av MAGDALENA DAHLBORG
Det var efter Andra Vatikankonciliet (1962–1965) som den fasta biskopssynoden instiftades, men redan före konciliet fanns det tankar på en fast krets som kunde ge påven råd och stöd i den universella katolska kyrkans ledning. De olika departementen i Vatikanen fanns, men påven behövde också redskap för att samverka med biskoparna över hela världen i det gemensamma arbetet för hela den katolska kyrkans och världens goda.
Paulus VI fattade därför 1965 beslutet att instifta en fast biskopssynod, med representanter från de nationella biskopskonferenserna, patriarker och andra representanter för de östliga katolska riterna, representanter för ordensväsendet samt de kardinaler som leder kurians departement. Biskopssynodens huvudsakliga funktion skulle vara att främja bättre samarbete mellan påven och världens biskopar, att säkerställa att påven hålls korrekt informerad om situationer och förhållanden som påverkar kyrkans inre liv och kyrkans agerande i världen, samt att se till att biskoparna är överens om de mest fundamentala lärofrågorna och vad som behöver göras i kyrkan och av kyrkan. Detta slogs fast i motu propriet Apostolica sollicitudo, och sedan dess har den ordinarie synoden samlats femton gånger. Utöver det har det varit ett fåtal samlingar med en extra ordinarie synod och ett antal regionala, nu senast för Amazonasregionen.
Kyrkan (oavsett om man talar om de döptas gemenskap eller den formella gemenskapen kring biskopen av Rom) är ständigt stadd på resa i världen, mot hemlandet i himlen, och behöver därför också kontinuerligt läsa av såväl kartan som verkligheten för att orientera sig. När Apostolica sollicitudo skrevs var den katolska kyrkan inne i en process där kyrkans självförståelse stöptes om, och i konciliedokument som Lumen gentium och Gaudium et spes formulerades en fördjupad förståelse av kyrkans relation till världen och av de inbördes relationerna mellan lekfolk, ordensfolk och hierarki. Med tiden har vissa stift mer än andra funnit sätt för biskopen att samarbeta med dem som han har fått ansvar för, och ett av syftena med den process som nu inleds inför nästa biskopssynod är att varje stift ska hitta just de metoder som fungerar bäst lokalt för att låta biskopen lyssna till de troende och låta de troende bära fram sina gåvor och erfarenheter till kyrkan.
Under åren har också själva biskopssynoden, och i synnerhet dess generalsekretariat, fortsatt att utvecklas genom en kontinuerlig implementering av konciliets förståelse av biskopsämbetet och kollegialiteten. Påven Franciskus påminner i Episcopalis communio från 2018 (mer utförligt presenterad av Anders Piltz i artikeln ”Synodalitet”, Signum nr 8/2019) om att de troende har att följa sin biskop i tro och moral, men att detta inte är enkelriktat utan en dynamik där biskopens uppdrag att undervisa alltid sker i en kontext och vilar på kyrkans liv och livet i kyrkan. Därför, skriver påven Franciskus, är biskopen alltid både lärare och lärjunge. Lärare när han med den helige Andes hjälp förkunnar sanningen i Kristi namn. Lärjunge när han lyssnar till Kristi röst genom de döpta. När detta fungerar som det ska, blir biskopssynoden ett verktyg för läroämbetet att lyssna till de troende i hela världen. Inte till dem som ropar högst, som har synliga plattformar och gör sig hörda, utan till var och en.
Inför biskopssynoderna hålls förberedande processer, och dessa har bit för bit utvecklats under åren. De senaste åren har satsningar gjorts för att bredda deltagandet och i högre grad uppmuntra varje katolik att engagera sig i förberedelserna. När vi nu går in i förberedelser för en synod om själva synodaliteten, är det ett tillfälle för varje stift att dela med sig till andra av metoder och erfarenheter, och för varje stift att upptäcka vad som krävs just i den egna situationen och kulturen för att få till ett gott samtal och samarbete mellan kyrkans olika lemmar, för att fördjupa gemenskapen på varje plats och få ett större engagemang hos var och en. Särskilt, är förhoppningen, hos dem som av olika skäl befinner sig i kyrkans marginaler.
Varför en synodal process?
