dyster och spöklik färd i gryningen till skolan. Den lille överkänslige pojken satt halvsovande. ”Gryningen växte grådaskig fram över förstaden. Jag har aldrig känt mig så svag, så hjälplös, så utlämnad”, skriver han i sina memoarer. Sven Stolpe tolkar denna tristess och desorientering i verkligheten som ett utslag av Mauriacs alltför starka modersbindning och frånvaron av en fadersgestalt. Han får, skriver Stolpe, svårt att anpassa sig i tillvaron, blir abnormt överkänslig och får senare i livet svårt att på ett naturligt sätt umgås med kvinnor. I hans romaner skildras ofta en överväldigande modersgestalt och de unga kvinnorna har ofta något av ”grymma insekter” över sig, detta fortfarande enligt Stolpe. Däremot förnekar Mauriac själv att den stränga katolska uppfostran skulle ha haft några menliga följder för hans psyke. Han betonar att hans barndom framför allt genomsyrades av kärlek från modern och vill göra gällande, att han kände sig sorgsen inte på grund av religionen utan trots den. Samtidigt kan man med skäl fråga sig, om hans känsla av mindervärdighet, av att ”knuffas undan, trampas och besegras” inte kunde ha något att göra med den stränga jansenism som han uppfostrades i. Ständigt betonades i jansenismen människans ovärdighet och Guds vrede. Mauriac skriver också: ”Undantar jag min mor kan jag inte minnas att jag upplevt någon kärlek.”

Under puberteten ertappades gossen med att ha smugglat in bilder av sköna dansöser i sina lexika. Det blev räfst och rättarting förstås. Om detta skriver han bland annat: ”Mellan det ideal av renhet, av själslig och kroppslig integritet som ställts fram för honom sedan hans barndom och den blodets lag som den unga människan plötsligt upptäcker i sitt hjärta och i sin kropp öppnades en avgrund över vilken han blev hängande – lika fjärran från de fromma som från världens barn. Arma själ! Han kände sig förlorad både för Gud och för världen, han var en varelse som trodde sig förkastad.”

Räddningen ur detta kaos var dels utflykterna till landet, dels och framför allt dikten. Han började skriva lyrik och han slukade böcker. ”När jag tänker på den lidelse med vilken jag den tiden läste, så tycker jag att jag numera inte älskar böcker”, skriver han i en dagboksanteckning från senare år. Och i en annan notering heter det: ”I den ålder som jag nu uppnått finns det i mina ögon endast två obestridliga bevis för nådens verklighet i vår värld: det heliga så som det möter oss hos en del unga flickor, hos en del ungdomar och hos prästerna, och inspirationen: en Bachs, en Mozarts eller en Rimbauds inspiration. […] Ibland när jag lyssnar till ett andante av Mozart tycker jag att jag på den öde sandstranden bland vrakspillror och döda maneter upptäcker det rena avtrycket av ett barns fot: det är Guds egna fjät, inte de förfärliga rovdjursklor som Baudelaire talar om, utan det levande tecknet på att någon gått förbi, blott tillfälligt avlägsnat sig.”

Naturen var en annan tillflyktsort. Men i sina memoarer dröjer han oftast vid staden Bordeaux, staden med sina lättfärdiga seder, sin massiva borgerlighet, sin fantasilöshet och sin andelöshet, en stad som han hatade och älskade. Bordeaux var ett fängelse, men ett fängelse som han älskade och som han ideligen återvände till i sina litterära verk. Från denna instängdhet längtade han ut till andlig frihet, renhet och skapande.

Student i Paris och litterär debut

År 1906 kom François Mauriac som student till Paris, osäker på sig själv, ful och övertygad om att han aldrig skulle kunna vinna någon kvinnas kärlek. Han hade också en kris att genomkämpa, dock hela tiden inom katolicismens ram. Han förnekade aldrig Gud. Långt senare skriver han om den tro han uppfostrats i: ”En enhet av formler och riter som jag placerats in i sedan min födelse, som jag inte själv valt men som tillåtit mig att nå fram till Kristus i välsignade ögonblick av mitt liv och som under svåra perioder tvang mig att behålla kontakt med honom, att inte förlora honom ur sikte. Jag visste att han fanns där inom räckhåll för mitt hjärta, för min mun. Jag kunde omedelbart återvända till honom – kärlekens flöde kunde börja strömma i samma nu, tack vare sakramenten.”

