Ekumeniken kräver profetiska intitiativ

Det ämne som jag fått mig tilldelat, ”Ortodoxer och katoliker inför ekumeniken” öppnar många perspektiv och man skulle kunna behandla ämnet på flera olika sätt. Men jag tvekade inte länge innan jag valde det tema som jag skulle vilja tala om, nämligen syskonkärlek. Jag skulle förvisso ha kunnat tala om den djupa identitetskris som den ekumeniska rörelsen genomgår, allvarliga angrepp som den måste konfronteras med och om den roll som åligger oss i sökandet efter gemensamma lösningar. Det skulle också finnas mycket att säga om svårigheterna i den teologiska dialogen mellan våra två kyrkor och de stötestenar som här och var hindrar ett möte på djupet.

En gemensam omvändelse till sanningen i Kristus i dess fullhet

Jag är medveten om nödvändigheten av att fortsätta den teologiska dialogen, inte för att omvända varandra till det vi anser vara vår sanning, utan för att tillsammans omvända oss till Kristi sanning i dess fullhet. Denna sanning är inte ett begrepp och tillhör inte oss. Den är alltid öppen och kan inte uppfattas annat än i utblottelse och kärlek. Vi måste upphöra med att betrakta oss som ägare till en sanning som vi endast är ödmjuka mottagare av. Låt oss alltså inte längre göra sanningen till ett polemiskt vapen, en apologetik bestående av attack eller av försvar. Låt oss tillsammans lyssna till vad Anden säger till kyrkorna.

Men det förefaller mig ibland som om Anden ofta känner sig främmande i sin kyrka och att den kvider när den konstaterar att de som åberopar sig på Kristus är nöjda med status quo och knappast låter sig störas av den uppenbara skandalen med de kristnas inbördes splittring. Vi får inte göra oss några illusioner: trots vad det ofta felaktigt verkar, är den ekumeniska rörelsen på återtåg. Den har blivit en institution bland andra. Vad har hänt med den profetiska andan i ekumenikens början, som förkroppsligades av personligheter som påven Johannes XXIII och den ekumeniska patriarken Athenagoras och andra?

”Vi låter det ena tillfället efter det andra att inkarnera Herrens bud gå förbi”

”Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer” (Matt 18:7). Förförelsen, skandalen, är den bekväma livshållning vi nöjer oss med: vår fariseiska självtillräcklighet, vårt goda samvete när vi handlar enligt lagar och normer som vidmakthåller våra vanor och rättfärdigar vår rädsla och vår slöhet. Skandalen består i vår avsaknad av otålighet att vilja mötas och finna på medel för att mötas. Skandalen består i bristen på vilja att ta risken att älska sin broder. Den stora förförelsen och skandalen är att glömma Herrens ord; skandalen är när man inte tar Herrens ord på allvar, trots att man tjatar om dem dagen lång för den som vill höra på. Vad behöver vi mer för att väcka oss och göra oss medvetna om världens vilsenhet, göra oss medvetna om att människor i allmänhet har förlorat tron på meningen med livet, göra oss medvetna om ateismen, om likgiltigheten eller flykten in i religiositet, göra oss medvetna om att vidskepelse och mysticism bedrar människor? Vad behöver vi mer för att väcka oss än ett överkonsumerande samhälle, hejdlös profit och våld? Eller de mäktigas omåttliga arrogans och halva mänskligheten som blir allt fattigare? Vad behövs det mer för att väcka oss än att man ifrågasätter evangeliets grundläggande värderingar? Vad mer behövs det för att vi skall medge att vår inbördes splittring gör Herren oigenkännlig, att splittringen delar honom (1 Kor 1:13) och att den strider mot hans uppenbara vilja att vi skall vara ett för att världen skall tro (Joh 17:21)?

Om de som är övertygade om visionen av Treenigheten, tre personer i en enhet, inte bryr sig om att visa sin enhet rent konkret som ett första och absolut krav, hur skulle de kunna svara på den dubbla utmaningen med globaliseringen i enhetens tecken och stegringen av motsättningar och nationalism? Om inte de som tror på Treenigheten bestämt avstår från att tala som arroganta dogmatiker och i stället för jurisdiktionens språk väljer gemenskapens, hur skall de då kunna fortsätta att påstå att kristendomen skiljer sig från ideologier som sliter människor ifrån vandra och sätter dem upp mot varandra? Jag tycker att det verkar som om vi har blivit mästare på avhandlingar och spekulationer om ekumeniken och nödvändigheten av att mötas, men att vi låter det ena tillfället efter det andra att inkarnera Herrens bud här och nu gå oss förbi.

”Äkta kärlek förjagar fruktan”

Låt oss uttrycka oss i klartext: det handlar inte om en kallelse till synkretism eller till att dagtinga. Det är en kallelse att ta avstånd ifrån rädsla, spänningar, trångsynta beräkningar och vårt sätt att tänka mot. Det handlar om att älska varandra i våra olikheter, att kunna skilja på det som är grundläggande och det som kommer i andra hand, att en gång för alla bestämma oss för att arbeta tillsammans och tillsammans leva i vår gemensamma kallelse till tjänande. Äkta kärlek förjagar fruktan. Den som lever i äkta kärlek är inte rädd att lida för den älskade och att själv dö för att ta emot honom och på nytt finnas till för honom. Om vi verkligen vill vara Herren Jesu lärjungar räcker det inte med att bara be för den andre, utan vi måste bli den andre och älska honom som oss själva (Matt 22:29), ta emot honom som ett sakrament för enheten med Gud och med nästan.

