SST är en unik instans där världsreligionerna möts – ett samtal med Åke Göransson

Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST, hette från början Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och därefter Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund. Den har sedan budgetåret 1971/72 haft till uppgift att fördela statliga bidrag till vissa trossamfund. Det övergripande målet med statens stöd är att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva långsiktig religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.1

SST:s generalsekreterare är sedan den 15 mars 2010 Åke Göransson. Han är katolik och var under lång tid en av biskop Hubertus Brandenburgs närmaste medarbetare; han var huvudansvarig för organisationen av påven Johannes Paulus II:s historiska besök i Sverige 1989. Åke Göransson var också generalsekreterare för stiftssynoden 1995. Han har arbetat som ekumenisk samordnare för Stockholms katolska stift vid Sveriges Kristna Råd. Under många år har han också deltagit i flera utredningar, bland annat den som ledde till att relationen mellan Svenska kyrkan och staten förändrades år 2000. Han har även innehaft olika styrelseuppdrag, bland annat för Arbetsgivaralliansen, kyrkornas och de ideella organisationernas arbetsgivarorganisation, där han varit vice styrelseordförande, samt även varit ordförande för kyrkornas EU-kontor. Mer information finns på www.sst.a.se.

Signum fick möjlighet att intervjua Åke Göransson den 8 februari i år.

I din artikel ”Ett samhälle utan väggar” i Sändaren nr 3, den 19 januari i år, citerar du Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring där han säger att ”samhället är större än staten”. Kan du utveckla det?

Det är ett problem i främst Nordeuropa eller Skandinavien att vi genom åren, och kanske främst 1900-talet, har satt likhetstecken mellan samhälle och stat, vilket gör att så länge staten har tagit hand om folkhemmet så har det därför inte blivit utrymme för samhällsengagemang, alltså för fria initiativ eller det vi i dag kallar för civilsamhället. Detta har drabbat den verksamhet som jag jobbar med nu, när till exempel politiker säger att trossamfunden inte följer, eller inte upprätthåller, samhällets grundläggande värderingar, därför att man tror att det som staten bestämmer är samhällets grundläggande värderingar, alltså det riksdagen bestämmer i dag är samhällets värderingar i morgon, när protokollet är justerat.

Men samhällets värderingar är ju något större. Det är något över tid och har egentligen med den mänskliga dialogen att göra. Staten styrs av det som skiljer 49 och 51 procent åt, och det är något annat. Jag tycker detta är intressant, och jag tror inte att du skulle hitta det tidigare resonemanget söder om Köpenhamns förorter, det vill säga i det övriga Västeuropa. Där har samhället alltid varit något större och det har funnits möjligheter till fria initiativ. Och jag tror att du får gå långt, långt tillbaka innan du hittar en svensk statsminister som säger det som Fredrik Reinfeldt sade i år. Han har inte sagt det vad jag vet offentligt förut heller, utan det kom först i propositionen En ny politik för civilsamhället, från förra året. Den innebär inte att man bara skyfflar över något slags statligt ansvar på civilsamhället, för att det ska bli billigare, utan jag tror att man ser att det är ett komplement, båda behövs som jag också skriver i artikeln.

Men varför ska en religiöst neutral stat ge bidrag till trossamfund? Bör de inte bära sina egna kostnader?

Jag tycker det är intressant att bidraget till de religiösa trossamfunden kom samtidigt som två andra bidrag, nämligen presstödet och partistödet. Och de emanerar vad jag förstår ur samma diskussion: alltså hur får man dem som för en dialog kring vad samhället ska och bör vara att mötas på någorlunda jämlika villkor?

Det är intressant att det bara är ett av stöden, nämligen det till trossamfunden, där man nu börjar diskutera om inte pengar och åsikter hänger ihop. Man gör det inte beträffande presstödet, även om kulturministern tog upp frågan för par veckor sedan, men vilket ramaskri det blev från pressen, detta att man inte i demokratins namn kan gå in och ekonomiskt styra vad som ska stå i svensk press. Men samtidigt anser samma tidningar att riksdagen ska styra, eller i alla fall bestraffa, samfunden ekonomiskt för vad de tycker. Men det är ju likadant med partistödet: vi har ett nytt parti i riksdagen. Det får under den här mandatperioden, på alla nivåer i samhället, sammanlagt 380 miljoner i partistöd, inte för vad de tycker utan därför att de har nått en viss storlek, de har ett visst stöd, och jag tycker att man borde se kopplingen mellan dessa, därför att det har med demokrati och därmed med samhällsbygge att göra.