I sina memoarer skriver han att han varit tvungen att läsa igenom alla sina gamla dagböcker inför memoarskrivandet och att han funnit en lång och motbjudande klagan i dem. ”Det enda som försonar mig med dessa år är att de trots allt har berikat mig: jag har i mina böcker använt allt det som säkert skulle ha kvävt mig om jag inte vid tjugo års ålder till sist hade kastat loss.”

Han började på École des Chartres, inte därför att han hade speciellt intresse för historia utan därför att det var den enda utbildning, där det inte krävdes matematik som förkunskaper, matematik som han innerligen avskydde. Han hade emellertid nätt och jämt börjat sina studier förrän han försvann från dem. I stället ämnade han ge sig in på den litterära banan. På en god väns lilla förlag gav han år 1909 ut sin första bok, en diktsamling. Tryckningen fick han bekosta själv med 500 franc. Året därpå fick han ett uppmuntrande brev från Maurice Barrès, en författare som Mauriac varmt beundrade. Barrès skrev också en berömmande artikel om den unge debutanten i en litterär tidskrift.

Trots detta dröjde det flera år innan Mauriac slog igenom som författare. Hans första romaner rönte svidande kritik. En recensent skrev att hans romaner lämnar efter sig ett starkt obehag hos läsaren. Alla hans böc-ker sysslar med otrevliga lukter och brutala sinnesintryck, och där finns ingen naturlig och oskyldig sensualism. Framför allt vände man sig mot hans stora pessimism. Man möter i hans romaner människor som slits mellan motsatta önskningar och som aldrig kan bestämma sig utan som tynar bort i viljelöshet och apati, perversa och brottsliga typer ofta, och ingenstädes en normal person, sund till kropp och själ. En av recensenterna slutar sin artikel med en fråga till Mauriac: ”Varför utspelas hela er mänskliga komedi som om det inte fanns någonting kvar på jorden som vore värt er kärlek eller ingenting inom oss som kunde stärka vår vilja?” Var finns med andra ord det kristna hoppet?

Mauriac utvecklades snabbt under Paristiden till en veritabel dandy, höll till på lyxcaféerna och lade ner stor omsorg på sin klädsel. Samtidigt var han engagerad i den katolska kyrkan och levde formellt ett fromt liv. Men han kände sig kluven inombords, kände en omättlig vetgirighet och han skriver i sina memoarer att ”det fanns ingen katolik som mindre än jag stördes av sin tro. De mänskliga passionernas – även de lägsta passionernas – anblick berusade mig.” Han borde vända ryggen till åt allt detta mondäna, delvis perversa liv, men han frågar sig samtidigt hur han skulle kunna förakta något som han inte själv först hade upplevt, bara iakttagit utifrån. Han gick med glädje i mässan hos benediktinsystrarna men konstaterade också inom sig en märklig förmåga att ”leva på flera plan, att ta färg av de olika miljöer jag råkade in i, kort sagt icke välja.” Utåt lever han alltså ett strikt disciplinerat liv men saknar disciplin i djupare mening.

I sina första omogna romaner fann han inte sin litterära form. Han slog inte heller igenom vare sig hos publiken eller hos recensenterna. Det är först när han lyckas frigöra sig från sina egna självbiografiska upplevelser som kritiken får upp ögonen för honom.

Litterärt genombrott

I romanen Thérèse Desqueyroux, 1927, skapar Mauriac en ”ny” sorts kvinnogestalt. Thérèse är gift med en rik borgare, Bernard. Hon har gift sig med honom därför att han var förmögen, men han har aldrig kunnat tillfredsställa henne vare sig fysiskt eller psykiskt. Han ägnar sig åt skogar och jakt och försummar henne totalt. Thérèse får i uppdrag av familjen att tala med en ung bröstsjuk man, som hennes svägerska mycket olämpligt förälskat sig i. Thérèse blir inte förälskad i honom, men under deras samtal inser hon hur fattigt hennes eget liv varit och är: ”Som vi inför ett i regn insvept landskap anar hur det skulle te sig i sol – så upptäckte Thérèse vällusten.” Hon är vid den här tidpunkten gravid och känner sig mer än någonsin som ett opersonligt instrument för fortplantning av en släkt som hon egentligen ingenting har med att göra. Hennes man Bernard blir svårt sjuk och får som medicin av läkaren ett arsenikpreparat. Vid ett tillfälle råkar han ta dubbel dos och blir mycket sjuk. Thérèse får då idén att försöka förgifta honom och sålunda bli fri. Attentatet misslyckas och hon blir internerad i en lantgård under sträng övervakning. På bokens sista sida återfinns hon dock hastigt och lustigt promenerande på en gata i Paris. Författaren har skrivit ett märkligt förord, riktat till Thérèse, där det bland annat heter: ”Jag skulle ha önskat att smärtan fört dig till Gud, och jag har länge önskat att du skulle bli värdig namnet den heliga Locusta. Men många, som ändå tror på våra plågade själars fall och återlösning skulle då ha talat om helgerån. I varje fall hoppas jag att du inte är ensam på den trottoar där jag nu lämnar dig.”