Därför måste vi befria oss från världsliga komplex och blockeringar och från vår vilja att alltid ha rätt som vi har allt svårare att dölja bakom en jargong med vanliga artiga formuleringar. Vi måste vara uppmärksamma mot den andre. Vi måste engagera oss och inte göra något som kan vara besvärande eller tvingande för honom. Vi måste vänja oss vid att se det bästa i honom. Vi måste övertyga oss själva om att han verkligen är en broder, en särskild broder, eftersom vi båda genom Kristus är adoptivbarn till samme Fader. Låt oss inte sätta några villkor för vår kärlek: kärleken är inte sann om den inte är villkorslös.

Engagera varje kyrka att inte längre göra något som kan skada andra kyrkor

”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” I de termerna talade Paulus till filipperna (Fil 2:4). Det är på så sätt som den första kristna gemenskapen försökte leva. För oss finns ingen annan lösning än att leva på samma sätt tillsammans. Inte med ord men i handling som gör att vi inte bara går vägen tillsammans eller lever sida vid sida, utan att vi gör framsteg, vittnar tillsammans och uppmanar varandra att hela tiden blir mer värdiga det hopp som bor i oss (1 Pet 3:15).

De kristna, kyrkorna, borde ingå ett slags hederspakt. Såren i mig driver mig att tala om en icke-aggressionspakt, så till den grad har vissa beteenden från kyrkornas sida, både nyligen och för länge sedan, kunnat uppfattas som om vi verkligen är aggressiva mot våra bröder. Men hoppet och övertygelsen om att ”dödsrikets portar” (Matt 16:18) aldrig kan segra innebär med nödvändighet att våra två kyrkor i en sådan pakt måste förmås att engagera sig – inför Gud och inför systerkyrkan – att inte längre göra något som kan skada den andra, göra dess pastorala plikt svårare eller orsaka skandal bland hennes medlemmar. Och detta oberoende av hur betydelsefullt det som den ena eller den andra kyrkan vill företa sig är, också om hon anser sig vara i sin fulla rätt eller inom gränserna för sitt eget ansvar eller sin egen jurisdiktion. Syskonkärleken går före. Kärlek föregår kunskap. Genom kärleken kan vi bättre förstå sanningen som i sin tur inte kan levas fullt ut annat än i gemenskap. Behöver vi påminna oss om den urgamla normen: ”enhet i det väsentliga, frihet i omstridda frågor, människokärlek i allt”?

En sådan pakt borde åtföljas av ett oåterkalleligt beslut att samarbeta överallt där det är möjligt eller nödvändigt, i tjänandet av de mest utblottade, i försvaret av livet och miljön, i vissa pastorala uppgifter, i ett kärleksfullt möte mellan religionerna, i kampen för en humanisering av världsordningen. Som jag tillät mig att uttrycka det vid påven Johannes Paulus II:s besök i Damaskus år 2001: ”Vi är kallade att torka tårarna på alla dem som gråter.” Jag skulle vilja påminna om att de katolska och ortodoxa kyrkorna inom Antiochiasfären sedan några år beslutat att sätta ett sådant samarbete i verket och att det börjar bära frukt.

”Vi måste göra tydliga gester för att betvinga människors hjärtan”

Vi har ett trängande behov av profetiska initiativ för att få loss ekumeniken ur den trassliga härva jag är rädd att den håller på att fastna i. Vi har ett trängande behov av profeter och helgon som kan hjälpa våra kyrkor att i större utsträckning befria sig från sin jordiska tyngd, att våga göra bot och omvända sig i en ömsesidig förlåtelse. Hierarkin och de trogna borde tävla om att göra tydliga gester som betvingar människors hjärtan och övertygar oss alla om att det bästa sättet att bära vittnesbörd om Kristus i dessa dåliga tider är att arbeta på att de kristnas enhet förverkligas. Det är tvivelsutan Guds vilja. Det är också de troendes önskan. Låt oss lära oss att lyssna mer till dem!

Jag skulle vilja sluta med att upprepa det jag sade för tjugo år sedan vid Institut catholique i Paris: ”Hör vi inte icke-varats människa hånfullt säga till oss: Nog nu! Nog! Sluta leka med elden, denna Ande av ljus och eld som ni talar om, men som ni knappast verkar brinna av. Man leker inte med elden. Antingen släcker man den eller också kastar man sig i den för att hela Kyrkan ska fatta eld och genom henne mänskligheten och universum.”

Ignatius IV är 82 år och sedan 1979 patriark av Antiochia, där han har sitt säte. Hans kanoniska auktoritet sträcker sig över Syrien, Libanon, Irak, Kuwait och över den stora gruppen syrisk-libanesiska ortodoxer i Västeuropa, i Australien, i Nordamerika och framför allt i Sydamerika. Han har själv både skrivit på arabiska och översatt många verk till arabiska. På franska har han gett ut böckerna La Résurrection et l’homme aujourd’hui (1981) och Sauver la création (1989) båda utgivna på Desclé de Brouwers förlag.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom