Latinsk vers i går och i dag

Latinsk vers i går och i dag

av stephen coombs

Varför ägnar sig någon åt att skriva poesi på latin?

Vår tid är – bland mycket annat – definitivt nördens. Det är helt acceptabelt att svärma för ett smalt intresseområde, bli amatörexpert och lägga ut det kunnande man skaffat sig på nätet. Helt på allvar eller halvt på skoj kan man undersöka nutiden, fördjupa sig i det förflutna eller skissa framtiden. Språk går det bra att förnörda sig på, oavsett om de faktiskt talas, inte längre talas eller ännu inte talas: svenska, latin, Star Trek-språket klingonska, det gör detsamma. Wikipedia finns på en stor mängd språk, inklusive en handfull konstgjorda sådana, och man kan klicka fram Vicipaedia på latin om man känner för det.

Om man skrapar på sakens yta konstaterar man att latinet nu har en helt annan ställning än den det fordom hade som vanligt skolämne. Latinet fascinerar och betraktas med respekt. Tidskrifts- och firmanamn blir ofta på latin. Och latin associeras med det lustfyllda. Latinska ord syns på tatueringar och smycken. Nalle Puh, Alice i underlandet, Harry Potter och Asterix kan (i princip) läsas på latin – problemet är bara att det vardagslatin de är översatta till inte är särskilt lätt för dem vars skolundervisning i språket inriktade sig på Caesar, Cicero och Vergilius. På boklådornas latinhyllor står inte bara faktaböcker utan också samlingar med roliga formuleringar och vardagsfraser.

Samtidigt har latinet inte helt berövats sin ställning som ett språk för akademiska ändamål. I Oxford och Cambridge håller Public Orators fortfarande tal på latin när blivande hedersdoktorer presenteras, och det händer även i dag att forskning som har med klassiska språk att göra anmäls på latin. Dessutom är nyskrivna latinska texter ett ämne för akademisk undersökning – i synnerhet vid Katholieke Universiteit Leuwen (Louvain) i Belgien under Dirk Sacrés ledning1 – såsom en del av det nylatinska området som sträcker sig från postrenässansen framåt i tiden. Samlingar med latinsk vers gavs fram tills nyligen ut i bokform, enstaka texter i tidskrifter: numera når sådana alster sina läsare huvudsakligen elektroniskt, bland annat via amerikanen Marc Moscowitz webbsajt Poesis Latina Hodierna och nättidskriften Vates The Journal of New Latin Poetry utgiven av den engelske författaren Mark Walker.

Uppenbarligen behöver det inte anses vara särskilt konstigt just nu att någon sysslar med latin, kanske till och med skriver på latin. Men – varför? För att roa sig själv och (ett begränsat antal) andra skulle säkert vara ett vanligt och ingalunda dåligt svar. En del av den nutida latinska poesin består helt klart av förströelseprodukter. Men en annan del görs mer ambitiöst och med ett påtagligt litterärt syfte. I detta sammanhang nämns ofta tysk-amerikanen Harry Schnur (alias C. Arrius Nurus) och italiensk-amerikanen Joseph Tuliani. Båda dessa skrev även på sina modersmål och på engelska.

För att förstå den modernare latinska versskrivningen som fenomen bör man titta på hur den har förändrats sedan den tid då latin senast ansågs vara ett fullgott, för att inte säga överlägset, uttrycksmedel i Europas bildade kretsar. Så gick det till på 1600-talet. Versens innehåll kunde då vara av det lärda, klassicerande slaget men även religiöst, politiskt eller satiriskt. Det fanns en marknad för tillfällighetsdikter i samband med bröllop, begravningar och dylikt. Walesaren John Owens skarpsinniga epigram trycktes om och om och hjälpte till att forma epigramgenren på de olika moderna språken. Den oerhört produktive holländaren Daniel Heinsius dikter och dramer nådde ett stort antal läsare.

Om några 1600-talsrader skall citeras här för Signums läsare kan man vända sig till den polske jesuiten Albert Ines (1619–1658). Mitt exemplar av hans Lyricorum centuria una trycktes i Köln 65 år efter hans död – man påminns om att sådana latinska verk uppnådde bestående internationell uppskattning. Så här uttrycker Ines sina förhoppningar om vad den lille prinsen av Polen och Sverige, Sigismund Kasimir, född 1640 och död redan 1647, skall åstadkomma:2

At differ arma paululum et minas puer

iramque fletu dilue.