Tankar om konsten att skriva romaner

År 1928 gav Mauriac ut en liten skrift med titeln Le roman, där han kommenterar sin syn på romanen och sitt eget skrivande. Enligt hans åsikt beror romankonstens kris på att de problem och konflikter som romaner ditintills hade behandlat numera har försvunnit. Det svåraste hotet mot romanen är att en värld utan Gud inte kan se något annat i kärleken än moraliskt likgiltiga reflexrörelser. De moraliska, religiösa och sociala problem som sysselsatt tidigare generationer är nu inaktuella. Vad skall då romanförfattaren skriva om? Det som återstår är att ge sig in på tidigare tabubelagda områden, främst sexualiteten med alla avarter och perversioner. Han anklagar Gide och Proust för att ägna sig åt detta men inbegriper också sig själv. ”Säkert är att under en människas familjeliv och sociala liv, bakom de beteenden som dikteras av hennes miljö, hennes yrke, hennes tankar, åsikter eller hennes religiösa tro existerar ett hemligt liv: det är ofta på botten av denna gyttjepöl, som ligger dold för alla ögon, vi har att finna den nyckel som kan öppna vägen för oss till hela människans hemlighet.” Han vill som program belysa ”det mest individuella, speciella och säregna” i ett människohjärta. Att här finns inte bara Freud utan också Dostojevskij som inspirationskälla förefaller ganska klart. Man kan, skriver Mauriac, som romanförfattare inte införa en logik som inte tillhör männi-skan, och därmed förkastar han exempelvis Balzacs människostudium, där alla handlingar kan förklaras och förstås utifrån arv och miljö. Människan är inte rationell utan tvärtom, som Dostojevskijs romanfigurer. Dostojevskij har märkt oss alla djupt, säger Mauriac, och tillägger: ”Det är inte därför att Dostojevskijs hjältar är ryssar, som de förefaller så många franska läsare förbryllande, utan därför att de är människor lika oss själva, det vill säga stycken av levande kaos, så motsägande som individer, att vi inte vet vad vi skall tänka om dem. Dostojevskij påtrycker dem inte någon ordning eller någon logik annat än den livets egen logik vilken för vårt förnuft ter sig som rena bristen på logik. Vi häpnar över att ständigt se hans figurer uppleva känslor rakt motsatta dem som det skulle vara naturligt och normalt att de kände: men vem av oss förvånar sig inte över de oväntade och omotiverade känslor som han ofta nog kan upptäcka hos sig själv? Det är bara det att vi inte räknar med dem, vi räknar inte med det verkliga; i varje ögonblick av vårt liv försöker vi känna vad som är logiskt och passande att vi skulle känna: vi påtvingar oss samma regel som den franske romanförfattaren påtrycker sina figurer.” Den som en gång läst Dostojevskij kan aldrig tillfredsställas av den klassiska psykologin, ”där människan på något sätt är upplinjerad och ordnad på samma sätt som naturen är det i Versailles”. Uppgiften för den moderne romanförfattaren blir därför att inte förneka det bestående i det klassiska franska människostudiet men kombinera det med Dostojevskijs nya rön. Människan är inte en typ utan en komplicerad varelse, samtidigt ond och god. Hos Proust möter man människor som inte känner några moraliska reaktioner, inte ånger, inte längtan efter fullkomlighet. Det gör Prousts värld fattig, enligt Mauriac. Nåden saknas. Detta är vad han anser vara sin egen uppgift: att åter införa nåden i romanens värld.

