Sprickor i den ryska isen

I den östliga ortodoxa riten föregås den nicenska trosbekännelsen av utropet ”Låt oss älska varandra så att vi med ett enda sinne kan bekänna Fadern, Sonen och den helige Ande”. Kärleken kommer först, som förutsättning för förkunnelsen.

Vad vi behöver är en kärlek, så aktiv och generös att den förmår att omfatta andra sådana som de är – fast de är annorlunda. Mångfald är något som är värt uppskattning.

Detta gällde till den grad att det rådde communio in sacris – gemenskap i bikt och kommunion – mellan latinare och greker redan på 1600-talet, trots den ömsesidiga bannlysningen mellan det kristna öst och det kristna väst sedan 1054. Denna communio in sacris var ingalunda ovanlig på de egeiska och joniska öarna. När Rom gick in för en hårdare attityd till sådant handlande på 1600- och 1700-talen, brydde sig de lokala katolska missionärerna föga om de direktiv de fick ta emot utan framhärdade i sina vanor.

Beslut från hög nivå får naturligtvis inte nonchaleras. Men när påvar och patriarker tiger eller talar, får det sin innebörd alltefter den lokala nivå där detta skall åtlydas. Det går inte med rena tillåtelser eller förbud. Och denna lokala nivå är färgad av den lokala kyrkans historia, negativ och positiv, för den historien är svår att utplåna i vanligt folks minne.

Därför genomsyrar minnet av korstågen de muslimsk-kristna kontakterna än idag, och samma korstågsförflutna kan alltjämt påverka tänkandet hos en modern ortodox kristen i den grekiska världen. De katolska korsfararna inte bara plundrade den heliga staden Konstantinopel under fjärde korståget 1204, de vanhelgade också alla dess heliga platser och visade sitt förakt för ortodoxin genom att insätta en västlig patriark i stället för den ortodoxe ämbetsinnehavaren.

Skuggan från en senare tid kan också falla över dagens situation. Ett exempel är de erfarenheter som gjorts av katolska kyrkor av östlig rit, eller unierade som de ofta kallas.

Dessa katolska kyrkor av östlig rit har ofta varit illa sedda av de ortodoxa som ett slags inkräktare i den ortodoxa världen, en alternativ tillflyktsort, ett surrogat, ett låtsasfenomen, en villfarelse och en missionsfälla. Jag accepterar inte den synen. De katolska kyrkorna av östlig rit har sina olika församlingar inom ramen för en mångfald kulturer. Deras försvarare hävdar att de öppnar vägen till den eller de östliga riterna och att de själva är delaktiga i dem på ett autentiskt sätt.

De unierade kyrkornas tragik

De unierade kyrkornas efterkrigshistoria är tragisk. Efter 1944, när Västukraina införlivades i Stalins sovjetunion, tvingades miljontals katoliker av östlig rit in under sovjetmakten. Eftersom de sågs som agenter för Vatikanen, en främmande och fientligt sinnad makt, var deras liv som kristna kringskuret. Inte en enda församling, och än mindre något stift av östlig rit kom att tillåtas. Många av deras medlemmar fängslades och deporterades, tusentals blev dödade.

De kunde inte manipuleras. Därför decimerades de, såvida inte säkerhetspolisen lyckades göra dem beredda att avsvärja sig sitt förflutna och ”rösta” för anslutning till ryska ortodoxa kyrkan. Sådana ”omröstningar” registrerades av ett särskilt råd som myndigheterna inrättade i Lvov 1946. De som avföll fick i gengäld tillgång till många kyrkor och ett antal präster och t.o.m. några nyutnämnda biskopar eftersom ingen av biskoparna av östlig rit ställde upp på detta spel.

En komponent i detta drama som länge överlevde Stalins krav för stunden var det ortodoxa Moskvapatriarkatets inblandning. Det var en ortodox kyrka som försåg Stalin med den nödvändiga fasaden att verka bakom och som inte drog sig för att värma upp en 1800-talsbeskrivning på ”konvertiterna”: de hade ”skilts från oss med våld”, sade de ortodoxa kyrkoledarna, men ”återförenats i kärlek”.