Absiste ferro. Te brevi et avi et avunculi

agnoscet ultorem Gothus,

agnoscet omnis Suecia et ferox Getes

saevaeque tela Tauricae,

nunc desacratam foederum praestat

fidem

ferri silentio coli.

Men vänta ett litet tag med vapnen, pojke, och skölj bort hotelserna och ilskan med din gråt. Avstå från svärdet. Inom kort kommer goten, hela Sverige, den vilde getern och det grymma Tauricas trupper att erkänna dig som din farfars och din morbrors hämnare: just nu är det bäst att trohet mot fördrag, den trohet som blev vanhelgad, äras med svärdets tystnad.

Ett äkta svenskt exempel kan också plockas fram. Flera högt uppskattade poeter i olika länder har skrivit både på modersmålet och på latin. I England har vi John Milton (1608–1674), Richard Crashaw (1612–1649), Abraham Cowley (1618–1667) och Thomas Gray (1716–1771) som prominenta exempel och i Italien Giovanni Pascoli (1855–1912). Sveriges motsvarighet är Lars Johanson, känd under pseudonymen Lucidor (1638–1674): han ägde förmågan – en förmåga han gärna visade upp – att versifiera ledigt och rätt så idiomatiskt på sju språk, bland dem de gamla romarnas. Här är några fyndiga rader ur hans ”Ähredicht uppå … Andreas Graans och … J. Sophia Fattenborgh von Lemkes Hedersdagh … den 8. Martij Åhr 1674”:3

Distinguo rivos, ignes dispono caminis,

aëra findo manu, verto ligone solum.

Distinguo, findo, dispono singula, verto,

attamen illorum copula firma manet.

Quattuor haec unum, quis nomina quattuor

adsunt:

sic vir, sic mulier, quae duo, non duo sunt.

Harmoniam sanctam Graii dixere, quod illa

omnia coniungit, spiritus intus alit:

spiritus intus alit subfultus numine Amoris,

numina non ullo quae peritura die.

Jag skiljer vattendrag åt, jag fördelar eldar i härdarna, jag klyver luft med handen, jag vänder mark med hackan: skiljer, klyver, fördelar, vänder de enskilda, men deras samhörighet förblir fast. Dessa fyra är ett, för vilket fyra namn står till tjänst: på samma vis är mannen, är kvinnan, två stycken och ändå inte två. Grekerna kallade Harmonin helig därför att hon förenar allting, innerligt ger hon, en ande, näring åt allting: innerligt ger hon näring åt allting, en ande understödd av Kärlekens gudom, de är gudomar som aldrig någon dag kommer att förgås.

Något senare fick Sverige en mångspråkig poetissa, Sophia Elisabet Brenner (1659–1730). Hennes publicerade dikter är huvudsakligen på svenska och tyska, men det finns också flera på italienska och på latin.

Under 1700-talet förlorade latinet gradvis sin ställning som normalt litterärt språk, även om det fortsatt uppskattades när det gällde högtidliga tal och parentationer. Johan Lundblad (1753–1820), professor i romersk vältalighet och poesi i Lund, skrev välflytande vers med klichéartat innehåll. Hans dikter gavs ut postumt av hans son. Bland dem finns ett exempel som utnyttjar ett ovanligt versmått, känt från rader som den postklassiske diktaren Ausonius (ca. 310–394) skrev till sin avlidne systerson.4 Bara namnet på versmåttet, dimeter anapaesticus catalecticus, har en egen poesi! Lundblads text hedrar minnet av Margareta Wallenstråle (d. 1773), änka efter Georg Wallin d.y. (1686–1760), biskop i Göteborg. Den börjar så här:5

Stat lex adamantina fati:

nec omnia versat iniqua,

iuvenemque senemque trucidat:

casulas mors aequat et aulas.

Hoc funera maesta loquuntur,

quae gaudia nostra fugarunt,

oculosque doloribus ictos

lacrimarum flumine spargunt.