Religiös kris och omvändelse

I ett självrannsakande företal till en nyutgåva av debutromanen skriver Mauriac bland annat: ”Ingenting utplånar mera definitivt Gudsbilden än när en människa utnyttjar den under sina kaotiska år: det bekvämaste sättet att finna helig rörelse, det var faktiskt vad jag i tjugoårsåldern sökte i religionen. Som yngling gjorde jag Gud till medansvarig för min feghet […] Vad skall han då finna för hjälp i en religion som aldrig betytt något annat för honom än en källa till slapp njutning?” Religionen har inspirerat honom till vackra ord men aldrig drivit honom till handling. Han vill vara kristen men förmår inte. Resultatet blir en svår och djup kris.

År 1928 publicerade han i oktobernumret av La nouvelle revue française en essay, ”Souffrances du chrétien”. Kristendomens övermäktiga krav tecknas där med stor förtvivlan. Utan att alls inleda kastar sig Mauriac in på ett brännande problem, nämligen äktenskapet som dömer kvinnan till evigt havandeskap. Islam är, enligt Mauriac, skonsammare: ”En religion som går att praktisera, en religion, åt vilken ett helt folk ägnar sig utan omåttliga offer, som inte kräver det omöjliga, som inte mördar naturen.” De kristnas Gud vill inte bara bli älskad, han vill bli älskad ensam! Det är med andra ord konflikten mellan jordisk och himmelsk kärlek som Mauriac försöker beskriva. Kärleken är nu för honom en dårskap, som gör att vi föredrar det förgängliga framför det eviga. Bakom kärleken ser han hela tiden döden. Innan man älskar spelar döden ingen större roll, men i och med att man älskar, blir man sårbar. Han frågar sig om det andliga livet över huvud taget kan förenas med det kroppsliga. De två upplevelserna kan alternera men de kan aldrig förekomma samtidigt. Hans människosyn är verkligen ytterst pessimistisk. All vår kamp är meningslös. ”Vi har fötts i ett korrumperat kött.” Vi har alla fått en massa arvsanlag från våra förfäder, ”och Gud ensam vet vad mötet mellan två arvsanlag från olika förfäder kan ge för resultat i ett barn”. Med denna männi-skosyn kan vi knappast göras ansvariga för våra handlingar, men vi kan göras ansvariga för att vi gillar våra synder. Det mest fasansfulla av allt är syndare som accepterar sitt brott, kanske rentav skryter med det och försöker värva anhängare och efterföljare. Vi leker med elden, därför att vi tror att vi kan hejda den. Människans själ är oerhört komplicerad, förvirrad och lögnaktig. ”Ingenting hindrar att vi uppriktigt älskar Gud samtidigt med att vi bedrar honom.” Men om nu människan är så förvirrad, hur kan man då tala om tro? Existerar den, eller är den kristnes tro ingenting annat än ett hopp eller en skräck? Kristus tvingar var och en att ta ställning. Den som inte är för honom är emot honom. Man kan aldrig stå som åskådare. Det är förgäves att värja sig med tanken att man skall ta ställning senare men att man nu måste få leva. För Mauriac är den jordiska kärleken vid den här tidpunkten en illusion, som man bara kan frälsas från av nåden eller döden (den egna döden, väl att märka. Om det älskade föremålet dör, så finns besattheten kvar i vårt blod och i våra drömmar.) På sista sidan i essayn tar Mauriac ordet omvändelse i sin mun, men det verkar snarast som ett ångestfullt utrop och kommenteras inte.

Under de här förhållandena blir Mauriacs ställning som kristen romanförfattare vansklig. Han ägnade också de närmaste åren åt att reflektera över problemet kristendom–litteratur. Bland annat hävdar han i en essay, att han genom att samvetsgrant skildra världen sådan den faktiskt är, bunden i synd och skam, indirekt försvarar kristendomen. ”En roman är värdelös om den inte innehåller ett studium av människan, och den saknar varje existensberättigande om den inte ökar vår kunskap om människohjärtat.”

I en lång essay, Dieu et Mammon, inskärper Mauriac att han alltid varit kristen, hans kriser har utkämpats inom den katolska kyrkans ram. Vad han behövt skönlitteraturen till är att skriva av sig sina kval, att ”uttrycka och gestalta det monstrum som jag inte kunde besegra”. Det skulle alltså vara orsaken till att de flesta av hans romaner, i synnerhet alla de tidigare, innehåller så många sjaskiga människoöden och därmed ådrog sig mycken kritik från katolskt håll. Böckerna gestaltar inte hans ideal utan hans bittraste erfarenheter. Själv talar han dock genomgående om skriftställarens ansvar för sina verk, ansvar gentemot läsarna. Romanförfattaren skriver dels för att rädda sin egen själ, dels för att finna sanningen om människan. Båda dessa mål kräver att han sannfärdigt skildrar människan i hennes synd och elände men också ställd under nådens villkor. För en diktare som har en så pessimistisk grundinställning som Mauriac innebär en sådan konst en krävande uppgift: att med sitt författarskap ändå bringa litet ljus i mörkret.