Vad som värre var, den ortodoxa kyrkan kom aldrig att uttala något beklagande eller be om förlåtelse för sin roll i den omänskliga planen att utplåna den katolska östliga riten. Inte ens när ryska ortodoxa kyrkan tillämpade politiken att främja ekumeniska relationer med den katolska världen i stor skala under och efter Andra Vatikankonciliet tog man på allvar itu med historiska fakta. Från Vatikanens sida fördes en varsam politik mot öst som lät saken bero. Metropolit Josif Slipyi, den ende prelat av östlig rit som överlevde de sovjetiska lägren, frigavs på villkor att han höll tyst i ämnet sedan han flyttat till Rom.

Ortodox obotfärdighet

De ortodoxa var inte bara obotfärdiga, de vägrade också att ge materiell gottgörelse. När den ukrainska kyrkan av östlig rit återuppstod under de sista sovjetåren, 1989 och framåt, möttes den av hårdnackat ortodoxt fasthållande vid egendom som hade konfiskerats under de mörkaste tiderna. Än idag är många ägandetvister olösta.

Den ortodoxa oviljan till bot och bättring är lika mycket ett pastoralt och andligt problem som det har att göra med historien och omständigheterna. Om inkorporeringen av katolikerna 1946 hade gjorts bara för att stumt lyda Stalins order borde det inte ha varit svårt att kräva förståelse eller be om förlåtelse. Men den ortodoxa tystnaden, som kontrasterar mot påven Johannes Paulus II:s beredvillighet att söka förlåtelse för hans kyrkas alla synder, låter ana att det finns djupare orsaker. En antikatolsk hållning är förvisso grundligt etablerad i icke-akademiska kretsar inom Moskvapatriarkatet, ibland även i akademiska.

Förr i världen lyckades sådana attityder inte överleva ”lägerekumeniken”, för att låna ett uttryck från fader Lev Gillet. Jag besökte nyligen de forna strafflägren på Solovkiöarna, där tusentals kyrkomän hölls fängslade på 1920-talet. Inför det kommunistiska förstamajfirandet ett år tvingades ortodoxa och katolska biskopar att utföra särskilt tunga arbetsuppgifter under en förlängd långfredag, som, tror jag, firades på samma dag av båda kyrkorna. Det var ett av de tillfällen då deras ödmjuka hängivenhet förenade dem på korset.

Generösa rysk-ortodoxa initiativ

På senare tid har det också funnits viktiga undantag. Bland de ryska kyrkoledarna har ingen verkat så beslutsamt för att minska eller t.o.m. lösa motsättningarna mellan det katolska väst och den ryska ortodoxa kyrkan som metropoliten Nikodim av Leningrad (1929–78). Det betydde mycket när han gav tillträde till ortodoxa altaren för de katoliker som hade skingrats över hela Sovjetunionen under krigsårens förföljelser och som nästan alla saknade både kyrka och präst. Under hans beskydd tillät den ryska synoden 1969 varje katolik, som så önskade, att få ta emot sakramenten. Någon konversion behövdes inte. Det var en inbjudan utan exempel i den moderna ortodoxa världen, som fick ortodoxa på andra håll att förebrå ryssarna för att ha föregripit panortodoxa avgöranden i denna fråga.

Det är knappast förvånande att metropoliten Nikodim stod bakom en doktorsavhandling om påven Johannes XXIII, och att han var den förste ortodoxe kyrkoledaren som sände observatörer till Andra Vatikankonciliet. Så mycket mera stilenligt var det att han kom att avlida i närvaro av påven Johannes Paulus I, som välsignade honom i dödsögonblicket. Dunkla rykten gjorde gällande att Nikodim anslutit sig till påvestolen i sista stund, men det jag vet om honom får mig inte att anta något sådant. Den återförening han eftersträvade var mera kostsam. Några år senare upphävdes tyvärr hans erbjudande om nattvardsgemenskap med den katolska diasporan. Den ryska synoden ansåg att dess inbjudan hade hörsammats för lite och tog tillbaka den.

Sedan Nikodims tid har den ryska atmosfären förändrats. När den ortodoxe ikonmålaren och prästmunken Zinon Teodor 1996 tog emot kommunionen i en katolsk mässa nära Pskov, blev han genast suspenderad som präst till dess att han ångrade sig. Bland de anklagelser hans biskop framförde var att han hade tagit emot kommunionen hos ”schismatiker av annan tro”. Zinon invänder att han inte kan ångra att ha tagit emot Kristi kropp. Än idag, efter alla år, är hans fall ouppklarat.

Under Nikodims tid fanns det en föga känd församlingspräst som främjade sin egen variant av dialogen med den katolska världen. Det var Alexander Men (1935–90). När han tillfrågades om han någonsin frestades att själv bli katolik, svarade han: ”Nej, jag tror att kyrkan är en, så det skulle inte vara meningsfullt för mig.” Han kom att få omfattande uppgifter i början av Gorbatjovs perestrojka eller omstrukturering. Tidigare hade många av Mens skrifter publicerats anonymt i Belgien, och därtill av ett katolskt förlag. De blev inte mindre lästa efter det oförklarliga mordet på honom.

Men likväl är antalet ortodoxa församlingar som håller fast vid hans ekumeniska positioner förvånansvärt få. Tvärtom betraktas dessa positioner ofta som heretiska, och de har knappast fört de ortodoxa i allmänhet närmare den katolska världen. En kvinna som ville bikta sig för första gången fick frågan av en präst i Moskva om hon hade läst något av Mens verk. Hon svarade ja. Det räckte för att avsluta bikten.

Fiendskapen gentemot arvet efter Men motsvaras av en spridd och officiellt understödd fiendskap gentemot Rom. När östliga och västliga katoliker försöker betjäna sin hjordar på rysk och ukrainsk mark, använder officiella ortodoxa kretsar ofta en nypräglad term. Den betecknar det ryska riket som ”vårt kanoniska territorium”, och med ”vårt” menas Moskvapatriarkatets. Eller med andra ord ”tillträde förbjudet för obehöriga”. Den synen är en kränkning av bestämmelserna i 1991 års konstitution, som tillerkänner alla religioner likhet inför lagen.

Katolikerna ses som allt annat än medarbetare i evangelisationen, tvärtom behandlas de ofta som proselytmakare. Om de kommer från utlandet begränsas deras arbetstillstånd till några få månader åt gången; har de en gång gett sig iväg kan deras framtida visumansökningar avslås. På rysk mark är det svårt att få tillstånd av olika slag, i synnerhet om de ortodoxa på orten misstycker. Inte att undra på att man är oroad i det katolska lägret. Pressen är så stark mot till exempel Jesu små systrar att de troligen snart måste lämna landet.

Moskvapatriarkatet väljer att aldrig inbjuda den katolska hierarkin i Ryssland till sina rutinfunktioner. Det väckte mycket ont blod i Moskva, eller i varje fall spelad ilska, när Vatikanen upprättade katolska stift i Ryssland och utnämnde biskopar för dem utan föregående rådslag med Moskva. Men protokollet kräver inget sådant rådslag. Skulle det finnas sådana krav, skulle de vara svåra att motivera.

Inte att undra på att påven själv inte inbjuds till landet, allraminst av kyrkan. Den ryske presidenten uppfattar lämpligheten i att ställa frågan till honom, men bara som statsöverhuvud. Johannes Paulus II vill däremot komma som pilgrim. Hans högsta önskan är att få hålla minnesbön på avrättningsplatserna på Solovkiöarna.

Påvens primat och filioque-problemet

På det stora hela försöker påven kontrollera lungfunktionen hos ”kristendomens andra lunga”, för att använda hans minnesvärda fras. De senaste åren har han envetet gått ronden hos flera nominellt ortodoxa länder: Georgien, Rumänien, Bulgarien, även hos ett uppenbart motvilligt Grekland och Ukraina, där han i alla fall träffade de katolska troende av österländsk rit.

