Som en ensam fågel på taket – att vara Stalins dotter och katolik

När Stalins enda överlevande barn dog i november förra året i en ålder av 85 år, porträtterades hon som en evig orosande. Men nyligen publicerad korrespondens med en engelsk katolsk präst avslöjar att hennes kristna tro – i synnerhet den katolska – hela tiden var närvarande i hennes liv.

Vi präglas alla i någon mån av våra föräldrar, för de flesta av oss i positiv riktning. Andra har dock ett mer traumatiskt arv att hantera. Lana Peters var en av dessa. När hon dog 85 år gammal i delstaten Wisconsin i den amerikanska Mellanvästern blev det en världsnyhet.

Hon använde olika namn under sitt långa liv, men hon föddes som Svetlana Stalin, den enda dottern till en av de mest blodtörstiga diktatorerna i historien. Det var detta bagage som hon, trots att hon gjorde sitt bästa, bar med sig in i döden.

Som minnestecknarna har noterat, tillbringade Peters (hennes fjärde mans efternamn) en stor del av sitt liv i offentlighetens ljus: först som ”Stalins prinsessa”, regelbundet fotograferad som en flicka med sin pappa och uppburen som en förebild för andra barn i det forna Sovjetunionen; därefter, 1967 under sitt avhopp till USA i det kalla krigets skugga, och senare, i mitten av 1980-talet när hon återvände hem (kortvarigt och olyckligt) till ett nytt Ryssland som kämpade med att komma bort från de slitna resterna av kommunism.

I utvärderingarna av hennes liv finns också hänvisningar till hennes religiösa tro. Det vanligaste temat är att hon hoppade från det ena samfundet till det andra, på jakt efter en ständigt gäckande personlig försoning. Men en samling av korrespondens mellan Peters och den engelske katolske präst som upptog henne i den katolska kyrkan den 13 december 1982 berättar en annan, mer nyanserad, historia.

”Tack, om och om igen”, skriver hon till honom tio dagar efter sin upptagning, ”för att ha öppnat denna dörr för mig. Jag förmår inte beskriva för er vilket mörker som jag har befunnit mig i under de senaste åren, och vilken stor glädje och inre frid som jag nu äger.” Tio år senare i ett brev daterat den 7 december 1992 är hennes engagemang fortfarande starkt. Långt ifrån att oroligt röra sig mellan konfessionerna, som vissa minnesteckningar gjort gällande, beskriver Peters sig som en daglig mässbesökare och kommunikant i sin lokala karmelitkyrka på Kensington Church Street i västra London, och hon skriver: ”Jag känner allt starkare, efter dessa tio år, att jag är på rätt plats.” Hennes sista brev till hennes präst, den 23 januari 1993, vittnar om att hon är fullständigt inriktad på att bli konfirmerad i den katolska tron.

Mottagaren av hennes brev – som har bett om att få förbli anonym (”det här är en berättelse om hennes trosvandring, inte min”) – kom första gången i kontakt med Peters när hon flyttade till Cambridge från USA sommaren 1982. En gemensam vän presenterade dem för varandra. I ett brev, daterat den 7 november 1982, beskriver hon ”min ständiga (under dessa 15 år) och envisa beundran för den romerska kyrkan och min önskan ’att vara där’. Likt kompassen som ständigt vänder sig mot Nordpolen, fortsätter jag ständigt att vända mig mot ett enda håll: Rom.”

Hon har varit i mässan i en lokal katolsk kyrka i Cambridge, Our Lady and the English Martys, skriver hon, och när hon ser församlingen återvända till sina platser efter kommunionen: ”Jag ser dessa upphöjda, renade ansikten hos människorna. Jag älskar att betrakta denna så synliga förvandling.” Det var något hon önskade sig själv.

Peters föddes 1926, när hennes far redan var det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare. Hennes mor, Nadesjda Allilujeva, var hans andra hustru. Hon dog sex år senare, officiellt till följd av bukhinneinflammation, men senare framkom det att hon hade begått självmord efter att ha blivit misshandlad av sin man.

I januari 1983 skickar Peters en novell, starkt självbiografisk, om än skriven i tredje person, till sin vän prästen. I den beskriver hon sitt förhållande till sin far: ”De stod aldrig varandra nära, eftersom ålderskillnaden mellan dem var så stor. Små flickor älskar unga fäder och mödrar, sådana som kan leka och springa och sjunga sånger för sina barn och ha roligt tillsammans. Det gjorde aldrig hennes far.”

Novellen med titeln The Last Words, dedicerad till prästen, beskriver Peters fromma farmor, som hade skickat den unge Stalin till en ortodox skola och därefter till det ortodoxa prästseminariet i Tiflis (senare Tiblisi) i deras hemstat Georgien. Han hoppade av när han var 20 år och fortsatte med att avskaffa religionen. När han 1939 kom till sin mors sjukbädd (berättade han senare för Peters) blev han tillrättavisad med orden ”Åh, vad synd att du inte blivit präst.”