År 1929 kan man – trots att Mauriac aldrig hade lämnat den katolska kyrkan – ändå tala om en omvändelse. I aprilnumret av tidskriften La nouvelle revue française publicerade han en essay med titeln ”Bonheur du chrétien” som ett svar på den essay om den kristnes lidanden som han ett halvåret tidigare hade publicerat i samma tidskrift. Nu liknar han sig vid den rike ynglingen som Jesus älskade vid första ögonkastet men som bedrövad gick bort, eftersom han hade många ägodelar och inte var beredd att avstå från dem. Hela argumenteringen i den första essayn hade varit ett försök att försvara den egna synden. ”En man som är splittrad i sitt inre och som valt att leva i denna splittring behöver argument för att i sina egna ögon legitimera ett sådant vanvett.” Att inte välja betyder att man redan har valt och valt det orätta. I denna första essay hade han förnekat inte att sanningen fanns men väl alla möjligheter att nå denna sanning. Mauriac skriver att han nu tagit steget fullt ut och underordnat sig kyrkan. Tidigare hade han sökt bot för ensamheten i lusten men bara blivit ännu mer ensam. I den nya ensamheten med Gud händer emellertid något sällsamt: gemenskap med medmänniskorna föds, dessa människor som tidigare bara väckt hans avsmak och kritik. Det förefaller alldeles klart, att Mauriac genom denna omvändelse vunnit en fasthet och en trygghet som han saknat ditintills, och hans författarskap ändrar också delvis karaktär.

Ormboet

Den första roman som präglas av omvändelsen är Le noed de vipères, 1932, svensk översättning Ormboet, samma år. Det första intrycket av huvudpersonen, den gamle advokaten, är väl närmast att han är en girigbuk och en fullfjädrad egoist, alltså en ”typ”, en endimensionell ”karaktär” av den sort som Mauriac själv har kritiserat så skarpt. Ju längre man läser, desto tydligare avtecknar sig emellertid flera skikt i romanen.

Först ett summariskt referat av handlingen: Berättartekniskt består romanen av ett långt brev från den gamle advokaten till sin hustru. Synvinkeln är alltså genomgående hans, utom på de allra sista sidorna efter hans död. Han har levt tillsammans med sin hustru i 40 år men alltid känt sig socialt underlägsen henne och hennes förnäma släkt. Han var ful och fattig men har arbetat sig upp till en social position och en icke obetydlig förmögenhet. Han upplever att hans hustru alltmer har vänt sig bort från honom och att hon uppfostrat barnen till att avsky sin far. För barnen blir han en främling som bara är bra att ha, när man behöver pengar. Han känner sig alltmer utnyttjad och utspio-nerad och börjar fundera ut hur han skulle kunna smussla undan förmögenheten, så att det inte blir något arv att tala om efter honom. Han tar itu med att spåra upp det barn, en son, som han fått för länge sedan med en tillfällig älskarinna. Det lyckas också, men den unge mannen är ju inte den idealperson som han hade hoppats på. Emellertid ämnar advokaten donera alla sina pengar till denne oäkta son, bara för att de lagliga barnen inte skulle få något arv. Sonen och hans mor blir emellertid skrämda och börjar i stället underhandla med halvsyskonen. Sonen nöjer sig med en liten men regelbunden livränta. Efter en dramatisk diskussion, som advokaten tjuvlyssnar till, där barnen diskuterar möjligheten att sätta fadern under förmyndare och där modern i alla fall motsätter sig detta, avlider hon hastigt och oväntat. Hans brev, som ju nu aldrig kan nå hustrun, avslutas mitt i en mening. Romanen avslutas med en kommentar till faderns bikt av äldste sonen, som är borgerligt konventionell och vanekristen och totalt oförstående till faderns omvändelse, och av advokatens dotterdotter som däremot förstått.