Ödets lag står oföränderlig och omkastar inte alla orättvisor, den förgör både ung och gammal: döden behandlar likadant små hyddor och palats. Om detta talar de sorgfyllda begravningsriterna, de har drivit vår glädje på flykten och stänker med en flod av tårar ögon som slagits av smärta.

Under 1800- och 1900-talen blev den seriösa latinska versskrivningen sakta mer sällsynt. Skämtsam vers på latin gavs ut då och då. I Storbritannien liksom andra länder krävde skolor och universitet fortfarande att deras lärjungar skulle visa förmågan att hantera de vanligaste versmåtten rätt, ofta genom att översätta. Samlingar med sådana övningsstycken trycktes och köptes: inget tvivel om att språket behöll sin prestige som ett tidsfördriv för gentlemen. Tidningar som Westminster Gazette ordnade tävlingar i denna form av översättningskonst. Så nyligen som år 2005 utlyste faktiskt veckotidskriften The Spectator latintävlingar i kategorierna skolungdom, universitetsstuderande och (med en sektion för vers) allmänheten. Chefredaktör var då den excentriske konservative politikern Boris Johnson, som hade läst klassiska språk i Oxford och numera är borgmästare i London.

En annan typ av tävling bidrog till den latinska versens överlevnad på kontinenten. Mellan 1845 och 1978 delade en stiftelse i Amsterdam ut priser till vinnarna i Certamen Hoeufftianum. Vinnarnas namn tyder på att de flesta var italienare eller, i andra hand, tyskar eller nederländare.

Gerard Manley Hopkins (1844–1889) var nog den siste bland de stora engelska poeterna som utan ironi kunde tala om sin ”latinska musa”. Hans latinska dikter har hittills nästan helt negligerats av forskningen.6 Numera ses han som en modernismens pionjär, men han var allt annat än en instinktiv kulturrebell. En önskan att bli katolik uppstod redan under studieåren vid Balliol College i Oxford: övergången skedde år 1868 med kardinal John Henry Newman som andlig rådgivare. Från år 1877 var han verksam som präst inom Jesuitorden. När han struntade i litterära eller andra konventioner agerade han utifrån en kompromisslös trohet gentemot sina egna insikter: han fastställde för sig själv nya estetiska teorier (som inte var utan en touche av naivitet), nya rytmiska principer, nya poetiska former, nya beteckningar. Hans vers var genomgående rena antitesen till det formlösa och Whitman-inspirerade.

Standardutgåvan7 av Hopkins poesi innehåller tjugotre dikter på latin, av vilka tjugoen är skrivna på klassiska versmått, där långa och korta stavelser bildar bestämda rytmiska mönster. (En stavelse är lång när den innehåller en lång vokal eller när dess vokal följs av en anhopning av konsonanter.) Hopkins första bevarade latinska dikter ser ut att vara övningar gjorda för att hålla liv i färdigheter han hade anammat i skolan. Men hans ”eukaristiska julhymn” ”Ad Mariam Virginem”8 (omkring år 1870) är av ett helt annat slag. Den är skriven så som hymner skrevs på medeltiden, med rim och utan hänsyn till stavelselängd. Även om följande utdrag påminner om tidigare böner och hymner, bland annat den välkända Lauretanska litanian, ger Hopkins rader ett starkt intryck av engagemang och hängivelse:

Doce me gaudere

Rosa, tuo vere,

Virga, tuo flore,

Vellus, tuo rore,

Arca, tuo lege,

Thronus, tuo rege,

Acies, tuo duce,

Luna, tuo luce,

Stella, tuo sole,

Parens, tuo prole.

Nam tumeo et abundo

Immundo adhuc mundo …

Lär mig att glädjas, i och med att du är en ros, av din vår: en grön kvist – av din blomma; ett fårskinn – av din dagg; en ark – av din lag; en tron – av din konung; en slaglinje – av din härförare; en måne – av ditt Ljus; en stjärna – av din sol; en förälder – av din avkomma. Ty det är den ännu orena världen som får mig att svälla och strömma över …

Kanske var det erfarenheten med ”Ad Mariam Virginem” som gjorde Hopkins medveten om möjligheten att skriva latinsk vers utan tanken att uppfylla en spökande lärares förväntningar. Innehållet i välkomsthälsningen till en tillträdande jesuitprovinsial uttrycker inte bara den tillbörliga respekten utan också diktarens fantasifulla, försiktigt lekfulla personlighet.