Hon skriver vidare om sig själv, fortfarande i tredje person: ”Hon trodde nu att alla de svårigheter och grymheter som hennes far hade orsakat, och all den inhumana [sic] politiken från hans parti, allt detta berodde på att de hade avskaffat kristendomen. Och hon trodde att hans egna problem började när han hoppade av sitt seminarium i 20-årsåldern. Det var då, just då, som hans unga själ, som inte var van vid att kämpa mot ondskan, greps av ondskan, som sedan dess aldrig lämnade honom i fred.”

Som 16-åring hade Peters blivit förälskad i en sovjetisk filmskapare, men hennes far skickade mannen i exil till Sibirien. Hon fick tillåtelse att gifta sig med en studiekamrat, Grigorij Morosov, 1943, och fick en son, Josef, men hennes far gillade inte äktenskapet och vägrade att träffa sin svärson, och äktenskapet kraschade till slut under ett sådant tryck. 1949 ingick hon ett politiskt inspirerat äktenskap med Jurij Sjdanov, sonen till hennes fars närmaste man. De fick en dotter, Catherine, men tog snabbt ut skilsmässa.

Nio år efter sin fars död, när en svag liberaliseringsvind blåste under Chrusjtjov, döptes Peters 1962 enligt ortodox rit i kyrkan Den heliga skrudens förvar i Moskva, ”eftersom” som hon uttrycker det i sin novell, ”hon ville inte leva utan Gud”. Hon kom senare att berätta för sin vän prästen att hon döptes ”informellt” av sin farmor i samband med deras enda möte på 1930-talet.

Vid ceremonin 1962 hade hon fått en Maria-ikon, som hon sedan dess alltid hade med sig. ”Den mystiska textraden på baksidan om ’och Ordet blev kött’ behövde fortfarande en stor portion förklaring”, erinrar hon sig 1990 i en annan självbiografisk essä, som skickades till prästen. Den hade titeln ”An icon of Annunciation” [Bebådelsens ikon] och hämtade inspiration från en läsning om en ikon-konferens vid Ampleforth Abbey.

Vid tiden för sitt vuxendop arbetade Peters som översättare och författare samtidigt som hon uppfostrade sina barn. Hon förblev en välkänd profil i Sovjetunionen. Hennes tredje äktenskap, som dock inte godkändes av de sovjetiska myndigheterna, ingicks 1963 med en indisk kommunist, Brajesh Singh. Han fick henne att intressera sig för hinduismen. När han dog 1966, fick hon tillstånd att föra hans aska tillbaka till hans familj i Indien. Det var då som hon gjorde sitt berömda avhopp till väst och övergav sina barn.

Hon sökte asyl på den amerikanska ambassaden i Indien, men de amerikanska myndigheterna var till en början motvilliga till att låta henne flyga till deras land, eftersom man fruktade att hon skulle vara en sovjetisk spion. Sålunda fick hon under övergången tillbringa en månad i Schweiz, där hon gömdes undan i karmelitklostret Monastère de la Visitation i Fribourg. ”Det första intrycket av den orubbliga katolska världen i den franska delen av Schweiz, upplevelsen av varm gästfrihet, omvårdnaden och omsorgen om mig var oförglömlig”, skriver hon i sin essä om ikoner.

Det var här hennes upptagning i den katolska kyrkan började, skriver hon flera gånger i sina brev. Hon skulle många gånger komma att längta efter att återvända för att bo i Fribourg eller i något annat konvent. När hon till sist släpptes in i USA våren 1967 hyllades hon som en sensation, och två bästsäljande biografier följde strax därpå, vilka brännmärkte hennes far som ett ”monster” och gick till angrepp mot hela det sovjetiska systemet.

Dessa [böcker] framställdes ständigt som skrivna av henne själv, men i sina brev erkänner hon att en spökskrivare var involverad. ”Det är just i dessa dagar upp till mig att definitivt säga nej”, skriver hon den 8 januari 1989 om sitt beslut att vägra ta emot en CIA-pension, ”till alla dessa människor som hela tiden tvingade in mig i ett slags propagandaverksamhet för deras egna syften. Eftersom jag var ekonomiskt beroende av dessa människor … var jag tvungen att gå med på deras villkor. Men jag kan inte göra det längre.”

1970 gifte hon sig med William Peters, arkitekt och medlem av Taliesin-gemenskapen i Arizona, grundad till minnet av Frank Lloyd Wright och som leddes av dennes änka, Olgivanna, en själutnämnd mystiker. Trots att Peters var 46 år gammal fick hon en dotter, Olga, med sin nye man. Hon lämnade dock gemenskapen 1972 och tog dottern med sig.

”Det var för svårt för mig att vänja sig vid Taliesingemenskapens sätt att vara”, skriver hon den 1 februari 1983, ”så jag gav mig av. Det fyller mig med skuldkänslor gentemot dem båda [hennes ex-make och hennes dotter].” När hon flyttade till Princeton, New Jersey, satte hon sin dotter i en katolsk skola men fann den lokala episkopala (anglikanska) kyrkan All Saints ”gästvänlig” erinrar hon sig i sin essä från 1990. ”Äntligen kunde jag delta i kyrkoåret … det var där jag lärde mig bönens gemenskap.”

När hon försökte närvara vid ortodoxa gudstjänster, skriver hon i samma essä, mötte hon fientliga reaktioner från många ryska emigranter. ”I en rysk kyrka i Washington skrek en av församlingsborna åt prästen: ’din kommunist!’ och krävde att jag skulle köras ut. Prästen sade åt mannen att gå ut, men jag minns ännu den fruktansvärda känslan.”

Den publicitet som hon hade fått efter sitt avhopp hade gjort henne förmögen och till ett välkänt ansikte, men många misstrodde hennes motiv. Att vara Stalins dotter blev en outhärdlig börda. Hennes sorgsenhet drev henne att flytta till Storbritannien. Till en början, efter sin upptagning i kyrkan, kände hon sig upprymd. Den 17 december 1982 skriver hon: ”Josef [hennes son] ringer till mig från Moskva”. Det var deras första kontakt sedan 1969. ”Det var väldigt svårt för mig att inte höra något från dem eller om dem under alla dessa år. Vad var det som hände nu, varför denna förändring? Jag vet inte, men Gud känner alla svaren.”

Men snart kom den fientlighet som hon hade upplevt i USA tillbaka. Den 23 september 1984 klagar hon över att hon inte kan hitta några själsfränder i den engelska katolska kyrkan, när hon skriver: ”Folk är så förskräckligt politiska. Jag är urless på all propaganda som vi har överallt. Det är outhärdligt att höra vissa tämligen okunniga typer spotta på mitt födelseland, som förblir en av de största kulturerna, särskilt i andligt avseende.”

Detta var ett förebud om hennes tydligt offentliggjorda återkomst med Olga, i slutet av 1984, till det som fortfarande var Sovjetunionen, trots pågående perestrojka. Hon gjorde några offentliga uttalanden där, i vilka hon fördömde väst och tog tillbaka sitt ryska medborgarskap, men resan blev ingen succé och 1986 var hon tillbaka i Amerika. Hennes försök att bygga broar mellan sina äldre barn hade misslyckats. Hon bosatte sig i det lantliga Wisconsin men blev rastlös när hennes enda kvarvarande barn flyttade hemifrån.

Den 3 mars 1990 är hon tillbaka i London, tillfälligt inneboende i sin dotters lägenhet och utom sig. ”Jag känner mig som en kanin, injagad i en labyrint.” Hon har inga pengar. Den 1 juli rapporterar hon att hon har flyttat till ett servicehus som drivs av the Carr-Gomm Society nära Westminister Cathedral, och hon skriver: ”Jag hoppas bara att det inte ska finnas någon ilska mot mig. Det har på sista tiden verkat som om jag inte kan visa mig någonstans (även inför förläggare) utan att folk blir besvärade … så fort de får veta vem jag är.” Den 6 april 1991 skriver hon att återigen har letat efter ett konvent som kan ta emot henne. Hon hade tillbringat några lyckliga veckor i St Joseph’s i Monks Kirby, nära Rugby, men hade återvänt hem till London för att finna ”hur mycket jag verkligen älskar och behöver det som kallas världen”. 1992 flyttar hon till ett annat Carr-Gomm-hus i västra London. Brevväxlingen upphör 1993, när Peters utfattig bor i västra London i en etta, utan, som det verkar, att ha kommit ett dugg närmare ett nytt sätt att leva med sitt förflutna och dina dubbla lojaliteter.

Det verkar som om hon för en kort tid återvände till Fribourg, men det gav henne ingen ro. 2001 bodde hon på ett vårdhem i västra England. 2007 hade hon återvänt till Wisconsin, till en liten stuga i Richland Center. Hon skrev inte längre några brev och tackade nej till inbjudningar och till att ge intervjuer. Hennes son Josef, som var läkare i Ryssland, dog 2008.

När hon dog – av tjocktarmscancer – bodde Peters dotter Olga, numera känd som Chrese Evans, i Portland, Oregon, men hon hade stått i daglig kontakt med sin mor. Hennes halvsyster, Catherine, är naturvetenskaplig forskare och antas bo i östra Sibirien.

I sin självbiografiska novell om sin mormor 1983 gav Peters i tredje person en uppriktig beskrivning av sin egen tro. Den tjänar väl som ett epitafium över ett plågat och rotlöst liv av andligt sökande: ”Hon fick lära sig en massa saker som hennes illiterata farmor aldrig fick veta, men hon hade samma enkla tro som sin mormor, enkla fattiga människors tro, för vilka Gud är allt utan varje form av tvivel eller intellektuell spekulation.”

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 7 januari 2012 ochpubliceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk.