av JULIE HANSEN
Romanen Sympatisören börjar in medias res, under Vietnamkrigets sista dagar. Det är april 1975, Saigon håller på att falla och amerikanerna evakueras. Berättaren är dubbelagent som spionerar för Nordvietnam under täckmantel som kapten i den sydvietnamesiska armén. Han får plats på sista flyget ut tillsammans med ett hundratal priviligierade sydvietnameser som i en handvändning reduceras till flyktingar när de landar på Guam. Så småningom kommer han till Los Angeles, där han fortsätter spionera för den vietnamesiska regimens räkning, under ny täckmantel av invandrare som vill förverkliga den amerikanska drömmen.
Den vietnamesisk-amerikanske författaren Viet Thanh Nguyen belönades med Pulitzerpriset för Sympatisören, som kom ut 2015 i USA. På svenska har den getts ut av bokförlaget Tranan i Hans Berggrens skickliga översättning (2018). Nguyen är litteraturvetare och docent i etniska studier vid University of Southern California och besöker i januari Sverige som nyutnämnd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hans forskning berör samma etiska frågor som skildras i Sympatisören – om krig, identitet och det kollektiva minnet. När romanberättaren påstår att ”krig aldrig dör”, låter det som ett eko av Nguyens senaste monografi Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War (Harvard University Press 2016).
Romanens inledande ord betonar just dubbelheten i dubbelagentens identitet: ”Jag är en spion, en mullvad, en agent, en man med två ansikten. Kanske inte så förvånande då att jag också känner mig kluven. […] Jag kan helt enkelt se olika frågor från olika håll.” Senare i romanen påstår han att ”den bästa sortens sanning” betyder ”minst två saker”. Dubbelheten är inte självvald utan ett arv. Huvudpersonen är utomäktenskaplig son till en fransman – en katolsk präst som aldrig erkände sin son – och en fattig och kärleksfull vietnamesisk mor. Under hela sitt liv har han påmints om sitt utanförskap med epitet som ”blandras” och ”bastard”. En mobbningsincident på skolgården för samman huvudpersonen (som är utan namn) med kamraterna Man och Bon. De tre tonårspojkarna blir blodsbröder och några år senare är det Man som rekryterar huvudpersonen till den nordvietnamesiska underrättelsetjänsten, medan Bon, ovetande om vännernas revolutionära övertygelser, går med i CIA:s hemliga Phoenixprogram. Vänskapen sätts på prov när ideologiska och personliga lojaliteter hamnar i konflikt.
Nguyens porträtt av det amerikanska samhället briljerar med ironisk humor. Satiren blir dräpande, när huvudpersonen anlitas som konsult i ”vietnamesiska frågor” under inspelningen av en Hollywoodfilm om Vietnamkriget. Han hoppas kunna underminera filmprojektet genom att få fram en mer nyanserad skildring av vietnameser, men kommer till slutsatsen att ”det här var det första krig där förlorarna skulle skriva historien i stället för segrarna, tack vare den mest effektiva propagandaapparat som någonsin skapats”. Från sitt marxistiska perspektiv konstaterar han: ”Att inte äga produktionsmedlen kan leda till en för tidig död, men att inte äga medlen att representera sig själv är också ett slags död. För om vi företräds av andra, kan de då inte en dag städa bort vår död från minnets laminerade golv?”.
Sympatisören har formen av en bekännelse skriven i fängelse, men vem som håller huvudpersonen fångad och varför får läsaren inte veta förrän mot slutet. Romanen är spiongenren trogen med spänning och hårresande tortyr- och avrättningsscener, men det som jag fann mest gripande var spionens reaktioner på det våld han blir medskyldig till. Med sitt dubbla perspektiv kan han inte låta bli att reflektera kring den etiska dimensionen av sina handlingar. Ordet ”sympatisör” är på så vis mångtydigt: som kommunistsympatisör förväntas dubbelagenten blint lyda order, men hans dubbla perspektiv tvingar honom att se – och sympatisera med – de människor som faller offer för hans dubbelspel.
Nguyen föddes 1971 i Vietnam och var som fyraåring en av de 150 000 vietnamesiska flyktingar som 1975 togs emot av USA. Väl framme i ett flyktingläger i delstaten Pennsylvania separerades han under några månader från sin familj. Långt senare har Nguyen beskrivit denna traumatiska erfarenhet i krönikor för tidningar som The Washington Post och The New York Times. Följande citat från essän ”On Being a Refugee, an American – and a Human Being” exemplifierar hans ställningstagande i den offentliga debatten om USA:s flyktingpolitik: ”Flyktingar förkroppsligar precis som hemlösa en oroande möjlighet: att mänskliga privilegier är högst bräckliga, att ens hem, familj och land bara är en katastrof bort från att tillintetgöras. Medan flyktingarna samlas i lägren och understår sig att göra anspråk på vårt samvetes begränsade och inmutade område, förnekar vi att vi kan bli som de, och många av oss gör allt vad vi kan för att undvika våra skyldigheter mot dem” (Financial Times, 3 februari 2017).
Genom sin upplevelse av att själv vara flykting har Nguyen blivit en viktig röst mot den ökande främlingsfientlighet man ser i USA i dag.
Flyktingtemat står också i centrum för Nguyens samling berättelser Flyktingar, som tillägnas ”alla flyktingar överallt”. Originalet, The Refugees, gavs ut på engelska 2017 och har nyligen kommit i svensk översättning, även den av Hans Berggren. De åtta berättelserna skildrar hur olika människor – vietnameser såväl som amerikaner – lever med minnena och följderna av kriget. Vissa samtalar med gengångare om tragisk död (”Mörkögda kvinnor”), medan andra håller hoppet vid liv genom att göra insamlingar till en utsiktslös motståndsrörelse (”Krigsår”). En nyanländ flykting utforskar sin sexualitet i en kärlekstriangel med det homosexuella paret som sponsrar honom (”Den andre mannen”). För den amerikan som får en levertransplantation från en vietnamesisk donator tar livet en oväntad vändning (”Transplantationen”). En professor som lider av demens sårar sin hustru när han börjar kalla henne vid fel namn (”I’d Love You to Want Me”). Två unga kvinnor från USA lär känna sina fäder i Vietnam (”Amerikanerna” och ”Faderlandet”) och en ung vietnamesisk-amerikan som jobbar dubbelskift sörjer sin mamma, grälar med sin far och hoppas få tillbaka den kvinna som lämnat honom (”Någon annan än du”).
Nya perspektiv öppnas när personerna i Nguyens verk konfronteras med sitt eget och andras främlingskap. Som läsare har jag svårt att inte sympatisera med dessa flyktingar, så sårbara och samtidigt starka i sitt sökande efter förståelse.
Julie Hansen är litteraturvetare och docent i slaviska språk vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 61–63.