Varför förekommer folkmord?

”När ett folkmord äger rum finns det ofta ett generellt förnekande från förövarnas sida; och de som tillkallas för att intervenera är också ofta oförmögna att kännas vid att det ens förekommer. Det är därför som det är bättre att inrikta sig på förebyggande arbete och försöka upptäcka problemen i ett tidigt skede medan positionerna ännu inte är låsta och innan de har övergått i ett förnekande. Det är också nödvändigt att få fram verktyg alltifrån diplomatisk medling till effektivt inriktade sanktioner och att inse att många ingripanden kan ske förutom rent militära.

Internationella brottmålsdomstolen tjänar som ett effektivt avskräckningsmedel, om de som begår illgärningar inser att de kan komma att ställas till svars, att straffrihet inte tolereras. Arresteringen av serbledaren Radovan Karadzic, som ställts inför rätta i Haag, är ett exempel på detta. Förhållandet att Karadzic kunde hålla sig gömd i Serbien i 13 år är en påminnelse om att rättsliga procedurer kan motarbetas av en befolkning som skyddar en brottsling mitt i-bland sig.””

Deng kommer från Sudan där den pågående konflikten i Darfur av vissa rubriceras som folkmord med uppskattningsvis 300 000 döda. Folkmord är en extraordinär form av konflikt som rör identiteter som kan ha sitt ursprung i ras, etnicitet, religion eller nationalitet; och dessa särdrag i sin tur utmärks av kraftig diskriminering och exkludering. Problemet är vida känt och kan inte begränsas till någon särskild region eller något speciellt land, fast vissa är mer sårbara än andra, som till exempel Rwanda, som Deng besökte kort efter folkmordet 1994, liksom Bosnien och tidigare Kambodja under de röda khmererna och deras krigsskådeplats.

”Jag reste till Bosnien 1992 när konflikten där var som värst”, säger Deng, ”och det var en egendomlig upplevelse att se två folkgrupper som hatade varandra så myc-ket. Serber och bosnienmuslimer kunde inte skiljas åt vad det yttre beträffade. Det var mestadels genom deras namn som man kunde hålla isär dem.” Hat i en situation som denna kan också innebära självhat på grund av att fienderna är lika till det yttre. ”I Rwanda kunde en tutsi likna en hutu så mycket att det inte alltid gick att skilja dem åt.” En gång frågade Deng en utrikesminister i Burundi om det gick att skilja mellan dessa två och han fick då till svar: ”Ja, men med 35 procents felmarginal.” Det var med andra ord inte lätt att identifiera de två grupperna.

Deng tar sitt hemland som exempel och säger att när man kommer till Darfur så är det svårt att se vem som är arab och vem som är afrikan, eftersom folk som själva anser att de är araber kan vara mörkare i huden än afrikaner. Det yttre räcker inte för att skilja dem åt. Om man hatar en grupp på grund av ras och man själv har några av den gruppens karaktäristiska rasdrag, så hatar man i själva verket en del av sig själv.

Upprinnelsen till vad som nu sker i Darfur går tillbaka till 1950- och 1960-talen då södra Sudan genomlevde ett 17 år långt inbördeskrig som var lika ohyggligt som det som händer i Darfur nu. Konflikten kunde hållas stången i tio år men återuppstod 1983; mer än två miljoner människor dödades under precis samma ohyggliga omständigheter som idag. Fastän grupper av människorättsaktivister försökte fästa uppmärksamhet på situationen då och till och med kallade den folkmord, lät omvärlden det passera utan att bry sig om saken, på samma sätt som man nu gör i fråga om Darfur.

En spridning av regionala konflikter sker nu i Sudan. Vad vi skulle behöva göra, även om det kan vara för sent där, är enligt Deng, att historiskt inventera orsakerna till de nationella problemen och problemen i landet som helhet, så att det kan leda till fred i hela Sudan och inte isolera Darfur från resten av landet.