Poängen med synoden om synodalitet är inte egentligen själva synoden utan processen före och processen efter. Det är vad som händer lokalt, och i synnerhet samspelet mellan de olika lokala nivåerna, de olika regionala nivåerna och den universella nivån, som är det viktiga och intressanta.
Paulus slår fast, när han skriver om församlingen, att de döpta har olika uppgifter. Inte alla är kallade till att bli präster, men inte bara prästerna är kallade till tjänst i och för Guds kyrka. Och Petrus skriver i Första Petrusbrevet att de troende blir till ”levande stenar i ett andligt husbygge”. För att alla verkligen ska kunna ta sitt ansvar som levande stenar i kyrkan, behöver det finnas metoder att upptäcka vars och ens nådegåvor, och en vilja hos församlingen att ta emot dessa. Lumen gentium slår fast att varje lekperson efter ”den kunskap, den kompetens och den kvalifikation de har” (Lumen gentium 37) inte bara har rätt utan ibland plikt att uttala sig om sådant som rör kyrkans väl, och herdarna måste lyssna på detta. Samtidigt ska lekfolket inrätta sig efter herdarnas beslut, i lydnad. Det är alltså hela tiden fråga om en växelverkan mellan herdar och lekfolk, men herdarna har att främja och uppmuntra lekfolket, ge dem förtroendeuppdrag och handlingsfrihet.
I grunden handlar detta om kyrkans överlevnad. Alltför många ”konfirmeras ut”, eller tas aldrig i anspråk, eller glider bort från kyrkan utan att någon riktigt märker det. Alltför många får helt enkelt inte plats i gemenskapen, om det så beror på psykisk ohälsa, fysiska företräden, sexuell läggning, etnisk eller kulturell bakgrund, eller vad helst som gör att fördomar eller motvilja hos andra utestänger.
När kyrkan är i majoritet, prästerna många och det sociala trycket att vara katolik är starkt, då kan det räcka för människor att sakramenten görs tillgängliga, men det blir en ”tjänstemannakyrka”, inte en gemenskap av det slag Guds folk är kallat till att vara. Såsom samhället nu ser ut på många håll, där det sociala trycket snarare är att inte vara katolik, där prästerna är färre än behovet och där det finns gott om olika gudstjänstfirande gemenskaper som erbjuder starkare samhörighet och möjlighet att själv bidra till församlingen, då krävs det både att varje katolik inser sitt ansvar för sin församling, sitt stift och i förlängningen kyrkan som helhet, och att församlingar och stift svarar mot detta och erbjuder var och en möjlighet att ta sådant ansvar. Lumen gentium menar att när herdarna ger lekfolket utrymme och lyssnar till dem, har detta goda konsekvenser för hela kyrkan: ”Hos lekmännen stärks medvetandet om det egna ansvaret, de får större villighet och förenar lättare sina krafter med herdarnas verksamhet. Med hjälp av lekmännens erfarenhet kan dessa klarare och bättre bedöma andliga och världsliga ting. På så sätt kan hela kyrkan stärkas av alla sina lemmar och på ett mera effektivt sätt fullgöra sitt uppdrag för världens liv.”
För att kunna bära evangeliet till världen, för att kunna vittna om det hopp som ges i Jesus Kristus, behöver var och en bidra till kyrkans förståelse för hur budskapet bäst förmedlas på varje plats i varje tid, eftersom detta är kunskap som bättre fås i vardagliga situationer utanför kyrkliga miljöer, och därför finns främst hos lekfolket ”i världen”. Synodaliteten och den försynodala processen handlar således inte om att ”förändra läran”, och verkligen inte om att avgöra lärofrågor genom globala omröstningar, utan om att tillsammans förstå dels hur läran ska förstås och uttolkas i vår tid, dels hur den bäst förklaras för den som står utanför gemenskapen.
Så skriver de nordiska biskoparna i sitt herdabrev inför den försynodala processen i stiften: ”Kyrkans oändliga skönhet blir uppenbar när kristna på detta sätt tillsammans gör den väg som Kristus utstakade åt oss synlig och trovärdig, när vi, med de strålande orden i den tredje eukaristiska bönen, blir en församling på ’pilgrimsfärd på jorden’, befästa i tro och kärlek, eniga sinsemellan, i enighet med våra präster, i glädje på väg mot vårt himmelska fosterland där vi till sist skall se vår Herre ’som han är’, där Gud i evighet ’blir allt, överallt’ (1 Kor 15:28). Var står vi nu i detta gemensamma åtagande med fokus på Kristus? Vilka är hindren? Vad ger näring? De frågorna är kärnan i vår synodala urskiljning.”