Enligt SST:s tillämpningsföreskrifter ska samfunden ”bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”. Har man tidigare medvetet låtit bli att vara specifik med vad man menar med ”grundläggande värderingar”, menar du att man är mer specifik nu?

Man är ju inte specifik, eftersom riksdagens majoritet, oavsett politisk färg, medvetet har hållit frågan ifrån sig under 2000-talet. Men både Folkpartiet och Vänsterpartiet främst, och några socialdemokrater, har tagit upp frågan i riksdagen. Man ska komma ihåg att när det gäller ”grundläggande värderingar” så läser många det som att trossamfunden ska uppfylla dem, men det står inte så utan man ska ”bidra till att upprätthålla och stärka dem”; det är en processfråga. Och läser man lagen om statligt stöd till trossamfund så finner man ju att den formuleringen står under ”förutsättningar för statsbidrag”, inte ”målet” för statsbidraget. Alltså förutsättningarna det är när regeringen prövar om ett trossamfund ska få statsbidrag, då finns det ett antal kriterier: stort nog, funnits nog länge i landet, är stabilt och sedan att det i sin verksamhet bidrar till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar. Men när det gäller målet, så står det att målet är att samfundet ska kunna bedriva långsiktig verksamhet med gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Och läser man propositionen, alltså hur man ska uttyda vad det innebär att bidra till samhällets grundläggande värderingar, så är det intressant med den litet snåriga propositionen, därför att den säger å ena sidan att man ska bidra till samhällets grundläggande värderingar som är mot diskriminering, mot rasism, mot våld och så vidare, därefter säger den: men staten ska inte recensera samfundens teologi eller lära, därefter säger den att till de grundläggande värderingarna hör demokrati och människors lika värde och sedan säger propositionen: men det betyder inte att staten ska lägga synpunkter på att en lära utformas demokratiskt eller att funktionärer, präster, pastorer ska utses demokratiskt, eller för den delen jämlikt, utan vad propositionen sedan säger är att det betyder att samfunden genom sin verksamhet ska få sina medlemmar att i samhället verka mot alla odemokratiska, våldsamma och rasistiska tendenser. Och det betyder: att bidra till samhällets grundläggande värderingar det hör egentligen till sättet på vilket man som troende är en samhällsmedborgare. Det är egentligen bara en enda gång som regeringen har avslagit en ansökan om att få statsbidrag med hänvisning till det kriteriet – man har avslagit på grund av annat; att man inte är stor nog, inte stabil, inte funnits i landet – men när det gäller det kriteriet så är det bara en enda gång och det gällde ett samfund där man i sina grundläggande dokument förbjuder sina medlemmar att delta och ställa upp i allmänna val. Och då har regeringen, vad jag har förstått, tänkt att där går gränsen. Vill man inte finnas med i den representativa demokratin, som är det som vårt samhälle ändå bygger på, ja, då kan man inte heller be om att få del av allmänna medel, då bidrar man inte heller till det som är ett slags demokratibygge, alltså till det goda samhället.

I din artikel gör du en analogi och hävdar att ingen på allvar skulle föreslå att presstödet skulle dras in eller styras utifrån vad tidningarna skriver. Nu har man ifrågasatt stödet till trossamfunden. Tror du att man kommer att fortsätta ifrågasätta detta stöd?

Man kan konstatera att det i höstas, för första gången på flera år, inte fanns någon riksdagsmotion om att skära ner bidraget eller att åtminstone hålla inne det tills samfundet tagit rättning i fråga om vad riksdagen tycker är rätt och riktigt.

Har det funnits?

Ja, det har funnits en partimotion från Vänsterpartiet i flera år som har tagit upp det. Men det fanns det inte i höstas efter budgetpropositionen. Vilket var nytt. Vilket kanske hela den här diskussionen om civilsamhället kan ha varit en bidragande orsak till, eller så är det så att frågan om bidragen till trossamfunden ändå kom upp under valet till viss del, på grund av att det fanns en trepartimotion från oppositionen om att hela systemet med statsbidrag till trossamfunden skulle överföras till Ungdomsstyrelsen och att den nämndmyndighet som SST är skulle läggas ner. Det var ju så att oppositionen försökte hitta något för att effektivisera myndighetsstrukturen i Sverige och då hittade man två myndigheter som de ville angripa och det var Rikspolisstyrelsen och oss. Jag tycker kanske inte att de känns helt jämförbara …

Och ni är båda kvar?

Ja, fast när det gäller Rikspolisen är väl tanken, och så kommer det väl ändå att bli, att de liksom kriminalvården ska bli en enda myndighet istället för 21 olika.

Staten bidrar ju till uppbördshjälp. Hur fungerar det? Räknar man av skatteuppbörden från bidragen? Kan man få bidrag fastän man inte har uppbördshjälp?

Ja, så är det och då ska man komma ihåg att detta med att staten kan ge hjälp till uppbörd av kyrkoavgift är skälet till att Svenska kyrkan inte får statsbidrag genom SST, eftersom Svenska kyrkan får sin uppbörd av kyrkoavgiften gratis, så att säga, och det är ett värde enligt Skatteverket på ungefär 115 miljoner kronor årligen, som Svenska kyrkan slipper betala. För övriga samfund som får ta upp en kyrkoavgift tar Skatteverket ut en avgift som motsvarar 22 kronor per person och år. Och i stället för att Skatteverket ska skicka en räkning till samfunden som sedan ska betala in beloppet så transfereras det mellan oss och Skatteverket, så att det belopp som de ska betala in dras ifrån organisationsbidraget från SST.

Stämmer det att när staten i början av 1970-talet började stödja de fria samfunden så var det för att kompensera dem för Svenska kyrkans särställning?

Det kan man säga, därför att egentligen var stödet till frikyrkorna det som blev kvar av Alva Myrdals kyrka–stat-utredning från 1968 – den som dåvarande ecklesiastik-ministern Palme gömde djupt nere i en byrålåda och inte ens vågade lägga fram för riksdagen – där hon ju till och med krävde en radikalare skilsmässa mellan stat och kyrka än vad det faktiskt blev år 2000. Ett av skälen var att det skulle råda en jämlikhet mellan samfunden i Sverige. Och vi ska komma ihåg att i kyrka–stat-förslaget 2000 så nämns inte ordet jämlikhet utan där använder man ordet likställighet medvetet därför att man hävdar att jämlikhet inte kan uppnås. Alva Myrdal ville uppnå jämlikhet utifrån att hon ansåg att det var helt out of date att ha en privilegierad kyrka som staten stöder. Hon menade att man behöver mötas på lika villkor för att kunna vitalisera värderingsdiskussionen och hon menade att demokratin bygger på ett möte mellan kristna, icke-kristna, humanistiska ideal, och då är det viktigt att alla får ta del i den debatten, det som sedan också blev presstöd och partistöd. Så därför, när hela hennes kyrka–stat-utredning lades i byrålådan så kom en flerpartimotion över blockgränserna i 1970 års riksdag som resulterade i beslutet 1971.

Kan man säga att samfunden därigenom blev bidragsberoende?

Nej, absolut inte, i stort sett, dels därför att bidragskonstruktionen som vi har är gjord så att man inte kan och inte får ta emot bidrag som överstiger 50 procent av ens inkomster. Man ska ha vad vi kallar för en egenavgift som är minst 50 procent.

Och i den egenavgiften får inte bidrag från utlandet räknas in?

Nej, utan det ska vara medlemmarnas bidrag, detta att man tar ansvar för sitt samfund, sin församling. Sedan får vi väl säga att för många av de mycket små invandrarsamfunden, där medlemmarna på grund av svensk arbetsmarknad och annat inte har inkoms­ter, betyder en tusenlapp hit eller dit mycket för möjligheten att framför allt hyra lokal eller för att prästen ska kunna resa ut och träffa de olika grupperna som finns i landet.

Hur ser det ut i våra nordiska grannländer, när det gäller stöd till trossamfund?

