Stagnelius för nutid och framtid

I år är det ett sekel sedan August Strindberg dog, och titanen firas på allehanda sätt. Om man rannsakar den svenska traditionen finner man att han inte har så många likar i internationell ryktbarhet; heliga Birgitta och Emanuel Swedenborg kommer väl närmast. Dock finns en svensk poet, förutom vår samtida Tomas Tranströmer, som borde tillhöra världslitteraturen. Hans senaste biograf Göran Hägg pläderar till och med för att Kalmar borde bli världsarv därför att Erik Johan Stagnelius tillbringade en stor del av sitt korta olyckliga liv i staden. Med ett argument som aldrig kan beläggas har Hägg – och många andra – hävdat att Stagnelius skulle fått en självklar plats i världen om han skrivit på ett större språk. Det geni till översättare som kunnat bevisa saken har ännu inte framträtt, men jag är beredd att stödja hans kandidatur till kanon. Han tål en jämförelse med sina samtida Percy Shelley och John Keats. Om Keats var en av alla älskad person kan man om Stagnelius säga att knappt någon tyckte om eller ens lade märke till honom under hans livstid. Han hade bara någon enda vän och blott en enda välgörare – den gamle gustavianen och upplysningsmannen Nils von Rosenstein som en tid var hans chef i kanslierna. Han utsattes för nedriga intriger under sin sista tid från de ledande romantiska poeterna, framför allt Tegnér, och han dog obemärkt som hans avundsmän säkert avsett. Hans rykte är uteslutande postumt.

Stagnelius nämns knappt i samtida källor, och han har lämnat efter sig bara tre fyra brevlappar – jämför med det tjog tjocka band som innehåller Strindbergs korrespondens! Han levnadslopp är svårt att följa, och äldre litteraturhistoriker med biografisk inriktning fick skarva en hel del för att få till en intressant och förebildlig skald i helfigur. (Det finns knappt ens ett pålitligt porträtt av honom.) Den som fuskade mest var Fredrik Böök som i sina många böcker om Stagnelius alltmer avlägsnade sig från den verklige författaren för att i stället bygga upp en idealbild. Göran Hägg rensar ordentligt i myterna i sin bok I Världsfurstens harem från 2007. Han är också kritisk mot den vidlyftiga spekulation kring påverkningar som frodats. När Stagnelius gnosticism kommer på tal går Hägg direkt på den för poeten lättast tillgängliga källan – kyrkofädernas kritik av Valentinus från det andra århundradet. Dessa texter fanns säkerligen i biskopsgårdens bibliotek hemma i Kalmar. Fadern biskopen – han framstår som en träbock av Guds nåde – hade själv använt dessa texter i sin avhandling, och man behöver inte gå via tyska romantiker för att spåra de gnostiska tankarna. Dessutom läste Stagnelius ett år i Lund och träffade på Mattias Norberg, orientalisten som gav ut mandeéernas heliga skrift Adamsboken (eller Ginsa) och var väl förtrogen med tänkande utanför den kristna ortodoxins domäner. Till Norberg är Stagnelius enda under livstiden tryckta diktsamling Liljor i Saron dedicerad.

Göran Häggs tendens i biografin måste betecknas som hednisk, men detta är egentligen bara en fördel när han skriver om Stagnelius. Han har den djupaste respekt och känslighet inför poeten Stagnelius, mindre då för den religiöse tänkaren med samma namn. Ungefär så bör nog en samtida läsare förhålla sig till honom. Det är skönheten i språket och vantrivseln i den reellt existerande världen som är viktiga för en modern läsare, inte en inlånad gnostisk teologi som tycks ha som främsta funktion att förklara och drägliggöra ett eländigt liv.

Stagnelius lät trycka Liljor i Saron samt ett par andra skrifter på egen bekostnad utan att få den uppmärksamhet han förtjänade. I hans närhet fanns dock den mer obetydlige poeten Lorenzo Hammarsköld som strax efter hans död ombesörjde den första större utgåvan av hans verk. Stagnelius rykte tilltog under 1800-talet men vilade till en början mest på den episka och dramatiska diktningen för att bara långsamt flyttas över till den lyriska. En i dag berömd och älskad dikt som ”Till förruttnelsen” förblev dock länge otryckt, framför allt av anständighetsskäl. Fadern biskopen hade till och med ändrat i manus; där Stagnelius skrivit ”förskjuten av världen, förskjuten av Gud” hade han ändrat till ”förskjuten av världen men icke av Gud”. Så bör inte en trons försvarare handla; också en välmenande förfalskning är en förfalskning. Det dröjde långt in på 1900-talet innan denna dikt hamnade i skolantologierna. Det erotiska innehållet i många texter – även om det var allegoriskt tänkt – var länge svårsmält för utgivarna.

För hundra år sedan var det dags för Fredrik Böök – och här möter vi hans främsta och mest bestående insats för skalden – att ge ut hans samlade skrifter i en vetenskaplig utgåva. Den står sig ganska väl framför allt i sina utförliga kommentarer. Dock var dess dateringar ofta felaktiga. Albert Nilsson kunde på 30-talet med en genialt enkel metod bringa reda i kronologin. Stagnelius arbetade på Ecklesiastikexpeditionen, en del av den statliga byråkratin i Stockholm. Det finns kanske tusen brev bevarade som han skrev i egenskap av kopist. Genom att följa brevens förändringar i stavning och handstil genom åren med den ganska omfattande samling av Stagnelius manuskript som finns bevarade (bland annat i Kalmar) kunde Albert Nilsson datera många dikter och dramer. Vackra utvecklingslinjer som konstruerats av Böök och andra föll sönder, och en mer komplex bild av diktarens utveckling blev synlig.

Böök ombesörjde ytterligare en komplett Stagnelius-utgåva på 50-talet; den brukar kallas Allhemsupplagan. Där förenklade han Stagnelius text så mycket att den blev både osensuell och ibland svårtolkad. Genom att ta bort författarens versaler och utropstecken försvann stora delar av textens själ.

Nu kommer en ny och mycket välgjord upplaga av Stagnelius skrifter i fem band under redaktion av Paula Henrikson och med förord av Anders Olsson. Den följer så gott sig göra låter manuskript och förstatryck. Stavning och interpunktion är den man önskar sig, det vill säga den som Stagnelius själv ville ha. I första delen publiceras de texter Stagnelius själv lät trycka. Därefter följer epik och dramatik i var sitt band och slutligen två band med de lyriska dikterna i kronologisk ordning så gott det nu låter sig göra. Albert Nilssons genialt konstruerade fälla kunde inte fånga in allt. Texten är försedd med kommentarer avsedda för nutid och framtid, inte för specialisterna. Mytologierna förklaras, säregna uttryck likaså. Vad jag saknar är ett register som hänvisar till texternas plats i tidigare utgåvor från Hammarsköld till Böök. Mer av Bööks tidiga kommentarer hade också förtjänat en plats i den nya utgåvan.

Paula Henrikson påpekar en intressant förändring i utgivningspraxis av klassiska litterära verk. Medan man förr gärna slätade till ojämnheterna visar man i dag hellre fram lakuner, fragment och varianter. Stagnelius manuskript är för det mesta ganska snygga och entydiga – han var ju en professionell handskrivare – men svårtydda passager förekommer. I utkasten, är hans handstil inte den statligt anställde kopistens utan snarare alkoholistens eller opieätarens. Möjligen blir en framtida utgåva, kanske digital, smutsigare och mera oordnad än dessa fem sobert formgivna band i Svenska Akademiens svenska klassikerserie.

Magnus Ringgren är litteraturkritiker verksam i Uppsala.