Ej för slem vinnings skull

Bland de mest intressanta tankarna i påven Benedictus XVI:s encyklika Caritas in veritate är idén om ”gåva och bidrag” i den moderna ekonomin. Påven säger ordagrant att ”gåvans logik som ett uttryck för samhörighet kan och måste hitta sin plats inom den normala ekonomiska verksamheten” och ”ekonomisk, social och politisk utveckling behöver, om den ska vara riktigt mänsklig, ge utrymme för principen om kostnadsfrihet som ett uttryck för samhörighet”.

Idén om ”gåva och bidrag” inom ett kapitalistiskt system saknar mening för de flesta näringslivsmänniskor. I praktiken fungerar den moderna marknadsekonomin utifrån grundprincipen om ”jämviktens logik” i utbytet och inte utifrån givandets logik. Med andra ord: idén om att få eller ge något för intet gör en kapitalist av anglosaxiskt snitt förfärad. Men i dessa tider, när vi söker efter en ”bättre version av kapitalism”, skulle påvens spännande uppslag om ”gåva och bidrag” kunna vara en framgångsrik idé. Men vi måste hitta ett sätt att använda denna idé på.

Den nuvarande ekonomiska krisen har lett till en omfattande självrannsakan i fråga om vad som menas med ”bra affärer”. Politiker, kyrkoledare och management-tänkare har alla åsikter om vad som gått snett med den moderna kapitalismen och hur detta ska lösas, tillsammans med många tänkare, som till exempel Dominic Barton, McKinseys internationella chef, som utförligt har skrivit om detta och pekar på den nuvarande marknadskapitalistiska modellens svagheter. Barton identifierar tre speciellt svaga punkter. Han pekar på kortsiktighetens tyranni, behovet av att tjäna aktieägarna utifrån börskurserna, och den bristande effektiviteten hos många bolagsstyrelser.

Utöver det som Barton identifierar menar också många kommentatorer att finansmarknaderna rymmer egna inre svagheter. Experter menar att handeln inom vissa viktiga finansiella instrument inom de största kapitalmarknaderna är manipulerade i syfte att gynna de stora investeringsbankerna och förvaltarna av hedgefonder, och i vissa fall finns det tydliga anklagelser om insiderhandel.

Men kan då ”gåvo- och bidrags”-ekonomin bidra till att belysa dessa svagheter i den marknadsbaserade kapitalismen? Min uppfattning är ”delvis”, men också detta skulle vara ett avsevärt framsteg jämfört med var vi står i dag. Och hur visar sig då denna tanke? Det finns faktiskt exempel från de senaste 20 åren på att åtminstone vissa uttryck av ”gåvo- och bidrags”-ekonomin har blivit god handelssed. Det bästa exemplet bland dessa är den s.k. fair trade, som uppfanns av en katolsk präst, Frans van der Hoff, och som nu har blivit en global kraft för progressiv utveckling (sorgligt nog gör den katolska kyrkan litet för att tillvarata den huvudroll som en av dess präster spelade när denna rörelse grundades). Huvudtanken med fair trade är rättvisa. Fair trade garanterar ”rättvisa” priser för producenten, så att han eller hon kan leva, arbeta och växa. Det uppmuntrar också till socialisation genom skapandet av kooperativ som sammanför små producenter.

Ett annat exempel på ”gåvo- och bidrags”-ekonomi i funktion från de senaste 30 åren är mikrokrediter, vars utvecklande gav den bangladeshiske ekonomiprofessorn Muhammad Yunus Nobels fredspris. Mikrokrediter gör det möjligt för fattiga människor att få lån utan att behöva betala ockerräntor. Det finns exempel från senare tid på handelsmodeller som bygger på ”gåvor och bidrag” vilka har kommit till stånd genom internet. Googles centrala affärsmodell – att söka på internet – är helt gratis. Google tjänar sina pengar på reklam och sponsrade länkar men håller sin grundläggande tjänst gratis. Ett annat exempel är Skype, som har revolutionerat telekommunikationen genom att möjliggöra gratis telefonsamtal mellan datorer för både privatpersoner och företag. Skype tjänar sina pengar genom att erbjuda sidotjänster som man tar ut en avgift för, men även här är själva grundservicen gratis. Detta internetbaserade exempel illustrerar ett intressant fenomen kring ”gåva och bidrag”, nämligen hur gratis samarbete förnyar affärskommunikationen, skapar mervärde och konkurrerar på den nya globala marknaden. Don Tapscott och Anthony Williams visar i Wikinomics: how mass collaboration changes everything hur vanliga människor och företag kopplar upp sig och delar med sig av idéer för att framgångsrikt driva utvecklingen framåt.