Att omdefiniera begreppet nationell suveränitet

Deng har en lämplig bakgrund för sitt arbete med frågan om folkmord. Han var tidigare utsänd som FN:s generalsekreterares representant för internflyktingar. Ordet ’internflykting’ kan vålla förvirring. Deng förklarar det på följande sätt: ”Folk hänvisar till dem som flyktingar; men flyktingar som flyr från våldet i sitt eget land är de som kunnat ta sig över internationella gränser och därför är berättigade att få hjälp genom FN:s flyktingkommissariat. Internflyktingar är, fastän de också flyr från våld, de som är instängda inom sin egen nations gränser.” Deng har funnit att identitet är en plågsam faktor för människor som stängts inne inom sitt eget lands gränser.

I många av de länder han besökt som FN-representant för internflyktingar märktes det tydligt att det var svårt att definiera vad begreppet ’nation’ egentligen stod för. Förfördelade grupper krävde erkännande som medborgare, med de gängse rättigheter som hör till medborgarskap. Men ofta fick de inte det. När folk tvångsförflyttas på grund av konflikter rör det sig överallt om motsättningar som har sin grund i faktorer som ras, etnicitet, religion och kultur.

I stället för att tas om hand av sina egna regeringar blir dessa grupper av internflyktingar åsidosatta, ibland blir de också förföljda som om de vore allierade med fienden. Fastän internflyktingarna måste vända sig till det internationella samfundet för hjälp, så kan samma nation, som fördriver sitt eget folk, åberopa sin nationella suveränitet och på så sätt förhindra att internationell hjälp når fram till dessa människor. Deng menar att det ligger i vårt uppdrag för internflyktingarna att börja reformera den roll som suveränitet tidigare spelat till att i stället gälla ansvar. Denna princip utvecklades i Brookings Institution’s Africa program.

Deng säger att han brukade fråga internflyktingar vad de ville att han skulle ta med sig för budskap till deras ledare. Det svar han oftast fick var att landets ledare inte var deras ledare. Ingen i den sittande regeringen talade för dem, på deras uppdrag. Deng beskriver en sådan situation när han en gång besökte interflyktingar i ett land i Latinamerika. ”I regeringens ögon”, sade människorna, ”är vi inte ens medborgare; vi är inte bättre sedda än kriminella; och vårt enda brott är att vi är fattiga.” Enligt Deng är internflyktingar inte bara marginaliserade, de är också ofta negligerade eller trakasserade.

Ett land kan vara berett att kräva hjälp från omvärlden till det som i första hand är landets eget ansvar, har Deng observerat. Om man däremot tillämpar suveränitetsbegreppet för den sortens ansvar, så kan man tillämpa det för att förebygga folkmord. FN:s generalförsamling antog det så kallade ansvaret att skydda vid det internationella toppmötet för stats- och regeringschefer 2005. Dengs tidigare arbete med suveränitet som ansvar bidrog till att utveckla ansvaret att skydda.

Folkmord inkluderar ibland det som Deng refererar till som ”kulturmord”. Ta Sudan som exempel säger Deng: ”En grupp kan rycka åt sig makten och marknadsföra sig själv på grund av sin självuppfattning i termer av etnisk, rasrelaterad och kulturell identitet. Men Sudan är ett land med en mängd olika kulturer och etniska grupper; och alltsedan frigörelsen från Storbritannien har den dominerande grupp som kallar sig araber – fast de i själva verket är en blandning av araber och afrikaner – försökt att gestalta landet enligt sin uppfattning om hur ett arabiskt land ska vara och de ägnar sig åt att arabisera och islamisera allt och alla.” Om de lyckades skulle resultatet bli ett ”kulturmord” säger Deng, eftersom ”en människa är ju inte bara är en fysisk företeelse utan en kulturell varelse. Om man förstör ett folks kultur och därigenom assimilerar människorna så har man på sätt och vis också eliminerat dem.”

Extrem fattigdom hos en grupp inom en befolkning kan resultera i en konflikt som leder till massvåld. I den mån fattigdom innebär att det råder en orättvis fördelning av grundläggande resurser som vatten och betesmark, kan en sådan ojämlik fördelning ge upphov till en reaktion hos den missgynnade gruppen som leder till inbördes konflikter med dödlig utgång. Den härskande gruppen kan då börja vedergälla med ett krig som leder till folkmord.