Titeln Ormboet nämns på fem ställen i boken. Första gången står det så här (kapitel XI): ”Tro framför allt inte att jag har en alltför hög tanke om mig själv. Jag känner mitt hjärta, detta hjärta, detta ormbo. Förkvävt under ormarna och genompyrt av deras gift fortsätter det att slå under deras krälande massa. Denna ormknut som det är omöjligt att lösa upp, som man borde hugga mitt itu med ett knivhugg, ett svärdshugg. Jag är inte kommen för att bringa frid utan för att bringa svärdet.”

Nästa gång är advokaten fjärran från denna självrannsakan. Han har smyglyssnat på barnens konspiratoriska överläggningar, och på morgonen iakttar han deras stolar som fortfarande står tätt samman i en ring: ”Här hade fienden haft sitt läger under natten, här hade de hållit krigsråd under bar himmel. Här hos mig, under de träd min far planterat, hade de diskuterat möjligheten att sätta mig under förmyndare eller internera mig. En kväll då ödmjukheten fick makt över mig jämförde jag mitt hjärta med ett ormbo. Nej, och åter nej, ormknuten finns utanför mig. Ormarna har lämnat mig och i natt rullade de ihop sig och bildade denna vidriga ring nedanför trappan, och marken bär ännu spår efter dem.” (kapitel XIII).

När han avslöjar den oäkta sonens svek, hans kontakter med halvsyskonen, tänker advokaten (kapitel XV): ”och jag som var vittne till denna strid, som jag ensam viss-te hur onödig och fåfäng den var, jag kände mig som en gud, färdig att krossa dessa ynkliga kryp i min mäktiga hand, att under min häl krossa dessa ormar som krälade om varandra, och jag log.”

Sedan slår pendeln över igen. Han står och ser ut över landskapet och grubblar över sitt brott (kapitel XVIII): ”Det bestod inte bara i allt det som fyllde detta motbjudande ormbo, hatet mot mina barn, hämndlystnaden, kärleken till pengarna, utan också i min vägran att söka efter något utanför detta bo, fullt av huggormar som krälade om varandra. Jag hade hållit mig till denna gemena ormknuta, som om den varit mitt eget hjärta – som om mitt hjärtas slag varit ett med dessa krälande ormar. […] Ormknutan var äntligen huggen mitt itu.”

Man kan alltså säga, att ormboet blir en symbol för advokatens inre kamp, för hans ruelse, för hans hat och bitterhet och slutligen, när det huggits itu, för hans avklarnade frid. Under denna kamp beskriver han hur han nu äntligen når fram till friheten, friheten från penningbegäret, friheten från det materiella, friheten från hatet, misstänksamheten och svartsjukan. ”Jag hade ryckt mig loss från något, vid vilket jag trodde mig fästad med starka band. Men jag erfor ändå ingenting annat än befrielse, en fysisk lättnad, och jag andades lättare.” För första gången önskar han att hans barn, Hubert och Geneviève, skall besöka honom och få vetskap om hans förändrade sinnelag. ”Jag skulle liksom i sporrsträck rida mot mina barns hjärtan, jag skulle bryta igenom allt det som skilde oss åt. Ormknuten var äntligen huggen mitt itu.” Men barnen kommer inte, och han sitter med sin nyvunna sinnesfrid, ensammare än någonsin, men han är fri att till slut möta Gud. Han har kanske inte orkat eller hunnit göra bättring, men han har vågat se sanningen om sig själv och kapitulera, och han har nått frid mitt i all sin skröplighet. På så sätt blir han, enligt Mauriac själv, en bild av människan. Familjen där-emot, med undantag för dotterdottern Janine, är just sådana fariseiska varelser som Mauriac innerligen avskydde, de vanekristna, de småsinnat borgerliga. När advokaten granskat sig själv i detta långa dagboksbrev har han också funnit att enstaka ljusglimtar kunde lysa upp också tidigare i livet. Det är inte i omtöcknade stunder utan tvärtom i mycket klarsynta ögonblick som han har känt dragningen till Gud. De sista ord han skriver är: ”Det som i kväll medan jag skriver dessa rader förtar mig andan och gör så ont i hjärtat som ville det sprängas, denna kärlek, vars underbara namn jag äntligen …”