I oktober 1886 började Hopkins skapa åtta latinska och grekiska omdiktningar9 av sånger som ingår i Shakespeares pjäser. Här är ett exempel: ”Come unto these yellow sands” ur Stormen:

Ocius O flavas, has ocius O ad arenas,

Manusque manibus jungite;

Post salve dictum, post oscula; dum neque

venti

Ferum neque obstrepit mare.

Tum pede sic agiles terram pulsabitis et sic

Pulsabitis terram pede.

Vos, dulces nymphae, spectabitis interea;

quin

Plausu modos signabitis.

Lascivae latrare: ita plaudere. At hoc juvat:

ergo

Et Hecuba et Hecubae nos canes

Adlatrent. Gallus sed enim occinit, occinat:

aequumst

Cantare gallos temperi.

O snabbare mot de gula, o snabbare mot dessa sandstränder, och lägg händer samman med händer; efter att farväl har sagts, efter kyssarna; medan varken vindarna eller havet ryter mot oss. Då skall ni vigt stampa i marken med foten på detta vis! Och på detta vis med foten stampa i marken! Ni, söta nymfer, skall under tiden agera åskådare, ja, ni skall markera takten med handklappning. Skäll så mycket ni har lust, klappa likaså. Detta roar nog: därför skäller Hekuba och Hekubas hundar mot oss. Men nu gal tuppen, låt honom gala: det är bara bra att tuppar lägligt sjunger ut.

Hopkins ville att Shakespeareversionerna skulle publiceras och ”Ocius O flavas” blev faktiskt tryckt i The Irish Monthly. Vi måste alltså anta att han var nöjd med dem.

Men problem uppstår nu när Hopkins står i begrepp att bilda sig en uppfattning om sig själv som en lika självständig konstnär när han diktar på latin som när han diktar på engelska: ord används i bemärkelser som inte stämmer, versmåttet behandlas klumpigt, stilnivån vacklar. I befrielsekampen har Hopkins språkliga omdöme blivit något blesserat.

Hopkins och hans samtida tyckte på ett konventionellt sätt att det borde vara möjligt att skriva bra, icke-pastischartad latinsk vers (precis som man hade gjort två århundraden tidigare). Men de bildades och intellektuellas verkliga tankesätt hade ändrats. Latinsk prosa fungerade fortfarande, antika poeter som Vergilius och Horatius imiterades med liv och (ibland!) lust, men det saknades en realistisk föreställning om vad den självständiga moderna dikten på latin skulle vara för något.

Nu har ytterligare ett och ett halvt sekel passerat; uppfattningen att bra latinsk vers borde vara möjlig och kunna göra nytta känns inaktuell för de flesta. Bildade vuxna behöver inte längre ha kunnat knyppla ihop klassiska versimitationer i sin ungdom. Vi har fått distans till allt detta.

Men samtidigt håller vi på att få distans till de senaste decenniernas dogm att latinet är så gott som helt passé. Romarnas och den västeuropeiska medeltidens språk vill inte lägga sig ner. Att det får finnas till i nutiden borde vara minst lika självklart som om det gällde något av de nutida minoritetsspråken. Det finns andra kriterier att gå efter än antalet användare om man skall värdera ett språks litterära gångbarhet.

Genom att välja ett gammalt språk att skriva vers på avskär man sig från komplikationer som drabbar den som vill skriva ambitiöst på engelska eller svenska. Man berörs inte av skolbildningar, huvudbry om vad som ligger eller inte ligger i tiden, kravet att följa med i reduceringens och banaliseringens spår. Det är fritt fram att ta upp ämnen som har blivit mer eller mindre bannlysta från poesins modernspråkliga huvudspår. Att skriva på latin är ju ipso facto att skriva sub specie aeternitatis.