Att förneka ansvaret för folkmord kan också ha betydelse i krigets efterdyningar vilket skedde i Tyskland efter Förintelsen som ju tog livet av sex miljoner judar. Deng säger att det ”i Tyskland efter andra världskriget förekom ett generellt förnekande av varje form av brett ansvarstagande. De miljoner dödsfall som förekom i koncentrationslägren betraktades som en enda ond människas verk. Jag skulle kunna höra folk säga ’Tack gode Gud att han är borta. Hitler var ju inte ens av tysk börd, han var ju öster-rikare.’” Men det har hänt att Deng träffat någon som erkänt att han stödde Hitler: ”Jag träffade en man som hade varit medlem i Hitlerjugend som sade: ’En gång trodde jag att Hitler var det bästa som någonsin hänt Tyskland.’” Han visste varifrån han fått sitt sätt att tänka. Men under en viss period verkade nästan hela nationen befinna sig i ett enda totalt förnekande och hänförde det förskräckliga som skedde i Förintelsen till en enda individ. Tyskland har sedan dess, när man konfronterats med historien, blivit medvetet om att det fanns ett nationellt ansvar för det som hände. ”I stället för att förneka sådan ondska och tillskriva den individer bör vi fråga oss vilka villkor som åstadkommer en universell ondska som Förintelsen”, säger Deng och fortsätter: ”Genom att göra så kan vi lära oss att hantera en Hitler bättre i våra samhällen och hos oss själva. Det rör sig om en universell skuld.”

Universell mänsklig värdighet

Deng talar om tendensen att demonisera andra, när vi inte lyckas med att erkänna att mänsklig värdighet är universell och inkluderar vissa oförytterliga rättigheter. ”Under min verksamhet med internflyktingar befann jag mig en gång i ett asiatiskt land där det pågick en konflikt. I en stad ute i landsorten fick jag sällskap vid frukostbordet av en advokat som var starkt engagerad på ena sidan av konflikten. När det gick upp för honom att jag befann mig i landet för att undersöka vilket skydd internflyktingarna hade och hur deras mänskliga rättigheter tillvaratogs under kriget, sade han att dessa ’inte var mänskliga varelser utan djur och att de därför inte hade några mänskliga rättigheter.’”

Deng återkallar ett minne från sin barndom. Han tillhörde Dinkastammen, den största befolkningsgruppen i södra Sudan: ”Vi kände till att det fanns andra stammar som vi visste var lejon. Vissa slipade sina tänder vilket bekräftade för oss att de var kannibaler. Men när min bror och jag väl flyttat hemifrån för att studera och träffade dessa grupper, insåg vi att vi demoniserat dem på ett orättvist sätt.” Varje grupp tenderar att se sig själv som mönster för hur det mänskliga ska vara och uppfatta andra på ett negativt sätt. ”Genom att resa och träffa många olika sorters människor börjar man göra sig fri från de tvångsföreställningar som tillkommit i trånga kretsar där allsköns fördomar gentemot omvärlden inpräntas. Ju förr vi lär känna varandra, desto större chans har vi att befrias från fördomar. Tyvärr fungerar det inte alltid på så sätt. Övertygelsen om att utbildning skulle befria oss från våra fördomar gäller inte generellt, för det beror på undervisningens innehåll.”

När konflikter pågått i decennier är det bättre att, i stället för att fråga varför vi tillåter att vårt folk lider och dör, fråga vad som är orsaken till det och hur vi kan komma till botten med problemet och finna en lösning. Till sist rör det sig om vilket erkännande man ger människorna, vilken jämlikhet man garanterar dem och den grundläggande respekten och det sociala erkännandet. Detta erkännande, tillägger Deng, måste innefatta en rättvisare fördelning av resurser, till att börja med sådana basresurser som vatten och betesmark. ”Det krävs ett viss mått av klokhet för att kunna erkänna att fördelning är av ömsesidigt intresse för alla.” ”Det är så fundamentalt att många inte vill tänka i de termerna.” Men vad som är särskilt nödvändigt är förebyggande åtgärder – globala program för att väcka medvetande om vad som orsakar masskonflikter och folkmord och hur de kan förhindras, om de upptäcks tidigt. Det är också viktigt att söka efter effektiva modeller där man lyc-kats med att hantera mångfald och att ta efter dem. Men också se på modeller där man inte lyckats hantera mångfald utan där det lett till konflikter som borde undvikas.

Översättning: Anna Maria Hodacs