Syftet med den process inför biskopssynoden som vi nu går in i är inte bara att samtala om dessa frågor och nå fram till svar, utan att prova olika metoder för att föra sådana samtal, med öppenhet och mod och med en vilja att lyssna till varandra.
De förberedande dokumenten
Att den kommande synoden skulle kräva lite mer arbete i varje stift har meddelats tidigare, men först i september, bara en månad före det globala startskottet, kom mer detaljerad information om vad som förväntas och hur det är tänkt att detta ska gå till. Då i form av två förberedande dokument, Preparatory Document (Förberedande dokument) och Vademecum (Handbok, bokstavligen ”gå med mig”).
Preparatory Document är riktat dels till biskoparna, dels till var och en. Det är framför allt en bakgrund till synodaliteten som metod och som sätt att vara tillsammans, och ett underlag för de samtal på olika nivåer som ska föras kring den grundläggande frågan för synoden och kring de tio centrala teman som man vill att de troende tillsammans besvarar.
Den absoluta kärnfrågan som varje lokalkyrka, varje rit, varje region, varje församling ska ställa sig och gemensamt formulera någon sorts svar på (ett svar som, anar man, inte egentligen förväntas vara ett tydligt svar utan snarare en riktning, en fördjupning, och kanske en inspiration), är hur kyrkan vandrar i gemenskap i den egna kontexten, och framför allt var man kan höra Andens röst just där man är, och vart den leder. Två centrala teman i påven Franciskus pontifikat sammanstrålar här: hur samlar vi kyrkan från marginalerna och inåt, och hur kan kyrkan i vår tid utföra sitt uppdrag att föra ut evangeliet till hela världen?
För att något konkretisera kärnfrågan ger Preparatory Document oss tio teman att utforska. Det första är vilka som, lokalt, är de som reser tillsammans. Om man säger ”vår kyrka”, vilka är det som ingår där? Vilka går tillsammans, och vilka är teoretiskt och i praktiken utanför denna gemenskap? Det andra temat är lyssnandet, och lokalkyrkan bör fråga sig vilka som inte blir hörda, vilket utrymme som finns för marginaliserade och hur man bäst lyssnar till den sociala och kulturella kontext i vilken man verkar. Tema tre är talandet: hur den lokala kyrkan stödjer och bygger en öppen och fri kommunikation i samhället och mellan dess organisationer, vilka möjligheter som finns för lokalkyrkan att tala öppet om det som man finner viktigt, och vem som talar för de kristna där man är.
Det gemensamma firandet är tema fyra, det som är en grundbult för det gemensamma vandrandet – hur inspirerar bön och liturgi kyrkans pilgrimsfärd, hur uppmuntras varje troendes aktiva deltagande i liturgin och på vilket sätt hjälper den gemensamma bönen till i beslutsfattandet i lokalkyrkan?
I det femte temat inbjuds vi att reflektera över hur var och en kan ta ett delansvar i kyrkans uppdrag att evangelisera. Dit hör stöd till var och en som missionerar genom att leva evangeliet i vardagen – som lärare, som forskare, i arbete för rättvisa och mänskliga rättigheter, som vårdare av skapelsen och i varje annat arbete – liksom frågan om hur de olika katolska riter som finns närvarande lokalt, och deras förståelse av det kristna livet, tas till vara.
Dialog är temapunkterna sex och sju, först dialog inom olika delar av kyrkan och mellan kyrka och samhälle, sedan dialogen med kristna av andra traditioner. Det åttonde temat rör relationen mellan präster och lekfolk, hur auktoriteten utövas och hur lekfolket uppmuntras till medansvar. Som nionde tema utforskas själva urskiljningsmetoderna, som är grundläggande i en synodal gemenskap. Varje lokalkyrka ska undersöka hur det egna beslutsfattandet egentligen går till, vilka metoder och mötesplatser som bär frukt, hur den rådgivande fasen och den beslutande fasen samspelar och huruvida beslutsfattandet är transparent och beslutsfattare kan ställas till svars.
Sist men inte minst ställs frågan om formation, hur utbildningen går till av varje kristen, av familjer och av gemenskaper. I synnerhet de som ska gå till ledande uppgifter: får dessa stöd att utveckla förmågan att ”resa tillsammans”, att lyssna och att samtala? Och vilka redskap behövs för att kunna läsa av och förstå den kultur som lokalkyrkan verkar i, och hur denna påverkar kyrkan?
Vademecum, handboken, är ett mer omfattande dokument, som också har en tydligare målgrupp. Det är framför allt ett stöd för den som i varje stift och motsvarande enhet ska koordinera processen, och innehåller som sådant såväl fördjupning av det som presenterats mer övergripande i Preparatory Document som konkreta råd och förslag på hur arbetet kan gå till. Tre nyckelord för den synodala processen definieras: gemenskap, deltagande och uppdrag/mission. De är inte hierarkiskt ordnade, utan ”vart och ett av dem berikar och ger riktning åt de andra två”.
Det är slående i båda de förberedande dokumenten att riktningen verkligen är utåt. Kyrkan ska inte bara lyssna till dem som själva höjer rösten eller som har tydliga uppgifter i kyrkan. I stället ska den process som nu inleds hjälpa varje lokalkyrka att hitta sätt att nå dem som sällan eller aldrig hörs: de fromma men tysta, de som glider ur kyrkan och blir allt mindre praktiserande utan att någon ser det och frågar efter dem, de som är eller riskerar att bli exkluderade ur gemenskapen på grund av sociala faktorer, funktionshinder eller av andra skäl. Det är framför allt marginalerna som ska dras in i kyrkans mitt, deras erfarenheter och gåvor som inte ska gå förlorade för kyrkan.
Vademecum pekar också ut möjliga fallgropar och frestelser, som risken att sätta våra egna åsikter framför lyssnandet till den helige Ande, risken att endast se problem eller den egna situationen, frestelsen att förstärka konflikt och splittring i stället för att söka enhet, och kanske inte minst frestelserna att fokusera strukturer eller att blanda ihop synodalitet med parlamentarism och politiska beslutsmetoder.
Den globala processen
Höjdpunkten är biskopssynoden i oktober 2023. Inför detta kommer generalsekretariatet för biskopssynoden att sätta samman först ett Instrumentum laboris I (bokstavligen ”arbetsredskap”, men i biskopssynodens arbete ett underlag för diskussion) efter det att de nationella biskopskonferenserna mötts och sedan ett Instrumentum laboris II efter det att de kontinentala biskopskonferenserna behandlat det första. Instrumentum laboris I är en sammanfattning av det som varje stift, eparki, patriarkat eller motsvarande har framfört till sin nationella eller motsvarande biskopskonferens. Även ordnar, kongregationer, utbildningsinstitutioner och andra lokala enheter framför sina synpunkter till lämplig instans.
På alla nivåer gäller att det förhoppningsvis omfattande underlag som kommer från varje möte, varje församling, varje lekmannarörelse sammanfattas på inte mer än tio sidor (även om det går att skicka med omfattande bilagor). Syftet med pappersproduktionen är inte att få enstaka smarta universallösningar från enskilda personer utan att få en bild av vad som rör sig i kyrkan, vilka problem och möjligheter som framträder starkast när alla rapporter läggs samman.
Den lokala processen
Den katolska kyrkan i Sverige har sina specifika svårigheter och möjligheter, där den katolska gemenskapen är en accepterad (inte alltid uppskattad) och aktiv minoritet i ett mycket sekulariserat land, och där lokalkyrkan speglar den universella kyrkans etniska och kulturella mångfald (vilket är såväl en rikedom som ibland en grogrund för konflikter) och tydligt vittnar om i synnerhet europeiska men också andra migrationsvägar under 1900-talet och senare. Det finns goda skäl för oss att vända oss inåt och tillsammans – över alla vanliga umgängesgränser – reflektera över såväl huvudfrågan som de tio teman som getts.
Våra församlingar är mycket olika, det är en stor skillnad mellan att tillhöra en storstadsförsamling med dagliga mässor och att tillhöra en diaspora som kanske har tillgång till präst någon timme varannan vecka, och det är en utmaning att nå fram till ett ”vi” på stiftsnivå. Möjligen spelar den årliga stiftsvallfärden till Vadstena en viktig roll för gemenskapen, men nog behöver vi fler sådana tillfällen inte minst just för att utbyta erfarenheter och att tillsammans fundera över vad vi behöver för att i detta land bäst kunna vittna om evangeliet. Men det finns också goda skäl för oss att fundera över vilka av våra erfarenheter som kan bidra till den universella kyrkan, och vad vi kan lära oss av andra stift som lever under andra förhållanden.
Den lokala processen kommer förstås att vila tungt på församlingarna, det är trots allt där de flesta är, även om katoliker enligt senaste SOM-undersökningen har en aktivitetsgrad på bara omkring 40 procent år 2019 (av dem som själva betraktar sig som katoliker är det alltså färre än hälften som under ett helår besöker någon som helst kyrklig verksamhet i något samfund). Men processen börjar i stiftsorganen, de olika råd och utskott som verkar på stiftsnivå. Dessa har under oktober uppdraget att reflektera över de teman som ligger närmast den egna verksamheten, och deras svar och reflektioner sammanställs sedan tillsammans med informationsmaterial, inspirationsmaterial och förslag på metoder och skickas till församlingarna. Med studieförbundet Bilda som stöd samlas församlingsmedlemmar sedan vid flera tillfällen för att tala med och lyssna till varandra. För den som inte kan eller vill delta i sin församling eller mission finns det möjlighet att själv framföra sina reflektioner till den grupp som koordinerar processen, genom en särskild mejladress (synod@katolskakyrkan.se). Under denna tid kommer det också att finnas en bredare referensgrupp som ger stiftets koordinatorer stöd och som också ska kunna stötta och inspirera de lokala sammanhangen. I slutet av februari samlas alla rapporter in och sammanställs till de tio sidor som ska skickas till den nordiska biskopskonferensen.
Att det finns en plan och tydliga ansvarspersoner, med biskopsvikarien för evangelisation som huvudansvarig, är inte svar på hur man når de tysta fromma, de utkonfirmerade, de som glidit bort för att de inte fångats upp, de utfrysta. Och hur samtala med andra samfund? Hur interagera med omvärlden? Tiden är kort, och i stift med mindre resurser behöver prioriteringar ske rörande just det som görs på stiftets nivå. Och kanske är det inte saker som kan lösas på stiftets nivå, utan som måste vara upp till församlingarna, och till var och en. För att återvända till de olika frestelserna som målas upp i Vademecum är det viktigt att inte fastna i strukturfrågorna. I stället kan vi alla ta med oss, i våra olika sammanhang också utanför kyrkan, frågor om hur vi i samhället lyssnar till varandra, vandrar tillsammans, söker det gemensamma goda (och strävar efter att ha en någorlunda gemensam bild av vad detta är). Det blir i sin tur också en evangelisation: i de samtalen finns en öppning för att berätta, att ge svar när andra frågar om vårt hopp (jfr 1 Pet 3:15).
Avslutning
Processen ska inte vara en betungande plikt, säger förberedelsedokumentet. Den ska vara en hjälp: för församlingarna att få större engagemang hos medlemmarna, för biskopen att bättre höra och känna sina får. För var och en av oss att bättre komma till vår rätt som helt och fullt en viktig byggsten i kyrkan. Helt och fullt en bättre evangelisatör i vardagen. Samtidigt är det lätt att få en känsla av att påven är lite frustrerad över att det går så trögt att komma till rätta med maktmissbruk (inklusive sexuellt sådant), korruption och stridigheter i kyrkan. Kraven på lokalt deltagande har ökat gradvis inför tidigare synoder, men nu kastar han i oss på djupt vatten, för vid det här laget borde vi redan kunna simma. Att det ska gå snabbt är inte därför att han tror att det innebär att det blir en grundlig process, utan därför att vi ska skakas om och av chocken bli kreativa. Och upptäcka att vi faktiskt kan.
Det viktiga är inte egentligen synoden om synodalitet 2023. Det viktiga är att vi på allvar börjar den mödosamma resan mot att bli en riktig gemenskap, universell och lokal samtidigt, och med vana vid att lyssna till varandra även när vi inte är överens.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum, Uppsala.
Ur Signum nr 7/2021, s. 12–17.