I Norge har man mycket generösare statsbidrag än i Sverige. I och med att alla norrmän betalar kyrkoskatt så kompenseras av rättviseskäl de trossamfund som får statsbidrag genom ett statsbidrag på 900 kr per medlem. Detta att jämföra med Sverige där statsbidraget ligger kring 50 kr per medlem.

I Norge ser man över huvud taget samfunden som en mycket större samarbetspartner och i Norge är det inte bara religiösa trossamfund utan också samfund som bygger på samvetsövertygelser som får statsbidrag, vilket i Sverige skulle kunna översättas med Humanisterna. Humanisterna får ju inte bidrag i Sverige eftersom det i lagen ingår att man bland annat måste fira gudstjänst, vilket regeringen hittills har menat att de inte gör.

I Danmark får ingen statsbidrag utom Danska folkkyrkan. Det håller återigen på att utredas. Det finns inom Danmarks kristna råd en utredning som delvis tittar på Sverige. Det förslag som fanns för några år sedan, att man skulle införa ett uppbördssystem av kyrkoavgifter som i Sverige, och som bland annat fick stöd från Köpenhamns katolska stift gick inte igenom, bland annat på grund av motstånd från de danska lutherska biskoparna.

I Finland har vi ju två statskyrkor, som får ett substantiellt bidrag. De övriga samfunden får ytterst litet, om något. Det som är typiskt åtminstone för Danmark och för Finland är ju att de inhemska frikyrkorna av olika historiska skäl har varit mycket små och aldrig kommit till den volym och till den synlighet och verksamhetsomfattning som de fått i Sverige. Och invandringen har ju också varit ytterst begränsad. Det är ju först för fyra år sedan som Finland över huvud taget fick en invandrarminister. De har inte behövt någon förut.

I regeringsförklaringarna från 2006 och 2010 talas om ”det civila samhället” och somliga hoppas på/fruktar för en utveckling mot att det kommer att ta över alltmer av statens uppgifter, som exempelvis sjukvård och kompenseras via ökade statsbidrag som kopplas till ökade målkrav. Står vi inför en sådan utveckling, tror du?

Det tror jag inte beror på staten utan på det civila samhället. Det beror på vad man är beredd att ta på sig eller vill erövra. Om civilsamhället faktiskt ser och funderar på sin relation till det vi i dag kallar för staten, så kanske man kan fundera på om det inte finns en arbetsfördelning och en komplementaritet, som ändå gör att det som rör möjligheten för alla, till exempel en god vård eller skola, också är det som civilsamhället borde prioritera. Därtill kan man ha komplement antingen genom egna institutioner, men, någonting som inte är så beprövat i Sverige, att också vara en del av de statliga institutionerna. Man kan ju också samverka.

Som i Tyskland?

Ja, men där har man ju egna institutioner. Men man kan ju säga att civilsamhället kan gå in i de statliga institutionerna och vara en del av dessa, när det gäller utbildningar, i vårddelen. Det som kan gälla människor med specifika religiösa behov, etniska behov, språkliga behov, det som det offentliga i dag inte verkar ha en framförhållning för eller ekonomisk möjlighet att ta vara på.

I SST:s årsbok för 2010 hävdar du att SST är ”en unik instans där alla religiösa rörelser sitter tillsammans” och att SST ofta är Regeringskansliets religiösa kunskapsbank. Du skriver också att du vill att SST ska vara ett dialogtorg för de religiösa samfunden och staten. Kan ni vara det?

Absolut skulle vi kunna det. Och i regeringens skrivelse från oktober 2010 om samhällets grundläggande värderingar så pekas SST ut som en av dem som har möjlighet att föra denna dialog. Så om vi får ett tydligare uppdrag och framför allt resurser, så tror jag att vi har det förtroendet att kunna göra det, eftersom vi samlar fyra av de fem världsreligionerna i dag kring vårt bord.