Den enda som försvarar advokaten är dotterdottern Janine. Hon skriver i romanens sista brev till advokatens son Hubert att hon tror att morfadern hade varit annorlunda om familjen bemött honom på ett annat sätt. Hon tänker inte göra honom till ett helgon. Hon vet att han kunde vara fruktansvärd i-bland och att han varit orättvis mot sina barn. ”Men låt mig säga varför jag till slut ger honom rätt gentemot oss. Där vår skatt var, där var också våra hjärtan. Vi tänkte inte på annat än arvet, som stod på spel. Förmildrande omständigheter saknades inte. Du var en affärsman och jag en fattig kvinna. Det hindrar inte att hos oss alla med undantag av mormor våra principer var ett och vårt liv ett annat. Våra tankar, våra önskningar, våra handlingar hade inga rötter i den tro som vi bekände med våra läppar. Med alla våra sinnen var vi vända mot denna världens goda, under det att morfar … Kommer du att förstå mig, då jag säger, att där hans skatt var, där var inte hans hjärta. Jag skulle kunna svära på att det dokument ni inte vill låta mig läsa utgör det avgörande beviset på den saken.”

Mauriac har skrivit ett förord till romanen där det bland annat heter: ”Jag skulle vilja att ni hade förbarmande med denne fiende till de sina, med detta av hat och girighet förtärda hjärta, vilja att han trots all sin uselhet skulle röra ert hjärta. Under hans trista liv skymmer eländiga lidelser bort ljuset för honom, ljuset som är helt nära och varav en stråle ibland snuddar vid honom, nästan bränner honom. […] Nej det var inte pengarna denne girigbuk älskade, det var inte efter hämnd som denne ursinnigt törstade. Det verkliga föremålet för hans kärlek kommer ni att lära känna om ni har kraft och mod att höra på denne man ända till hans sista bikt, som döden avbryter …”

Som motto för romanen har Mauriac satt en bön av Teresa av Avila: ”…Betänk, o Gud, att vi inte förstå oss själva, att vi inte veta vad vi vilja och att vi avlägsna oss oändligt långt bort från det vi längta efter.”

En metafysiker som arbetar i det konkreta

Mauriac har vid ett tillfälle kallat sig själv ”en metafysiker som arbetar i det konkreta”. Han har inget till övers för kristna romanförfattare som försöker ”måla sublima, änglalika, omänskliga varelser, då deras enda chans skulle vara att försöka belysa det mått av mänsklig uselhet som helgelsen lämnar kvar i en människa och som är romanförfattarens speciella domän.” Under den realistiska ytan företar han som författare en borrande psykologisk analys.

Om man inte upptäcker den metafysiska sidan hos Mauriac, så blir han kanske som för E. N. Tigerstedt, känd professor i litteraturhistoria, en virtuos naturalistisk pessimist, som njuter av att sadistiskt avslöja sina gestalters gemenhet och som till sist med en lätt gest förpassar dem till saligheten. Så enkelt är det förvisso inte.

Mauriac övergår efter sin omvändelse inga-lunda till att skildra några idealistiska figurer, styrda av idel nobla motiv. Tvärtom. Enligt Mauriac finner man goda människor bara i dåliga romaner. ”Så snart jag sätter mig att arbeta antar allt sina vanliga färger, även de vackraste av mina figurer omges av ett svavelgult ljus som är karakteristiskt för mig och som jag inte försvarar – som helt enkelt är mitt.” Författaren väljer med andra ord inte sina gestalter eller sina färger utan han uppsöks av vissa temata och vissa tonfall, som nästan mot hans vilja alltid är mörka. Han vet, att det finns helgonlika personer, men han kan inte skildra dem. De kan inte fångas av någon jordisk penna. I sina romaner går han förbi de rättfärdiga, ”idealisterna”, men anstränger sig att även hos den mest fallna människa, hos en mördare eller hos en förljugen kvinna som Brigitte Pian i Den fariseiska kvinnan finna de fläckar av ljus som ändå kan dyka upp. Det är samma människosyn som hos Dostojevskij (med den viktiga skillnaden att Dostojevskij även hade ambitionen att försöka skildra en verkligt god människa). Det är också den människosyn som Kristus själv hade, han som bannade fariséerna och tog sig an skökor, publikaner och syndare. Hos Mauriac kan också en syndig människa gå hädan i frid, fylld av Guds nåd.

Om romanskrivandet anför Mauriac också följande synpunkt: ”Om romanförfattarna har något existensberättigande så är det att han hos de noblaste och högsta männi-skor vill belysa vad som gör motstånd mot Gud, vad av ondo som döljer sig hos dem, vad de smusslar undan, samt hos sådana männi-skor som vi tror är fallna upptäcka och belysa renhetens dolda källa.”

De sista åren

Trots att Mauriac år 1933 blivit invald i Frans-ka akademien var det fortfarande många som kritiserade honom, men hans rykte var på uppåtgående. Så kom kriget, och under hela den tyska ockupationen stannade han i Paris, även om han för säkerhets skull ständigt bytte bostad. Han deltog aktivt i motståndsrörelsen, främst genom skrifter, och utvecklades under och efter kriget till en av Frankrikes mest betydelsefulla politiska journalister och blev ledarskribent i Le Figaro. Framför allt hoppades han på en försoning mellan den katolska kyrkan och vänstern och betonade att den katolska kyrkan måste ta sitt ansvar. I Spanien hade katolikerna beklagligtvis i stor utsträckning ställt sig på fascisternas sida i inbördeskriget, men i Frankrike hade kyrkan agerat mönstergillt under ockupationen. Han hoppades också på att de gamla motsättningarna mellan arbetare och borgare skulle vara ett övervunnet stadium. Han ställde sig på de Gaulles sida och tecknade i sin bok om honom 1964 (svensk översättning 1965) en bild av honom som en sentida Jeanne d’Arc, en enkel, okuvlig, fransk och kristen krigare. Mauriac hade smulat sönder alla Pétains argument för att de kristna borde sluta upp på ockupanternas sida men pläderade trots det efter kriget för en mjukare linje mot samarbetsmännen. Samtidigt frågade han sig, vad han egentligen hade i dagspolitiken att göra. Det var ju författare han ville vara, men han ville också verkligen kämpa för Frankrikes frihet och för demokratin.

Till Frankrikes skyddshelgon vid sidan av Jeanne d’Arc utsågs Den heliga Teresa av Jesusbarnet, eller med en annan beteckning Teresa av Lisieux. Mauriac skriver om detta: ”Den där Teresa, vars kvarlevor i dag förs till Paris, vad har hon egentligen gjort för märkvärdigt, frågade mig i går en engelsk väninna. Jag fann till en början inte något svar: mysteriet i hennes öde ligger just i frånvaron av alla yttre händelser. En liten brinnande flicka, en omättlig flicka, väljer från barndomen att aldrig säga nej till Gud. Vid femton års ålder går hon in i Karmel, och där söker hon ingalunda några stora självplågerier: hon bara ger ut sig själv, hon offrar sig i vardagen och följer vad hon själv kallar ’den lilla vägen’, hon accepterar allt med slutna ögon och hänger sig helt som ett barn åt det väsen som hon dyrkar. Och det visar sig att denna lilla väg, som ligger inom räckhåll för var och en, i själva verket är mysteriets väg. […] Kyrkan ställer oss under beskydd av ett brinnande barn, av en flicka som föraktades av de stora och härliga i världen men vars namn åkallas och hålls kärt i all världens katolska hem.”

De flesta romanerna kom till före andra världskriget. Han utgav även sina memoarer, Mémoires interieurs, 1959 (svensk översättning 1960) och sina borrande självrannsakande dagböcker i fyra band 1934–1950 (Journal). År 1952 fick han Nobelpriset. Han avled den 1 september 1970.

La Pharisienne från 1941 (svensk översättning Den fariseiska kvinnan 1948) tecknar som titeln anger bilden av en till det yttre mycket from kvinna, Brigitte Pian. Till skillnad från i Ormboet är det här inte fråga om någon borrande egen självrannsakan utan den som gör analysen är hennes styvson Louis. Han dissekerar Brigitte Pian med plågsam skärpa. Under den fromma ytan är hon både hård och oförsonlig, maktlysten, självgod och medveten om sin egen förträfflighet och ofelbarhet. Hon hinner med att göra många människor i sin närhet djupt olyckliga, innan hon under romanens gång så småningom kommer till insikt om hurudan hon varit. Romanen slutar med dessa ord: ”I sitt livs afton hade Brigitte Pian äntligen upptäckt att man inte bör likna en högmodig tjänare som försöker dupera sin husbonde genom att betala sin skuld till sista slanten och att vår Fader inte väntar sig att vi skall föra noggranna räkenskaper över egna meriter.”

Hon visste nu att det inte är förtjänsterna utan kärleken det kommer an på.” Det kan passa som slutord om den mogne François Mauriacs författarskap och människosyn.