Det kanske mest spännande exemplet på en sådan öppen tillgång rör ett litet Toronto-baserat gruvföretag, Goldcorp Inc., vars verkställande direktör, Rob McEwan, via internet bad omvärlden att rädda hans krassliga företag. Goldcorp övervägde att lägga ner verksamheten i sin 50 år gamla gruva vid Red Lake i Ontario. Utan någon ny ordentlig guldåder verkade gruvan vara dömd till nedläggning, och Goldcorp skulle förmodligen försvinna med den. McEwans idé blev då att gratis dela den dyrbaraste och välbevakade resurs som ett gruvföretag har, dess geologiska data, genom att lägga ut den på internet och be om hjälp med att hitta mer guld. Som en morot utlovade McEwan 575 000 kanadensiska dollar [ca 4 miljoner SEK] i prispengar och utlyste i mars 2000 tävlingen Goldcorp Challenge. Nyheten om tävlingen spreds snabbt över internet och mer än 1 000 virtuella guldgrävare från 50 länder satte igång med att bearbeta de geologiska uppgifterna. Inom ett par veckor började bidragen strömma in från geologer över hela världen samt från andra ämnesexperter, doktorander, konsulter, matematiker och militärer. Resultatet blev en succé och Goldcorp hittade ytterligare 8 miljoner uns [1 uns = 28,35 gram] guld.

Utanför internet har ”gåva och bidrag”-ekonomin fått många inflytelserika anhängare, inklusive ”premier league” management-tänkarna Michael Porter och Rosabeth Moss Kanter, båda från Harvard Business School, även om de rensat bort begreppet från management-terminologin. Båda är övertygade anhängare av marknadskapitalismen och upplever att detta ekonomiska system är det enda realistiska och pragmatiska sättet att förbättra mänsklighetens villkor. Men de menar att systemet behöver reformeras.

Porter är the Bishop William Lawrence University Professor vid Harvard Business School och en världskänd auktoritet i frågor om företagsstrategier och länders och regioners konkurrenskraft. Hans forskning värderas högt av många regeringar, multinationella bolag och internationella akademiska kretsar. Hans huvudtanke är begreppet shared value, vilket enligt honom handlar om att förbättra slutresultatet och samtidigt lösa några svåra samhällsproblem. Porter menar att företagen inte har lyckats inse betydelsen av de större frågorna i de samhällen i vilka de verkar, och han vill att näringslivet ska vara mer inriktat på problemlösning, genom att tillhandahålla bättre hälsovård, bättre livsmedelsförsörjning, bättre äldrevård, större ekonomisk trygghet och mindre miljöförstöring. De företag som kan bör, enligt Porter, tillhandahålla produkter och tjänster för konsumenter som har låga inkomster och är missgynnade. Inom detta område nämner han nya teknologier, som billiga mobiltelefoner som tillhandahåller banktjänster för de fattiga i länderna i tredje världen.

Ett exempel på detta är Thomson Reuters i Indien, som tillhandahåller information om väder och spannmålspriser för bönder som har en medellön på endast 2 000 USD [14 000 SEK] per år. Mot en avgift om fem USD [35 SEK] per kvartal tillhandahåller företaget information om råvarupriser, väder och odlingsråd via mobiltelefon. Tjänsten når uppskattningsvis två miljoner bönder och har hjälpt dem att avsevärt öka sin inkomst, samtidigt som tjänsten i sig själv har visat sig vara lönsam för Thomson Reuters.

Porter pekar också på vad han kallar att omdefiniera den ekonomiska värdekedjan (the value chain) så att den blir mindre skadlig för miljön. Han nämner i förbigående Coca-Cola, som redan har minskat sin konsumtion av vatten med 9 procent och är på väg ner mot 20-procentsmålet i år. Sådana nya handlingsmönster är bra för miljön och förbättrar slutresultatet, säger han.

