Stabsrapport om folkresning

Bildandet av Solidaritet, Östeuropas första fria och oberoende fackförening, kom att förändra hela det politiska landskapet i den realsocialistiska världen. Elektrikern Lech Walesa stängde av huvudströmbrytaren till kommunismen. När folkrörelsen 1981 slogs ner med krigslagar och undantagstillstånd visade Sverige en sympati med Polens folk och en givmildhet som inte skådats sedan Finlands sak var vår.

Om det spännande 1980-talet har blivit en diger rapport om svenska diplomatins insatser och svenska fackföreningens stöd till kämpande kolleger (ordet ”kamrater” bör undvikas eftersom den polska revolten var borgerlig och riktad mot ett bolsjevikiskt system). De svenska facken kunde av naturliga skäl hålla en rakare och mer radikal linje gentemot Solidaritet än sittande regering.

Boken innehåller en imponerande genomgång av rapporter från Svenska ambassaden i Warszawa hem till UD och reaktioner därifrån. Att boken är en överkurs för redan invigda i diplomatins koder märks på många sätt, till exempel förklaras inte skillnaden mellan handbrev, krypto, PM, rapport – tydligen oviktigt.

Att Molin tillåtits ta del av den skriftliga dialogen mellan UD/regeringskansliet och Sveriges ambassad i Warszawa är intressant, kanske till och med unikt. Samtidigt bekräftas en gammal misstanke: vilken tur för diplomater att de kan hemligstämpla också sina rappakaljarapporter. Bland diplomater finns nämligen – precis som bland utrikeskorrespondenter – en rad dåliga prognosmakare och skumögda analytiker. Skillnaden är att massmedierapportörernas troll spricker i ljuset medan diplomaternas krior djupfryses tills forskare och memoarförfattare långt senare tillåts tina upp dem.

Nu, några decennier efter de dramatiska händelserna, kan konstateras att UD och Molin i denna stabsrapport inte med ett ord omnämner den viktiga roll som Bondesolidaritet och dess ledare Jan Kulik spelade. Det är tydligen långt mellan den kritstrecksrandiga kostymen och ladugårdsoverallen. Den aktuella boken heter ”svenskt fackligt stöd till Polens demokratisering” men i den politiserade skildringen finns inget utrymme för LRF:s betydelsefulla insatser med centerpolitiker som Pär Granstedt och Håkan Larsson.

Tre ambassadörer tjänstgjorde i Warszawa under årtiondet som skakade världen: Knut O. Thyberg, Örjan Berner och Jean-Christophe Öberg. Thyberg och Berner får klart godkänt, men med Öberg på den heta stolen är det mesta ”aningslöst” och ”förhastat” varför hans idéer avvisas av UD. Att läsa sådant i en forskningsrapport är udda. Det ironiska i UD:s behandling av Öberg – komprometterad efter att som en annan Jan Myrdal rest genom Röda Khmerernas skräckvälde utan att ha sett någonting – är att Öbergs äventyrligheter slutar i en sådan triumf att även kollegerna på UD måste låta sig imponeras: den egensinnige Öberg utövar nämligen praktiskt diplomati och förmår den politiska oppositionen och den kommunistiska regimen att hålla hemliga möten i Svenska ambassadens byggnad på ul. Bagatela. Sveriges regering (den hann vara både borgerlig och socialdemokratisk) förde hela tiden en ”parallell kontaktpolitik”, alltså försökte påverka både det polska kommunistpartiets ledning och Solidaritet.

Det finns i boken detaljer som jag inte förstår mig på eller kan minnas att jag mött tidigare: till exempel etiketten ”agnostisk marxism” som ges utan förklaring. Det finns slarvfel som jag kan stå ut med: Hans i stället för Jan Amberg, Det finns ordval som jag har svårare att acceptera: ”tanks” i stället för stridsvagnar. Men en mer strukturell svaghet är att det aldrig framgår när forskaren Molin talar med egen stämma eller när texten är ett kompilat och eko av sorlet från Arvsfurstens palats. Ett exempel får räcka.