Versmåtten skulle man kunna säga myc ket om. De regelbundna versmåtten är för det klassiska latinets del – i större utsträckning än för grekiskans – det som gör poesin till just poesi. Innehållet i antika dikter uppfattas inte alltid av moderna människor som självklart poetiskt: det är versmåtten som skänker dikterna inte bara deras musikalitet (allitteration, assonans och så vidare spelar självklart också sin roll) utan rätt ofta rentav deras existensberättigande. Det är versmåttet som binder ihop ett stycke till en enhet. Det är de små skiftande nyanserna i hur orden finner sig tillrätta inom versmåtten som ger stycket dess rörliga inre liv. Versmåttet kan för den ovana läsaren verka styra ordföljden onaturligt och förvrängande, men det är interaktionen mellan versmåttets lagar och vardagens mer stereotypa ordföljd som kan frambringa utsökta balanser mellan formuleringarnas beståndsdelar eller exakt avvägda betoningar av de ena framför de andra.

I 1600-talets England debatterades den rimmade versens och blankversens relativa fördelar. När John Dryden (poet, dramatiker och konvertit till katolicismen, 1631–1700) år 1664 i utförliga ordalag tillägnar greven av Orrery sitt teaterstycke The Rival Ladies10 skriver han om rimmandet att ”det som allra mest kan tygla fantasin och ivrigast sysselsätta omdömet bör kunna alstra de bördigaste och klaraste tankarna”. Vad Dryden har att säga om rim gäller i ännu större utsträckning om de klassiska versmåtten på latin. I sitt magnum opus skriver Gordon Williams:11 ”Ökningen i teknisk svårighet leder i viss mån till att den poetiska fantasin får nya möjligheter.” Onekligen är det så, och iakttagelsen kan överföras till andra konstarter. Länge styrdes konstmusiken av harmonilärans och kontrapunktens uppfordringar. Ju större mästaren och ju större verket, desto större den konstnärliga vinning som den sortens sakkunskap förmådde erbjuda.

Att skriva på latin är inte alltid lätt, men själva processen att handskas med svårigheterna kan vara en välsignelse. Språket är i hög grad kodifierat, lexikon och grammatikor finns när man vill försäkra sig om att ett uttryck gör det som det skall. Samtidigt finns det utrymme för innovationer om dessa kan genomföras på samma sätt som när de antika författarna förnyade sitt språkbruk. Den klassiska vokabulären känns begränsad i bland men den är rik på resonanser.

Nykomponerad poesi på latin har, även om det verkar osannolikt, fortfarande myc ket att ge både den som skriver och den som läser.

Hopkins stavning och interpunktion har behållits ovan: i övrigt återges texterna i normaliserad form. Översättningarna från latin och engelska är artikelförfattarens egna.

Fotnoter

1. Se t.ex. konferensbidragen (de flesta på italienska eller latin) i Musae Saeculi XX latinae … edenda quae curaverunt Theodoricus Sacré et Iosephus Tusiani … Bryssel / Rom 2006.

2. R. P. Alberti Ines … Lyricorum centuria una … editio tertia, Köln 1723, Ode 62.

3. Lars Johanson (Lucidor) Samlade dikter utg. Stina Hansson Stockholm 1997, Brölops-Skrifter nr. 19.

4. Parentalia 17.

5. Johannis Lundblad … Poëmata et Orationes Tomus I (den enda delen som utkom), Hamburg 1821, s. 211.

6. W. S. West, ”Notes on the Latin Poems of Gerard Manley Hopkins”, Translation and Literature vol. 6 no. 1/1997 fokuserar huvudsakligen hur Hopkins latinska dikter har översatts till engelska i de två senaste utgåvorna. Stephanie R. West ”Classical Notes on Gerard Manley Hopkins”, International Journal of the Classical Tradition vol. 13 no. 1 Summer 2006 handlar bara till en liten del om de latinska dikterna. Se även Stephen Coombs ”The Latin Muse of Gerard Manley Hopkins”, Vates The Journal of New Latin Poetry Issue 3 Spring 2011 (nättidning).

7. The Poetical Works of Gerard Manley Hopkins ed. Norman H. Mackenzie, Oxford 1990.

8. Ibid. nr. 91.

9. Ibid. nr. 165.

10. Lätt tillgängligt på nätet, t.ex. i sajten online-literature.com.

11. Gordon Williams, Tradition and Originality in Roman Poetry, Oxford 1968 s. 787.

Stephen Coombs är Master of Arts vid Balliol College i Oxford och en av medgrundarna av Katarinaskolan i Uppsala.