Samtidigt ligger Rosabeth Moss Kanters vision närmare påven Benedictus XVI:s än Michael Porters. För henne är de flesta stora företag redskap för att investera i behovet hos enskilda och samhället. Hon beskriver hur dessa företag använder sig av tre principer för ”institutionell logik” för att förändra företagens ledarskap och beteende. De har en gemensam avsikt (exempelvis att uppfatta firman som social institution). De har ett långsiktigt perspektiv (så att de kan motivera ekonomiska uppoffringar för att uppnå ett större gemensamt mål som blir bestående). Och de har ett känslomässigt engagemang (en överföring av institutionella värderingar som kan motivera och förstärka självreglering eller övervakning).

Moss Kanter nämner många exempel på sådan institutionell logik, inklusive det indiska internationella konglomeratet Tata. Tata companies, som har nästan 42 000 anställda i Storbritannien inom företag som Tetley Tea, Tata Steel (tidigare Corus), Jaguar och Land Rover, har alltid trott på återförande av tillgångar till det samhälle inom vilket de verkar. Två tredjedelar av kapitalet i Tatas förvaltningsbolag ägs av filantropiska stiftelser som har lämnat bidrag till nationella institutioner, vetenskap och teknik, medicinsk forskning och kulturarbetare.

Eftersom hon vill få företagsledare att se sig som byggare av sociala institutioner pekar hon på exemplet IBM, som firade sitt hundraårsjubileum i juni 2011 genom att ge 300 000 anställda i uppdrag att utföra 300 timmars gratistjänster var. Dessa bidrog genom att ge träning i och tillgång till mjukvara som kan användas i skolor, på sjukhus och hos frivilligorganisationer. IBM har också en tydlig flexibel ”arbeta hemifrån-policy”, så att 40 procent av deras anställda inte behöver gå till ett IBM-kontor utan i stället kan arbeta hemifrån eller ute hos kunder. Sådana scheman för hemarbete gör det möjligt för särskilt kvinnor att kombinera arbete med barnomsorg.

Alla dessa exempel tillämpar en ”gåva och bidrag”-ekonomi och pekar på ett fullständigt nytt sätt att uppfatta näringslivets syfte. Nya ekonomiska hybridmodeller växer fram, vilka bryter ned den gamla åtskillnaden mellan vinstdrivande företag och icke-vinstdrivande välgörenhetsorganisationer. Detta medför fördelar för båda dessa typer av verksamhet.

Den övervägande delen av kritiken mot välgörenhetssektorn har alltid handlat om att den styrs av svaga administrativa ledningar och att den är ineffektiv. Men hybridföretag som leds av sociala entreprenörer kan röja väg för nya affärskoncept som uppfyller sociala behov och medför ett ”vinstdrivande” ekonomiskt tänkande. WaterHealth International är ett exempel på ett snabbväxande vinstdrivande företag som försöker tillhandahålla rent vatten i delar av jordbruksområden i tredje världen. Det använder sig av innovativa reningstekniker för att distribuera rent vatten till minimal kostnad till mer än en miljon människor på landsbygden i Indien, Ghana och Filippinerna, och man är i allmänhet effektivare än regeringen.

Katolsk sociallära anklagas ofta för att låtsas hänga med, men ”gåva och bidrag” är en framgångsrik ny idé från påven Benedictus XVI som har satt fantasin i rörelse. Den uppvisar också en ”försonande” dimension, genom att visa på företagande som en ädel kallelse och som en väg till helighet. Men utmaningen att översätta påven Benedictus rika tankar om ”gåva och bidrag” i praktisk handling är en komplex uppgift. För de affärsdrivande företagen kan detta nya engagemang inte vara kosmetiskt eller ett försök till marknadsföring. Det måste vara verkligt och autentiskt.

Uttrycket ”gåva och bidrag” betraktas fortfarande med misstänksamhet i affärsvärlden, varför stödet från sådana management-tänkare som Michael Porter och Rosabeth Moss Kanter är betydelsefullt. Företag som byter sitt paradigm mot ”gåva och bidrag” måste stå ut med anklagelser om manipulation och om att göra för litet för att lösa komplexa problem. Men sådana initiativ mitt i denna djupa ekonomiska kris skulle kunna bli avgörande katalysatorer i arbetet för att få till stånd ett grundläggande nytänkande om vad som är företagandes mening, vilket bara kan vara hälsosamt.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 28 januari 2012 och publiceras med utgivarens tilstånd http://www.thetablet.co.uk.