Fred – en förpliktande utopi

Mänskligheten tillgriper förnuftiga lösningar när alla andra medel är uttömda.

Denna resignerade suck av Abba Eban, en gång Israels utrikesminister, vill man göra till sin efter de senaste decenniernas folkmord och dödsmanifestationer: Balkan, Rwanda-Burundi, Mellanöstern, terrorattackerna. Vi svenskar har en stark tro på konsensus, att man med god vilja kan prata sig fram till förnuftiga lösningar på konflikter. Det är en sympatisk inställning och underlättas av att krig inte härjat vårt land sedan Napoleons dagar, även om det var nära vid unionsupplösningen 1905. I vårt östra grannland har man en mer verklighetsförankrad syn på saken. Om du vill ha fred, rusta dig för krig, så löd en antik visdom. Fred uppstår inte av sig själv. Den kräver högsta vaksamhet och realism. Ibland kräver den till och med väpnad intervention, vilket man kan se av de afrikanska exemplen, där ett resolut FN-ingripande på ett tidigt stadium skulle ha räddat tusentals liv och förhindrat människoframställda helveten.

Freden är en utopi, en utopi som ständigt gäckas, men en nödvändig utopi, som kräver lika mycket fantasi, förutseende och planering som ett fälttåg. Fredstanken är den viktigaste kraften bakom den europeiska unionen, ett motiv som de flesta aldrig tänker på.

Är världsfred något orealistiskt? Borde man som de antika folken betrakta freden som ett tillfälligt avbrott i det normala tillståndet, kriget, den lott som gudarna givit de dödliga, så som Homeros tycks tänka? Vårdagjämningen är den tid då kungar drar i fält, konstaterar andra Samuelsboken. Först romarna upphöjde Freden till ett föremål för kult, som till och med fick sitt eget altare, ara Pacis. Men det var en fred på Roms villkor, framtvingad med blod och järn.

Det bibliska begreppet shalóm betecknar både fred och frid, ursprungligen två uttalsvarianter av ett och samma ord. Shalóm står för ett tillstånd av ordning och harmoni, lycka och välgång. Shalóm är motsatsen både till krig och kamp och till inre oro, skräck och synd. Det kommer nära begreppen rättfärdighet och rätt, ja rätten är en förutsättning för fred. Det kristna budskapet var från början ett fredsbudskap (Ef 6:15). Fred kunde till och med bli en synonym för Kristus (Kol 1:19 f., Ef 2:11–18). Frid var det första ord som lärjungarna skulle säga i ett främmande hus (Luk 10:5). Tillhörigheten till kyrkan är, enligt Augustinus, en delaktighet i hennes frid och enhet – liksom försoningens sakrament sägs medföra frid med Gud, med kyrkan och med nästan. Men den kristna fredstanken har alltid haft svårt att hävda sig mot de politiska realiteterna. Nikolaus av Cues lyckades lika litet som Erasmus av Rotterdam tala för en religiöst respektive humanistiskt motiverad fredstanke, när medeltiden gick över i nya tiden.

I takt med sekulariseringen politiserades fredstanken, samtidigt som begreppen tolerans och humanitet blev honnörsord. Det var upplysningen som började tvivla på krigets oundviklighet och sökte en på förnuftet byggd fredstanke. Under titeln Traktat om den eviga freden publicerade abbé Castel de Saint-Pierre 1713, samma år som freden i Utrecht efter det spanska tronföljdskriget, en plan för världsfred på grundval av en europeisk federation av stater. Författaren, sekreterare i den franska delegationen i Utrecht, tänkte sig att jämvikt mellan stormakterna, nedrustning och ekonomisk integration skulle åstadkomma fred. Rousseau instämde i grundtankarna men tvivlade på möjligheterna. I sitt Samhällsfördrag menade han att kriget är något nödvändigt – så länge det existerar suveräna stater. Inte heller franska revolutionen gjorde Saint-Pierres idéer till sina.

Den i år jubilerande filosofen Kant var den förste tänkare vid denna tid som undersökte vad som är de generella villkoren för fred. I sin avhandling Om den eviga freden 1795 krävde han en republikansk författning i alla stater, en folkrätt som vilade på ett statsförbund och allmänna medborgarrättigheter för alla människor överallt, avskaffandet av stående arméer och en rad fredsgarantier.

Hegel tog avstånd från Kant. Romantiken förhärligade kriget (en bieffekt av de många befrielsekrigen), något som ytterligare markerades när den växande nationalkänslan och nationalromantiken bland Europas folk stegrades till hybris. Den stigande framstegstron antog att freden skulle bli en automatisk följd av teknik, vetenskap och handel, en naivitet som skulle få förskräckande följder. 1800-talets pacifistiska strömningar anknöt till sådana tankar.

All framstegstro skakades i sina grundvalar av första världskriget, vanvettets triumf, den Pandoras ask som släppte loss aldrig tidigare skådade fasor under resten av 1900-talet. Detta krig blev början till slutet för den klassiska folkrätten. Förbudet mot krig och våld i allmänhet, som är normerande i nu gällande folkrätt (jfr artikel 2 i FN-stadgan), gör upprätthållandet av freden till staternas första förpliktelse.

Om någon evig fred finns det knappast någon som längre talar. Ändå menar alla kloka människor att fred är möjlig och att alla ansträngningar måste göras för att vidmakthålla freden. Pius XII sade det enda förnuftiga strax före andra världskriget: allt går förlorat genom kriget, ingenting är förlorat genom freden.

Fred är inte bara frånvaro av krig eller ömsesidig terrorbalans, den fred som råder mellan två giftspindlar i en glasburk. Fred vinns aldrig utan att man säkrar den enskilda personens rättigheter och den fria kommunikationen, respekten för varje människas och varje folks värdighet. Med Augustinus ord är freden tranquillitas ordinis, det lugn som råder när allas rättmätiga plats och livsrum respekteras.

Det är orättvisorna, ojämlikheten, den kollektiva avunden, föraktet, desinformationen och demagogin som kan spela på okunnigheten om det främmande, som är de konstanta hoten mot freden.

Det femte budet lyder: du skall icke dräpa. Regeln förbjuder det frivilliga förstörandet av människoliv. Tyvärr har den judisk-kristna drömmen om shalóm inte garanterat freden. Men den var ett stort steg framåt i mänsklighetens historia, och skulle man sluta drömma den blev världen strax en mer omänsklig plats.

Det starkaste värnet för fred är en religiöst grundad respekt för det mänskliga livet, från början till slut, därför att människan är skapad till Guds avbild.

Den som våldför sig på mänskligt liv vidrör Guds pupill.