Att ta emot en påve är inte nog i sig själv. Sådana besök blir mer meningsfulla om de förbereds på olika sätt av de aktuella parterna – genom arbetet i den internationella katolsk-ortodoxa kommissionen, till exempel. Denna organisation är kapabel att lösa upp svåra knutar, men den har många sekler av komplikationer att arbeta med. Den började sitt arbete genom att ta upp sådana frågor som kan vara rimligt beredda för något slags lösning och sparade till senare några av de svårare, inklusive filioque-passusen i trosbekännelsen och frågan om primatet i kyrkan.

Samtidigt har den mycket mer dynamiska katolsk-ortodoxa kommissionen i USA redan publicerat ett gemensamt uttalande om filioque.

Dispyten om filioque kan möjligen lösas genom något slags omformulering. Påven har visat sig redo till detta genom att slopa filioque i trosbekännelsen vid gudstjänster som firas av ortodoxa och katoliker tillsammans, som till exempel vid den ekumeniska patriarkens årliga besök i Rom till Petrus och Paulusfesten.

Skulle detta kunna omfatta en gemensam omprövning av påvens primat? Också här finns lovande tecken. Påven har nämligen själv sagt att han vill tala med medlemmar av andra kyrkor om hur hans primat skall uppfattas.

Då och då hålls möten, fastän mindre formella och produktiva, under beskydd av stiftelsen Pro Oriente, nu senast i september i fjol i Wien. Utan hänsyn till den kyla, rentav fientlighet, som råder där hemma, gjorde den ortodoxa delegationen vad den kunde för att försäkra sina katolska värdar om att den gemensamma grunden mellan de två traditionerna hålls i högaktning av det ryska kyrkoetablissemang som dessa vältränade talare kan sägas representera. Sådana försäkringar bekräftades nyligen i Moskva när metropoliten Kirill av Smolensk utbytte positiva och optimistiska ord om mellankyrkliga relationer med den påvlige nuntien i Ryssland, ärkebiskop Antonio Menini.

Samtidigt, och detta är lika viktigt, finns det organisationer och institutioner där dialogen mellan de ortodoxa och katolska traditionerna hör till den fasta dagordningen. Redan på 1920-talet skedde det modiga grundandet av klostret Amay i Belgien som med sina två riter förde samman katoliker av västlig och östlig tradition. En sådan djärv ekumenik var nätt och jämnt tolererad då, men den överlevde alla den tidens svårigheter. Verksamheten i Amay fördes över till Chevetogne, där den fortsätter. Samme Zinon, vars suspendering jag nyss nämnde, har bidragit till freskerna i kapellet där på senare år.

Ett vågspel liknande Amay och Chevetogne men på ett annat sätt är det katolskledda Collegium Orientale i Eichstätt i Tyskland. Denna institution för prästkandidater på universitetsnivå följer östlig rit, men gudstjänstdeltagarna hör till olika och sinsemellan åtskilda kyrkor – grekisk-katolska, ortodoxa och (icke-chalcedoniska) orientaliska. Viktigare ändå är att de flesta av prästerna är beredda att koncelebrera och att därför alla, inklusive många av studenterna, tar emot kommunionen från en och samma kalk.

På så sätt föregriper de en återförening. Men de för den också närmare genom umgänget med och närheten till varandra. Till den grad är det svåra här genomsyrat av kärleken. Det sker inte heller bara på inofficiell nivå. Ingen deltar i det gemensamma livet vid institutet utan sin biskops välsignelse. Här rör det sig alltså inte om någon parakyrklig inrättning, utan om en integrerad del av ett antal enskilda kyrkor.

Enskilda kyrkor – uppenbarar sig inte dessa systerkyrkor redan som en enda, helig, katolsk och apostolisk, trots mångfalden av deras hittills skilda vägar?

Översättning: Kaj Engelhart