Det skärps ju till och med i budgetpropositionen från oktober 2010, där man lägger in en ny bisats som aldrig har stått förut, där det står att SST är ”expert på allmänna religions- och trossamfundsfrågor”. Man skulle kunna säga att det enda negativa med att statskyrkosystemet om än inte försvann så ändå rätt ordentligt upplöstes, var ju att kyrkoenheten på Regeringskansliet försvann. Den bestod ändå av ett antal människor som enbart arbetade med de här frågorna. Den finns inte i dag. Det finns ett par duktiga handläggare som på deltid arbetar med dels det som rör oss, dels det som rör Svenska kyrkan när det gäller begravnings- och kulturfrågor. Men i övrigt så finns det ingen som har det här som uppgift och därför har det blivit så – jag kan bara se under mitt år hur det växer – nämligen att Rege­ringskansliet och andra myndigheter mer och mer tar kontakt med oss för att få utlåtanden, remissvara och ge underhandsinformation; till och med få utbyta information i de här frågorna.

Har du märkt något nu senast av upproret i Egypten?

Det har mer att göra med ett av våra uppdrag, att arbeta med samordning kring krisberedskapsfrågor, alltså att föra ihop – inte bara lokalt utan även på nationellt plan – samfunden och de myndigheter på nationellt plan eller de kommuner som jobbar med krisberedskapsfrågor. Och då har vi bland annat varit inblandade i det som till exempel har berört skjutningar mot muslimer i Malmö. Det har berört det som hänt efter självmordsbomben i Stockholm i december. Det har rört Gaza-krisen. Det som har hänt i Egypten har ännu inte fått några konsekvenser för Sverige, men det kan ju till exempel hända, vilket man inte vet, att flyktingströmmar med koptiska trosbekännare kommer till Sverige och ansluter sig till den koptiska kyrkan, som ju är en av de små, men växande kyrkorna i Sverige.

Du nämnde skjutningar mot muslimer i Malmö. Där har ju även judar valt att lämna staden, på grund av hot. Har ni märkt av detta på något sätt?

Ja, det är riktigt när vi diskuterar Malmö och tidigare incidenter. Där har ju myndigheten tidigare fått särskilda uppdrag att förmedla pengar för att stärka säkerheten kring synagogorna här i Sverige. Det var en engångsinsats, som regeringen gjorde för ett antal år sedan.

En sorts lokalbidrag, skulle man kunna säga?

Ja, ibland kan jag nästan fundera på vad som händer med ett antal moskéer, kristna kyrkor och synagogor och om inte en del av lokalbidragen tyvärr skulle behöva specialdestineras till säkerhet.

Det tyder på att man kanske måste höja lokalbidragen?

Det är ju löjligt att man vid den ekonomiska krisen 1997 tog bort nästan hela bidraget tillfälligt och då även sänkte bidraget till allmänna samlingslokaler. De allmänna samlingslokalerna har fått tillbaka sina pengar, men vi har inte fått det. Och det är egentligen ohållbart. Om man vill stödja samfunden i att få en fungerande infrastruktur så är lokaler en viktig del för vår identitet och vårt möte. Det är också en del i integrationsarbetet, därför att det är där som nya och gamla svenskar kan möta varandra, och det är där man har en naturlig samlingsplats i den offentliga miljön.

Men de övriga bidragen till trossamfund är oförändrade?

Ja, men man kan ju då konstatera att bidraget har legat stilla i ungefär elva år och det betyder att det på grund av inflation och kostnadsökningar har gröpts ur ordentligt, så därför har det i realiteten varit en bidragssänkning. Men det har under 2000-talet inte funnits något egentligt politiskt intresse av att göra detta. Efter det att kyrka–stat sattes i sjön 2000 och SST:s uppdrag och organisation definierades, så gick luften ur och sedan har ingen riktigt vågat röra i det hela. Man ska komma ihåg att SST är en fullödig statlig nämndmyndighet och att vi har det här uppdraget att bland annat, inte enbart men bland annat, förmedla statligt stöd som en del av kyrka–stat-överenskommelsen. Så när man börjar diskutera vad man ska göra med SST så kan man inte egentligen göra det utan att sy ihop det med hela överenskommelsen. Fast det är inte alla som tänker på det.

Som vanlig medlem i ett trossamfund märker man inte så mycket av SST. Är det bra eller dåligt?

Vi jobbar ju enligt vårt uppdrag gentemot samfunden inte gentemot medlemmar. Och det är ju inte så att en församling är statsbidragsberättigad, det är samfunden och sedan är det ju så att de i dialog med oss gör sina prioriteringar. Inom de samfund som är relaterade till SST finns det 2 800 församlingar, men det är 800 av dessa som får statsbidrag från oss, och det beror inte på oss utan på samfundens prioriteringar och de kan ändras från år till år. Och jag tycker det är bra att man tänker på hur man använder statsbidrag strategiskt.

SST samarbetar också med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Den är ju vår nationella samarbetspartner tillsammans med Socialstyrelsen när det gäller trossamfundens roll i krisberedskapen. Vi har en handläggare på deltid som jobbar med detta. Men han jobbar också med att vara ute i landet, helst i de större storstadsregionerna för att hjälpa samfunden och kommunernas krisberedskapsorganisationer att komma i kontakt med varandra. Riksdagen gav oss uppdraget efter diskoteksbranden i Göteborg i de makedonska föreningslokalerna. Där var det nästan enbart invandrarungdomar som dog eller skadades svårt, och man hade då svårt att hitta vilka samfund som man skulle samarbeta med, när det gällde att ta vara på kroppar osv. Samma sak var det efter tsunamin. Så därför har vi fått det här specifika uppdraget att utveckla det här samarbetet.

Din företrädare, Jan-Erik Levy, sade att samfunden varit dåliga på opinionsbildning. Vad anser du?

Absolut, det stämmer, och jag tror att det finns många skäl till det. En del tror jag har resignerat, därför att man kommer ändå inte in. Man får ändå inte del av det offentliga utrymmet. En del är litet valhänta i hur man umgås med till exempel medier. Och det tredje är att bland annat mediernas syn på religion ju ofta är att religion är något rätt udda, så därför om man gör något om religion så tar man fram det udda. Jag brukar säga att när man i olika soffprogram och i debattprogram ska ha med religiösa företrädare – inte alltid, men ofta – så tar man ju mest rätt udda personer. Tänk om man skulle göra detsamma i politiska debattprogram, det skulle partierna aldrig gå med på.

Sedan tror jag möjligtvis att samfunden varit vana vid att man har haft många av sina aktiva medlemmar i det politiska livet, i det offentliga, men det blir mindre och mindre av det. Eller så blir det mer och mer så att man som religiöst aktiv inte riktigt vill skylta med det i sitt värv.

Ett intressant historiskt exempel är Svenska Missionsförbundet, som i slutet av 1970-talet i sin generalkonferens beslutade att uppmana sina medlemmar att bli mer politiskt aktiva, så i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, hade Missionskyrkan/förbundet en egen riksdagsgrupp som var rätt substantiell. I mitten av 90-talet övergick denna i den frikyrkliga riksdagsgruppen och nu finns det knappt en kotte i denna, mer än några kristdemokrater. Det finns en kristen riksdagsgrupp, men den ägnar sig mest åt fromma saker, därför är ju alla partier med där. Det är den äldsta frivilliga gruppen i riksdagen.

Jan-Erik Levy var aktiv inom judendomen och han berättar att han tidigt tog en diskussion med muslimska företrädare för att skapa god kontakt. Har du som katolik känt något liknande behov av att förklara din inställning?

Jag tror inte att mitt uppdrag i dag påverkas av vare sig vilken person man är eller varifrån man kommer. Det som möjligtvis är min styrka är att jag har levt ibland de här samfunden utifrån andra funktioner, men att jag har gjort det i så många år att många kände mig redan innan jag började på SST.

Hur är det politiska läget just nu, med en ny ansvarig minister?

Det är intressant att man vid regeringsombildningen valde att lägga trossamfundsfrågor hos den nye civil- och bostadsministern, och då med betoning på civilministern, därför att det skickar ändå en signal till civilsamhället, att man i regeringskansliet, eller i regeringen, vill se, eller skulle kunna se, religionen mer som en del av civilsamhället. Nu är ju våra frågor vana vid att flytta omkring. Vi har varit på Utbildningsdepartementet, Kulturdepartementet, vi har till och med varit på Jordbruksdepartementet, vi har varit på Civildepartementet förut och nu är vi tillbaka där.

Det intressanta med minister Attefall just nu är ju att han i sitt sätt att fungera ser samfunden som en del av civilsamhället och närsamhället. Han är ute på en turné och besöker miljonprogrammen i egenskap av bostadsminister, men att han då när han har möjlighet också helt naturligt och officiellt besöker de samfund som finns i det området. Han var i Södertälje i slutet av januari i en stadsdel där och fann det naturligt att besöka de katolska kaldéerna och höra om deras byggplaner, därför att de är en del av det område som han var och tittade på. Det är ett inklusivt tänkande från en minister och det är spännande.

Det kanske talar för en höjning av lokalbidragen?

Han har ju också uttalat flera gånger offentligt att han ser en höjning av lokalbidragen bland annat som en viktig del i integrationsprocesserna i Sverige för människor som flyttar hit: detta att man får inte bara sitt familjehem utan även sitt religiösa hem, att man kommer in i det offentliga och att man bygger mötesplatser i det offentliga.

Jag läste i SST:s årsbok för 2010 att ni skrivit ett remissvar på förslaget om imamutbildning. Blir det någon sådan i Sverige, tror du?

Jag tror att man ska skilja på imamutbildning och utbildning av imamer. Det finns ett samhällsintresse av att ge möjlighet till utbildning av imamer och det finns en sådan möjlighet. Den kan till exempel börja med det som en del av de frikyrkliga pastorsutbildningarna en gång började med, som folkhögskolekurser, med det statliga stödet. Problemet var ju att man skulle introducera en imamutbildning, alltså statens utbildning av imamer, och det skulle i så fall ha blivit den enda religiösa utbildningen i Sverige där staten styrde det teologiska och religiösa innehållet av utbildningen av funktionärer. Och det var ju utifrån att dåvarande statsrådet Leijonborg såg en imamutbildning som ett sätt att stävja extremism inte som ett sätt att hjälpa muslimer i Sverige att utveckla sitt gudstjänstfirande osv. Det var fel ingång.

Men det blev ingen imamutbildning?

Nej, och det kommer inte att bli någon imamutbildning. Däremot tror jag att man nu försöker hitta initiativ med bland annat Kista folkhögskola, som är en muslimsk folkhögskola, att hitta ett embryo till att börja erbjuda möjligheter till utbildning för imamer. Vi har ju en liten pott att ge till trossamfund som inte har en statligt finansierad högskoleutbildning. Och skulle en sådan imamutbildning, som då inte stöds av statligt stöd genom statliga bidrag till folkhögskoleutbildning, komma fram så skulle det väl finnas vissa möjligheter för att få stöd till det.

Till sist, för att återknyta till din artikel ”Ett samhälle utan väggar”: Vad ser du för ”väggar” i dagens Sverige?

Om jag ska titta på samhället utifrån det jag sysslar med, så är det att man sätter upp väggar gentemot det religiösa: att religion är något udda, något konstigt, något som inte är en del av människors vardag och av många människors sätt att tolka sin tillvaro. Och genom att sätta upp en sådan vägg så varken bejakar eller bekräftar, snarare förnekar, man vad människors innersta drivkrafter är och därmed också deras möjligheter att bidra till ett samhälle.

Jag tycker det är fantastiskt när statssekreteraren som har hand om våra frågor, Ulf Perbo, på en samling på departementet inför alla dess myndighetschefer vid en genomgång av de olika politikområdena, säger att när det gäller politikområdet trossamfund så kommer man att sluta att se på trossamfund som en udda fågel utan i stället som en partner i byggandet av det goda samhället. Lika fantastiskt som att statsministern erkänner att stat och samhälle är olika saker.

Not

1. Bidragsfördelningen utgår från lagen om stöd till trossamfund (SFS 1999:932) och förordningen om statsbidrag till trossamfund (SFS 1999:974). Enligt förordningen med instruktion för SST (SFS 2007:1192) ska SST utöver att fördela statliga bidrag även handlägga frågor om trossamfundens roll i krisberedskapssamordningen. SST fördelar tre typer av bidrag: organisationsbidrag (där staten inte påverkar hur de används, endast vem som får det), verksamhetsbidrag (där staten vill stödja särskilda områden inom vård och teologisk utbildning) samt projektbidrag (som omfattar lokalbidrag, etableringsbidrag och bidrag till utbildning och fortbildning av funktionärer som saknar egna utbildningsorganisationer i Sverige).