Molin berättar att på Solidaritets första kongress gick ”en skäggig, munkliknande gestalt fram till tribunen och läste upp en appell till de arbetande folken i Östeuropa”. Denna enligt mig och många andra näst intill harmlösa hälsning kallas i boken för ”apell”, ”en grov provokation” och att Solidaritet därmed kom att ”utmana självbevarelsedriften”. Vems åsikt är detta? Den historiska sanningen? UD:s? Karl Molins? Med vilken rätt skildras för övrigt en av Solidaritets ledande gestalter som en munk à la Rasputin? Att Willy Brandt som Socialistinternationalens ordförande karaktäriserade Solidaritets hälsning till arbetarna i Östeuropa som ”en provokation och inblandning i andra länders inre angelägenheter” (citeras inte i den aktuella rapporten) är en sak, men Brandt hade ju redan från början en minst sagt tveksam hållning till Solidaritet, en rörelse som krävde att få bilda fria och oberoende fackföreningar. Solidaritet krävde faktiskt inte respekt för mänskliga rättigheter eller frisläppande av samvetsfångar, krävde inte (eftersom det vore politiskt självmord) att få bilda ett politiskt parti, krävde inte att Polen skulle lämna Warszawapakten (som ungrarna gjorde 1956) etc. Nog var det en märklig tid när ledande socialdemokrater inte ens kunde ställa sig bakom vad som måste betraktas som minimikrav, lågbudget och light-versioner från arbetarrörelsen i folkrepubliken Polen.

”Kom ihåg, att om ni kräver för mycket så kan ni förlora allting. Om ni går fram alltför fort kan ni skapa en farlig situation inte bara för ert eget land utan för hela Europa”, hotade Olof Palme som vägrade överlämna tidningen Arbetets Låt leva-pris till Lech Walesa (omnämns inte i boken). Walesa fick senare Nobels fredspris och 32 hedersdoktorat men vid den tidpunkten hade Låt leva-priset varit en viktig markering. Men visionären Palme såg uppenbarligen inte Walesas storhet och historiens paradigmskifte; Palme såg bara det bipolära Europa och den ofrånkomliga maktbalansen. Palmes undfallenhet reduceras i boken till ”Palmes apokryfiska varningar till Solidaritet”.

En annan socialdemokratisk gigant, österrikaren Bruno Kreisky hade ingen som helst förståelse för Solidaritet. Kreiskys uttalanden välkomnades av den kommunistiska regimen i Polen som med förtjusning lät trycka upp den österrikiske förbundskanslerns ord på fösta sidan i partiorganet Trybuna Ludu.

Danmarks socialdemokratiske utrikesminister Kjeld Olesen ansåg att ”väst har ett ansvar att inte uppmuntra Solidaritets ledare att fortsätta den nuvarande utvecklingen”. Dagen därpå framhölls i Köpenhamn att hela den socialdemokratiska regeringen stod bakom Olesens uttalande.

”Det är smärtsamt att tänka på vilka yttranden som den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt fällde, för att inte tala om den franske utrikesministern”, mindes med bitterhet Bronislaw Geremek i en intervju med mig. Geremek var med om att grunda Solidaritet och rådgivare åt Lech Walesa. Vad sade då Frankrikes utrikesminister Cheysson när undantagstillståndet infördes?: ”Vi slår fast att detta är en intern polsk angelägenhet … Naturligtvis kommer vi inte att göra något.” Det löftet infriades. Ola Ullsten som utrikesminister och Thorbjörn Fälldin som statsminister lät också fälla uttalanden enligt Nils Ferlin-principen ”Och Gud må förlåta mig somliga rader”.

Men ingen kan säga annat än att socialdemokraterna var snäppet inställsammare än den borgerliga regeringen till de realsocialistiska makthavarna. Sveriges utrikesminister Bodström lade fram Sveriges hållning som oppositionen snabbt och elakt döpte till Boströmdoktrinen (not i boken) och kabinettssekreteraren Pierre Schori uttalade sig i likalydande ordalag ungefär samtidigt i DN: ”vi skall inte ägna oss åt systemkritik av andra länder” (nämns ej). Den sortens flathet gällde inom socialdemokratin minsann inte inför högerdiktaturer.

Slutintrycket är ofrånkomligt. Södertörns högskola har än en gång lagt sig nära sin uppdragsgivares hållning i stället för att vara en fri och oberoende röst i forskningen. Solidaritet & Diplomat är Årsbok 2015 för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Uppskattningen kommer att vara total.