Vad menas med att vara Guds barn?

Juldagens evangelium talar om födelsen av ett barn, och endast några dagar därefter kommer ”de oskyldiga barnen i Betlehem” eller, som det förr hette, ”menlösa barns dag”. Det hör till den kristna allmänbildningen att veta, att barnen intar en särställning i Nya testamentet (NT). ”Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de” (Matt 19:14). Det brukar också vara känt, åtminstone bland de troende, att det inte är den låga åldern som i sig kvalificerar dem för himmelriket utan deras öppna och förbehållslösa inställning.

I religionernas värld är kristendomen ganska unik genom att i sina heliga skrifter så pass utförligt tala om barn och framhålla dem som ett förpliktande föredöme. ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:15). Men dessa barn är inte utan vidare Guds barn. Bilden är nämligen ganska komplicerad: det talas om både barn, Guds barn och Guds söner. Vilken skillnad finns mellan dessa olika kategorier?

Söner eller barn?

De som upplevde mottagandet av nyöversättningen av Nya Testamentet 1981 (NT 81) minns kanske, att det framför allt var två saker som möttes av undran och ibland direkt motstånd. Dels var det Fader vår och där speciellt brödbönen och borttagandet av ordet ”frestelse”, dels att ”Guds barn” i saligprisningarna hade ersatts av ”Guds söner”. I Matt 5:9 heter det nu: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” Den indignerade och ganska rimliga frågan var, om inte kvinnorna fick vara med i denna saligprisning. Varför inte behålla ”Guds barn”?

Förklaringen gavs i den uppslagsdel som fanns redan i NT 81 och som nu, i den utvidgade form den har i Bibel 2000, får anses vara en oumbärlig följeslagare till bibellektyren. Hade man läst i den hade många frågor till bibelöversättarna vid församlingsaftnar kunnat sparas in. Under uppslagsordet ”söner” kunde inhämtas, att bakgrunden till uttrycket ”Guds söner” ligger i Gamla testamentet (GT) och ytterst i antika, främreorientaliska föreställningar om kungens gudomliga ställning. Denna kom så småningom att utvidgas till att omfatta olika himmelska väsen som änglar, och slutligen även människor. Uttrycket ”Guds söner” finns i NT, förutom i saligprisningarna framför allt i de paulinska breven. ”De kristna är redan nu Guds barn (Rom 8:16, jfr 1 Joh 3:1), men de lever i hoppet om den fullkomning som bilden av Guds söner vill åskådliggöra. För att det klart skall framträda när grundtexten använder denna bild med dess särpräglade bakgrund har uttrycket översatts ordagrant”, står det i förklaringen. Det framhålls vidare under uppslagsordet att ”Guds söner” givetvis även inkluderar kvinnorna, liksom männen finns med när kyrkan omtalas som ”Kristi brud”.

Ljusets söner

Det finns en något annorlunda användning av ”söner” i NT, där det inte så entydigt syftar mot den fullkomning som återstår. Ett exempel på denna användning är följande: ”Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret” (1 Thess 5:5). Detta ord gäller ett förhållande som nu råder. Här kunde kanske översättningen ”barn” ha använts, men eftersom brevadressaterna i den föregående versen tilltalas med ”bröder” är ”söner” mera naturligt.

Guds barn

Guds barn är ett uttryck som är typiskt för Nya testamentet. Det finns inte i GT, men det skall då märkas att bibelhebreiskan saknar ett könsneutralt ord för ”barn” (liksom latin). Uttrycket ”söner och döttrar” kan användas för vårt kollektivbegrepp ”barn”. Grekiskan har däremot ett sådant ord, teknon (pluralis tekna) och sammanställningen ”Guds barn” finns ett tiotal gånger i NT. Förutom två gånger i Johannesevangeliet (1:12 och 11:52) är det endast i brevlitteraturen. Och för att anknyta till den ovan citerade förklaringen i NT 81 och Bibel 2000: de kristna är redan nu Guds barn.

Men det skall då betonas, att detta gäller endast de kristna. Att vara Guds barn är alltså inget som man blir genom skapelsen, genom den fysiska födelsen. Eller som det står i den stora ”födelseperikopen” i evangelierna, Jesu samtal med Nikodemos: ”Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:5). Dopet är nödvändigt för att kunna bli ett Guds barn. Det är inget som människan är av naturen, hur liten hon än är.

Guds avbild

Men till att vara Guds avbild är alla människor skapade. Om ”Guds barn” inte finns i GT men väl i NT, så gäller motsatsen om ”Guds avbild”. Rättare sagt: tanken finns också i NT, men mest som ett citat från och anspelning på skapelseberättelsen. I 1 Mos 1:27 står det: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Uttrycket ”Guds avbild” möter sedan endast i 1 Mos 5:1 och 5:3 – i båda verserna användes samma termer som står i 1:27 och som är medvetet valda för att visa människans unika relation till Gud.

Det är mycket omdiskuterat i bibelvetenskapen vad som kan vara tanken bakom dessa ställen. I allmänhet har man stannat för att låta förklaringen vara det som kommer i fortsättningen i första kapitlet, alltså uppdraget att härska över skapelsen. Människan skulle då vara insatt som Guds ställföreträdare på jorden. Detta är en tolkning som får stöd av en text som kan sägas vara en poetisk kommentar till denna del av skapelseberättelsen, nämligen den åttonde psalmen. I verserna 6–9 framhålls människans rådande över skapelsens djur som ett uttryck för att hon är skapad ”nästan till en gud” (v. 6).

Skapelse – ny födelse

Människan är alltså skapad till att vara Guds avbild, men hon föds på nytt som Guds barn och hon ser i den egenskapen fram mot att bli en av Guds söner. Så kan människans ”karriärväg” kortfattad beskrivas i bibliska termer. Någon direkt motsvarighet till detta finns inte i andra religioner. Koranen känner visserligen till tanken på att människan är en vicekonung på jorden, men gudslikheten ses annars som att människan tjänar Gud, underkastar sig Guds vilja.

Hela livet står alltså människan i relation till Gud, vare sig hon är medveten om det eller inte. Men Guds avbild hos henne har blivit skadad genom synden. En ond, gudsfientlig makt har fått inträde i henne genom hennes eget samtycke. Detta har den kristna traditionen alltid hävdat, främst med stöd av vissa ställen i Pauli brev. Det är här talet om ”arvsynden” kommer in. Visserligen finns inte längre ”syndafallet” som rubrik till 1 Mos 3 i Bibel 2000, utan ”Människans olydnad och straff”, vilket är bättre.

Arvsynden

Men att arvsynden – eller kanske bättre: ursprungssynden (latin peccatum originale) – är en klar biblisk lära har kyrkan alltid hävdat. Endast Pelagius och hans anhängare har förnekat detta. Men man har inte heller hävdat att gudslikheten skulle vara utplånad, endast skadad. Och märk väl: detta har inget att göra med den kristnes ställning som Guds barn. Hur mycket hon än syndar är hon Guds barn genom dopet och tron. Arvsynden betyder att människan är infogad i det väldiga sammanhang av ondska och död som kommer att slutgiltigt utplånas först genom Kristi återkomst.

Dopet

En stor betydelse har här dopliturgin haft. Den är präglad av ljus och glädje: den till Guds avbild skapade blir nu också Guds barn. Men samtidigt har det alltid funnits inslag som påminner om det sammanhang som vi alla står i genom vår jordiska födelse. Dit hör exorcismen och abrenuntiationen. Att djävulen manas att vika från dopkandidaten och att han/hon (oftast genom föräldrar/faddrar) avsäger sig djävulens verk och mörkrets gärningar har i både katolsk och luthersk teologi av ålder setts som viktiga inslag i dopet. Här har man varit helt ense. I Augsburgska bekännelsens nionde artikel lärs det tydligt att dopet är nödvändigt för saligheten, och i den andra artikeln heter det att efter Adams fall föds alla människor med synd ”och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd”.

Barnaskapet villkor

Det är utmärkande för klassisk kristen teologi att man inte ser barnaskapet hos Gud som något som skulle göra människan ”barnslig” i ordets inskränkande betydelse. Idealet är i och för sig att fortsätta att vara ett Guds barn – det är en bestämning av den kristnes väsen som döpt – men samtidigt är det klart att barnet behöver bli vuxet. På flera ställen i brevlitteraturen i NT klagas det över att mottagarna har stannat i växten och inte kan ta emot vad de behöver känna till. ”Ni borde vid det här laget själva vara lärare, men i stället behöver ni nu på nytt någon som lär er de första grunderna i Guds ord. Ni har återgått till att behöva mjölk i stället för fast föda. Och den som lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte fatta en undervisning om rättfärdighet” (Heb 5:12–13). Här är vi långt ifrån en idyllisk bild av barnaskapet hos Gud. Dock: den kristne är och förblir ett Guds barn men tänker och tror som en vuxen.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.